Min resa till England gick från Göteborg till Felixstowe, med den gamla rulliga Tor Anglia. Då hade färjorna ännu inte stabilisatorer, så när vi tidigt på morgonen gick in i ett novemberoväder med halv storm ute på Nordsjön så krängde och klagade gamla Tor Anglia ordentligt. Och äntligen fick jag glädje av mitt dåliga balanssinne – jag blev inte sjösjuk!
På väg upp till cafeterian fick jag ta stöd mot väggarna för att hålla mig på benen, och den enda medpassagerare jag mötte var påfallande gråblek och trevade sig så skyndsamt som det nu gick  in på toaletten utanför matsalen. Inne i cafeterian var det alldeles tomt, förutom personalen bakom disken. På ett par av borden kanade övergivet porslin klirrande fram och tillbaka i takt med båtens krängningar, och trots kantlisterna runt borden var det ett par koppar som äkte i golvet och gick i kras. (Nej, det heter väl inte ”golvet” på en båt – det heter väl ”durken”!)
Jag hämtade kaffe och en smörgås vid disken, och eftersom jag hade sjöfolk i släkten så visste jag hur man får glas och porslin att hålla sig stilla på en krängande båt: jag blötte servetterna med vatten, och satte porslinet på de våta servetterna. Inte ens de värsta krängningarna kunde därefter rubba min dukning!
Jag hade min kameraväska med mig, for mina båda systemkameror var mina enda värdefulla ägodelar och dem vågade jag inte lämna kvar i bilen eller hytten. Några bilder av ovädret blev det dock inte, för regnet piskade mot fönstren, och att gå ut på däck var inte att tänka på.
Framåt lunchtid avtog ovädret, det började dyka upp litet fler passagerare i cafeterian och plötsligt skymtade land – åh, England, äntligen England! Jag väntade otåligt medan gamla Anglia gick in i hamn och ilade sedan ner till min gamla Saab och beredde mig med stor förväntan på att rulla in på engelsk mark. Det var litet rörigt i hamnområdet, och hela tiden mumlade jag, som ett mantra: ”Håll till vänster, håll till vänster!”. Jag hade varit väldigt orolig för att inte klara vänstertrafiken… men det kändes hur naturligt som helst, för jag hade ju växt upp med vänstertrafik och alltid cyklat på vänster sida – det satt i ryggmärgen, helt enkelt!
Inne i Felixstowe köpte jag en rejäl kartbok över hela Storbritannien, plus ett tjockt häfte med adresser och detaljer till alla  Bed & Breakfast-ställen. När jag steg ur bilen och stod på fast, engelsk mark kändes det fortfarande lika ostadigt och gungande som ombord på båten – en märklig känsla, som satt kvar i åtskilliga timmar!
De som såg mig gå med korta, växelvis sidsteppande steg mot bokhandeln trodde nog att jag tagit för många ”pints” på puben snett emot, där jag parkerat bilen…

P.S. Har haft jättesnärjigt den här veckan och haft dåligt med tid för att svara på kommentarer och besöka blogggvänner – hoppas hinna ikapp under helgen… D.S.