Jag hade en gård i Blekinge, vid Ryssbergets fot…
Det var ett avstyckat småbruk, med några hagar smyckade av stora äppel- och päronträd, med stengärdsgårdar och enbuskar och björkdungar, omgivet av smala grusvägar genom dungar och mellan ängar och små åkertegar. Och nära huset en liten bäckravin, där näktergalar sjöng som besatta under försommarnätterna.
Och Ryssberget låg där som en vilande, vänlig jätte, med väldiga bokar och tysta skogsstigar som gjorda för oskodda hovar.

I Stockholm bodde min stora kärlek, och avståndet gjorde mötena ljuvliga men avskeden nästan outhärdligt hjärtslitande.
Men jag var lycklig och kände mig hemma, för första gången sedan barndomen, och jag red långa turer under Ryssbergets jättelika, nyutsprungna bokar. Jag hade ett lågbetalt men fritt yrke, jag kände samma andlösa förundran varje vår när ett nytt föl låg nyfött och häpet i boxhalmen, och jag saknade inget – utom att ha min Kärlek nära mig.
Så gick några år. Min Kärlek blev färdig med sin utbildning och kunde flytta litet närmare – men bara litet.
Känslor som inte får näring att växa, de börjar sakta tyna bort. Och en relation som inte utvecklas den stagnerar, och krymper långsamt.
Jag ville att min Kärlek och jag skulle flytta ihop, men han var osäker och vågade inte. Ännu inte.

En solig sommardag tvättade jag trätrappan mellan vinden och hallen, och medan handen vant svepte med trasan vandrade mina tankar planlöst i egna banor.
På tredje trappsteget nedifrån drabbades jag plötsligt och oväntat av tanken: ”Är det så här jag vill leva resten av mitt liv? Vill jag inte mer än detta?”

Jag kände att jag måste ifrågasätta hela min dåvarande tillvaro, och med öppna ögon välja min framtid. Och den insikten var lika oundviklig som smärtsam.
Om jag valde rätt kan jag inte säkert veta. Men jag valde vad som kändes rätt då, och innerst inne har jag nog aldrig ångrat mig…
Nej, jag har aldrig ångrat mig!