Entries from september 2009 ↓

Blev så avundsjuk när etermedierna i går översvämmades av bilder, spekulationer och litegrann fakta kring Det Stora Helikopterrånet – tänk att både få flyga helikopter och att få ett rejält antal miljoner för besväret!
Jag har aldrig flugit i helikopter, och de skulle jag verkligen vilja prova på! Särskilt det där med att ”hovra”, som det talats så mycket om i samband med famösa ubåtsjakter. Så häftigt att sväva i luften, nästan som hängande i ett snöre!
Att hovra innebär väl visserligen ett j-kla oväsen, men ändå…
Något som är nästan ljudlöst är däremot att flyga segelflygplan, vilket jag gjort några gånger. Härlig upplevelse, för det enda ljud som hörs är vindens vinande mot planet, och man känner sig som en glada som svävar på uppvindarna. Och detta fantastiska att flyga utan minsta motorhjälp (ja, förutom när man dras upp av ett motorplan, förstås…) – det känns både ofattbart himmelskt och så nära att vara en stor fågel som man kan komma!
”Men är du inte rädd när du sitter i ett segelflygplan?!?” frågade vännerna förfärade. ”Det har ju ingen motor!!!”
Nä, just det: ett segelflygplan har ingen motor – som plötsligt kan stanna! Man bärs av vindens kraft och sin egen skicklighet att läsa av geografin för att hitta uppvindarna.
Men hovra – det kan ju bara helikoptrar…
Och alla miljonerna, de finns ju väldigt jordnära…
Fast så fjärran osynliga ändå… Men det är väl lika bra det, för alla miljonärer jag känner – och av en märklig slump råkar jag känna mer än ett halvdussin som har en eller flera miljoner på banken – jo, alla miljonärer jag känner är extremt snåla och ägnar sin mesta kraft och energi åt att spara ihop ytterligare mer pengar, som de inte heller unnar sig eller andra att ha glädje av. Och en snål miljonär vill jag verkligen inte bli!
De mest generösa människor jag känner, och har känt, är människor som inte har det särskilt fett. Det är väl därför som människor av vår sort aldrig kommer att bli miljonärer… :-)

Se vilken fin och sällsynt present jag fått, av en av mina pantersniglar:

Äggen värptes natten till 1 september, och nu, efter tre veckor, kan man se små foster inuti äggbubblorna! Hoppas, hoppas att fuktighet och temperatur (inomhus) är rätt, så att det om ett par veckor kläcks små mini-pantrar…
Äggen är stora, 5-6 mm med ögonmått mätt, och äggklumpen hålls ihop av små och stora skimrande slemklumpar .
Mamman släppte jag fri på kvällen – jag ställde burken utan lock på yttertrappan, där jag brukar mata ett antal pantersniglar i olika storlekar med uppblött torrfoder för katter. Jag tyckte att jag kände igen henne bland tre stora pantrar som kom uppkrypande på trappan tidigt häromkvällen…

Jo, jag vet att sniglar och snäckor är hermafroditer och både han och hon samtidigt – men när de lagt ägg får man väl kalla dem mammor? ;-)

Han fotograferades på taket till ett av World Trade Center-tornen, sekunden innan ett av de kapade planen flög rakt in i byggnaden…

Det sensationella fotot spreds snabbt via email ett par veckor efter katastrofen. Det påstods att kameran med fotot hade blivit funnen vid uppröjningen av den  rasade skyskrapan, men mannen själv hittades aldrig.
Men… så var det en del observanta läsare som påpekade en hel del fel i bilden, bl a att det första planet flög in i WTC från motsatta hållet…
Och sedan dök det upp fler foton med den katastrofalt närvarande turisten, som överlevt flera tidigare stora olyckshändelser…

Han hade varit med länge, också… – och alltid rakryggat överlevt…

Han tycks ha haft en speciell fascination för flygande farkoster, men inte heller fartyg försmådde han:

Så småningom kom det fram att det var en ungrare som besökt WTC långt innan 9/11, och som själv manipulerat WTC-fotot -  och dessutom många andra katastrof-foton, där han placerat sig själv i händelsernas centrum.
Man kan ha mycket kul med PhotoShop…!
Se fler foton och läs mer om turisten, som var “on top of the news”…

Jag har hittat fotona på flera ställen på Internet och aldrig med copyright-uppgifter, så jag bedömde det som fritt att låna. Och upphovsmannen ville ju själv att det skulle spridas…
(Ville inte publicera foto nr 1 i går, på årsdagen av 9/11)

På allmän begäran (från Badaren samt Shirouz) kommer nu äääntligen ett inlägg om Unge Älskaren! Men det blir långt…
En av mina väninnor, Eva, är en underbart varm, trevlig och spontan kvinna som ofta inte ger mig någon längre startsträcka. En dag i juli ringde hon och väckte mig (klockan var nästan lunch, men jag hade inte somnat förrän vid sju på morgonen) och sa: ”Kom ut nu, vi ska åka till stranden och vill att du ska med!”
Nu är det så att jag behöver tid och kaffe för att vakna ordentligt, men  jag drog på mig en sval kjol och kortärmad blus och stapplade ut, fortfarande inte riktigt vaken. På min infart stod Eva, tillsammans med en ung man och en vacker ung tjej. De presenterade sig som John och Andrea, och Eva berättade att de var från Rumänien och att John jobbade på ett bygge på en kursgård i trakten – ägaren håller på att bygga ett hotell för att själva kunna ge sina kursdeltagare övernattning.

Efter att ha bjudit på kaffe, och själv hunnit vakna till av denna gudadryck, gav jag efter för deras övertalningar och vi satte oss i Evas bil och åkte iväg.
John fick köra, för han behövde övningsköra inför körkortsprov, och jag satt bredvid. Ingen skylt om övningskörning på bilen, och inget tillstånd – jag sa till Eva att det kunde gå illa om något hände eller om vi blev stoppade av polisen. Men Eva var glad och obekymrad, eftersom hennes manodepressivitet var i en lätt manisk fas, så hon brydde sig inte.
Efter några mils försiktig körning parkerade John i skuggan intill en häck, så jag kunde inte komma ut förrän han stigit ur. Just som jag skulle hasa över till förarsätet böjde sig John in nära mig, sa lågt ”I like you!” och kysste mig hastigt på båda kinderna och sedan på munnen. Jag kunde inte komma undan och satt där förstummad och illa till mods över denna närgångenhet, men de andra var redan ute ur bilen och jag skyndade mig ur.
Väl nere på stranden strosade Eva längs vattenbrynet för att leta snäckor, och John, Andrea och jag satt på badlakan och plockade ur deras välfyllda kylväskor. Jag försökte dra in Andrea i samtalet, men hon var blyg och tystlåten så det blev mest John och jag som pratade. Han hade både charm och humor, och var snabbtänkt, livlig och glad, men han verkade väldigt omoget onyanserad och rejält självöverskattande. Vi pratade mycket om hästar, eftersom John brukade rida på Evas besvärliga häst och höll på att på att rida in grannens många ardennerhästar. Och han red dem barbacka, eftersom han självsäkert hävdade att ”I never fall off a horse!”.
”I’ll come by some day when I’m riding and show you”, sa John, och jag sa att det vore trevligt att se honom rida ardenner men att han skulle ringa först.

Medan vi pratade såg han på mig med glittrande blick, och han lade ofta handen på mitt ben, så jag drog kjolen ner över vaderna för att markera min revirgräns. Om jag varit 20 år närmare hans ålder, 27, så hade jag genast tänkt att han flirtade med mig, men nu värjde jag mig i det längsta för den tanken. Men tecknen var så tydliga, så till slut måste jag häpet konstatera faktum. Herregud! Bredvid honom satt Andrea, yppigt vacker och bara 18 år – och så flirtade han med mig!
Jag lyckades övertala Eva att köra när vi skulle hem, och det gick undan. Hon kör väldigt säkert och bra, men när hon är manisk kör hon fort!
När vi kom tillbaka ville Eva gå på en restaurang i närheten, men jag ville hem. Vi steg ur bilen utanför mitt hus, John kramade mig och alla försökte övertala mig att följa med och äta. Medan vi diskuterade stod han bredvid mig med ena handen fortfarande om min midja, och när jag stod fast vid mitt beslut lät han handen smeksamt glida ner över höften ett par sekunder. Jisses! Sedan kramades vi adjö allihop, och John kysste mig på nytt på båda kinderna.
Nästa morgon väcktes jag klockan åtta av att telefonen ringde: ”Hello, it’s John. I’ll come to you att two o’clock – OK?”
Jag svarade att jag skulle lyssna efter hovklappret.
Tjugo i två öppnade jag ytterdörren för att sätta mig med en mugg kaffe och lyssna efter det härliga ljudet av hästhovar – och hörde det genast! Gick in med hunden, och öppnade sedan grinden till den övervuxna gången till gatan på baksidan. Och på gången kom John skyndande emot mig – utan häst! Innan han hann krama mig frågade jag var han gjort av hästen, och han pekade in mot den vildvuxna trädgården på baksidan av huset. Vi trängde oss igenom buskarna – och där stod en fuxfärgad ardenner, med vackert rågblond man och svans, bunden vid en stor sälgbuske i mitten och smakade på en vinbärsbuske intill.
”Man tar inte in hästar i folks trädgårdar utan att fråga först!”, sa jag irriterat till John (men på engelska, förstås). Åh, förlåt, det visste han inte, svarade han och såg skamset hundögt på mig en kort sekund, och såg ut att lägga det på minnet (”Inte ta in hästar i trädgårdar utan att fråga om lov först”).

Vi slog oss ned på den mest gräsmattelika biten, han tog ridderligt av sig sin jacka och bredde ut den – men jag ville inte att han skulle sitta bredvid mig, och så nära, så han satte sig i gräset mittemot mig.
Först pratade vi litet om hästen, som hade det tjusiga namnet Evelyn, och under tiden hann Evelyn trampa sönder tömmen som hon var bunden med. John knöt ihop den och vi fortsatte prata hästar och ridning. John såg på mig med glittrande ögon och jag kände mig alltmer besvärad. Efter en stund tog jag tjuren vid hornen och frågade vad han ville mig.
Han böjde sig fram intill mig, såg hängivet på mig och kysste mig på båda kinderna och sist på munnen (åh herregud så pinsamt det kändes!) och sa sedan, med blicken djupt in i min: ”I’m sexually attracted to you! I want to kiss you and caress you, I want to kiss your face and your lips, I want to kiss your breasts…” Där avbröt jag honom hastigt genom att hålla upp handen som ett stopptecken, och så påpekade jag att jag var ju gammal nog att vara hans mamma! Men det viftade han bort med att han tyckte om ”old women”, och jag rådde honom att säga ”mature women” i stället. Han nickade 0ch såg ut att lägga det också på minnet, för framtiden.
Jaha, vad skulle jag säga då, utan att såra hans manliga självkänsla? Klarspråk var det enda rätta! Jag sa att jag inte ville ha sex med någon som jag inte kände ordentligt och utan ömsesidigt känslomässigt engagemang. Johns ansikte mörknade och han såg med ens inte alls glad och ivrig ut.
Just då trampade Evelyn plötsligt sönder tömmen för tredje gången, och John måste knyta ihop den igen – tur att tömmen var lång!
Ja, efter min sista replik gick liksom luften ur samtalet, om man säger så, och efter en kort stund reste jag mig för att avsluta den pinsamma situationen. John lösgjorde Evelyn, som vid det laget började bli otålig efter att ha ätit upp allt välsmakande hon kunnat nå. John ledde henne tillbaka ut på byvägen, lade ena handen på hennes ljusa mankam och svingade sig upp med en smidighet och snabbhet som gjorde mig grön av avund. Inte ens när jag var 16 och red min första ponny hade jag kunnat sitta upp så snabbt och elegant på en häst utan sadel!
Efter några minuters prat om Evelyn önskade jag John allt gott, och han vände henne hemåt och skrittade i väg. Efter en liten bit manade han fram henne i trav, och först då kom jag på vad jag borde ha sagt till avsked:
”Ask me again in twenty years!”

Jag upplevde faktiskt inte Johns ivriga uppvaktning som ett mått på min attraktionskraft, utan nog mer som en yttring av Hillary-syndromet…

Uppdaterat oktober -10: Efter att grannens ardennrar var inridna slutade John på bygget och började i stället rida in vuxna halvblodshästar, som uppfödaren hade så många av att de var väldigt litet hanterade. John vägrade rida i vanlig (s. k. engelsk) sadel, för honom dög bara westernsadel och eftersom ingen sådan fanns så red han barbacka – och utan något så tramsigt som en hjälm, som han ansåg vara för amatörer. (”I never fall off a horse!”…) De första två hästarna gick bra, men så skulle han rida en 4-årig hingst – och då blev han avkastad! Jag träffade honom ett par dagar senare, eftersom han ringt mig och bett mig köpa och köra hem litet mat till honom, och han linkade rejält och hade uppenbarligen väldigt ont. Eftersom han inte hade några sjukvårdspapper med sig från Rumänien och inte hade skaffat sig ett svenskt personnummer medan han arbetade på bygget så skulle det bli väldigt dyrt att söka sjukvård i Sverige, sa han, och han trodde att han snart skulle vara bra igen. Men efter ytterligare ett par dagar utan bättring lånade han ett par kryckor och reste hem till Rumänien på hästägarens bekostnad. På sjukhus där visade det sig att han brutit tre revben! Men när Eva ringde honom före jul sa han optimistiskt: ”I’ll come back next year!” Men han är fortfarande kvar hemma, och har fått ett deltidsarbete som brevbärare. Hans dröm om att flytta till Sverige verkar långt borta, just nu...