Entries Tagged 'England' ↓

Rum hos Rosie: Ankomsten

När jag reste till London i oktober 1980 var det första gången jag hade bostad ordnad redan före resan. Jag hade fått kontakt med en nordirländska, Rosie, genom en lapp i ett kvinnligt konstnärskollektiv, och vi hade växlat ett par brev före min avresa. Jag reste via Esbjerg, jag var fruktansvärt förkyld, hade fått en blixtrande migrän på tåget genom Danmark och inte sovit en blund sedan jag åkte hemifrån. När tåget kom fram till Liverpool Street Station orkade jag inget mer än att ragla ned på perrongen, ringa Rosie, sätta mig på min resväska och bara vänta på att bli hämtad.
Och Rosie dök upp, glad och energisk, och förde mig och min resväska ut till den rostigaste, skruttigaste bil jag någonsin sett på någon gata. Rosie hade parkerat på förbjuden plats, körde obekymrat skrattande mot enkelriktat bakom stationen och pratade glatt hela tiden. Jag hade så ont i huvudet och mådde så eländigt att jag inte klarade av att lyssna.
Efter en vådlig bilfärd ut till den fattiga stadsdelen Hackney parkerade Rosie bilen på en gata med sammanbyggda gamla 3-4 våningar höga hus – sådana man kan se i engelska filmer, ni vet.
Rosie hjälpte mig in, erbjöd mig valfritt rum på bottenvåningen och bäddade tyst sängen som fanns där. Jag satte mig på sängen, Rosie tittade granskande på mig en stund, och frågade: ”Do you have naturally curly hair?” Det hade jag inte, det var ganska nypermanentat. Hennes nästa fråga var: ”Are you straight or are you lesbian?”
Jag anade på Rosies ton att hon skulle bli besviken över mitt svar, men jag bekände att jag var straight.
Sedan gick Rosie för att laga örtte åt mig, jag kröp ner mellan lakanen och ville bara sova och bli fri från min migrän. När Rosie kom med teet tassade hon på tå, jag halvsov och var tacksam över att det inte blev mer förhör den dagen.

Jag fruktar frosten…

som obönhörligt smyger allt närmare.
Det har känts rejält kyligt de senaste två-tre morgnarna, har nog inte varit mer än ett par plusgrader nattetid. Enligt SMHI:s lokala prognos för mitt område ska det bara bli EN plusgrad i natt…
Varför föddes jag inte i södra England, som har ett klimat som jag stortrivs i! Milda vintrar, sällan för heta somrar. Att det regnar mycket i västra delen av England blev jag varse när jag bodde en vinter i Cornwall, där de brukade säga ”A shower a day, and two on Sundays.” Men gräset var grönt hela vintern, och inte en snöflinga i  sikte! Den vinter jag bodde i Hampshire hade det faktiskt snöat en morgon, och alla ungar blev som tokiga av glädje, och gjorde fina snögubbar med morotsnäsor, stenögon och färgglada halsdukar. Men på tredje dagen var det bara platta högar av smält snö kvar av alla snögubbarna…  Sådana vintrar är helt okej för mig!

Jag har fått klagomål…

…och det gör mig både glad och litet skamsen. Jag har fått klagomål på att jag bloggar så sällan – och det är ju sant. Och det känns litet skamligt, men Livet kräver ju sina dagliga insatser och krafttag, och sin tid. Inte minst nu när vi haft vinter och massor av snö i sex veckor redan, jag kan inte minnas en så tidig och så eländigt kall början på vintern! Men det är ju inte konstigt, eftersom det lär vara minst 150 år sedan vintern inleddes så här tidigt, kallt och snörikt. Och jag är förvisso ingen ungdom längre, men jag är trots allt inte 150 år…

Nu sjunger de ”Auld Lang Syne” på teve, vilket påminner mig om nyårsafton 1980, då jag bodde i London och var på en turistfri pub i fattiga stadsdelen Hackney på nyårsafton. Jag hyrde två rum i Hackney, i ett bombskadat hus som en temperamentsfull nordirländska vid namn Rosie Gowing hyrde av London Council. Vid tolvslaget började alla sjunga Auld Lang Syne, och sedan kramade alla alla, inklusive mig, och pussade alla på båda kinderna, och det var en härlig, varm och mycket engelsk stämning och blev ett fint minne för mig. (”Auld Lang Syne” har text av den skotske nationalpoeten Robert Burns men är baserad på en traditionell sång.)
(Och kära, ”temperamental” Rosie, var är du nu? Du råkade ofta i gräl med grannar och kärestor, men du och jag förblev faktiskt hela tiden vänner. Vi höll brevkontakt under ett par år efter min hemresa, men när du flyttat till Wales kom din nya adress bort när jag kort därefter själv flyttade. ”Where are you, Rosie Gowing?!? I miss you, Madeira!” Jag har googlat efter dig många gånger men utan resultat. Numera finns ju Gud och alla människor på Facebook – varför inte du?!?)

Jag lovar att försöka blogga oftare under 2011 än under det gångna året! Jag ska verkligen försöka!!!
Och jag önskar alla ett Gott Nytt År, med mycket glädje, värme och kärlek, och speciellt de som fortfarande tittar in här ibland!
Och en extra varm nyårshälsning till mina bloggvänner, kram på er! Jag tänker på er mycket oftare än jag besöker er, och varje gång jag ser tevereklamen för Tele2:s bredband – det med katten som med växande ”häpnad” gapar större och större – så tänker jag speciellt på bloggvännen Ulvstrumpa. :-)

Nu dånar vinterstormen i husknutarna, och det är nästan dags att skåla.Vi ses igen 2011 – det lovar jag!  :-)

England: Runt, runt i Brighton…

Från Basenjiuppfödaren väster om London körde jag söderut, mot Brighton. Trots min fascination av Janets Basenjis så kände jag att det inte var rätt ras för mig att leva med – jag hade tidigare haft Amerikanska Cocker Spaniels och måste nog betecknas som en utpräglad spaniel-människa
Utanför Brighton skulle jag besöka en dam som hade en liten, seriös uppfödning av Cavalier King Charles Spaniels, men först skulle jag övernatta i Brighton för litet sightseeing förmiddagen därpå.
Att hitta till Brighton var inte svårt, men att hitta till något Bed & Breakfast var desto värre. Jag hamnade i en av de många ”round-abouts” – rondeller av ofta litet format som engelsmännen redan då flitigt bestrött sina vägkorsningar med – och i skymningsljuset hade jag svårt att läsa skyltarna till de fem utvägarna från rondellen.
Varv efter varv smög jag sakta i innerfilen i rondellen, med tutande bilar tätt inpå på utsidan, och blev alltmer desperat. Till slut såg jag en lucka och kastade mig ut ur rondellens ekorrhjul och in på en väg som jag inte såg vart den skulle leda – men till någon B&B ledde den i vart fall inte. Så småningom letade jag mig tillbaka till Brighton igen och hittade ett litet, bedagat hotell som såg billigt ut i mer än ett avseende. En bar i bottenvåningen stod för oväsen och skrål långt in på natten, sängen var nedlegad och särskilt mycket sömn blev det inte…
Nästa förmiddag tog jag mig till strandpromenaden och besåg den berömda, jättelånga nöjespiren, som så års  stod ganska tyst och övergiven på sina höga ben i det låga tidvattnet. Små fiskebåtar vilade på den långa stranden, i väntan på högvatten och bärkraft.
Och så såg jag det Indien-inspirerade palatset The Royal Pavillon,
royalpavilion
som är ett före detta kungligt palats byggt under tidigt 1700-tal. Tyvärr var det inte öppet så jag såg det bara från utsidan – men bara det var ju en märkligt oengelsk  men fantastisk syn. (Fotot har jag lånat från Brightons svenska turistsajt – mina egna bilder är tagna med diafilm och kräver speciell scanner.)
Och sedan lyckades jag faktiskt hitta rätt väg ut ur Brighton, och puttrade i min tvåtaktar-Saab mot Cavaliererna…

England: Hos hunduppfödare i husvagn…

Jag hade bestämt att köpa en valp när jag kom till England och lutade mest åt en Cavalier King Charles Spaniel, men skulle besöka en basenji-uppfödare innan jag bestämde mig. Basenjis är mycket speciella hundar, elegant byggda, charmiga och fascinerande, självständiga i sinnet nästan som en katt – och så kan de inte skälla. Däremot kan de yla, gällt och sjungande…
Kolla här! –  Ooops, voffor blir det på ditta viset? ;-)
I utkanten av stor-London bodde uppfödaren, som hette Janet. Hon bodde i en jättestor husvagn, av den där typen som är avsedd att ställas upp permanent och är en villa i mini-miniatyr. I ett prydligt och lummigt område med många sådana caravans, med en egen liten trädgård runt varje caravan och med höga träd och smala, slingrande vägar bodde hon – och i denna caravan bodde hon med sina fem vuxna basenjis. Emellanåt hade hon även en kull valpar, men inte just då.
Blev mycket väl mottagen av den långa, kraftiga Janet och hennes hundar, och vi satt i det lilla ”vardagsrummet” och drack te medan hundarna ömsom busade, ömsom tiggde biscuits. Och jag undrade hur sjutton det gick att husa en kull livliga valpar på detta begränsade utrymme…
Varje kvadratcentimeter av husvagnen var optimalt utnyttjad, men det var ju trots allt ganska trångt! I ”sovrummet” fanns nästan bara plats till en bred säng – och alla hundarna sov givetvis i sängen, och helst tätt hopträngda intill sin matte.
Janet var väldigt trevlig – livlig, glad och med ett hjärtligt, bullrande skratt – och fysiskt sett mycket olik sina ganska små, eleganta basenjis. Utifrån det yttre skulle man snarare trott att hon skulle valt boxer, eller någon annan bastant byggd ras – men jag tror att man snarare väljer ras efter den inre överensstämmelsen.
Janet berättade bl a om sin väninna Sarah, som flyttat ihop med en ny man i mogen ålder. Sarahs basenjis ville förstås också sova tätt intill sin matte, och den nye mannen accepterade utan protester att de sex hundarna trängdes med dem i sängen.
”Damned understanding bloke!” sa Janet imponerad, och vi skrattade gott i hemligt samförstånd. Våra högljudda, hjärtliga skratt fick Janets basenjis att studsa fram och tillbaka över oss i den trånga soffan, och jag hann se nöjda, instämmande leenden i deras hemlighetsfulla ansikten.
(Länk direkt till YouTube, så att ni kan se, och höra…)

(Sorry, Svenska Speciella Stella – mer mysko än så här blev det inte under min engelska odyssé…)

England: På ostadig mark…

Min resa till England gick från Göteborg till Felixstowe, med den gamla rulliga Tor Anglia. Då hade färjorna ännu inte stabilisatorer, så när vi tidigt på morgonen gick in i ett novemberoväder med halv storm ute på Nordsjön så krängde och klagade gamla Tor Anglia ordentligt. Och äntligen fick jag glädje av mitt dåliga balanssinne – jag blev inte sjösjuk!
På väg upp till cafeterian fick jag ta stöd mot väggarna för att hålla mig på benen, och den enda medpassagerare jag mötte var påfallande gråblek och trevade sig så skyndsamt som det nu gick  in på toaletten utanför matsalen. Inne i cafeterian var det alldeles tomt, förutom personalen bakom disken. På ett par av borden kanade övergivet porslin klirrande fram och tillbaka i takt med båtens krängningar, och trots kantlisterna runt borden var det ett par koppar som äkte i golvet och gick i kras. (Nej, det heter väl inte ”golvet” på en båt – det heter väl ”durken”!)
Jag hämtade kaffe och en smörgås vid disken, och eftersom jag hade sjöfolk i släkten så visste jag hur man får glas och porslin att hålla sig stilla på en krängande båt: jag blötte servetterna med vatten, och satte porslinet på de våta servetterna. Inte ens de värsta krängningarna kunde därefter rubba min dukning!
Jag hade min kameraväska med mig, for mina båda systemkameror var mina enda värdefulla ägodelar och dem vågade jag inte lämna kvar i bilen eller hytten. Några bilder av ovädret blev det dock inte, för regnet piskade mot fönstren, och att gå ut på däck var inte att tänka på.
Framåt lunchtid avtog ovädret, det började dyka upp litet fler passagerare i cafeterian och plötsligt skymtade land – åh, England, äntligen England! Jag väntade otåligt medan gamla Anglia gick in i hamn och ilade sedan ner till min gamla Saab och beredde mig med stor förväntan på att rulla in på engelsk mark. Det var litet rörigt i hamnområdet, och hela tiden mumlade jag, som ett mantra: ”Håll till vänster, håll till vänster!”. Jag hade varit väldigt orolig för att inte klara vänstertrafiken… men det kändes hur naturligt som helst, för jag hade ju växt upp med vänstertrafik och alltid cyklat på vänster sida – det satt i ryggmärgen, helt enkelt!
Inne i Felixstowe köpte jag en rejäl kartbok över hela Storbritannien, plus ett tjockt häfte med adresser och detaljer till alla  Bed & Breakfast-ställen. När jag steg ur bilen och stod på fast, engelsk mark kändes det fortfarande lika ostadigt och gungande som ombord på båten – en märklig känsla, som satt kvar i åtskilliga timmar!
De som såg mig gå med korta, växelvis sidsteppande steg mot bokhandeln trodde nog att jag tagit för många ”pints” på puben snett emot, där jag parkerat bilen…

P.S. Har haft jättesnärjigt den här veckan och haft dåligt med tid för att svara på kommentarer och besöka blogggvänner – hoppas hinna ikapp under helgen… D.S.

Till England, ja ja!

Tanken på tredje tappsteget (läs förra inlägget) fick mig att fatta två stora, svåra beslut: jag skulle sälja mitt hus och åka till England över vintern – kanske längre. Och jag skulle ge upp min Kärlek, min stora ungdomskärlek, för det var alltför smärtsamt att fortsätta träffas så sällan som vi gjorde.

Vi pratade om mitt beslut – han blev väldigt ledsen och bedrövad, och vi grät tillsammans, men han förstod hur jag kände det. Och så ritade han två linjer: en linje som steg ganska snabbt uppåt, och som efter en bred topp sakta börja sjunka nedåt. Det var mina känslor. Och så hans linje, som sakta men stadigt gled uppåt och som korsade min linje precis när min linje började dala nedåt. Och så satte han pennan på punkten där linjerna korsade varandra, och sa: ”Där borde vi ha flyttat ihop…”
Ja – men det hade vi alltså inte gjort…

Jag hittade bra fodervärdar till mina hästar, fick huset sålt ganska snabbt och med bra vinst (hade köpt det för 45 tusen och fick det sålt för 95 – detta är ju en del år sedan…) Gav bort det mesta av mitt bohag till Myrorna och fick inackordera det lilla jag absolut ville behålla hos goda vänner.
Och så packade jag min gamla Saab kombi (tvåtaktare…) med kläder, böcker, min favoritmugg, doppvärmare (att värma tevatten med) samt min gamla reseskrivmaskin och ett par böcker som jag skulle översätta åt ett svenskt förlag som jag länge arbetat åt. Och så mina systemkameror, väl gömda för att inte locka till inbrott.

Jag fattar inte, nu, hur jag vågade ge mig iväg i den skruttiga gamla bilen, men den puttrade glatt iväg till Göteborg, där vi rullade ombord på gamla Tor Anglia.
Jag hade inte längre någon bostad, jag hade ingen aning om hur det skulle bli i framtiden eller ens i England – jag visste bara att jag ville utforska detta land som jag dittills bara besökt på ett par charterresor till London, men som alltid fascinerat mig.
När båten löpte ut ur Göteborgs hamn stod jag vid relingen och tänkte med saknad och stor sorg på allt jag gett upp och lämnade bakom mig, och med förväntan och bävan på vad som väntade mig.