Här är tredje varianten av ”Les feuilles mortes”, som i den mycket fria översättningen till engelska döpts till ”Autumn leaves”. Prévert skulle nog inte känt igen sin franska ursprungstext… Bland andra Frank Sinatra och flera amerikanska jazzsångerskor har sjungit in ”Autumn leaves”, men jag valde en live-inspelning med Eva Cassidy. Hon har en fascinerande, variationsrik röst, som förmedlar både sårbarhet och känslig styrka.
Eva Cassidy föddes i Washington, D. C. 1963 och ansågs tidigt vara en musikalisk talang, men hon var extremt blyg och hade svårt för att uppträda inför större publik. Verkligt känd blev hon först efter sin död, när en engelsk radiokanal började spela hennes musik, och sju år efter hennes död nådde hennes album de brittiska topplistorna och såldes i miljonupplagor. Eva Cassidy dog i cancer 1996, bara 33 år gammal.
Det enkla ackompanjemanget på videon (Eva Cassidy spelar själv gitarr, och ett piano samspelar i bakgrunden) framhäver Cassidys röst på ett fint sätt, som känsligt förmedlar originalmelodins tonfall av kärleksfullt vemod.

P.S. Om du klickar på menu i YouTube-rutan så kan du välja bland minibilderna med några fler videos med Eva Cassidy, bl a ”Bridge over troubled water”, plus bl a Edith Piafs och Sinatras versioner av ”Autumn leaves”.

När jag lade in YouTube-videon med Yves Montand i natt, så slog det mig hur han kunde stå helt ensam på scenen och trollbinda en stor publik, helt utan påkostad dekor, doa-körer eller ett batteri av häftiga ljus- och färgffekter… Han stod där i ljuset från ett par strålkastare, klädd i svart och med bara en mikrofon till hjälp, och sjöng sina sånger för en hängiven publik.
Likaså lilla tunna Edith Piaf, så spröd och bräcklig, klädd i en enkel svart klänning och utan minsta paljett eller sexig styling – publiken älskade henne! (Det finns fler exempel, men inte alltför många.) Vilken utstrålning de hade, vilka sångartister de var – och de håller än i dag…
Hur många av dagens artister skulle överleva på scenen eller i musikvideos, om man skalade bort all förskönande musikteknik, all tillsatt sexighet och alla ögondistraherande specialeffekter…?

Visst kan det vara intressant att jämföra olika artisters inspelningar av samma ”låt”? Roligt att jämföra arrangemang, tolkningar och röster! Jag har börjat göra så med en del av min favoritmusik, och just nu är det ”Les Feuilles mortes”, som jag hittade i en mängd varianter på YouTube! Många olika instrumentalversioner, ofta med jazzmusiker, men även med många olika sångartister. Här är det den blinde italienske tenoren Andrea Bocelli som tagit sig an den:

Bocelli har en vacker röst (och så vacker han själv har blivit, på mogna da’r!), men han saknar den där speciella ”chanson-känslan” som Yves Montand har, och som jag tycker framhäver Préverts text. Bland miniatyrerna för andra videos finns en fin version av Juliette Greco, plus en version där Yves Montand sjunger sången helt utan ackompanjemang (a capella).

Omåttligt uppmuntrad av att ha lyckats lägga in min allra första YouTube-video och få den att placera sig där jag ville… så utmanar jag nu Ödet och lägger in en video till! En barn-anpassad och lekfull version av ”Time to say goodbye”, med välsjungande och vackre Andrea Bocelli. (Vilket hår! Och vacker panna, och ögonbrynen, leendet…! Och vilken snygg NÄSA, Katrin!)
Egentligen skulle jag lagt in ”Les feuilles mortes” i Andrea Bocellis version – men den kommer i nästa inlägg! Här kommer nattandet av Elmo, som minsann också kan sjunga… Eller… nja…

I YouTube-menyn kan du hitta Sarah Brightman & Andrea Bocelli sjungande ”Time to say goodbye” i en av de andra videofilmerna, som syns som miniatyrer. Klicka på den nästnäst sista, med den mörkhåriga Sarah Brightman på fotot – Sarah sjunger litet bättre än Elmo… ;-)