Entries from juni 2008 ↓

I går em fick mysteriet med grannens konstiga plopp-ljud (förra inlägget) sin lösning, när jag skulle rensa bort maskrosor i ingenmanslandet mellan thujorna och vallörten. Jag tog med en stor hink att samla maskrosorna i, för att inte fröna skulle flyga omkring. Planerna fick dock snabbt ändras, när jag började hitta små mördarsniglar. De var för små för att klippas itu, och f ö hade jag varken sax eller sekatör med mig.  Så jag tömde hinken, hällde i ett par nävar snustorr, dammande jord, och så ned med sniglarna i hinken. Skakade om så att de små plantmördarna  panerades med torr jord och inte skulle kunna krypa upp och rymma.
Vanligtvis brukar jag använda en hink med kallt vatten och diskmedel i, när jag plockar sniglar. ”Plupp!” säger det när man släpper de små sniglarna i vattnet, och de sjunker som små stenar och verkar dö nästan omedelbart. (Men det ser ganska äckligt ut, när hinkens botten efter en stund skyms av små slappa, halvflytande snigel-lik…) Men det funkade ganska bra med den torra jorden, bara jag skakade hinken då och då, så jag fortsatte plocka och slänga sniglar i hinken. Grannen syntes inte till, men de välbekanta plopp-ljuden hördes med ganska täta mellanrum…
VA’?!? Häpen lyssnade jag mot grannen, medan jag slängde de senast plockade sniglarna i min hink – och i en befriande aha-upplevelse insåg jag plötsligt att det var jag själv som ploppade! SÅ låg det allså till: min granne torr-jagade sina sniglar!
Och om inte jag själv dittills varit en pluppande våt-jägare, så hade jag ju genomskådat grannen redan efter hans första torra ploppanden…

…trädgård, det har jag hört massor av gånger sedan tidigt i våras. Jag lade märke till ljuden redan i fjol, då de hördes från vår till höst. Det lät som om någon släppte små, små, pyttesmå nypotatisar i en plastspann. Ibland med väldigt långa mellanrum mellan de mjuka, svaga ploppandena, ibland med bara en eller ett par minuter emellan. Och bara dagtid, och inte alla dagar.
Jag har försökt att kika in på grannens tomt – mycket diskret, förstås, och med lämplig odlarsyssla som alibi för att uppehålla mig vid buskagen som växer på min sida av gränsen mellan våra tomter. Men det har varit som förgjort, jag har inte kunnat lista ut hur ljuden åstadkommits – och jag har ibland (nästan…) legat sömnlös och grubblat över min grannes mystiska, ploppande aktiviteter.
Tilläggas bör måhända att min granne har häradets mest perfekt skötta trädgård – den är rentav så superpedantiskt skött att den verkar skräckslagen för att ertappas ens med minsta lilla maskrosblad.
Är ploppandet min grannes hemliga metod för att kuva sin stackars trädgårds längtan efter frihet och naurlighet?
Och vad 17 är det karl’n gör?!?
Plopp, plopp… Plopp… … Plopp…