Entries Tagged 'Böcker' ↓

Hittade via en länk hos Peace in mind (?) till DN:s nyaste medarbetare: Prosapolisen.
Prosapolisen är respektingivande och skoningslös, och enligt Prosapolisens egen utsaga är det många som har anledning att oroa sig över att bli föremål för spaning:
”Romaner, noveller och essäer är en tummelplats för såväl småskurkar som storförbrytare. Brotten kan bestå av allt ifrån bristande grammatik till narrativa inkonsekvenser och uselt bildspråk”, deklarerar Prosapolisen för DN.

Camilla Läckberg råkar riktigt illa ut när hon granskas av Prosapolisen – förundersökningen av enbart förstasidorna i tre av hennes deckare har lämnats till åklagare, bl. a. på grund av ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan nämns:
”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.” (Från första sidan i Predikanten. )
”Faktum är att det antal prosatekniska förbrytelser som inte är begångna i detta författarskap är att betrakta som undantag”, konstaterar Prosapolisen bistert i DN. Läckberg betraktas dessutom som återfallsförbrytare, vilket givetvis gör hennes brottslighet än allvarligare.
Man är benägen att hålla med… :-D

Diktdoktorn är en betydligt vänligare typ, som bara vill bota och lindra – inte ställa inför skranket. Allmänheten får skicka in egna dikter, som sedan får både diagnos och behandling av Diktdoktorn. Ofta är strykningar det som hjälper mest, men även annan behandling kan vara välgörande.
Diktdoktorn saknar Prosapolisens kärva humor men är ändå läsvärd för de språkligt och lyriskt intresserade.
Visst är Prosapolisen är en man i vår smak, Ulvstrumpa?!?
Men hugaliga, ifall han spanade i bloggvärlden också…

”Deckardrottningen” Camilla Läckberg fick underkänt för sin senaste deckare, ”Sjöjungfrun”, av TV1:s bokrecensent Yukiko Duke: ”Den kan man hoppa över…”
Jag har hoppat över Läckberg helt och hållet på min långsamma upptäcktsfärd bland de nordiska deckarförfattarna. Efter Liza Marklunds långrandiga Sprängaren så hoppar jag även över Marklunds övriga böcker. Men Karin Alvtegen gillar jag! När jag sträckläst Alvtegens ”Skuld” ville jag genast läsa en ny bok av henne, så spännande och bra skriver hon – ”Skuld” var en riktig ”bladvändare”!
Norska Anne Holt är också en välskrivande författare, som ger sina karaktärer liv och psykologisk trovärdighet. Hennes ”Brott” har ett roligt grepp – en parallellhandling där bokens huvudperson Alvar ideligen uppsöker författaren och med försynt envishet försöker påverka bokens fortsatta handling :-). Anne Holt vill jag absolut också läsa mer av!
Hos Deckar-Gunnar hittade jag ett tips om danska Gretelise Holm, som också verkar vara en mycket intressant och läsvärd författare – måste beställa från Bokbussen! (Tack för alla intressanta boktips på din blogg, Gunnar!)
En Deckarkung har jag också hunnit med: Håkan Nesser och hans ”Kära Agnes”. En mycket driven författare, som likt Alvtegen och Holt verkligen behärskar språket och använder det väl, och kan konsten att bygga upp spänningen…

F ö hörde jag på P1 om ännu en skandalös ”innovation” inom livsmedelsindustrin: Euroshoppers svarta oliver får ligga i kaustiksoda för att ”snabbmogna”, och färgas sedan för att förvandlas från gröna till svarta oliver! Någon som är sugen på en svart Euroshopper-oliv…? Inte?!?

I går var det Handdukens Dag – visste ni det? Inte jag heller. Hörde det nyss, i reprisen av gårdagens Spanarna (radions P1).
Handdukens Dag är instiftad till minne av Douglas Adams, som skrev ”Liftarens guide till galaxen” och fyra uppföljande böcker, där det framgår hur viktigt det är att ha med sig handduk när man reser – en handduk gör ett förtroendeingivande intryck och kan användas på många olika nyttiga och kreativa sätt! Om jag vetat det i går så skulle jag hängt ut en vacker handduk utanför fönstret! Men inte en frottéhandduk, känner jag faktiskt, utan en riktigt vacker, gammal men välbevarad handduk i linne…
Måste ta med ett av många underbara citat ur Galax-böckerna: ”Det finns en teori som säger att om någon någonsin kommer underfund med vad universum är till för och varför det finns där, kommer det att omedelbart försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och oförklarligt. Det finns en annan teori som gör gällande att detta redan har skett.”
Hittade en trevlig och innehållsrik svensk hemsida om Douglas Adams och Liftarens Guide till Galaxen, där man även kan ladda ner texter och t o m ett dataspel baserat på böckerna.

Dessutom berättades i Spanarna om Analog ost (varför den nu kallades så?), nämligen sådan där färdigriven ost som är tänkt att strös över gratänger och pizza – gör inte det! Denna färdigrivna ost är nämligen inte alls ost utan består till större delen av s k ”fettråvaror med ostliknande egenskaper”, och enligt Jessica Gedin, som spanat in denna märkliga produkt, får den inte längre kallas ost på förpackningen. Om ni tänker köpa färdigriven ost någon gång så kolla noga vad som står på förpackningen, särskilt det finstilta… Livsmedelsindustrin verkar numera mest använda sig av transfetter, konsistensgivare och diverse tillsatser som är billiga men inte särskilt nyttiga för hälsan. Det sundaste är nog att bli vegetarian och bara köpa råvaror i ursprungligt skick…

Rättelse 2 maj: I dagens Spanarna meddelades att den årliga Handdukens Dag infaller den 2 maj, vilket flera i den alerta lyssnarskaran uppmärksammat Spanar-redaktionen på. Rätt ska vara rätt! Häng ut handdukar nu! :-)

Nu har jag – äntligen! – läst ut Liza Marklunds debutbok Sprängaren. Den är på ca 370 sidor, och efter en explosiv början (f’låt, kunde inte låta bli…) var det ett väldigt segande i nästan 150 sidor – sedan började det hända litet saker igen, och tempot steg. Jag hade dock slagit igen den för gott efter 50 långrandiga sidor, om jag inte hade läst den i studiesyfte – jag förundras nämligen över fenomenet De Svenska Deckardrottningarna, med just Liza M. i spetsen. Har tidigare hört från flera håll att Camilla Läckberg skriver uruselt, och inte tyckte jag att Liza M. var någon bra författare – vad är det som gör att de säljer så bra?!?
Mitt ex av Sprängaren ingår i den femte pocketupplagan, 141:a till 200:de tusendet! (Hur många inbundna ex trycktes?) Karin Alvtegen lär oxå sälja synnerligen bra, henne ska jag läsa snart och jag hoppas hon är bättre! Alla säljer de dessutom bra även utomlands och översätts till många språk. Beror storsäljandet på smart och storsatsande marknadsföring från förlagen? I kombination med författarinnornas egna sätt att flitigt marknadsföra sig, gärna kastande med långt (helst blont) hår? Plus givetvis att de är jämförelsevis unga?
Såg ett TV-program om Blodgruppen i fjol, om ca ett dussin svenska, kvinnliga deckarförfattarinnor. Ska kolla författarinnorna 50+ i gruppen oxå, och jag kan ge mig f-n på att de som var äldst inte säljer alls så bra, även om de skriver bättre – förlagsbranschen har blivit som vilken ICA-handel som helst, där det är mördande reklam och inte kvalitet som säljer varorna…
Förlagen vill tydligen ha relativt unga, sexiga/bildmässiga och mycket PR-villiga deckarförfattarinnor, och hur bra dessa kvinnor skriver verkar vara mindre viktigt. Det gör mig beklämd – men det är väl mig det är fel på…
Tar tacksamt emot tips på bra, välskrivna svenska deckare!
P.S. Nä, jag har inte skrivit någon deckare och blivit refuserad – jag är 50+ med god marginal och har nog inte en chans, fastän jag låtit håret bli halvlångt och fastän min f.d. sagt att han fortfarande tycker att jag är sexig… D.S.
UPPDATERAT 5.4: Eftersom ingen annan skrivit det i ngn kommentar, så skriver jag det själv:
Att kvinnor som själva kämpar/kämpat med att förena ett yrkesliv med att ha familj och småbarn kan känna igen sig i Annika Bengtzons livssituation, det är säkert engagerande för många, likaså skildringen av en del manliga kollegors motstånd mot att en kvinna gör karriär. Skildringarna från en kvällstidningsredaktion kan nog också vara intressanta – men inte sååå intressanta att de tål att ältas långrandigt gång efter gång, enligt min mening. Om boken varit på 200 sidor, i st f nästan det dubbla, så hade den varit rappare, mindre långtråkig bitvis – och därmed betydligt bättre!

Jag har fångat en bok! Jo, det är sant: jag har fångat en Vild Bok! Ja, rentav tre!
Har du aldrig sett en Vild Bok? Det är en bok som någon placerat någonstans, och som vem som helst får ta – den är nämligen med i den underbart universella rörelsen Book Crossing, som nu finns i 130 länder och som inte bara befriar böcker utan dessutom skapar kontakt mellan bokälskande människor.

Idén är att man ska “släppa sina böcker fria”, när man inte vill ha dem i bokhyllan längre: man placerar dem någonstans där någon annan kan hitta dem, läsa dem – och sedan släppa dem fria igen, för ännu fler att läsa!
Idén bygger på att man registrerar boken hos bookcrossing.com först, och får ett ID-nr för just det bok-exet. Sedan skriver man in bokens ID i boken, plus litet info om BookCrossing. (Läs mer på Bookcrossings svenska hemsida, där finns bl a länkar till färdiga etiketter, som man kan skriva ut och klistra in i boken.) Och därefter önskar man boken lycklig resa, och släpper den fri!
När man hittar en Vild Bok med BookCrossing-ID så ska man berätta i bokens journal på Bookcrossing-siten var man hittat boken, gärna vad man tycker om den – och så när man släpper den igen, och var…
Bokens resande kan man sedan följa i bokens journal. Böckerna blir nästan som de där kidnappade trädgårdstomtarna på världsresa, som skickar vykort hem till sina ursprungliga ägare och berättar var de är… :-)
Är inte det en härlig framtid för en bok som man själv aldrig mer kommer att läsa, och som man annars skulle gett till någon loppis? Tänk att efter några år kunna läsa att din bok färdats ända till Sydafrika, eller Shanghai, eller åtminstone Sköve! Och kanske får du ett mail (om du godkänt att det ska vara möjligt) från någon som fångat din bok, och gillar den. Kanske får du rentav nya vänner genom dina befriade böcker…
I sin medlemsprofil kan man ange sin blogg-adress, och jag besökte en bloggare som berättade om några böcker hon släppt fria. En av dem hade fångats av en man, vars besökande väninna blev väldigt intresserad av boken och fick ta den med hem. En snabb början på en resa, som kanske fortsätter i många år…
Alla befriade böcker rapporteras inte av alla infångare – siffran är f n 20-25 procent (internationellt medelvärde, tror jag) – men senare kan de plötsligt bli inrapporterade igen, och följas vidare tack vare sitt unika ID-nr. Man kan söka på siten på olika vis, både på bok, författare, land och ort. Jag sökte på ort – och fick till min häpnad se att min annars så eftersläpande hemkommun har ett alert bibliotek, som gått med i BookCrossing-rörelsen. (Lånar alltid på Bokbussen annars.) Jag åkte dit, och plockade tre böcker från deras BookCrossing-hylla i entrén. Frågade sedan den trevliga personalen ifall man fick placera sina egna befriade böcker på deras hylla – och det gick bra. De erbjöd sig t o m att etikettera mina befriade böcker åt mig! För så funkar det: generositet framkallar generositet, och vänlighet föder vänlighet.
Och Världen behöver mer av bådadera.