När man är 50+ så funderar man över mycket…
Nyss smällde glödlampan över köksbordet, och häromdagen två i vardagsrummet. På tre dagar har lika många glödlampor gått sönder. Är det bara jag som tycker att tiden går fortare nu än när man var 30 – eller ÄR det inte så att glödlamporna faktiskt håller mycket kortare tid numera?
Eller kan det vara både – och…?
En annan konstig sak med Tiden: somrarna känns mycket kortare nuförtiden, och vintrarna blir bara längre och längre, och mörkare och mörkare…
Kan det bero på att glödlamporna är trasiga?
5 comments ↓
Men det är ju självklart att det är lampornas fel!
Det är ingen kvalitet på glödlampor numer, man är ju tvungen att öka watt styrkan för varje år som går.
Ska det vara på detta sättet frågar man sig!?!
Lika illa är det med glasögon har jag lagt märke till, glasen mattas på något outgrundligtvis.
Skor ska vi inte tala om, de lever ett eget liv och blir besvärligare och besvärligare att komma åt att knyta.
Så har vi då kläder…
Ett märkligt fenomen man lägger märke till hos dem är att de inte bryr sig om tvättråden, nähä då…
Spelar ingen roll hur noga man än är med att inte tvätta dem för varmt så nog f** krymper de rackarna och speciellt då midjemåttet!
Ska man verkligen behöva stå ut med allt detta!?!
Apropå ett tidigare inlägg här.Vi älskar också Fuchsior.Men vi har inget bra svalt utrymme att förvara dom i över vintern.Trots det så överlever en del.Häftigast hittills var att se häckar o buskage av Fuchsia när vi åkte runt på Irland en sommar.
Jag är bara 21 år men banne mig så blir vintrarna längre. Snön blir slaskigare, regnet våtare och julmusiken sämre. Och avståndet till spårvagnen ökar med minst en meter om dagen.
Och förresten så har jag på grund av tryck från läsarkretsen blivit tvungen att uppdatera bloggen. Det finns alltid rum för mer gnäll.
När jag jobbade som lärare sa rektorn i ett av sina sommartal att ju äldre man blir desto mindre del av ens liv är ett år. När man är två år är ett år halva ens liv men när man är 100 år är ett år bara en procent av ens liv.
Det fick mig att tänka till… När man som jag tänker tillbaka på åren så verkar de vara kortare och kortare. Men, jag tänker ju tillbaka på en sådan massa år…
Angående din beskrivning av min blogg, den stämmer på pricken! Min pappa är en Engelsman med en rejäl höknäsa. Jag hade en hel hoper av män, farfar+hans bröder och deras söner som jag träffade varje sommar när vi åkte till England för att träffa släkten. Alla karlar i min familj är riktiga ”gamar”… En STOR snok, oftast Romersk eller på annat vis framträdande. Det är för mig manligt! Starkt! Karaktärsfast! Vackert!
Min man såg ut ungefär som Eddie Axberg (i Utvandrarna mm) när jag träffade han som blev min man på en dans 1977. Med stor vacker näsa och allt… Jag högg honom bestämt, drog hem honom till mig, förförde honom och släppte aldrig taget. Vi har bott ihop lika länge som vi känt varandra! Jag var 18 och han 19 och det var nu i somras ganska precis 30 år sedan.
Naturligtvis var inte min mans näsa hans enda positiva drag (axlarna och den smala rumpan bidrog…) men jag kan inte sticka under stol med att jag tycker min man är vacker och hans näsa bidrar mycket till det!
Ha det gott idag! /Katrin
Hej!
Kul att du hitta min blogg och att du hörde av dig.
Som det känns idag så har jag skrivit mitt sista inlägg i min blogg på ab.
Har svarat på det inlägg du skrev hos mig.
Ha det gott
Lena
Leave a Comment