Entries from december 2009 ↓

Julaftons eftermiddag tillbringar jag i bästa tänkbara sällskap: tre böcker av Bodil Malmsten, och alldeles strax ett progran i radions P1 om hur människor upplevt och blivit påverkade av Keith Jarretts skiva Kölnkonserten. Jag minns hur häpen och hänförd jag själv blev när jag hörde den musiken första gången, jag minns rummet och hela situationen hemma hos den kompis som spelade skivan för mig. Det finns något magiskt i musiken, som inte lämnar en oberörd.
Nu  har radioprogrammet redan hunnit börja, så jag lägger undan Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år” och citerar från Sveriges Radios hemsida om programmet kring Jarretts improviserade pianokonsert, som blivit en modern jazzklassiker:

”Om Keith Jarretts mest älskade pianoskiva och de minnen musiken väcker. Ett program av Anton Karis
Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme – och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till. Ändå var det mycket nära att inspelningen aldrig ägt rum. Keith Jarrett var missnöjd med instrumentet…”

Efter programmet ska jag göra mig en Irish Coffee och spela min egen CD med Kölnkonserten, och bara njuta…
Om ni inte känner till Kölnkonserten kan ni förhoppningsvis höra programmet i efterhand på SR:s hemsida.
Jag önskar alla bloggvänner, vänner IRL och övriga besökare en Glad Julhelg, och Ett Riktigt Gott År 2010!
Vi ses igen… :-)

Vi som var med ”vintern då Skåne snöade inne” – vilken av alla snövintrar det nu var? – minns tevebilderna med militära bandvagnar som sorkfärgat skymtande kom gungande fram genom snödrevet över åkrarna på Österlen eller Söderslätt, och som rundade drivor i höjd med takskägget på insnöade små stugor och längor. Och fram ur stugor och längor skottades små påbyltade gummor, ibland med en katt eller en stickning under ena armen, och hjälptes upp i bandvagnen av ett par väluppfostrade värnpliktiga (vilka på den tiden var tvångsinkallade och fortfarande hade lärts att visa respekt för äldre folk). Om det var män som undsattes så var de  nästan alltid mycket gamla och/eller sjuka. Någon gång var det en ung kvinna med små barn, ibland var det havande kvinnor med små värkar, och möjligen råkade rentav någon kvinna bli smått havande under en lång och gungande bandvagnsfärd, vad vet jag?

Bandvagnarna gav en känsla av orubblig folkhemstrygghet – vi såg att vår svenska Försvarsmakt alltid var redo till vårt försvar, inte bara mot yttre fiendemakter utan även mot elakartade vädermakter. Sveriges försvar var gott, det kände man tveklöst även om man aldrig ens hört talas om Per Albin-linjen.

I Ekots morgonsändningar i går i P1 – som är en kvarglömd gammal radiokanal sedan tiden innan teve fanns, kan jag informera eventuella unga läsare under 35 som annars kan tro att det är en ny, tuff mobiltelefon – jo, alltså, i P1 i går morse hörde jag att Räddningstjänsten i Skåne satt in bandvagnar, en på Söderslätt och en på Österlen, och jag säger bara: Äntligen! Skånska snövintrar kräva dessa fordon!

Fast… ”Räddningstjänsten” låter ju mycket mesigare än ”Försvaret” och mer  som något man måste boka minst en månad i förväg, ungefär som hemtjänst och färdtjänst. ”Räddningstjänsten” ger inte alls samma solida trygghetskänsla som ”Försvaret” eller ”militära bandvagnar”.
Nej, det gör det faktiskt inte…
Och förresten kallade nog media den vintern för Vintern då Skåne försvann, vid närmare eftertanke. Har ett vagt minne av att tidningen Arbetet gav ut en liten häftad bok med den titeln och full med häftiga insnöade-bilder. (”Försvann” är mer mediamässigt och lösnummersäljande, nästan som ”chock”, ”rasar”, ”svek” och ”Svennis”.)
Så nu har jag rättat mig själv, om ock i sista sekunden.

P.S. Det här inlägget skrev jag faktiskt redan i vargtimmen i går, men på grund av nyckfull, svag eller oftast ingen signal alls via mitt mobila smalband (men min mobtelefon får bra signal!) så gick det inte att publicera i går. Det har inte framkommit i media, ens i Sydnytt, men det begär jag ju inte heller. Men nu ska jag ringa Tele2 och lamentera, och så får de knappa på sina datorer och ändra i sina mystiska koder. (Jag misstänker att mitt smalband halkat ned till den lågt prioriterade koden Har Inte Klagat På Länge.) För ett par veckor sedan hjälpte jag nämligen en liten gumma i närheten, när hennes nyinskaffade Tele2-modem inte ville samarbeta med hennes dators Windows 2000. Men mitt modem fungerade på hennes dator, så vi provade att byta modem och SIM-kort – och hennes dator blev glad, men sedan dess har min uppkoppling haft täta depressioner.
Det ska bli skönt att få avreagera sig sin frustration över all snön – och förhoppningsvis få ett stabilt fungerande mobilt smalband!

Jag har ett komplicerat förhållande till kommissarie Maigret – eller kanske snarare till kommissariens skapare, Georges Simenon.

När jag tänker ”Simenon” så ser jag framför mig en pocketbok där omslagsbildens bakgrundsfärg går i dovt blågrönt, och som en mörk silhuett syns en man i överrock och hatt. Han står på en tågperrong, hitom en lyktstolpe, och i bakgrunden ser jag kanske, eller kanske inte, ett tåg och kanske några få, avlägsna människosilhuetter.
Boken ligger på ett avlutat, mörkbetsat gammalt slagbord, och bredvid bordet står min far och jag, och vi grälar. Vi grälar om min framtid.
Jag vill hoppa av gymnasiet, för min skolleda är av obotliga mått och jag avskyr Malmö och vill bo på landet och syssla med hästar och hundar.
Min far struntar i om jag tar studenten eller ej, men han vill att jag ska kunna försörja mig själv så snart som möjligt – jag är 17 år, det yngsta och enda kvarboende av tre barn, och han väntar otåligt på att bli fri från sin sista förpliktelse som förälder.

Jag drömde om att bli författare – det hade jag drömt om ända sedan jag var sju år och med en bok och ficklampa gömd under täcket gav mig hän i böckernas magiska, tröstande världar när jag behövde fly från saknaden och sorgen efter min mamma. Och när jag som nio-tioåring såg min älskade morbror sitta med långa textremsor och läsa korrektur på en deckare han skulle få utgiven. då drömde jag också om att bli författare. Och när jag senare höll hans bok i handen, och läste den. Ja, att författa var som att trolla, att skapa ett annat liv både åt sig själv och sina läsare. Att vara Författare var det mest fantastiska man kunde ägna sig åt!
Jag hade redan fått ett par dikter och en novell publicerade i högstatustidningen Femina, och jag hade stolt visat dem för min far men han hade inte fällt ett ord till kommentar – det var som om mina publicerade ord var lika ointressanta och anonyma för honom som rökslingorna från hans Marlborogh.
Men jag fortsatte att drömma om att bli Författare.

Och så står vi där och grälar, bredvid slagbordet med Georges Simenons bok, och jag säger med en blandning av trots och vädjan att jag vill bli Författare.
Då gör min far en gest  mot Simenons bok och säger, kallt avfärdande:
”Om du kan tjäna lika mycket pengar som han på att skriva, då kan du få bli författare!”
Jag minns inte om något sades efter det, jag minns bara gesten mot boken, min fars ord om pengar och att jag tänkte att ingen skulle kunna skriva ihop lika mycket pengar som Simenon, aldrig någonsin. Och absolut inte jag.
Och jag ser silhuettmannen på perrongen, och jag känner en stor uppgivenhet och besvikelse, och sedan övergivenhet och oändlig ensamhet.

Flera år och många publicerade ord senare kom jag på att Simenon-boken måste ha varit ”Mannen som såg tågen gå förbi”, och att jag mindes den som mycket bra och väldigt tragisk.
Och jag insåg att min fars replik den gången hade skapat ett förakt för pengar hos mig. Allra mest föraktar jag pengar som ett mått på kvalitet och framgång.

Häromdagen nämnde jag Simenon i en kommentar på min ”äldsta” väns blogg (vi har känt varandra sedan vi var åtta år!). Sedan bestämde jag mig för att läsa Simenon igen, som vuxen och för att jämföra med dagens hårdlanserade, storsäljande deckarförfattare. Döm om min förvåning när varken Bokus eller Adlibris saluförde en enda Maigret-bok! Men i går kom bokbussen, och genom den beställde jag flera titlar av Simenon. Och nästa gång jag kommer till Amnesty eller passerar ett antikvariat ska jag leta efter ”Mannen som såg tågen gå förbi”.
Jag ska av-demonisera Simenon och göra honom till min vän!

Jo, förresten: Jag har hittills fått en bok utgiven, och rentav översatt till  norska (varför låter det som ett skämt?), så jag är på sätt och vis en Halv Författare – för att ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund krävs nämligen ”till omfånget motsvarande två verk”, och det ska vara offentliggjorda texter ”av konstnärligt eller vetenskapligt värde”.

Men vad menar SFF med ”till omfånget motsvarande två verk”? Är en novell ett verk? Är en dikt? Rent teoretiskt  borde det väl enligt denna dimmiga definition i så fall kunna duga med två j-kligt bra blogginlägg…
Klart besked kan man nog få om man ringer till SFF, men det tänker jag inte göra. Jag föredrar att tro att även ett blogginlägg är ett ”verk”.
Så, mina vänner – blog on! :-)

I går kom nyheten att unga män med bra kondition  är intelligentare och har högre betyg än sina jämnåriga soffpotatisar, och därtill gör de som har bra kondition en snabbare karriär.

Detta hade forskarna kommit fram till genom att studera ynglingar under och efter mönstringen till det militära. Och jag undrar: varför har studien inte tagit med fler parametrar, som kan påverka tolkningen av siffrorna?
Kan det t ex inte tänkas att de idrottande ynglingarna är mer sociala och har ett större socialt nätverk än de icke-idrottande? (Alla vet väl hur viktigt det är med kontakter för att få jobb, särskilt ett bra jobb!) Och att de kanske är ganska utpräglade tävlingsmänniskor, och mer karriärinriktade än medelsvensken?
Kan det inte även tänkas att icke-idrottande unga mäns värderingar inte sätter en snabb karriär som främsta mål i livet? M.m. m.m

Och vad vet forskarna om alla de som inte mönstrat?!? Numera mönstras ju bara de som självmant propsar på att få göra militärtjänst – och ytterst få av alla unga kvinnor! Är de som mönstrar verkligen ett representativt urval av alla svenskar mellan 18 och 30 år?
Och traditionella intelligenstester mäter egentligen bara hur bra man är på… intelligenstester! Och de mäter dessutom bara en viss sorts intelligens – och man kan faktiskt träna sig på att bli allt bättre på att klara intelligenstest, utan att för den skull ha blivit intelligentare!

I den underhållande och läsvärda boken ”How to lie with statistics”, som jag ofta tänker på vid läsning av diverse statistik, visas många bra exempel på hur statistik kan användas för att bevisa i stort sett vad man vill. T ex att pojkar med stora skor är mer intelligenta än pojkar med små skor – jo, det är statistiskt bevisat! Man jämförde åttaåringar med 16-åringar, nämligen… Och intelligenstestet var konstruerat så att det var svårare för en åttaåring att klara av dem…

Jag är mycket skeptisk till statistik och håller  med Mark Twain i hans ord: ”Det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik!”