Tidigt i morse, när det deprimerande decembermörkret var som allra djupast, kände jag plötsligt hur jorden började skälva under mina fötter – eller rättare sagt under fötterna på min säng – och jag insåg med ens att jag måste ha blivit kär! Nyvaken och förvirrad visste jag bara inte i vem, och var Han fanns, och en mer frustrerande situation kan man väl knappast tänka sig!

Men så hörde jag på Ekot i radions P1 att det varit ett kraftigt jordskalv här i Skåne, med epicentrum bara några mil ifrån mig, och jag visste inte om jag skulle känna mig besviken eller lättat befriad från att irrande söka efter föremålet för en så skälvande Kärlek, uppmätt till 4,7 på Richterskalan.
Fast litet besviken är jag nog, trots allt… 4,7 – vetenskapligt uppmätt på Richterskalan! – hade nog blivit mitt livs mest skälvande Kärlek…
Men Livet hade än en gång visat sin skämtsamma narraktighet.

Och när det blivit ljust gick jag ut för att kolla att huset inte rämnat i två delar, vilket det inte hade. Men visst hade det fallit litet puts från fasaden…?