…trädgård, det har jag hört massor av gånger sedan tidigt i våras. Jag lade märke till ljuden redan i fjol, då de hördes från vår till höst. Det lät som om någon släppte små, små, pyttesmå nypotatisar i en plastspann. Ibland med väldigt långa mellanrum mellan de mjuka, svaga ploppandena, ibland med bara en eller ett par minuter emellan. Och bara dagtid, och inte alla dagar.
Jag har försökt att kika in på grannens tomt – mycket diskret, förstås, och med lämplig odlarsyssla som alibi för att uppehålla mig vid buskagen som växer på min sida av gränsen mellan våra tomter. Men det har varit som förgjort, jag har inte kunnat lista ut hur ljuden åstadkommits – och jag har ibland (nästan…) legat sömnlös och grubblat över min grannes mystiska, ploppande aktiviteter.
Tilläggas bör måhända att min granne har häradets mest perfekt skötta trädgård – den är rentav så superpedantiskt skött att den verkar skräckslagen för att ertappas ens med minsta lilla maskrosblad.
Är ploppandet min grannes hemliga metod för att kuva sin stackars trädgårds längtan efter frihet och naurlighet?
Och vad 17 är det karl’n gör?!?
Plopp, plopp… Plopp… … Plopp…