Min fästman övergav mig inte…

När jag var 21 år blev jag erbjuden en halvtidstjänst som romanredaktör på tidningen Hennes, som jag skrivit och översatt noveller för i ett par år. Jag kände redan flera på redaktionen och trivdes bra, och ett lyxigt välbetalt halvtidsjobb skulle ge mig både tid och råd att ägna mig åt mina hästar och hundar!
Jag fick dela redaktionsrum med en av tidningens mest erfarna journalister. Hon hette Stella, var en humoristisk, hjärtevarm och färgstark kvinna i alla avseenden som kastade sig obehindrat mellan olika uppgifter – hon skötte horoskop, kändisskvaller etikettsfrågor och hjärtespalt med samma suveräna livsklokhet.
När nedanstående hände var det ännu inte tillåtet med abort i Sverige, vi fick inte fri abort förrän 1 januari 1975. Innan dess reste en del svenska kvinnor till Polen för ett ingrepp, välbeställda familjer löste problemet diskret med husläkarhjälp, och de fattiga utsatte sig i desperation för plågsamma, farliga huskurer och okunniga köksbordsabortörer. Hade en pojke gjort sin flickväna med barn hörde det till god ton och manlig resning att han gjorde ”det rätta” och gifte sig med flickan. Vilket långt ifrån alla gjorde – en del bara smet iväg, försvann, hördes aldrig mera av.
En dag, när jag satte mig vid mitt skrivbord, tog Stella ett hopvikt brev från Hjärtespaltslådan och sköt sakta över det blekt rutade A4-arket till mig. Jag vek varsamt upp papperet och läste sakta igenom den prydligt handskrivna texten ett par gånger. Stella och jag såg på varandra med undrande blickar när vi läst den korta, mångtydbara texten:
”Min fästman övergav mig inte, utan stannade kvar och tog hand om mig och barnet.
Det är det som är mitt problem.”

De orden har jag aldrig glömt, och jag har undrat många gånger hur det gick för den unga kvinnan och hennes oplanerade familj…

2 comments ↓

#1 Kalle Byx on 05.14.18 at 07:39

Vilken typ. Ta sitt ansvar va.

#2 Ursula S. on 05.14.18 at 08:12

Jag förstår nog inte riktigt hur du menar…

Leave a Comment