Jag har blivit mamma många gånger – till valpar, föl, lamm och griskultingar. Ja, till och med till hemmakläckta mördarsniglar! Men i slutet av juli blev jag plötsligt fostermamma till små kottungar:

Ett par dagar innan de närmade sig mig bland vinbärsbuskarna hade jag sett en överkörd, vuxen igelkott på vägen utanför min trädgård, så jag drog slutsatsen att de små kottungarna blivit moderlösa. Alltså behövde de hjälp för att överleva. ”Mjölk är inte bra för dem”, tänkte jag, för det hade jag hört, ”men pannkakor tycker de om, och det kan man ge dem…” Men jag hade bara ett ägg hemma, så nödlösningen blev att dela köpta våfflor i små bitar, hälla ljummet vatten över dem och fullända maträtten med en rå äggula.
När jag kom  ut med maten var småkottarna försvunna, men efter en stund tittade de fram under buskarna, ivrigt vädrande i luften. Jag satt i gräset någon meter från maten, och de tvekade litet innan de gick förbi mig och fram till maten. Men sedan åt de, ivrigt och glupskt, och med täta sidoblickar på mig.
Dagen efter var det plötsligt fyra små kottungar som kom fram till maten, och de lärde sig snabbt att mitt lockljud betydde att maten var serverad. Morgon och tidig kväll fick de uppblötta våfflor med äggula, och de tillät att jag satt en meter ifrån dem. Den minsta av dem brukade sniffa på min ena sko på väg till maten, som för att hälsa.
På fotot ligger maten på locket till en 1-liters glassburk – då kan ni föreställa er hur små de var i början! Nu har de vuxit väldigt och fått en större matskål, och våfflorna har på sistone sakta bytts ut mot uppblötta kattpellets. De tyckte bättre om våfflorna, men våfflor innehåller säkert inte tillräckligt med protein, kalcium och andra viktiga näringsämnen. Och så är de nog inte bra för tänderna, som de nu har fått!