(Låter inte det märkligt? Brutna män har man ju hört talas om många gånger, men själv har jag i alla fall aldrig hört talas om brutna kvinnor – bara böjda… ”Kvinnor är som gräset, som böjer sig för vinden – män är som ekar som trotsar stormen, och knäcks och bryts.”)
Nåväl, jag är bruten, åtminstone delvis – jag har brutit några revben, och det gör j-kligt ont kan jag tala om! Det pinsamma är att det inte är en häftig sportskada utan en snigelskada… Inte på så sätt att jag halkat på någon snigel – ingen skugga må falla på mina sniglar – utan min egen tanklöshet när jag skulle lägga ut mat till mina ute-pantrar.
Jag har ofta svårt att somna, och jag hade tagit en insomningstablett och satt mig i sängen – när jag plötsligt kom på att jag glömt lägga ut gurka på yttertrappan, dit några pantersniglar brukar komma på nätterna. Jag skar några skivor av en slanggurka, delade dem tvärsöver och gick ut för att lägga dem på yttertrappan. Pantrarna var redan på plats, och jag spridde ut gurkan på de båda översta trappstegen. Då fick jag syn på en panter med ovanligt vackert mönster, och den verkade uppvakta en annan snigel fast de inte verkade vara tillräckligt gamla för att för att få ha lagligt sex. De kröp på undersidan av överkanten på en kruka, så jag måste böja mig ner för att se ordentligt, och till slut stod jag dubbelvikt och studerade sniglarna, utan att hålla i trappräcket.
DÅ – slog insomningstabletten till, jag förlorade balansen och rasade nedför hela trappan! Jag tror jag slog en volt, men jag hann inte uppfatta skeendet, jag satt bara plötsligt nedanför trappan med fötterna konstigt inkilade under rumpan.
Helt oskyldig panterbaby
Det tog en stund att komma på benen igen, delvis genom att dra mig upp med hjälp av trappräcket. Jag kände mig rejält mörbultad och skyndade mig (men försiktigt!) in till sängen. Så onödigt att ramla sådär – jag vet ju att tabletterna slår till plötsligt! Jag har många gånger vaknat efter några timmar, sittande i sängen med laptopen i knäet och huvudet på tangentbordet. Men jag skulle ju bara lägga ut mat till mina pantersniglar, så om jag bara inte varit så nyfiken på de båda sniglarna på krukan hade allt gått bra!
Dagen efter hade jag bara ont i nästan alla mjukdelar, framför allt höger skinka och vänster lår, men sedan började revbenen värka på vänster sida. Nä, inte ”värka” – de började göra så ont att jag nästan skrek när jag måste röra mig! Turligt nog hade jag värktabletter hemma, och i dubbel dos och med en elektrisk värmedyna lindad mot vänster del av bröstkorgen blev det uthärdligt. Men det knakar och knäpper i revbenen när jag rör på mig, bara att sträcka ut armen litet för att lyfta kaffekoppen får mig att kvida tyst.
Och nu har jag talat med Vårdcentralen, och de vill att jag åker in och blir kollad. Det vill inte jag, men det kanske är bäst att lyda doktorn…
Se något annat än 10-årsdagens outhärdligt långa sändning om de forna tvillingtornen – något lika otroligt men utan död och förintelse, bara med fantastisk, svindlande skönhet:
På videon syns den unge fransmannen Philippe Petit, när han tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 under 45 minuter dansade på lina fram och tillbaka mellan de båda tvillingtornen när de byggts till sin fulla höjd men var till stor del outhyrda och ännu inte helt färdigbyggda. Faktum är att tvillingtornen var mycket kritiserade av både allmänhet och arkitekter, och en ekonomisk kollaps för hela projektet var mycket nära när Petits balanskonst väckte internationell beundran och gav enorm mediauppmärksamhet och reklam även för WTC.
Det tog Petit och hans närmaste vänner flera år att förbereda dansen mellan tornen, och de måste planera noga så att det kunde genomföras när tornen byggts till full höjd men innan det var för många som rörde sig i och kring byggnaderna.
Den vackra pianomusiken är Erik Satie’s Gymnopédie No.1.
Det blev tydligen Mozartfestival här på bloggen! :-)
Videon visar Salieris första möte med Mozart: en barnslig, vulgär, ung Mozart, som tumlar runt på parketten med sin käresta – medan Salieri åser det hela gömd bakom ett dignande festbord. Plötsligt hörs musik på avstånd, Mozart kommer snabbt på fötter och allt flamsande är som bortblåst…
Salieris ansikte, när han inser att den vulgäre snorvalpen är den gudabenådade kompositören Mozart, är imponerande uttrycksfull
För övrigt tycker jag att den ungt medelålders Salieri är oerhört attraktiv, med sina mörka ögon, vackra ögonbryn och sin intensiva blick, och med sitt maskulint vackra ansikte. Och hans näsa – så latinskt snygg, och så manlig! (Har jag gjort bort mig nu?)
Och slutet av videon, med den vackra Serenaden för blåsare som den åldrade Salieri ömsint och beundransfullt beskriver, är en av filmens mest minnesvärda scener. Åtminstone för mig.
Jag har älskat Mozarts musik i nästan hela mitt liv, och jag njöt lika mycket av musiken som av bilderna och handlingen när jag såg filmen ”Amadeus”. Gatubilderna och husens ytterfasader lär vara inspelade i gamla Prag, för övrigt.
Det var väldigt svårt att välja Mozart-video på YouTube, för det finns så oerhört många, och jag ville ha så många…
Notera att de olika musikstyckenas namn, inklusive Köchelnummer och sats, visas överst i filmrutan och skiftar när musiken byts.
F Murray Abraham gör en lysande prestation som Antonio Salieri, filmens egentliga huvudperson och, som han säger i slutet av filmen, ”alla medelmåttors mästare och beskyddare”. Jag har för mig att han vann en Oscar för Bästa biroll – välförtjänt!
Råkade höra en tyst konversation på Yangtorp häromdagen:
Den trötta besökaren fick genast svar av ett ännu tröttare lejon, som ännu inte visste att munkens överklagan inte fick Tingsrätten att ändra sitt beslut om kvarstad och konkursförvaltarens övertagande av alla aktier, eftersom rätten bedömde att ”sabotagerisk föreligger”.
Ibland säger en bild mer än tusen ord – så dock inte de här bilderna, utan betraktarens egen fantasi får själv tänka sig vilka ord som kan passa bilden. Ovan ser ni vad jag själv genast kom att tänka…
Den som vill läsa kalla fakta kan hitta det på civilekonom Johan Schlasbergs site, som uppdateras löpande, och i Skånska Dagbladet, som bevakat Yangtorp länge och väl.
