”Och så går vintern i väntan på våren, och våren i väntan på sommaren, och sommaren i väntan på sommaren”… läste jag för åratal sedan i en litet vemodig kåserisamling av Viola. Jag tror jag citerat henne bokstavligt rätt.
Ja, så funkar vi alltför ofta – inte Närvarande i Det Nuvarande, väntar på vad som komma skall, längtar så mycket att vi inte märker när vi står mitt uppe i Sommaren fastän vi har den runt omkring oss, om ock regntung.
Varma, vackra vår- och sommarkvällar tar jag ibland med mig en Pernod till dagens höjdpunkt: vilan och eftertanken en lååång stund överst på yttertrappan. När dagen stillnat, när trafiken tystnat, när grannarna gått in för att titta på TV – då sitter jag på min yttertrappa och njuter av stillheten, och den kvardröjande värmen, och alla växter som doftar och prunkar i krukor som kantar varje trappsteg på båda sidor. Och nedanför trappan, och på innergården. Och min lilla hund sitter i knät och spanar efter katter. Och Vintern känns långt borta, och jag smuttar sakta, sakta på min Pernod och tycker att Livet trots allt kan vara ganska skönt…
Pernod har en mycket speciell smak, och bara vi som aldrig övergett barndomens lakrits-kärlek tycker om det. Pernod är i oblandad form intensivt gult och helt genomskinligt, men när man späder ut det med vatten opaliserar det och blir nästan ogenomskinligt, och bleknar i färgen. Själv tar jag 1 del Pernod + 4 delar vatten med en god apelsinjuice i. (Mer vatten än apelsinjuice.) Och absolut ingen is!
När dagen svalnar mot kvällen, då stillar jag mig och sitter med min Pernod på yttertrappan, och funderar på allt mellan aftonhimmel och himlajord.
Det här inlägget inspirerades jag till när jag hos Ulvstrumpa läste om ordet ”opalinisk”.
Och ni som väntar på en fortsättning om min Englandsresa: ”Kommer snart”. Jag hade velat ha med foton jag tog under resan, men det är diabilder… Men jag får väl försöka beskriva motiven så levande att ni ”svimmar i bänkarna och måste bäras ut” – som i den ormlöse Ormtjusarens tält på Kiviks marknad… ;-)
