Det började bra, med min nyköpta gamla Escort… (OBS: ironiskt!) Nämligen med att jag inte kunde låsa upp tanklocket för att fylla på bensin innan jag körde iväg till tjejträffen. Nyckeln jag fått med kunde inte vrida runt tanklockslåset… Men mätaren visade kvarts tank, och enligt en ny vägberäkning så borde det bara vara 8-9 mil tur och retur, ifall jag inte körde för mycket fel. Vilket jag dock ofta gör, eftersom jag har världen sämsta lokalsinne…
Men jag gav mig iväg, och efter ett par km provbromsade jag (hade ju inte provkört bilen före köpet, pga de tio polisbilarna i kombination med att bilen var avställd) och först drog bilen åt vänster och sedan åt höger. Hmm, inte bra för en nybesiktigad bil!!! När jag sedan ökade farten igen började ratten skaka! Körde några km till, i bara ca 50 km, och då skakade det litet mindre. ”Väldig obalans i hjulen…”, tänkte jag, och tyckte det var underligt eftersom bilen klarat besiktiningen. Nästa tanke var: ”Tänk om hjulen börjar lossna!”
Jag stannade bilen, och vid rundkoll av hjulen märkte jag att höger framhjul kändes varmt – och det var ett symptom jag kände igen från min gamla Volvo: bromsoket går inte tillbaka igen efter en inbromsning! Övervägde att vända hem igen, men ville så gärna till träffen, så jag ringde förre stridsvagnsreparatören Steven som jag köpt bilen av.
”Det är för att den stått så länge”, sa Steven, och instruerade mig att backa bilen en liten bit. Jag backade, och det verkade hjälpa – tills nästa gång jag måste nudda bromspedalen…
För att göra en plågsam och fram-och-bakåtkörande historia kort så kom jag fram till tjejträffen, dock lika skakad som ratten stundvis varit.
Det blev en väldigt trevlig träff, med otroligt god mat och gott vin och mycket prat, och på hemvägen försökte jag använda handbromsen så långt möjligt. Men jag funderar mycket över två saker:
1. Hur kunde de bromsarna gå igenom besiktningen?!?
2. Hur kan någon vilja ”skitta ner sig” för några hundralappar? Säljaren Steven kan ju inte gärna ha undgått att märka bromsfelet själv, när han körde bilen från Bilprovningen (där bromsar de ju rejält!), och kunde fixat det innan han släpade hit bilen. (Kan man laga stridsvagnar så kan man väl för sjutton byta bromsok på en Ford Escort!) Annars borde han ha berättat om felet för mig, eftersom de kringsvärmande polisbilarna gjorde att jag inte vågade provköra den avställda bilen, och satt ner priset några hundra. Om jag bara provkört bilen så hade jag ju märkt det! Men jag valde att lita på honom (och på Bilprovningen!) – godtrogen som jag alltid varit…
(”Skitta ner sig” är ett bra skånskt uttryck, som väl alla förstår?)