England: På ostadig mark…

Min resa till England gick från Göteborg till Felixstowe, med den gamla rulliga Tor Anglia. Då hade färjorna ännu inte stabilisatorer, så när vi tidigt på morgonen gick in i ett novemberoväder med halv storm ute på Nordsjön så krängde och klagade gamla Tor Anglia ordentligt. Och äntligen fick jag glädje av mitt dåliga balanssinne – jag blev inte sjösjuk!
På väg upp till cafeterian fick jag ta stöd mot väggarna för att hålla mig på benen, och den enda medpassagerare jag mötte var påfallande gråblek och trevade sig så skyndsamt som det nu gick  in på toaletten utanför matsalen. Inne i cafeterian var det alldeles tomt, förutom personalen bakom disken. På ett par av borden kanade övergivet porslin klirrande fram och tillbaka i takt med båtens krängningar, och trots kantlisterna runt borden var det ett par koppar som äkte i golvet och gick i kras. (Nej, det heter väl inte ”golvet” på en båt – det heter väl ”durken”!)
Jag hämtade kaffe och en smörgås vid disken, och eftersom jag hade sjöfolk i släkten så visste jag hur man får glas och porslin att hålla sig stilla på en krängande båt: jag blötte servetterna med vatten, och satte porslinet på de våta servetterna. Inte ens de värsta krängningarna kunde därefter rubba min dukning!
Jag hade min kameraväska med mig, for mina båda systemkameror var mina enda värdefulla ägodelar och dem vågade jag inte lämna kvar i bilen eller hytten. Några bilder av ovädret blev det dock inte, för regnet piskade mot fönstren, och att gå ut på däck var inte att tänka på.
Framåt lunchtid avtog ovädret, det började dyka upp litet fler passagerare i cafeterian och plötsligt skymtade land – åh, England, äntligen England! Jag väntade otåligt medan gamla Anglia gick in i hamn och ilade sedan ner till min gamla Saab och beredde mig med stor förväntan på att rulla in på engelsk mark. Det var litet rörigt i hamnområdet, och hela tiden mumlade jag, som ett mantra: ”Håll till vänster, håll till vänster!”. Jag hade varit väldigt orolig för att inte klara vänstertrafiken… men det kändes hur naturligt som helst, för jag hade ju växt upp med vänstertrafik och alltid cyklat på vänster sida – det satt i ryggmärgen, helt enkelt!
Inne i Felixstowe köpte jag en rejäl kartbok över hela Storbritannien, plus ett tjockt häfte med adresser och detaljer till alla  Bed & Breakfast-ställen. När jag steg ur bilen och stod på fast, engelsk mark kändes det fortfarande lika ostadigt och gungande som ombord på båten – en märklig känsla, som satt kvar i åtskilliga timmar!
De som såg mig gå med korta, växelvis sidsteppande steg mot bokhandeln trodde nog att jag tagit för många ”pints” på puben snett emot, där jag parkerat bilen…

P.S. Har haft jättesnärjigt den här veckan och haft dåligt med tid för att svara på kommentarer och besöka blogggvänner – hoppas hinna ikapp under helgen… D.S.

8 comments ↓

#1 Shirouz on 11.14.08 at 18:34

Jag ler här för jag kan se hur du småsteppar fram mot bokhandeln :)
Jag rös däremot när jag läste om överfarten till Felixtowe, jag är en komplett landkrabba och de enda båtar jag anser är flytfärdiga nog för att härbärgera min kropp måste vara i storleksordningen Helsingörs-färjor. Dock kan jag tycka att de 20 minuter det tar är alldeles för lång tid och för äventyrligt för min smak.
Låter som början på ett härligt äventyr det här, tycker jag :)

#2 stella sweden on 11.14.08 at 22:16

Hadde du suttit i min soffa o berättat så hadd ja int gett mig förnns du berättat HELA historien! Åhhh…jag har väntat sååå..men tålamod är nått du måste lääära dig sa de vise till mig o dåså…bara o vänta….o vänta…o vänta…
Puss på söta pannan o tack för att jag fick veeta att du också tål sjön! Kommer du hit nånn gång så looovar jag dig en litt tur i lilla sjöräddningsbåten i skithårt väder! O så kan vi balansera fikat o mackorna…för vi vet ju hur man gööör!

#3 stella sweden on 11.14.08 at 22:18

O tack för alla underbart raaaara kommentarer på min blogg…uppskattar de varkligen vett du!

(för just NU är de sååå värdefulla)

#4 Ursula S. on 11.15.08 at 00:28

Shirouz: Nämen, Hbg-Hör är alldeles för kort – man hinner ju inte ens ta en fika i lugn och ro! Limhamn-Dragör var minimum, men bäst var de stora färjorna Mö-Kbhvn som slutade gå för evigheter sedan…
Och jag menar inte att jag gillar när det gungar – jag var bara glad att för ovanlighetens skull ha en fördel av mitt dåliga balanssinne… ;-)
Att sjögången skulle sitta kvar i kroppen (eller var det i huvudet?) på mig var jag helt oförberedd på, men det var en intressant erfarenhet och på sätt och vis ganska kul. Har upplevt det efter en hård överfart till Bornholm oxå, senare. Den resan hängde folk över relingen och offrade åt Neptunus, men jag klarade mig! :-)

#5 Ninni on 11.17.08 at 18:33

Jag känner igen mig…två gånger har jag åkt, en gång Göteborg-Felixstove och en gång Esbjerg-Newcastle . Aldrig mer!!Esbjerg-Newcastle var den värsta resa jag varit med om. Jag lovar, den var värre än den du berättar om för här stängde man serveringarna en stund efter det att vi lämnat land…Den ende som var uppe förutom besättningen var syrrans pojkvän, han hade gjort lumpen i flottan. Vi hade tänkt åka samma väg tillbaka men valde att åka på land så långt som möjligt så det blev via Holland:)
Det där att sjögången satt kvar i kroppen känner jag igen. Lite obehagligt!
Ser fram mot fortsättningen…
Kram Ninni

#6 Monica on 11.18.08 at 00:46

Även min värsta sjösjuka någonsin har varit på en Englandsfärja. Hu så hemskt! Och lång tid tog pin-resan också!!

#7 Len on 11.23.08 at 20:06

Man erinrar sig förstås sjöpresor man gjort själv. En gjordes en vinter då isen låg massiv på den danska sidan och det inte gick att gå i land i Dragör, dit man på den tiden kunde resa med färja. Isen tornade upp sig.Det blev att ta sig upp till HH och köra hela vägen ner till Köpenhamn. Hotellrummet var redan gånget så ett nytt fick uppletas. Där var det si och så med det privata. Två fastighetsanställda dånare plötsligt in på kvällen och började rota i ett elskåp.
Det var då jag blev övertygad om att det behövdes en Örsundsbro, vilket vi tack och lov har nu!

#8 uno on 11.24.08 at 18:41

Så är det med havet. Efter några dar därute gungar marken. Jag åkte också till England, på 60-talet med nån båt som jag tror hette Victoria – såg ut som Titanic. Den var rank, och jag var tvungen att sitta i kafeterian eftersom alla spydde under däck! När jag sist var över höll jag på att krocka i första rondellen, tittade åt fel håll! Fast jag kört i Zimbabwe i två år ganska nyligt. Men där satt ratten ju på rätt ratt sida. Som vi brukade säga: right is wrong. Left is right. Kramar

Leave a Comment