I dag har du som är myndig och svensk medborgare en lagstadgad möjlighet att påverka Sveriges framtid under de kommande 4 åren – använd din rösträtt för att påverka i riksdagsvalet och därmed vilken regering vi ska leva med i fyra år framåt!
Vår demokrati är mycket yngre än vi ofta tror – inte förrän i valet 1921 fick de flesta röstmyndiga (då 23 år) kvinnor rösträtt – män fick rösträtt år 1911 – men den fanns flera grupper som var undantagna: man skulle ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet, man fick inte heller vara försatt i konkurs, inte vara förklarad omyndig eller få understöd av fattigvården, eller förlorat sin rätt genom straffrätten (dvs fängelsedömda). Så egentligen är det inte rätt att säga att ”allmän rösträtt” infördes 1921 – många var fortfarande undantagna från den s k allmänna rösträtten! Men tänk att vi kvinnor inte haft rösträtt i ens 100 år ännu…!
Fängelseinterner erhöll rösträtt först 1937. Inte förrän 1945 utsträcktes rösträtten till de som fick understöd från fattigvård (den tidens socialbidrag) och till dem som befann sig i personligt konkurstillstånd. 1968 fick utlandsboende svenska medborgare rösta. 1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet ”omyndigförklaring” avskaffades.
Rösträttsåldern sänktes 1945 från 23 till 21 år, 1969 från 21 till 20 år, och 1975 till 18 år.
I kommunalvalen fanns särskilda regler, som till en början bl a innefattade en 40-gradig inkomstberoende röstskala, fullgjord värnplikt och erlagd skatt till både stat och kommun i minst tre år (s.k. ordentlighetsstreck).
Använd din rösträtt – och tänk på partiernas ideologi och människosyn, inte bara på dribblandet med statistik och sköna löften som du kanske aldrig får se uppfyllda…
P.S. Har hört att många tror att förtidsrösterna räknas i förväg, vilket är helt fel – inga röster räknas förrän vallokalerna stängts i kväll! Detta för att man får ångra sig på valdagen och rösta igen, men då i sin ordinarie vallokal. Då har man ju lämnat sitt röstkort vid förhandsvalet och har bara sitt leg att styrka sin identitet med. Men hur f-nken de kan hitta ens förtidsröst och ta bort den, det undrar jag över! Man skriver ju inte sitt namn utanpå valkuverten… Detta är ett mysterium för mig, och känns litet oroväckande…
Se den spännande, Oscarsbelönade dokumentären om Philippe Petit och hans fantastiska dröm om att en dag dansa på lina mellan World Trade Center´s båda tvillingtorn – de torn som ödelades totalt den 11 september 26 år senare, när två stora jetplan flögs in i dem. Tack till min bloggkompis Susanne, som i sin kommentar till mitt förra inlägg (om Petit och tvillingtornen) uppmärksammade att den sevärda dokumentärfilmen sänds igen vid lunchtid i dag: kl 12.00 – 13.30 – yipeeee!!!
Vi minns alla de fasansfulla scenerna som visades på teve för nio år sedan – gång på gång visades de under flera dygn: ett stort passagerarplan flög rakt in i World Trade Center’s ena tvillingtorn, och ett gigantisk eldklot slog ut på tornets motsatta sida. Och sedan – ännu mer ofattbart! – ytterligare ett plan, som flög rakt in i det andra tvilllingtornet. Tänker man på WTC´s båda tvillingtorn, så är det de synerna man ser för sitt inre öga.
Men nu ser jag något annat, något lika otroligt men utan död och förintelse, bara med fantastisk, svindlande skönhet:
På bilden syns den unge fransmannen Philippe Petit, när han den tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 under 45 minuter dansade på lina fram och tillbaka mellan de båda tvillingtornen när de byggts till sin fulla höjd men var till stor del outhyrda och ännu inte helt färdigbyggda. Faktum är, att tvillingtornen var mycket kritiserade av både allmänhet och arkitekter – och en ekonomisk kollaps för hela projektet var mycket nära när Petits balanskonst väckte internationell beundran och gav enorm mediauppmärksamhet även för WTC.
Jag såg häromnatten en fascinerande (Oscarsvinnande) dokumentär om Petit och hans stora dröm, och om hur han (tillsammans med flera vänner) under flera år förberedde sig för sitt livs största prestation – samtidigt som tvillingtornen sakta tog fysisk gestalt på andra sidan Atlanten.
Här en länk så att ni kan läsa mer själva – annars hinner inte den här bloggposten publicerad innan 11 september är förbi! DN fredag 10.9 2910 om dokumentärfilmen och om Petit – mycket välskrivet men inte så långt och utförligt.
Om man googlar på Philippe Petit resp Philippe Petit 1974 får man otroligt många resultat, även bilder, YouTubes och möjlighet att köpa dokumentärfilen ”Man on Wire” i en 20-dagarsversion.
Lyssnade – som jag ofta gör – på ”Filosofiska rummet” i radions P1, som sänds på söndagseftermiddagar, med repris på fredagskvällar. Där berättade de om en undersökning som gjorts av en stor amerikansk tidning. Frågan gällde vilken bok som genom historien varit den farligaste, och jag kan bara de som kom etta och tvåa på listan för sedan var jag så bestört och blockerad att jag inte ens minns om de nämnde fler boktitlar…
Historiens farligaste bok ansågs vara ”Kapitalet” av Karl Marx. Historiens näst farligaste bok bedömdes vara – Hitlers ”Min kamp”!
Möjligen kan det faktum att Hitler bara kom på andra plats bero på att det var i USA, ”möjligheternas land” och kapitalismens och företagens högborg, som undersökningen gjordes. Solidaritet har aldrig varit ett offentligt viktigt ord i USA. Möjligen kom uppgifterna dessutom från en finanstidning eller annan tidning som huvudsakligen vänder sig till små och stora kapitalister och extremt högavlönade – men ändå!
Det känns för mig trots det som en chock att inte Hitler var en självklar etta – en man som inte bara hade ansvaret för 6 miljoner judars död utan även för mer än en miljon romers, homosexuellas, utvecklingsstördas och oppositionellas plågsamt utsläckta liv. Karl Marx har säkert många kapitalisters något minskade förmögenheter på sitt ansvar – och vad är det att gråta över? – men han har såvitt jag vet ingen människas liv på sitt samvete, och hans budskap har bidragit till miljoner fattigas överlevnad och förbättrade livsvillkor.
På något sätt förstår man nu lättare hur de röstregistrerade i USA kunde välja presidenter som Nixon, George Busch Sr och Busch Jr – krigshökar, oljekapitalister och ekonomiska imperialister med amerikansk kontroll i fattiga länder med amerikanska intressen bland de främsta ledstjärnorna. Och att USA fortfarande har ett röstningssystem som försvårar för många att delta i själva valen. Dessutom får inte fängelsedömda rösta, inte ens under de närmaste åren efter att de släppts ur fängelset! Vad är det för demokrati?!? Jag vet inte hur grova brotten måste ha varit, men det handlar inte bara om riktigt grova brott som mord.Och många delstater i USA tillämpar fortfarande dödsstraff – upprörande, i ett västland i dag!
Söndagarnas ”Filosofiska rummet” sänds i repris på fredagskvällarna ca 21.03. Jag ska lyssna ordentligt i kväll, för i söndags var jag koncentrerad på Hjalmar Söderberg ända tills jag hörde att Karl Marx’ Kapitalet skulle vara historiens farligaste bok… På Sveriges radios hemsida kan man hitta redan sända Filosofiska rummet.
I mitt förra inlägg citerade jag Hjalmar Söderbergs ord ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.”
Jag hade då inte hittat publiceringsåret – men det har jag nu.
Hjalmar Söderberg föddes 1869, på Östermalm i Stockholm
De ofta citerade orden är ur novellsamlingen ”Det mörknar öfver vägen”, som gavs ut 1907. Söderberg var alltså bara 38 år när novellsamlingen publicerades, och troligtvis minst ett år ännu yngre när den skrevs! Då var han ju inte ens medelålders – och ännu mindre var han gammal!
Strängt taget var Söderberg fortfarande nästan bara en pågasnöre, fastän han var kritiker och kåsör i Stora Rikstidningen Svenska Dagbladet 1897-1908, efter ett par år som kulturjournalist på den betydligt mindre lokaltidningen Kristianstadsbladet.
(Om jag inte minns fel så finns det ett Hjalmar Söderberg-sällskap i Kristianstad, eller fanns i alla fall på 1980-talet.)
Men man kan ju ibland känna sig väldigt gammal även i unga år, särskilt i samband med kriser. Och man vågar kanske förmoda att Söderberg befann sig i en kärlekskris 1907, efter att hans älskarinna och ofrivilliga musa Maria von Platen brutit deras några år långa förbindelse. Maria von Platen var en för sin tid mycket ovanlig kvinna – viljestark, självständig och frigjord från sin tids förutbestämda kvinnoroll, inte minst när det gällde sexuella relationer. Hon sägs ha gett Söderberg stoff till romanen ”Doktor Glas”, och i ännu högre grad inspiration till skådespelet ”Gertrud” samt till Söderbergs sista roman, ”Den allvarsamma leken”.
De sista 23 åren av sitt liv var Söderberg bosatt i Köpenhamn och gift med en danska, som han redan hade en nästan 7-årig dotter med innan han slutligen skildes från sin första hustru. Han ägnade sig allt mer åt religionsforskning och en del översättningsarbeten, men han skrev även mycket kritiska artiklar om nazismen för orädda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Hjalmar Söderberg dog på sjukhus i Köpenhamn i oktober 1941 och ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden.
Till sist ska ni få ett mindre känt Hjalmar Söderberg-citat av mig: ”Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den.” Det är ur Söderbergs debutroman ”Förvillelser”, som gavs ut 1895, och kan kanske ge litet att fundera kring.
Jag måste läsa Förvillelser igen – läste den första gången i tidigaste tonåren, när jag inte visste så mycket om Lidelse…
De tio åren när jag var runt 40 citerade jag ibland Hjalmar Söderbergs kända ord: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Det var bra år, mellan 35 och 45, när man fortfarande kände sig någorlunda fräsch, ung och oförbrukad men samtidigt hade uppnått en viss visdom och mognad. Och jag tyckte verkligen att åren under skoltiden var plågsamma, och tonåren var direkt djävliga – det var då jag började läsa och citera Hjalmar Söderberg.
Men framåt 50 började ryggvärken bli allt mer besvärande, och numera kan jag inte gå eller stå, eller jobba framåtböjd i trädgården, några långa stunder i sträck utan att molandet stegras och blir till riktigt rejäl värk. Jag försöker lura värken genom att luka ogräs och plantera småplantor sittande på rumpan, på en liten plastklädd dyna. Grannarna måste tycka att min trädgårdsskötsel är den lataste/konstigaste de sett, men det bjuder jag på!
Och synen har blivit sämre – jag som alltid haft falkblick! Borde kanske kolla om jag har starr, min far opererades för grå starr redan vid ca 55 – men han tittade å andra sidan på en massa sport på teve, vilket jag aldrig gör! Det kan väl inte vara nyttigt att titta på en massa sport på teve, eller hur?
Delvis får jag kanske skylla värken på mig själv, som haft hästar från 17 års ålder till 52 och mockat och släpat halm- och höbalar till 4-5 hästar vintertid – det har förstås slitit på ryggen. Men hästarna gav så mycket positivt, och jag saknar dem fortfarande.
Men det värsta med att åldras – och jag är inte lastgammal än, har inte ens uppnått pensionsåldern – är inte värk och krämpor, det är något annat som många i den behagliga medelåldern nog inte tänker på eller förutser.
När jag bodde på Mallorca i januari t o m mars -87 passade jag huset och de sju katterna åt Mikael Katz och hans fru Sylven, när de åkte på sitt årliga besök i Sverige, men jag bodde i deras gästhus ett par veckor innan de reste och lärde känna dem. Micha (som bl a varit chefredaktör på Damernas Värld och Sköna hem) hade blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm året innan, och det hade gett honom en bestående värk i ena knäet. Han var nära 75 år då, och en väldigt klok, behaglig och livsvis man. En gång när han verkade ha väldigt ont i sitt knä och jag frågade honom hur det var med honom så svarade han: ”Det värsta med att bli gammal är inte värken och krämporna – det är att vännerna dör ifrån en.”
De orden har jag aldrig glömt, och redan vid dryga 50 förlorade jag under ett halvt år fyra människor som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig. Det tog närapå knäcken på mig, och jag åldrades flera år efter de förlusterna. Ett par år därefter läste jag i tidningen att min förste egentlige älskare dött. Vi hade en mycket kort men mycket intensiv och sensuell relation, men vi förlorade tyvärr kontakten efteråt. Det kändes overkligt att läsa om hans frånfälle i tidningen, för i mig är han fortfarande levande. ”Fotografer gör det till ett minne för livet” tryckte en fototidning på T-shirts, när det blev populärt med slogans (tyvärr ofta vulgära) om olika yrkesgrupper, och det stämde verkligen in på honom – för mig är han är ett minne för livet.
Ett år senare dog en kär väninna i en bilolycka, och hon var inte ens femtio fyllda. Döden går vid vår sida från det vi föds till dess vi dör. När som helst kan någon du älskar eller håller av ryckas bort av sjukdom eller en olycka – och ju äldre våra vänner blir desto närmare rycker de ögonblicken. Några få år efter min vinter på Mallorca gick käre, kloke gamle Micha själv bort – det var inte oväntat, men ändå så sorgligt.
Jag vill inte gå på fler begravningar, jag vill inte ens vara med på min egen. Jag vill direkt till krematoriet, och sedan få min aska strödd på någon fridfull plats med vid utsikt. Helst skulle jag vilja bli strödd vid Ale stenar, som är så högtidligt vackra – och då kunde jag dessutom tyst jubla: ”Äntligen havsutsikt!”
Jag undrar hur gammal Hjalmar Söderberg egentligen var när han myntade sitt uttryck om att det är skönt att bli gammal – han hade nog inte gått på vänners begravningar ännu, eller också hade han inga vänner, eller hade bara vänner som fortfarande var unga och/eller friska. Du hade rätt om att det var för djävligt att vara ung, Hjalmar – men det stämmer inte att det är skönt att bli gammal.
I alla fall inte för mig. Inte nu längre.
