Låt #metoo växa till en revolution!

Äntligen har sexövergrepp och -trakasserier kommit upp på tidningarnas förstasidor och makthavares agendor – det var på tiden! Låt oss nu hjälpas åt att hålla frågan levande, och kräva åtgärder!
När jag gick i fjärde klass råkade jag ut för något väldigt otäckt: på väg hem från skolan på en öde gata råkade jag ut för ett par killar, några få år äldre än jag, som tog fast mig och höll mig som i ett skruvstäd, medan de lyfte på kjolen och började tafsa på mig. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag inte kunde eller vågade skrika. Paniken blev som en storm i mig – men så fick jag syn på en tant med handväska som kom ut från en port, och killarna fick också syn på henne och slank snabbt iväg. Välsignade tanter! Minns ni naziztdemonstrationen i Växjö, där en tant gav sig på nassarna med sin handväska? En riktig tant räds varken fan eller trollen, och hon blev välförtjänt en hyllad rikskändis.
På 80-talet var jag med i en kvinnogrupp, som hade jourverksamhet för utsatta kvinnor. Jag var med på en kurs de hade om våldtäkt – och den kursbok vi hade (av en känd amerikandk feminist) var skakande. Bl. a. skrev hon om hur våldtäkter medvetet används som vapen i krig, vilket bl a tyska kvinnor fick erfara under Andra Världskriget när Berlin erövrades. (Våldtäkterna fick ofta även den vedervärdiga konsekvensen att kvinnorna blev utstötta av sina egna grannar och släktingar, om våldtäkten blev känd.) Lokaltidningen skrev en artikel om vår kurs, och vi blev fotade och kom på ett stort foto i tidningen. Ett par dagar senare, när jag var ute i trädgården, kom hyresvärdens ännu inte tonårige son cyklande förbi med ett par kompisar, och när de såg mig skanderade de högt och retsamt:”Har du blivit våldtagen, har du blivit våldtagen…” på melodin till Skvallerbytta bingbång.
Det glömmer jag aldrig, och jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det skulle känts ifall jag hade upplevt en våldtäkt.

2 comments ↓

#1 Ursula S. on 10.22.17 at 18:05

Något år innan episoden med husägarens son var jag med om något speciellt. Det var den 15 februari den vintern då Skåne försvann i snön (-82, var det väl?), och jag satt vid mitt skrivbord och deklarerade. (Det är ingen sport att vara ute i god tid! ) När jag tittade ut genom fönstret såg jag stora snöflingor falla, allt tätare och tätare, och jag insåg att jag inte skulle kunna komma ut med min skruttiga lilla bil.
När skymningen började falla såg jag plötsligt en mörk gestalt som tog sig fram mot mitt hus, ryckvis släpande på något blått, som visade sig vara en gammal cykel. Utanför min grind stannade han, lutade cykeln mot grindstolpen och försökte knuffa upp den vid det här laget ganska insnöade grinden grinden. Jag såg att inte bara hans kläder var mörka – det var en svart man! Ung, max 20 år.
Jag gick mot ytterdörren, följd av mina båda hundar (en rottweilee och hennes oäkta son med handlarens dobermann). När jag kom fram till grinden hälsade han artigt och öppnade en platt, stor väska, ur vilken han drog upp en bunt akvarellmålningar, som vinden genast börjadd bläddra i. Han började prata på engelska.
Det var kallt ute, och vinden piskade den täta snön i ansiktet. Jag sa att jag inte hade råd att köpa några tavlor, men att han kunde komma in och få kaffe och värma sig.
Vi gick in, alla fyra, och jag fixade kaffe och smörgåsar. Han åt hungrigt och berättade att han var från Ghana och blivit lockad till Sverige av ett par svenska turister, som skulle hjälpa honom. Det gjorde de fock inte, och han hade fått tavelsäljarjobbet genom en landsman här i Sverige. Nu hade han cyklat ut från närmsta stad, som låg en och en halv mil bort, men tydligen tagit av från stora landsvägen litet för tidigt. Om han svängt av ett par hundra meter senare skulle han kommit till en by med drygt ett par dussin hushåll.
Om den stengärdsgårdskantade vägen till mitt hus varit farbar skulle jag kört honom in till stan, för det hade blivit kolmörkt ute medan vi fikade, och snön drivade värre och värre.
Jag gjorde ett par extra smörgåsar åt honom att ha med sig, sade åt honom att cykla försiktigt och önskade honom lycka till. Mer kunde jag inte göra. Mina hundar eskorterade honom till grinden och verkade nöjda med att få ha mig för sig själva igen. Han ryckte upp cykeln ur drivan som bildats runt den, vinkade och vände åter genom drivorna, ryckvis släpande på den blå cykeln.
Epilog: Det fortsatte snöa i flera dygn, och det tog en vecka innan den lilla vägen till min bostad blev snöröjd. Jag arbetade hemifrån, med översättningar, så de måste förstås först röja fram alla de som hade ett arbete som de måste köra till. När de sedan kom till min väg gick den inte att ploga, eftersom snön låg i jämnhöjd med stengärdsgårdarna som kantade den – de fick lyfta bort snön med traktorns stora skopa, och det tog sin rundliga tid!
Epilog 2: När min hyresvärdinna fick höra om mitt mörkhyade besök i snöovädret förfasade hon sig och utbrast med emfas:”Men herregud, vad tänkte hon på?!? Hon kunde ju blivit våldtagen!!!” (Hon var alltså mor till gossen i bloggposten ovan.)
Tja, så kan det vara att bo på landet på vintern!
Mina båda hundar skulle f.ö. inte tillåtit någon att röra mig, så jag var inte det minsta orolig!

#2 Kalle Byx on 11.03.17 at 10:27

Ja det är många skrämmande historier som kommer fram i ljuset nu. Finns nog inte många kvinnor (mest) som inte har varit utsatta.

Leave a Comment