Till – nästan – sista andetaget…

I förrgår trodde jag att jag skulle ta mitt sista andetag.
Jag hade haft tungt att andas en längre tid, och det blev sakta mycket värre under värmeböljan. Men i fredags blev det plötsligt ännu mycket värre, och ytterligare ännu värre under helgen, jag hade varken ork eller aptit att äta något,och jag hade svårt att sova eftersom jag inte kunde andas ordentligt. På måndagen hade jag en tid hos min tandläkare, så jag kämpade mig ut till min bil – det tog mig tio minuter att gå de tio meterna från ytterdörren till bilen – och satte mig flämtande bakom ratten.
Kippande efter luft körde jag de två milen till Vårdcentralen i Hörby, styrde runt till baksidan där Folktandvården huserar och stannade bilen på en grässlänt alldeles intill ytterdörren. När jag tryckte på dörrhandtaget svängde bildörren upp av sig själv, p g a lutningen, och jag försökte resa mig från bilsätet men orkade inte.

På en bänk i solen satt två lunchpausande personal från VårdCentralen, och de handlade raskt! Strax hade de hämtat en rullstol och hjälpt mig över i den, men när de rullade förbi tandläkaren lyfte jag matt ena handen mot tandläkarentrén och lyckades flämta fram ”Ska t… tandl…!” – men VC-personalen var ju klokare än så och rullade mig i snabb fart in på ett akutrum på VC. Där fick jag en andningsmaskin med luftrörsvidgande medicin, en liten klämma på ena pekfingret och en tunn slang som pyste ut syre genom ett par små hål under näsborrarna. Sådana där fingerklämmor (som tydligen mäter blodets syrehalt) och tunna syreslangar har jag förut bara sett på sjukhusserier på teve, så det kändes plötsligt väldigt amerikanskt där i det skånska akutrummet. Och någon kollade blodtrycket, flera gånger till och med, och någon strök vänligt undan håret från mitt ansikte. Det hände så mycket på en gång och överallt, så jag kände mig som en hackande tävlingsbil som lyckats hosta sig in på depån för att få en massa fel blixtsnabbt åtgärdade av högkompetenta änglar mitt under ett racerlopp på Le Mans.

Efter en stund blev min andhämtning mindre flämtande, och plötsligt stod doktorn där – och lyckligtvis var det inte doktor House, för då hade jag väl fått hjärt- och lung- och njurtransplantationer och en massa mystiska mediciner innan han slutligen  efter flera dagars grubblande och underliga undersökningar kommit fram till att det kanske var ett svårt astmaanfall. Den riktige doktorn knackade på min bröstkorg och lyssnade på lungorna – och de lät ju inte alls bra. Och doktorn var inte nöjd med syresättningen i blodet, så de ökade givan i nässlangen.
Min andning blev sakta men stadigt bättre, jag hängde med svankande rygg mot den höga britsen – fortfarande sittande i rullstolen – och kunde så småningom sluta flämta och började känna mig vid liv igen. Men de ville ändå skicka mig till Lund för ytterligare undersökningar, fast det vägrade jag: ”Min hund är ensam hemma!” Jag var benhårt oemottaglig för deras övertalningsförsök, vilket i mitt fall måste betraktas som ett säkert tecken på tillfrisknande.
Sedan fick jag ytterligare andra mediciner, inhalerade det ena och det andra – och andningen blev stadigt bättre. Till slut vågade änglarna släppa mig, med order om att återkomma dagen efter – i går – vilket jag lovade och gjorde. Och så skulle jag hämta ut mediciner på apoteket innan jag körde hem, vilket jag lovade och gjorde.
Var inom hos tandläkaren innan jag skulle hem, och tandläkaren ansåg att jag hade fullt laga förfall så jag slapp avgift för uteblivet besök. ”Jag var faktiskt här i tid!” påpekade jag stolt, och en av de vitklädda personalänglarna hade skrivit upp mitt personnummer i handflatan och snabbt varit inne och förklarat situationen för Folktandvården, så tandläkaren var nog bara tacksam över att VC hade kidnappat mig.

När jag kom ut till bilen igen efter tre timmar stod den kvar – utan böteslapp – och jag tänkte: ”Om man parkerar så här borde man ha en röd Lamborghini, eller åtminstone en Porsche!
Inte en gammal Golf med rostskador…
Ursäkta att det här blev så långt, men jag hade inte tid att skriva kortare. För att citera Pascals avslutande ord i ett långt brev till en vän. Eller om det nu var Descartes.

8 comments ↓

#1 Kalle Byx on 05.30.12 at 15:26

Läst och blivit förskräckt.

#2 eva on 05.31.12 at 18:34

Oj, käraste Ursula!
Det låter väldigt astmatiskt… Vilken tur att du är så envis och vilket flyt du har i din dramatiska beskrivning. Du borde ge ut en bok!!
Un abrazote de
Eva

#3 Agneta on 06.01.12 at 01:59

Kära söta Ursula !

Skulle du inte kunna tänka dig att söka hjälp när andningssvårigheterna sätter in, innan ditt näst sista andetag.
Men jag håller med Eva, bra skrivet!

Njut nu av sommaren.

#4 Ursula S. on 06.01.12 at 07:53

Kalle Byx: Jag blev själv ganska förskräckt…
– – –
Eva: Stort tack för din kommentar och ditt beröm! Min envishet är dock tveeggad: jag är även envis med att försöka klara mig utan hjälp…
– – –
Agneta: Du har fullständigt rätt – men det kom så smygande, så jag fattade inte riktigt vartåt det barkade förrän under helgen. Ovanligt korkat av mig, som upplevt det här förut dock aldrigt tidigare så allvarligt. Tack för din kommentar, och ditt beröm!

#5 Kalle Byx on 06.01.12 at 16:31

Blev så förskräckt att jag glömde berömma din beskrivning av det hela. Du skriver jättefint.

#6 eva on 06.02.12 at 18:27

Jo, du Ursula!
Jag tycker att du ska skicka din berättelse till personalen på vårdcentralen i dessa privatiseringens tider.
De skulle uppskatta din beskrivning av deras proffsiga agerande!

#7 Ursula S. on 06.03.12 at 18:53

Eva: Jo, du Eva, det har jag redan tänkt på! Ska titta inom i morgon (har tandläkartid då igen) och ge dem webbadressen till min blogg! Vill gärna berömma dem för deras fina och proffsiga insats!

#8 Shirouz on 07.30.12 at 17:13

Oj! Länge sedan jag var här, och länge sedan du skrev, jag hoppas att du mår bättre nu! Och jag instämmer med föregående talare, så bra berättat.

Leave a Comment