Entries from februari 2009 ↓

Hittade via en länk hos Peace in mind (?) till DN:s nyaste medarbetare: Prosapolisen.
Prosapolisen är respektingivande och skoningslös, och enligt Prosapolisens egen utsaga är det många som har anledning att oroa sig över att bli föremål för spaning:
”Romaner, noveller och essäer är en tummelplats för såväl småskurkar som storförbrytare. Brotten kan bestå av allt ifrån bristande grammatik till narrativa inkonsekvenser och uselt bildspråk”, deklarerar Prosapolisen för DN.

Camilla Läckberg råkar riktigt illa ut när hon granskas av Prosapolisen – förundersökningen av enbart förstasidorna i tre av hennes deckare har lämnats till åklagare, bl. a. på grund av ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan nämns:
”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.” (Från första sidan i Predikanten. )
”Faktum är att det antal prosatekniska förbrytelser som inte är begångna i detta författarskap är att betrakta som undantag”, konstaterar Prosapolisen bistert i DN. Läckberg betraktas dessutom som återfallsförbrytare, vilket givetvis gör hennes brottslighet än allvarligare.
Man är benägen att hålla med… :-D

Diktdoktorn är en betydligt vänligare typ, som bara vill bota och lindra – inte ställa inför skranket. Allmänheten får skicka in egna dikter, som sedan får både diagnos och behandling av Diktdoktorn. Ofta är strykningar det som hjälper mest, men även annan behandling kan vara välgörande.
Diktdoktorn saknar Prosapolisens kärva humor men är ändå läsvärd för de språkligt och lyriskt intresserade.
Visst är Prosapolisen är en man i vår smak, Ulvstrumpa?!?
Men hugaliga, ifall han spanade i bloggvärlden också…

Jag hade bestämt att köpa en valp när jag kom till England och lutade mest åt en Cavalier King Charles Spaniel, men skulle besöka en basenji-uppfödare innan jag bestämde mig. Basenjis är mycket speciella hundar, elegant byggda, charmiga och fascinerande, självständiga i sinnet nästan som en katt – och så kan de inte skälla. Däremot kan de yla, gällt och sjungande…
Kolla här! -  Ooops, voffor blir det på ditta viset? ;-)
I utkanten av stor-London bodde uppfödaren, som hette Janet. Hon bodde i en jättestor husvagn, av den där typen som är avsedd att ställas upp permanent och är en villa i mini-miniatyr. I ett prydligt och lummigt område med många sådana caravans, med en egen liten trädgård runt varje caravan och med höga träd och smala, slingrande vägar bodde hon – och i denna caravan bodde hon med sina fem vuxna basenjis. Emellanåt hade hon även en kull valpar, men inte just då.
Blev mycket väl mottagen av den långa, kraftiga Janet och hennes hundar, och vi satt i det lilla ”vardagsrummet” och drack te medan hundarna ömsom busade, ömsom tiggde biscuits. Och jag undrade hur sjutton det gick att husa en kull livliga valpar på detta begränsade utrymme…
Varje kvadratcentimeter av husvagnen var optimalt utnyttjad, men det var ju trots allt ganska trångt! I ”sovrummet” fanns nästan bara plats till en bred säng – och alla hundarna sov givetvis i sängen, och helst tätt hopträngda intill sin matte.
Janet var väldigt trevlig – livlig, glad och med ett hjärtligt, bullrande skratt – och fysiskt sett mycket olik sina ganska små, eleganta basenjis. Utifrån det yttre skulle man snarare trott att hon skulle valt boxer, eller någon annan bastant byggd ras – men jag tror att man snarare väljer ras efter den inre överensstämmelsen.
Janet berättade bl a om sin väninna Sarah, som flyttat ihop med en ny man i mogen ålder. Sarahs basenjis ville förstås också sova tätt intill sin matte, och den nye mannen accepterade utan protester att de sex hundarna trängdes med dem i sängen.
”Damned understanding bloke!” sa Janet imponerad, och vi skrattade gott i hemligt samförstånd. Våra högljudda, hjärtliga skratt fick Janets basenjis att studsa fram och tillbaka över oss i den trånga soffan, och jag hann se nöjda, instämmande leenden i deras hemlighetsfulla ansikten.
(Länk direkt till YouTube, så att ni kan se, och höra…)

(Sorry, Svenska Speciella Stella - mer mysko än så här blev det inte under min engelska odyssé…)

”Och så går vintern i väntan på våren, och våren i väntan på sommaren, och sommaren i väntan på sommaren”… läste jag för åratal sedan i en litet vemodig kåserisamling av Viola. Jag tror jag citerat henne bokstavligt rätt.
Ja, så funkar vi alltför ofta – inte Närvarande i Det Nuvarande,  väntar på vad som komma skall, längtar så mycket att vi inte märker när vi står mitt uppe i Sommaren fastän vi har den runt omkring oss, om ock regntung.
Varma, vackra vår- och sommarkvällar tar jag ibland med mig en Pernod till dagens höjdpunkt: vilan och eftertanken en lååång stund överst på yttertrappan. När dagen stillnat, när trafiken tystnat, när grannarna gått in för att titta på TV – då sitter jag på min yttertrappa och njuter av stillheten, och den kvardröjande värmen, och alla växter som doftar och prunkar i krukor som kantar varje trappsteg på båda sidor. Och nedanför trappan, och på innergården. Och min lilla hund sitter i knät och spanar efter katter. Och Vintern känns långt borta, och jag smuttar sakta, sakta på min Pernod och tycker att Livet trots allt kan vara ganska skönt…
Pernod har en mycket speciell smak, och bara vi som aldrig övergett barndomens lakrits-kärlek tycker om det. Pernod är i oblandad form intensivt gult och helt genomskinligt, men när man späder ut det med vatten opaliserar det och blir nästan ogenomskinligt, och bleknar i färgen. Själv tar jag 1 del Pernod + 4 delar vatten med en god apelsinjuice i. (Mer vatten än apelsinjuice.) Och absolut ingen is!
När dagen svalnar mot kvällen, då stillar jag mig och sitter med min Pernod på yttertrappan, och funderar på allt mellan aftonhimmel och himlajord.

Det här inlägget inspirerades jag till när jag hos Ulvstrumpa läste om ordet ”opalinisk”.
Och ni som väntar på en fortsättning om min Englandsresa: ”Kommer snart”. Jag hade velat ha med foton jag tog under resan, men det är diabilder… Men jag får väl försöka beskriva motiven så levande att ni ”svimmar i bänkarna och måste bäras ut” – som i den ormlöse Ormtjusarens tält på Kiviks marknad… ;-)

Var hos min datadoktor i går, med min dator och mitt mobila smalband. Efter en kort bättring lade det nämligen av totalt, kort efter mitt förra inlägg. Jag började undra om det var fel på datorn, och Tele2-supporten trodde att det kunde vara fel på själva modemet…
Men gissa var felet fanns – jo i kabeln mellan datorn och modemet! Det var glapp i USB-kontakten, så när min datadoktor provade med en annan USB-kabel så funkade det! Stabilt lyste den lilla indikatorn på modemet, medan vi fikade, och har så gjort hela morgonen nu!
Jag hoppas verkligen att detta är mitt sista inlägg om mitt mobila smalband, som de senaste veckorna snarast varit ett radband, med små kulor av kontakt och sedan långa mellanrum utan innehåll… :-( Ni är säkert nästan lika trötta på mina smalbandsproblem som jag varit – nu får det banne mig se till att funka i fortsättningen!

Nu är mitt mobila smalband litet bättre, tack vare en förlängningskabel till modemet som jag fick av min datadoktor. Måtte bättringen vara bestående!
Själv är jag förkyld och på barnsligt humör, så jag har lagt in en livlig liten tiger som alla kan leka med, i högerspalten. Och om man klickar på ”more”-knappen, så hittar man en köttbit som man kan ge till tigern.
Hittade en fladdermus också, och en häst och en leklysten valp, och en söt liten kattunge att mata och leka med – men jag känner mig nog mer som en tiger.
Nu ska jag bloggvandra, och hälsa på hos bloggvänner som smalbandet tvingat mig att försumma. Ha en skön söndag, alla! :-)