Entries from mars 2008 ↓

Q:

Jag är en 50-årig kvinna som älskar en 65-årig man (vi kan kalla honom Kurt) och han mig, men jag är orolig för framtiden. Han vill att vi ska gifta oss, och jag tänkte säga ja. Men i dag hörde jag på nyheterna att det blir allt fler pensionärer i fängelserna, det verkar som om kriminalitet blivit en ålderssjukdom precis som demens! Själv klarar jag mig väl i minst 15 år till, och jag vill ha en man som bor med MIG, inte i fängelse! Vet ju inte hur snart han hamnar i fängelse, men blotta tanken skrämmer mig! Ska jag bryta med honom nu, innan han blir kriminell?
”Kär men rådvill Eva”

A:

Kära ”Kär men rådvill Eva”! Livet är så oförutsägbart – varför ta ut bekymren i förväg? I bästa fall kan ni få några härliga år tillsammans, med innerlig kärlek, lustfylld kättja och läckert käk! Unna dig den tid ni får – och om du inte dör av chocken när polisen hämtar din pensionärs-man kan du sedan leta efter en ny man som är lika ung som du… Se dock till att Kurt och du inte lever över era tillgångar, vilket skulle kunna påskynda hans fängslande genom ett hos honom hastigt påkommet behov av att råna en bank! Bestäm dig nu, tänk på att om man väntar för länge kan det gotta hinna gå… Lycka till!

Copyright (c) Ursula, hemligheter.nu

Den blommande våren kom plötsligt av sig när både temperaturen och mängder av snö föll, till våririsars och andras häpnad och stora besvikelse…

Och i fredags, dagen efter Vårdagjämningen, började ännu mer snö att vräka ner. På kvällen dånade snöstormen i knutarna – och i förrgår, Påskafton, fann jag mig helt insnöad, åtminstone bokstavligt talat. Nu ligger här ett snötäcke på i genomsnitt 2 dm, fast ojämnt fördelat av vinden – och naturligtvis i breda drivor på infarten… Temperaturen har de senaste nätterna sjunkit ner kring 10 minus, och även dagtid på fel sida om nollstrecket. (Och i Nikkaluokta i norra Lappland har de haft under 40 minusgrader de senaste nätterna!) Det var tur jag fotograferade irisarna i torsdags, på Vårdagjämningen – nu hänger blommorna sorgligt döda, offer för kylan som kom innan snön lade ett skyddande täcke över dem…
Nu väntar både jag – och ni, väl? – och trädgården på vårväder och värme, som utlovats komma framåt nästa helg! Här i Skåne ska det bli 10-15 plusgrader! :-)

F.ö. vore det intressant med fler åsikter om Liza Marklunds författarskap, som jag skrev om i slutet av förra inlägget – är Marklund en bra eller dålig författare? Och i så fall varför…?

… författare, pga att du är soldat och författaren strider för din fiende – vilken författare skulle du då önska att det var?
Denna udda och intrikata fråga ställdes i dag i mestadels flamsiga ”Lanz i P1″, apropå att den som sköt ner författaren Antoine de Saint-Exupéry sagt att om han vetat att det var Saint-Exupéry som flög fiendeplanet så skulle han inte skjutit…
Antoine de Saint-Exupéry var yrkesflygare, född 1900 i Lyon och dödad 31 juli 1944 när hans plan sköts ner under en spaningsflygning utanför Korsika. Men Saint-Exupéry var inte bara yrkesflygare utan även en högt ansedd författare. Hans mest kända bok är Lille Prinsen, som kom ut 1943 och har sålts i 50 miljoner exemplar över hela världen. Boken är egentligen en barnbok, men älskas även av många vuxna för sina filosofiska funderingar om livet, universum och allting. Jag har i åratal tänkt läsa Lille prinsen – nu måste jag verkligen göra det!
Om jag skulle tvingas döda en författare, vem skulle det då vara…? Jag vill inte döda någon människa – men eftersom jag just nu plågar mig igenom Liza Marklunds debutbok Sprängaren (för jag trodde att Marklund skrev bra, eftersom hon lär tjäna miljoner på sina böcker) så ligger hon nära till hands, så här spontant och rent teoretiskt. Den boken är bland det mest långtråkiga jag läst, dessutom dåligt skriven och slarvigt korrekturläst! Om Marklunds senare böcker är lika mångordigt tråkiga – varför säljer hon så sanslöst många böcker?!? Någon som kan förklara?

Stora snöflingor – de största jag någonsin sett, de var som vita, fluffiga potatischips! – föll i går eftermiddag och kväll rikligt över alla blommande snödroppar och krokusar, alla spirande perenner och alla yttertrappans krukor med mer än decimeterhöga tulpaner och narcisser! Och träden står som nyklädda brudar, med en lysande vit skrud av den renaste snö… En decimeter blev snötäcket, innan snöandet upphörde!

Alla lökkrukorna står nu med en hög mössa av fluffig snö, och mini-påsklliljorna som börjat slå ut ser häpna och besvikna ut: ”VAR det inte vår!?!”, frågar de förvirrrade när jag föser undan en del av snön. Jo, visst är det vår – detta är bara ettt tillfälligt och kortvarigt bakslag, lugnar jag dem, inget för vare sig narcisser eller narcissister att låta sig nedslås av! Om ett par dagar har solen töat bort allt, och när jag fyller år på fredag ska det vara VÅR igen!

Energitjuvar som ständigt klagar råkar vi väl alla ut för, och oftast bemöter vi dem fel. Eftersom vi gärna vill hjälpa våra vänner så hamnar vi ofta i det spel som terapeuten Eric Berne kallar ”Varför gör du inte… Jo men…”. Vår vän klagar över ett problem, och vi försöker hjälpsamt ge dem lösningar på problemet. Men varje förslag från vår sida bemöts med en förklaring till varför lösningen är omöjlig. Till slut har vi inte fler förslag, och enligt Bernes spel-teori har då den klagande ”vunnit” – vilket är hela syftet med klagandet.
Det finns ett mycket bra sätt att få slut på klagandet: ge inte några råd om lösningar, utan fråga bara: ”Och vad ska du göra åt det?”. Om man konsekvent vägrar att komma med förslag till lösningar, så kommer klagandet ganska snart att sluta. Dessutom gör du den klagande en tjänst – din fråga kan leda till eftertanke och insikt, och en bestående förändring, genom att du markerar att ansvaret för problemets lösning ligger hos din vän!
Läs Eric Bernes bok ”Så bär vi oss åt” (den engelska titeln ”Games people play” är egentligen bättre) – den är både rolig och intressant. Den effektiva stopp-repliken hade min vän fått till svar när hon klagade inför en annan vän, som var psykolog – och jag lovar att den var effektiv! :-)