Vi som var med ”vintern då Skåne snöade inne” – vilken av alla snövintrar det nu var? – minns tevebilderna med militära bandvagnar som sorkfärgat skymtande kom gungande fram genom snödrevet över åkrarna på Österlen eller Söderslätt, och som rundade drivor i höjd med takskägget på insnöade små stugor och längor. Och fram ur stugor och längor skottades små påbyltade gummor, ibland med en katt eller en stickning under ena armen, och hjälptes upp i bandvagnen av ett par väluppfostrade värnpliktiga (vilka på den tiden var tvångsinkallade och fortfarande hade lärts att visa respekt för äldre folk). Om det var män som undsattes så var de  nästan alltid mycket gamla och/eller sjuka. Någon gång var det en ung kvinna med små barn, ibland var det havande kvinnor med små värkar, och möjligen råkade rentav någon kvinna bli smått havande under en lång och gungande bandvagnsfärd, vad vet jag?

Bandvagnarna gav en känsla av orubblig folkhemstrygghet – vi såg att vår svenska Försvarsmakt alltid var redo till vårt försvar, inte bara mot yttre fiendemakter utan även mot elakartade vädermakter. Sveriges försvar var gott, det kände man tveklöst även om man aldrig ens hört talas om Per Albin-linjen.

I Ekots morgonsändningar i går i P1 – som är en kvarglömd gammal radiokanal sedan tiden innan teve fanns, kan jag informera eventuella unga läsare under 35 som annars kan tro att det är en ny, tuff mobiltelefon – jo, alltså, i P1 i går morse hörde jag att Räddningstjänsten i Skåne satt in bandvagnar, en på Söderslätt och en på Österlen, och jag säger bara: Äntligen! Skånska snövintrar kräva dessa fordon!

Fast… ”Räddningstjänsten” låter ju mycket mesigare än ”Försvaret” och mer  som något man måste boka minst en månad i förväg, ungefär som hemtjänst och färdtjänst. ”Räddningstjänsten” ger inte alls samma solida trygghetskänsla som ”Försvaret” eller ”militära bandvagnar”.
Nej, det gör det faktiskt inte…
Och förresten kallade nog media den vintern för Vintern då Skåne försvann, vid närmare eftertanke. Har ett vagt minne av att tidningen Arbetet gav ut en liten häftad bok med den titeln och full med häftiga insnöade-bilder. (”Försvann” är mer mediamässigt och lösnummersäljande, nästan som ”chock”, ”rasar”, ”svek” och ”Svennis”.)
Så nu har jag rättat mig själv, om ock i sista sekunden.

P.S. Det här inlägget skrev jag faktiskt redan i vargtimmen i går, men på grund av nyckfull, svag eller oftast ingen signal alls via mitt mobila smalband (men min mobtelefon får bra signal!) så gick det inte att publicera i går. Det har inte framkommit i media, ens i Sydnytt, men det begär jag ju inte heller. Men nu ska jag ringa Tele2 och lamentera, och så får de knappa på sina datorer och ändra i sina mystiska koder. (Jag misstänker att mitt smalband halkat ned till den lågt prioriterade koden Har Inte Klagat På Länge.) För ett par veckor sedan hjälpte jag nämligen en liten gumma i närheten, när hennes nyinskaffade Tele2-modem inte ville samarbeta med hennes dators Windows 2000. Men mitt modem fungerade på hennes dator, så vi provade att byta modem och SIM-kort – och hennes dator blev glad, men sedan dess har min uppkoppling haft täta depressioner.
Det ska bli skönt att få avreagera sig sin frustration över all snön – och förhoppningsvis få ett stabilt fungerande mobilt smalband!