Entries from augusti 2008 ↓

Det händer mycket i nattens mörker, även i trädgårdar. Den gångna natten såg jag en pigg padda, och både små och stora grodor – men jag pussade inte någon av dem. ;-) Allra gladast blev jag över en fullvuxen groda som satt på kanten till mitt stora svanbad – kanske var den där för att titta till sina telningar, för badet är fullt av pigga små, små grodyngel!

Och så hittade jag ett par spanska skogssniglar (orättvist kallade mördarsniglar) mitt i en parningsakt! In efter kameran, fullt ljus från kepslampan och så var det bara att fota. Men åh, så lååång tid de tog på sig! Tala om slow motion… Jag studerade dem, och fotade, i mer än fyra timmar, och då hade det säkert gått minst ett par timmar sedan de båda snigel-singlarna inlett sin tête-a-tête.

Läste för länge sedan att ett (mänskligt) svenskt samlag i genomsnitt tar sju minuter – inklusive ev. förspel. Och eftersom jag råkar veta att många tar betydligt längre tid på sig än sju minuter, så kan man ju undra hur många som slarvar undan det hela på en minut eller två…
Undrar vad sniglarna skulle tänka om det…

P.S. Häromkvällen såg jag en stor salamander på gräsmattan – så fascinerande, och elegant! Med kepslampa upptäcker man mycket, som annars döljs i mörker… D.S.

…när de äter upp små maskrosplantor – se själva:

Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!

P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S.
Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)

Fann en intressant programtitel, när jag svepte med blicken över dagens tevetablå nyss: ”Hur långt är det till närmaste hjärta?” Spännande och mångtydig titel, det måste jag se!
Men ack, när jag kollade ordentligt såg jag att det stod: ”…till närmaste björn?”
Inte alls lika spännande, tyckte jag besviket.
Och var fick jag hjärtat ifrån…?

Mördarsniglar har faktiskt fler naturliga fiender än groddjur, igelkottar, grävlingar och desperata trädgårds- och koloniägare, nämligen vissa skalbaggar. När jag vittjar mina snigelfällor på dagtid ser jag ofta ganska stora skalbaggar, som snabbt kilar iväg från sniglarna när dagsljuset lyser upp gömstället. Jag googlade på ”ground beetles”, och hittade till en skalbaggssite från Ohio State University. Nedanstående är en automatisk översättning, som jag gärna delar med mig av:

Östra Handduk Eater (18 mm)

Vuxna är nästan 1 tum lång och svart med svagt blåaktig, purplish, eller violaceous reflektioner. Wing covers are striate and punctate. Wing omfattar är striate och punktat. It is found in moist areas, under leaves, rocks and logs in forests and lowlands. Det finns i fuktiga områden, under löv, stenar och stockar i skogen och lågland. They feed on snails and slugs at night. De livnär sig på sniglar och långsam på natten.

Hur ”Eastern Snail Eater” kan översättas till ”…Handduk…” är ett underbart mysterium, men det är mycket man inte kan förklara… På siten står också, om marklevande skalbaggar i allmänhet: ”När störd, skalbaggar köra snabbt men sällan flyga.”
Ja, skalbaggarna är så snabba att fly undan dagsljuset att jag hittills inte lyckats fotografera någon, och jag har sett minst två olika sorter (storlekar). Vet inte om det är just Östra Handduk Ätaren jag sett, det finns ju så många skalbaggar med kraftiga käkar. Har dock svårt att tro att de kan mörda stora mördarsniglar, men de kan nog döda små sniglar, och med god aptit äta upp snigeläggen. Och nu är det förresten dags att ha ögonen öppna för klumpar med snigelägg, så att de inte är små, små slemmiga sniglar till våren…

I fortsättningen ska jag nog säga ”Jag ska ut och plocka Handdukar”, när jag ska jaga sniglar. Det låter kanske mystiskt, men medge att det låter trevligare och fräschare än den slemmiga verkligheten… :-D

Nu kan jag berätta litet mer om grodor, efter att ha googlat samt hört ett program som P1 sände någon dag efter mitt förra inlägg, om hur det känns att pussa en groda.
Att Han inte förvandlades till en prins berodde nog på tre, eller kanske fyra, saker:
1. Han var nog inte en groda, Han var nog en padda – men jag blev förvirrad när jag läste på en mkt trevlig och utförlig engelsk grod-site att grodor har långa bakben men paddor har korta, och jag tyckte ju att Han hade väääldigt långa bakben…
2. Jag är inte prinsessa, och det är bara prinsessor som kan pussa grodor med magiskt resultat – så orättvist! Ännu ett bevis på klassamhällets ojämlikhet!
3. Han var nog inte en förtrollad prins, och kanske inte ens en Han – och då kan ju inte ens en prinsess-puss trolla fram en prins… Se där, ojämlikhet igen! Varför kan inte paddor vara förtrollade prinsar, och varför är det bara prinsar som förtrollas och blir till grodor? En fråga för DiskrimineringsOmbudsmannen, och för JämO, minsann!

Dessutom lärde jag mig att man nog inte ska pussa paddor, för de har giftkörtlar i huden, ovanför ögonen – inget dödligt gift för människor, mer ett sätt att göra paddor osmakliga för rovdjur som gillar groddjur. (Min padd-puss gav inga besvär, och Hans söta nos var så slät så där kan inte ha funnits några giftkörtlar!) Och man bör ju verkligen inte störa vilda djur med pussar i tid och otid – utom möjligen om man räddat livet på dem… ;-)

Groddjuren är f.ö. utrotningshotade på många håll i världen – även i Sverige. De är beroende av dammar och våtmarker, och våtmarker finns inte längre i vårt utdikade svenska jordbrukslandskap. Men det finns grodor även i regnskogar, och när regnskogarna skövlas så berövas grodorna sin livsmiljö. Den trevliga engelska grodsiten Frogland liknar groddjuren vid kanariefåglarna som man förr hade i kolgruvorna – när kanariefåglarna föll döda ner i sina burar, då visste gruvarbetarna att luften börjat bli farlig och att de snabbt måste ta sig upp ur gruvan. Att den ena grodarten efter den andra utrotas från vår jord är ett allvarligt larm om att något är riktigt, riktigt fel i miljön.

Det finns en oerhörd variationsrikedom bland groddjuren. Våra svenska grodor och paddor lägger sina ägg i t ex dammar, men vissa groddjur lägger sina ägg i skum-bon i träden, eller utvecklar sina yngel i magen, eller i munnen ! Det finns grodor som kan klättra, och grodor som t o m kan flyga – ja, hur ska de annars kunna göra skum-bon i träden…?
Grodorna har en viktig ekologisk uppgift som bl. a. insektsätare, och när de försvinner kan det få stora konsekvenser. Fransmännen äter gärna grodlår (engelsmännen kallar dem ju nedlåtande för ”frog eaters”), och numera importerar Frankrike grodlår från Indien och Bangladesh eftersom det inte längre finns tillräckligt med ätliga grodor i sydeuropa. Men grodexporten har minskat grodantalet så mycket i vissa delar av Indien och Bangladesh att skadliga insekter nu måste bekämpas med gifter… som skadar andra delar av miljön, och rubbar ekosystemet ännu mer…

Hur vi i den rika världen lever kan föröda ekosystem i andra delar av världen – grodorna är bara ett enda, litet exempel. Vi måste rätta vår mun efter vår egen matsäck och sluta exploatera fattiga länders naturresurser, och fransmännen måste nog även fundera över vad som händer i deras egna ekosystem när deras ätliga grodor nu är nästan utrotade.

Och vi som har trädgård kan hjälpa våra svenska grodor genom att ge dem en liten damm – den behöver inte alls vara stor eller dyr eller märkvärdig! Det är trevligt att höra deras kväkanden, och de gör nytta genom att äta allt som rör sig och som är litet nog för att de ska kunna svälja det.
Grodor och paddor lär även äta små sniglar… :-)