Att pussa en groda…

… är inte alls otäckt. Jag vet, för jag har pussat en groda i dag! Inte för att han skulle bli en prins, utan bara för att jag undrade så hur det skulle kännas. Och det kändes… fint!

Om jag ska vara helt sanningsenlig så var det nog inte en groda utan snarare en padda – kanske därför han inte förvandlades till en stilig prins… Dessutom var det en padda som jag just räddat tillbaka till livet, vilket väckt mina ömma känslor för den lilla amfibie-varelsen.
Det var min hund som hittade honom, nedanför min yttertrappa – hon skällde och kastade menande blickar åt hans håll för att jag skulle upptäcka honom. Och där satt han, hopkrupen på den kruttorra marken och utmattad av hettan och torkan och flera dygns hård vind. När jag sträckte ned handen för att ta honom satt han kvar, orörlig och med halvslutna ögon, och jag undrade om han levde eller var död.

Jag droppade försiktigt litet vatten över honom, och jag tycke att han blinkade svagt med ena ögonlocket. Jag lyfte upp honom; han kändes oväntat lätt och låg alldeles orörlig i min hand. Snabbt ilade jag till min trädgårds monstruösa, snäckformade fågelbad, som är stort nog för en svan men saknar tillräckligt svan-djup. Jag har lagt en massa stenar i det, för att förhindra att småfåglar drunknar i djupet, och slingor av murgröna för att det ska se trevligare ut.
Försiktigt satte jag ner paddan på en av stenarna, så att hans huvud vilade på stenen och låg ovanför vattenytan medan kroppen låg i det svalkande vattnet. Öste ytterligare litet vatten över hans hjässa – och tyckte igen att han blinkade en aning. Han levde nog, trots allt… En lång, lång stund låg han där i vattnet, alldeles stilla, men plötsligt uppäckte jag att hans små runda näsborrar rytmiskt vidgade och slöt sig – han var vid liv!

Plötsligt lyfte han huvudet en aning, hans ögon öppnades helt och jag såg hans avlånga, horisontella pupiller. Fort in efter kameran, och när jag kom tillbaka hade han flyttat sig en aning närmare en av murgrönsrankorna. När jag kom för nära med kameran vände han sig ner i vattnet, sträckte ut bakbenen i deras fulla, osannolikt långa längd och dök ner till mitten av badet. Snälla nån, hur länge kan en groda vara under vattenytan innan den drunknar?! Jag blev orolig och lyfte upp honom på en sten så att huvudet kom ovan ytan igen. Nu hade han inte känts lika slapp längre, och han hade rört på benen när jag lyfte honom!

Han rörde på sig med allt kortare mellanrum och höll uppenbarligen på att kvickna till, så om jag ville pussa honom var det nog inte värt att vänta längre…

Se så fina fingrar han har, och vilken fascinerande, outgrundlig blick…

Jag fångade in honom, och han sprattlade protesterande med benen och gav ifrån sig ett svagt kväkande. Å, vilket härligt ljud! Med varsamma händer lyfte jag upp honom, såg honom djupt i de gåtfulla ögonen och gav honom en fjäderlätt puss på nosen. Han ryggade litet strax innan pussen – han trodde väl jag skulle äta upp honom – så jag pussade honom en gång till, för att övertyga honom om min ofarlighet och för att själv känna efter noggrannare hur det kändes. Och det kändes fint: han hade len hud, precis som mänskliga läppar, och var inte alls kall eller våt eller klibbig, som jag befarat. Inför den andra pussen ryggade han inte alls, så han tyckte nog också att pussen kändes fin. Eller kanske hoppades han att jag skulle förvandlas – till en prinsess-padda… ;-)

Sedan satte jag ned honom på en sten i vattnet, och efter ytterligare en stund med korta simturer kravlade han över kanten, tog några vingliga steg med långa, ostyriga bakben och satte sig att vila i gräset. Och där lämnade jag honom, med en slängpuss och en välgångsönskan.

, nu vet ni hur det känns att pussa en groda – och tror ni mig inte så prova själva!

5 comments ↓

#1 Len on 08.26.08 at 20:42

Oerhört fina bilder! Har macro för att ta dem?
Men pussa – nej, det var inte aptitligt!

#2 stella sweden on 09.07.08 at 15:29

…det var ett av de mest fängslande inlägg jag läst på länge…kunde inte sluta trots att jag hade förutfattade meningar som snurrade i huvudet, som…”neej vad mycket hon skriver, om en groda? Kommer jag att orka läsa hela?”

Jo, det gjorde jag! Och jag återkommer.

#3 Ursula S. on 09.07.08 at 18:26

Len: Tack för berömmet om bilderna, det gör mig glad! Har tyvärr bara en kompaktkamera, visserligen med makroinställning men inte möjlighet att byta objektiv till speciellt makroobjektiv.

Stella: Oh, så himla glad du gör mig med din kommentar! Att du blev så fängslad att du läste hela mitt inlägg, fastän det är ganska långt – och fastän det bara handlar om en groda…. padda!
You’ve made my day! :-)
Och du, din ”lilla j-a blogg” är alldeles, alldeles underbar! Med sin humor och egensinnighet, sitt j-vlaranamma, sin orädda språkakrobatik och sin alldeles speciella personlighet!
Har självfallet länkat till dig, under Länkar via BlogRoll! :-)

#4 NatureFootstep on 10.16.08 at 20:11

ja, nu har jag sett programmet och läst ditt inlägg. Bra att du räddade den. Såvitt jag vet är alla kallblodiga fridlysta.
Det är en vacker bild på den.

Hm, jag kan visst synas hos dig om du syns hos mig. Måste jag testa.

#5 FirstMattie on 11.13.17 at 04:26

I have noticed you don’t monetize your website,
don’t waste your traffic, you can earn extra cash every month because you’ve got hi quality content.
If you want to know how to make extra money, search for: Boorfe’s tips best adsense alternative

Leave a Comment