Det stämmer inte längre, Hjalmar…

De tio åren när jag var runt 40 citerade jag ibland Hjalmar Söderbergs kända ord: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Det var bra år, mellan 35 och 45, när man fortfarande kände sig någorlunda fräsch, ung och oförbrukad men samtidigt hade uppnått en viss visdom och mognad. Och jag tyckte verkligen att åren under skoltiden var plågsamma, och tonåren var direkt djävliga – det var då jag började läsa och citera Hjalmar Söderberg.

Men framåt 50 började ryggvärken bli allt mer besvärande, och numera kan jag inte gå eller stå, eller jobba framåtböjd i trädgården, några långa stunder i sträck utan att molandet stegras och blir till riktigt rejäl värk. Jag försöker lura värken genom att luka ogräs och plantera småplantor sittande på rumpan, på en liten plastklädd dyna. Grannarna måste tycka att min trädgårdsskötsel är den lataste/konstigaste de sett, men det bjuder jag på!
Och synen har blivit sämre – jag som alltid haft falkblick! Borde kanske kolla om jag har starr, min far opererades för grå starr redan vid ca 55 – men han tittade å andra sidan på en massa sport på teve, vilket jag aldrig gör! Det kan väl inte vara nyttigt att titta på en massa sport på teve, eller hur?
Delvis får jag kanske skylla värken på mig själv, som haft hästar från 17 års ålder till 52 och mockat och släpat halm- och höbalar till 4-5 hästar vintertid – det har förstås slitit på ryggen. Men hästarna gav så mycket positivt, och jag saknar dem fortfarande.

Men det värsta med att åldras – och jag är inte lastgammal än, har inte ens uppnått pensionsåldern – är inte värk och krämpor, det är något annat som många i den behagliga medelåldern nog inte tänker på eller förutser.
När jag bodde på Mallorca i januari t o m mars -87 passade jag huset och de sju katterna åt Mikael Katz och hans fru Sylven, när de åkte på sitt årliga besök i Sverige, men jag bodde i deras gästhus ett par veckor innan de reste och lärde känna dem. Micha (som bl a varit chefredaktör på Damernas Värld och Sköna hem) hade blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm året innan, och det hade gett honom en bestående värk i ena knäet. Han var nära 75 år då, och en väldigt klok, behaglig och livsvis man. En gång när han verkade ha väldigt ont i sitt knä och jag frågade honom hur det var med honom så svarade han: ”Det värsta med att bli gammal är inte värken och krämporna – det är att vännerna dör ifrån en.”

De orden har jag aldrig glömt, och redan vid dryga 50 förlorade jag under ett halvt år fyra människor som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig. Det tog närapå knäcken på mig, och jag åldrades flera år efter de förlusterna. Ett par år därefter läste jag i tidningen att min förste egentlige älskare dött. Vi hade en mycket kort men mycket intensiv och sensuell relation, men vi förlorade tyvärr kontakten efteråt. Det kändes overkligt att läsa om hans frånfälle i tidningen, för i mig är han fortfarande levande. ”Fotografer gör det till ett minne för livet” tryckte en fototidning på T-shirts, när det blev populärt med slogans (tyvärr ofta vulgära) om olika yrkesgrupper, och det stämde verkligen in på honom – för mig är han är ett minne för livet.
Ett år senare dog en kär väninna i en bilolycka, och hon var inte ens femtio fyllda. Döden går vid vår sida från det vi föds till dess vi dör. När som helst kan någon du älskar eller håller av ryckas bort av sjukdom eller en olycka – och ju äldre våra vänner blir desto närmare rycker de ögonblicken. Några få år efter min vinter på Mallorca gick käre, kloke gamle Micha själv bort – det var inte oväntat, men ändå så sorgligt.

Foto och copyright © Andreas Krenz, som generöst lånat mig bilden – tack, Andreas! Gå till www.fotosidan.se, klicka på menyn uppe t v och sedan på Fotografer,fyll i hans förnamn och efternamn för att se fler av Andreas fina bilder!

Jag vill inte gå på fler begravningar, jag vill inte ens vara med på min egen. Jag vill direkt till krematoriet, och sedan få min aska strödd på någon fridfull plats med vid utsikt. Helst skulle jag vilja bli strödd vid Ale stenar, som är så högtidligt vackra – och då kunde jag dessutom tyst jubla: ”Äntligen havsutsikt!”
Jag undrar hur gammal Hjalmar Söderberg egentligen var när han myntade sitt uttryck om att det är skönt att bli gammal – han hade nog inte gått på vänners begravningar ännu, eller också hade han inga vänner, eller hade bara vänner som fortfarande var unga och/eller friska.
Du hade rätt om att det var för djävligt att vara ung, Hjalmar – men det stämmer inte att det är skönt att bli gammal.
I alla fall inte för mig. Inte nu längre.

6 comments ↓

#1 Kalle Byx on 09.05.10 at 15:48

Så rätt, så rätt. Fint skrivet också. Det där med ryggen visste jag inte. Finns det ingen hjälp att få? Nåja, få och få men i alla fall….

#2 Badaren on 09.05.10 at 17:59

Just nu känns det väldigt trist att behöva hålla med, men något annat än just det känns inte rätt nu…

#3 Ursula S. on 09.05.10 at 19:06

Kalle Byx: Tack för berömmet, och för kommentaren!
Ryggvärken har jag tagit daglig värktablett mot i 20 år, så i vintras fick jag magsår av dem… Nu tar jag magsårsmedicin varje dag och försöker att ta värkmedicin bara när det känns för dj-vligt ont…
Har kommit på att måttet på ens ålder/hälsa är hur stor dosett man behöver… :-( Jag vägrar öka från Medium till Large!!!

#4 Ursula S. on 09.05.10 at 19:26

Badaren: Tack för kommentaren, käre Badaren!
Vi har ju hängt ihop (sådär löst men ingalunda lösaktigt!) i flera år nu, och varken du eller jag har blivit yngre under tiden… Men du har ju blivit morfar nyligen (det har inte jag blivit, och kan aldrig bli!), och det kanske gör att det känns litet ljusare att ”bli gammal”?
Intressant att de hittills 2 kommentarerna håller med mig och inte med Hjalmar… måste söka citatets ursprung och datum, och kolla Hjalmars ålder vid den tidpunkten. Kanske var han inte ens 40?!?

Försökte 3 ggr lämna kommentar hos dig, men det kom inte in. Måste du godkänna kommentarerna innan de visas, eller är det min Firefox som ställer till det?

Nu skippar jag Facebook, för jag bryr mig inte om vad mina vänners vänner gör eller tycker – och i dag krävde mitt mobnr f a jag skulle få logga in. Så nu räcker det, de har redan sökt igenom minst en av mina (IRL) vänners mailprogram f a få med mig i FB. Så nu kan du inte längre nå mig via den kanalen, bara så att du vet.
Ha det gott och må vindarna vara med dig, min vän!

#5 Badaren on 09.05.10 at 20:01

Morfar eller ej, man blir ju inte smidigare med åren… Tyvärr.
Såg just att på ”båtbloggen” så har man lagt till något de kallar automatisk skräppostidentifiering för kommentarer.
Kan det vara det som spökar tro?
På AB ska det inte vara något som krånglar till det…vad jag vet.
Ok, fb kan vara lite för mycket ibland.
Vi får väl försöka ”träffas” på annat sätt då… =)

#6 Shirouz on 09.06.10 at 07:25

Jag har luskat lite här, tydligen säger en romanfigur omkring 1902, dessa bevingade ord. Hjalmar själv föddes 1869. Vilket innebär att han inte var lastgammal själv när han kläckte frasen…
Jag tänker som så (För det här du skrev satte i gång en massa tankar…Himla bra inlägg…) att jag håller med Hjalmar.
För mig har det varit som så att många människor har försvunnit ur mitt liv innan jag fyllde 35… Det lämnar en sorg men också en medvetenhet om att det här livet är ingenting att ta för givet. Det har lärt mig att (för det mesta, förutom när jag känner mig småsint och gemen) att se över småsaker och futtighet, att inte hålla på någon falsk stolthet om det gäller en vän som är viktigt för mig och vi har grälat. Livet är för kort, helt enkelt. Visst kan man tjura i evigheters evighet, men det är så bra mycket bättre att vara vänner.
Att bli äldre, (jag stångar mig nu fram mot 47 med god fart…) kan kännas trist som f-n, men jag är så medveten om alla som aldrig fick den chansen.
På ett sätt håller jag dock inte med Hjalmar, på honom kan det låta som att känslostormarna blir som känslobrisar i och med att man blir äldre, så är det inte, man blir lika förälskad som när man var ung, lika arg och lika frustrerad, men förhoppningsvis har man verktygen för att hoppa in i stormen och finna stormens öga, där det är lugnt. Så tycker jag… Tror jag. Det blir nog ett inlägg om det här på min blogg. Och igen. Fint skrivet, mycket fint.

Leave a Comment