Har haft fullt upp sedan förra inlägget, och dessutom har mitt mobila smalband fått nervösa sammanbrott stup i kvarten, utom nattetid… Och jag har nästan också fått sammanbrott, i synkoperad takt med smalbandet…
Men i dag upptäckte jag hur mitt mobila smalband vill ha det – modemet vill helst ligga i min famn! Nu funkar det riktigt hyfsat, rentav på dagtid!
Jag hade noterat att USB-modemet brukade blinka till, när jag sträckte mig mot det för att flytta det litet. Ibland kunde nämligen en flytt få det att funka ända upp till en minut utan avbrott.
Jag började undra om modemet kände sig avvisat, på sladdlängds avstånd, så jag lade det i famnen, bredvid min lilla hund. Och si – plötsligt funkar det riktigt bra! :-)
Jag vågar inte rapportera detta till Tele2:s support, för då skulle de skratta ut mig. Och möjligen finns det ett visst samband med att modemet nu befinner sig litet närmare en yttervägg… ;-)
Men strunt samma – ett USB-modem tar ju nästan ingen plats, och nu kan det ju dessutom se vad som visas på skärmen, och då måste det ju vara mycket roligare att vara modem! Modem är tydligen inte mer än människor…
Så nu ska mitt modem och jag surfa till mina favoritbloggar, så blir modemet ännu gladare – och mer motiverat att lysa med stadigt uppkopplad, blå blick…