Möss och människor – och morfin

Den senaste veckan har det inträffat tre nya saker. Det första är att jag fått nya värktabletter, med litegrann morfin. De hjälper en aning bättre än de tidigare, Panodil och liknande som knappt hjälpte alls, men jag har fortfarande rejält ont så fort jag reser på mig. Inte kul alls.
Det andra är att jag fått in en mus i huset. Den smet in när jag lämnade ytterdörren vidöppen en mycket kort stund, medan jag gick ned till frysen i källaren. När jag gick in igen hörde jag ett litet prassel när jag passerade genom hallen, ett typiskt musprassel.
Jag har bara fått in möss en gång tidigare, för mer än tio år sedan. Efter en del letande tillsammans med min lilla papillon Pillan upptäckte jag hur den kommit in: vid en rörgenomgång från källaren, och det lilla hålet täppte jag snabbt till med cement. (Betonghus är bra mot möss!) Musen lockades in i en burfälla, med en chokladbit som frestelse, och sedan tog jag med buren i bilen och öppnade intill en bondgård långt härifrån. Musen kilade genast ut och försvann snabbt i gräset.
Den nuvarande musen hittade snabbt en halv honungsmelon, som låg på en meters höjd i den svala hallen p g a platsbrist i kylen. Varje morgon kan jag se hur den ätit mer av melonen, gropen blir större och större. Hoppas kunna fånga den snart, och flytta den till en trevlig bondgård…
Det tredje är väldigt trevligt: en mycket liten mansperson, som bor bara några hus från mig. Ja, han är ju ingen man ännu, bara en mycket liten pojke på ca 1 1/2 år. Jag har stött ihop med honom i lanthandeln tidigare, men han har varit väldigt blyg. Men i lördags träffade jag honom igen. Hans mammas moster Marina passade honom i familjens gemensamma hem, medan föräldrarna var fullt upptagna med att renovera och fräscha upp sin lanthandel.
I lördags, när jag satt i deras kök och samtalade med Marina, kom lille Mateos storebror Sandino hem från familjens lanthandel och hade ett par chokladkakor med sig – och Mateo ville natutligtvis ha choklad! Men eftersom han är allergisk fick han ingen choklad, vilket förståeligt nog utlöste ett väldigt frustrationsgråtande. Han grät och skrek ock kinkade, och han var otröstlig.
Men så såg jag att han gjorde en lustig liten rörelse med tungan: han han stack ut tungspetsen och drog sedan snabbt in den igen. Jag började göra likadant, medan jag tittade på honom och log, och det fick tyst på gråten och kinkandet! Sedan satt vi där vid köksbordet – Mateo i Marinas trygga famn – och kommunicerare med tungstickanden och glada kluckanden, som gjorde oss alla tre på väldans gott humör!

1 comment so far ↓

#1 Kalle Byx on 05.09.17 at 06:55

Musen ska du nog göra dig av med med men var rädd om Mateo tänker jag.

Leave a Comment