Entries from oktober 2008 ↓

En kort rapport, bara, om att den nya gamla Escortens bromsar verkat bättra sig: jag körde en kort runda, bromsade några gånger och backade några meter efter varje bromsning – och det verkar som om bromsoket inte längre hänger sig.
Och tanklocksnyckeln till min gamla Escort -81:a passade till den nyköpta av årsmodell -90!
För övrigt övergick dagens hällregnande till snöfall vid lunchtid, och marken blev alldeles vit…
Och i natt var det 3-4 minusgrader… Mitt i Skåne!
Och det är fortfarande bara oktober…
Nu vill jag bara fly, bort från mörkret och kylan och den annalkande isen och snön! Jag skulle vilja köra till södra England, där gräset grönskar året om och vinterjasminens små blommor lyser ljusgula på bar kvist… när Sverige är som mörkast och kallast.

Det började bra, med min nyköpta gamla Escort… (OBS: ironiskt!) Nämligen med att jag inte kunde låsa upp tanklocket för att fylla på bensin innan jag körde iväg till tjejträffen. Nyckeln jag fått med kunde inte vrida runt tanklockslåset… Men mätaren visade kvarts tank, och enligt en ny vägberäkning så borde det bara vara 8-9 mil tur och retur, ifall jag inte körde för mycket fel. Vilket jag dock ofta gör, eftersom jag har världen sämsta lokalsinne…
Men jag gav mig iväg, och efter ett par km provbromsade jag (hade ju inte provkört bilen före köpet, pga de tio polisbilarna i kombination med att bilen var avställd) och först drog bilen åt vänster och sedan åt höger. Hmm, inte bra för en nybesiktigad bil!!! När jag sedan ökade farten igen började ratten skaka! Körde några km till, i bara ca 50 km, och då skakade det litet mindre. ”Väldig obalans i hjulen…”, tänkte jag, och tyckte det var underligt eftersom bilen klarat besiktiningen. Nästa tanke var: ”Tänk om hjulen börjar lossna!”
Jag stannade bilen, och vid rundkoll av hjulen märkte jag att höger framhjul kändes varmt – och det var ett symptom jag kände igen från min gamla Volvo: bromsoket går inte tillbaka igen efter en inbromsning! Övervägde att vända hem igen, men ville så gärna till träffen, så jag ringde förre stridsvagnsreparatören Steven som jag köpt bilen av.
”Det är för att den stått så länge”, sa Steven, och instruerade mig att backa bilen en liten bit. Jag backade, och det verkade hjälpa – tills nästa gång jag måste nudda bromspedalen…
För att göra en plågsam och fram-och-bakåtkörande historia kort så kom jag fram till tjejträffen, dock lika skakad som ratten stundvis varit.
Det blev en väldigt trevlig träff, med otroligt god mat och gott vin och mycket prat, och på hemvägen försökte jag använda handbromsen så långt möjligt. Men jag funderar mycket över två saker:
1. Hur kunde de bromsarna gå igenom besiktningen?!?
2. Hur kan någon vilja ”skitta ner sig” för några hundralappar? Säljaren Steven kan ju inte gärna ha undgått att märka bromsfelet själv, när han körde bilen från Bilprovningen (där bromsar de ju rejält!), och kunde fixat det innan han släpade hit bilen. (Kan man laga stridsvagnar så kan man väl för sjutton byta bromsok på en Ford Escort!) Annars borde han ha berättat om felet för mig, eftersom de kringsvärmande polisbilarna gjorde att jag inte vågade provköra den avställda bilen, och satt ner priset några hundra. Om jag bara provkört bilen så hade jag ju märkt det! Men jag valde att lita på honom (och på Bilprovningen!) – godtrogen som jag alltid varit…
(”Skitta ner sig” är ett bra skånskt uttryck, som väl alla förstår?)

de senaste dagarna, och därför har jag dessvärre inte hunnit svara på kommentarer. Ber om ursäkt för det, och om litet anstånd för att svara senare…
Att hitta en billig, nybesiktigad bil är inte lätt, och ännu svårare blir det när man inte har någon körbar bil för att ta sig iväg och titta på eventuella ”prospects” (som Hells Angels väl kalllar dem som kan tänkas få bli godkända som medlemmar).
Jag har en söt liten Ford Escort -81, som jag hittade -00 och blev omedelbart förälskad i, och som jag fortfarande älskar. Men nu är den obesiktigad och avställd, och alla tycker jag är tokig som vill få den reparerad och körbar igen.
Men jag hittade en nybesiktigad Ford Escort -90 för 5.500 på nätet, och säljaren körde hit den så att jag kunde kolla den. Eftersom den var oförsäkrad så åkte den hit på släp, och tanken var att jag skulle våga provköra den här, ute i glesbygden där en polisbil är lika sällsynt som en miljonvinst på Triss. Men just som vi skulle backa ner bilen från släpet så kom det banne mig en polisbil! Och efter en halv minut en polisbil till, och sedan en till – och totalt kom det inte mindre än tio polisbilar, som alla körde in i byn! (Vad skulle sååå många polisbilar här att göra?!? Razzia efter hembrännare eller cannabisodlare? Eller bara en polis-picnic i höstsolen…?)
Säljaren var en trevlig och väldigt rolig karl, som hade arbetat nästan hela sitt liv med att reparera stridsvagnar åt Försvaret. En liten Escort är ju knappast en stridvagn – men jag beslöt att lita på karl’n och köpa bilen okörd. Jag satte mig dock i bilen och provstartade den, och motorn lät bra (i den mån nu jag kan bedöma sådant!). Jag ringde mitt försäkringsbolag, och säljaren ringde Vägverket, och jag postade ägarbytet till VV, och så kördes min nya bil av släpet och in på min infart.
Så nu kan jag – förhoppningsvis! – ta mig till en efterlängtad tjejträff med min äldsta väninna (dvs vi har känt varandra sedan vi var åtta år, men vi är jämngamla) plus en gemensam väninna sedan första ring i gymnasiet. Min äldsta väninnas man får också vara med, eftersom han är så mysig och trevlig!
Nu håller jag tummarna för att bilen klarar de 12-14 milen utan problem, för jag blir så deprimerad av att bli besviken på människor…
P.S. Min nya gamla Escort har sollucka! Det har jag aldrig haft förut – synd det inte är sommar…

…på Det Rätta Tillfället kan ibland vänta alltför länge, och missa många andra Tillfällen som passerar under väntetiden.
Tillfällen får man sällan serverade. Dem skapar man, eller fångar i flykten när de fladdrar förbi.
”Det finns inget som heter Tur. Tur, det är när Tillfället möter Förberedelsen. ”
Var Förberedd, så upptäcker du tillvarons Tillfällen
Om du tar vara på dem eller ej är ditt eget val, och kan ibland kräva litet mod. Men vem har sagt att Livet alltid ska vara lätt, och att det mest intressanta är att glida genom livet på en räkmacka?

(Fotot som jag skrivit texten på kommer från en CD med fria bilder. Kombinationen med text är dock min egen, och publicerades ursprungligen på en vykorts-site som jag hade för några år sedan. Kanske kommer det fler exempel på mina vykort, när jag grävt i min gamla dator…)

Apropå att drömma, och våga förverkliga sina drömmar – lyssna på den här videon med förtrollande Eva Cassidy, som tolkar Over The Rainbow på ett underbarare sätt än någon annan!

Jag upptäckte Eva Cassidy i december i fjol, när jag lade in tre olika versioner av en av mina älsklingssånger, Les Feuilles Mortes (Autumn Leaves).
Först med Yves Montand, som sjunger den så som jag hörde den allra första gången. Och sedan för jämförelses skull en version med Andrea Bocelli, som kanske har en vackrare ”klassisk” röst än Montand, men som inte förmedlar samma känsla.
Och så en version med Eva Cassidy (i en engelsk översättning), som vibrerar av vemod, längtan och saknad. Där kan du också läsa litet mer om Eva Cassidy.
Alla tre versionerna hittar du under December 2007, den 15-16 december. Plus en humoristisk video där Bocelli nattar en motsträvig Elmo…
(Tyvärr har jag tvingats byta ut den ursprungliga, vackert bildsatta videon med Montand, eftersom den inte finns på YouTube längre. Jag har i stället lagt in en video från en åldrad Montands konsert på Olympia i Paris. Jag tror det är hans avskedskonsert, men han sjunger den fortfarande lika underbart – faktiskt bättre än i unga dagar, som det också finns en video från.)

Jag fylls alltid av förlamande fasa i efterhand, när jag – entusiastiskt men ogenomtänkt – bjudit till fest. Min fasa infaller redan om jag bjudit fler än fyra personer. Och på själva Festdagen blir jag så nervös så jag tappar all koll på logistiken, jag vimsar omkring och står fortfarande i köket, halvt hysterisk, när gästerna kommer. En gång skulle jag bjuda på fondue, för jag tänkte listigt att det var ju jättesmart att låta gästerna själva laga maten… Men aaallting skulle ju skäras i små bitar, och det tog så oändligt lång tid att när gästerna kom fick de hjälpa mig att skära upp det sista! Tur att de tillhörde mina bästa vänner, de bara skrattade och tog varsin kniv och i ett nafs var allt klart!

Senast jag hade fler än fyra personer här var på inflyttningsfesten, för åtta år sedan. Morotssoppan till förrätt var supergod och väckte stor förtjusning, men den hade tagit så totalt oväntat lång tid att göra, att resten av min tidsplanering krakelerade och varmrätten blev en halv katastrof. Men mina vänner är väldigt vänliga och åt med god min – och efterrätten (glass med färska bär och punschig vispgrädde) var iaf supergod. Och alla hade jättetrevligt, vinet flödade och stämningen var hög. Och en av gästerna kröp smågnolande omkring på golven i hela huset – dock inte för att raka mattor utan för att sätta upp fler eluttag, vilket verkligen var av nöden. Och han var den ende som var helt nykter, för han skulle köra hem dem som inte skulle övernatta.

Den gången hade jag bara sju gäster, men så många ska jag aldrig mer ha igen! Och jag ska aldrig mer bjuda på en trerätters middag! Jag har bestämt att i fortsättningen får det bara bli kaffe med köpta chokladtryfflar samt smaskig choklad-kladdkaka + vispgrädde med punsch…
Den 7 november är det förresten Kladdkakans Dag – visste du det? Inte jag heller, förrän jag läste det hos Junitjej. Hon har en hel lång lista på alla Dagar man kan fira, om man vill.

Det här inlägget kom till när jag skrev en kommentar hos Ulvstrumpa: när jag skrivit en lååång kommentar insåg jag plötsligt att jag hade skrivit ett blogg-inlägg…
Och om någon undrar så kommer det mer om min Englandsresa längre fram. Det var bara Ulvstrumpa som ställde till det – hon har en sällsynt förmåga, denna Ulvstrumpa, att inspirera mig till oplanerade blogginlägg…

Tanken på tredje tappsteget (läs förra inlägget) fick mig att fatta två stora, svåra beslut: jag skulle sälja mitt hus och åka till England över vintern – kanske längre. Och jag skulle ge upp min Kärlek, min stora ungdomskärlek, för det var alltför smärtsamt att fortsätta träffas så sällan som vi gjorde.

Vi pratade om mitt beslut – han blev väldigt ledsen och bedrövad, och vi grät tillsammans, men han förstod hur jag kände det. Och så ritade han två linjer: en linje som steg ganska snabbt uppåt, och som efter en bred topp sakta börja sjunka nedåt. Det var mina känslor. Och så hans linje, som sakta men stadigt gled uppåt och som korsade min linje precis när min linje började dala nedåt. Och så satte han pennan på punkten där linjerna korsade varandra, och sa: ”Där borde vi ha flyttat ihop…”
Ja – men det hade vi alltså inte gjort…

Jag hittade bra fodervärdar till mina hästar, fick huset sålt ganska snabbt och med bra vinst (hade köpt det för 45 tusen och fick det sålt för 95 – detta är ju en del år sedan…) Gav bort det mesta av mitt bohag till Myrorna och fick inackordera det lilla jag absolut ville behålla hos goda vänner.
Och så packade jag min gamla Saab kombi (tvåtaktare…) med kläder, böcker, min favoritmugg, doppvärmare (att värma tevatten med) samt min gamla reseskrivmaskin och ett par böcker som jag skulle översätta åt ett svenskt förlag som jag länge arbetat åt. Och så mina systemkameror, väl gömda för att inte locka till inbrott.

Jag fattar inte, nu, hur jag vågade ge mig iväg i den skruttiga gamla bilen, men den puttrade glatt iväg till Göteborg, där vi rullade ombord på gamla Tor Anglia.
Jag hade inte längre någon bostad, jag hade ingen aning om hur det skulle bli i framtiden eller ens i England – jag visste bara att jag ville utforska detta land som jag dittills bara besökt på ett par charterresor till London, men som alltid fascinerat mig.
När båten löpte ut ur Göteborgs hamn stod jag vid relingen och tänkte med saknad och stor sorg på allt jag gett upp och lämnade bakom mig, och med förväntan och bävan på vad som väntade mig.

Jag hade en gård i Blekinge, vid Ryssbergets fot…
Det var ett avstyckat småbruk, med några hagar smyckade av stora äppel- och päronträd, med stengärdsgårdar och enbuskar och björkdungar, omgivet av smala grusvägar genom dungar och mellan ängar och små åkertegar. Och nära huset en liten bäckravin, där näktergalar sjöng som besatta under försommarnätterna.
Och Ryssberget låg där som en vilande, vänlig jätte, med väldiga bokar och tysta skogsstigar som gjorda för oskodda hovar.

I Stockholm bodde min stora kärlek, och avståndet gjorde mötena ljuvliga men avskeden nästan outhärdligt hjärtslitande.
Men jag var lycklig och kände mig hemma, för första gången sedan barndomen, och jag red långa turer under Ryssbergets jättelika, nyutsprungna bokar. Jag hade ett lågbetalt men fritt yrke, jag kände samma andlösa förundran varje vår när ett nytt föl låg nyfött och häpet i boxhalmen, och jag saknade inget – utom att ha min Kärlek nära mig.
Så gick några år. Min Kärlek blev färdig med sin utbildning och kunde flytta litet närmare – men bara litet.
Känslor som inte får näring att växa, de börjar sakta tyna bort. Och en relation som inte utvecklas den stagnerar, och krymper långsamt.
Jag ville att min Kärlek och jag skulle flytta ihop, men han var osäker och vågade inte. Ännu inte.

En solig sommardag tvättade jag trätrappan mellan vinden och hallen, och medan handen vant svepte med trasan vandrade mina tankar planlöst i egna banor.
På tredje trappsteget nedifrån drabbades jag plötsligt och oväntat av tanken: ”Är det så här jag vill leva resten av mitt liv? Vill jag inte mer än detta?”

Jag kände att jag måste ifrågasätta hela min dåvarande tillvaro, och med öppna ögon välja min framtid. Och den insikten var lika oundviklig som smärtsam.
Om jag valde rätt kan jag inte säkert veta. Men jag valde vad som kändes rätt då, och innerst inne har jag nog aldrig ångrat mig…
Nej, jag har aldrig ångrat mig!

Det finns dikter som följer en genom åren – somliga som tröst, andra som tankevänner eller tankeväckare. En av mina tankevänner är Robert Frosts dikt ”The Road Not Taken”, som slutar med dessa rader:
”Two roads diverged in a wood, and I —
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.”
Det finns val i våra liv som kanske kan bli livsavgörande – hur hade t ex mitt liv blivit om jag hade sagt ja till att gifta mig med A.? Eller om jag hade tackat ja till det där jobbet jag blev erbjuden på Femina, men som jag var för ung och osäker för att våga acceptera (och, det viktigaste då, som skulle inneburit att jag inte kunde haft kvar mitt vardagliga liv med mina älskade hundar och hästar)? Jag får aldrig veta hur mitt liv skulle sett ut i dag ifall jag hade sagt ja då – jag vet bara att jag gjorde de rätta valen utifrån min dåvarande situation, och utifrån mina känslor där och då.

Det är alltför lätt att tänka ”Om jag bara…” – men det är bara destruktivt, och meningslöst. Oftast gör vi de rätta valen, utifrån vår situation just då. Att sedan Livet kan ta en annan vändning än vi tänkte oss då vi gjorde valen, det kunde vi ju inte veta – då.
Livet ställer oss ständigt inför förändringar, och små och stora beslut, och vi försöker alltid göra de rätta valen. Ingen av oss har Framtidens facit i hand – och egentligen är det väl ganska skönt? Och har du tänkt på en sak: ibland blir Livet mycket bättre än vi vågat ana, fastän vi ibland tror att vi valt fel någonstans längs vägen… :-)

Jag vill också dela med mig av ett par rader ur en annan dikt, som ofta skänkt tröst och ett längre perspektiv med litet mera ljus, när allt känts mörkt framöver:
”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor, där intet mörker är.”
(Jag tror dikten är av Erik Blomberg, men är inte helt säker.
Och detta inlägg inspirerades jag till när jag läste ett av dagens inlägg hos en av mina favoritbloggare, Ulvstrumpa.)

- sprid smittan så mycket du kan! Och så ofta du kan, och till så mååånga du kan!
I mitt förra inlägg skrev jag om Anonyma Klubben, och fick enbart positiva reaktioner plus en del trevliga nya kontakter, som också var entusiastiska över idén. I dag googlade jag, och fick mer än 1.500 träffar på Anonyma Klubben! Hallands Nyheter hade den 8 mars i fjol – på Internationella Kvinnodagen! – en väldigt bra intervju med Lou Rossling, som introducerade Anonyma Klubben i Sverige för 20 år sedan.
”Lou tycker sig till och med ana ett paradigmskifte, att fler vill göra saker för andra istället för att bara tänka på sig själva. ”, skriver Hallands Nyheter, och Lou säger också att ”Det finns en inneboende givare i oss alla. Vi måste våga släppa fram godheten!”
Åh, vad jag längtar efter ett paradigmskifte och mer Godhet!

Men det finns fler rörelser som bygger på idén att dela med sig till andra, att glädja andra – jag skrev i februari år om BookCrossing, där man delar med sig av de böcker man gallrar ut ur sina bokhyllor. På varje bok man ”släpper fri” klistrar man på omslaget en etikett med texten ”Gratis bok! Ta med och läs!”. Om man vill kan  man först registrera boken på BookCrossings hemsida, där man sedan ska kunna följa bokens väg i världen, om alla upphittare registrerar infångandet och lössläppandet. Men man kan ju strunta i registrerandet, om man tycker det känns omständligt – släpp bara dina överflödiga böcker fria, på ett fik eller i ett väntrum eller var du vill, med en etikett som talar om att det är fritt fram att ta boken!
Läs Christer Ackermanns kommentar till det inlägget, där han  berättar om ett litet fik där folk lämnar saker, som sedan vem som helst får ta – alldeles gratis! Han skriver bl a: ”Uppenbart skapar sådana här initiativ en positiv spiral.”
Ja, för så funkar det: generositet framkallar generositet, och vänlighet föder vänlighet!
Och Världen behöver mer av bådadera.
Är det någon som har något mer exempel på osjälvisk generositet, eller glädjespridande till helt främmande människor? Berätta, i så fall!

I fjol började jag runda av uppåt, när jag betalar i små butiker i vår lilla centralort: i bokhandeln, den lilla pappershandeln, den kombinerade fotobutiken och -ateljén , och när jag köpte vykort med fina barnboksmotiv på vårt fina bibliotek. Och så säger jag att det är till deras kaffekassa, för att de är så vänliga och hjälpsamma. Mottagarna blir överraskade, och glada – inte för de få kronorna, utan för den uppskattning de symboliserar.
Läste på läsvärda Konsum-bloggen (en kassörskas tankar och iakttagelser) om en episod, som visar att det finns människor med hjärta och generositet, fastän man ibland får intrycket att det är Girighet och Själviskhet som dominerar inte bara hos makthavare och börsens aktörer utan även bland oss vanliga gräsrötter.
Men det finns faktiskt en gräsrotsrörelse som vill sprida glädje och generositet: Anonyma Klubben! Gåvor utan tack – ingen går back! När man betalar sin kvist av ljuvligt doftande Stargazer-lija i blomsterhandeln kan man t ex dessutom betala för en ros, som man ber biträdet att ge till nästa kund ”med hälsning från Anonyma Klubben”. Eller man betalar för en fika till nästnästa kund på kafëet, med samma hälsning. Det är viktigt att man ger anonymt, så att ingen ska komma och tacka, och så att ännu fler vill bli glädjespridare i Anonyma Klubben…

Jag läste om Anonyma Klubben hos underbara Ulvstrumpa, och jag tycker det är en lysande idé! Allt som kan göra människor glada bidrar lite, litet, pyttelitet till en bättre värld – och man ska inte förakta de små stegen, för de leder också mot målet även om det går med myrsteg. Och dessutom blir ju människor glada längs vägen, och själv blir man glad när man gjort någon annan glad!
Glädje är smittsamt – sprid smittan så mycket du kan!:-)
Om du tycker att Anonyma Klubben är en bra idé: skriv om den på din bloggg, eller sprid den på annat sätt! Och gå själv med i klubben – det kommer att ge även dig själv mycket glädje!