Hemligheter.nu » England

England: Runt, runt i Brighton…

Ursula S. — Tue, 31 Mar 2009 14:04:58 +0000

Från Basenjiuppfödaren väster om London körde jag söderut, mot Brighton. Trots min fascination av Janets Basenjis så kände jag att det inte var rätt ras för mig att leva med – jag hade tidigare haft Amerikanska Cocker Spaniels och måste nog betecknas som en utpräglad spaniel-människa…
Utanför Brighton skulle jag besöka en dam som hade en liten, seriös uppfödning av Cavalier King Charles Spaniels, men först skulle jag övernatta i Brighton för litet sightseeing förmiddagen därpå.
Att hitta till Brighton var inte svårt, men att hitta till något Bed & Breakfast var desto värre. Jag hamnade i en av de många ”round-abouts” – rondeller av ofta litet format som engelsmännen redan då flitigt bestrött sina vägkorsningar med – och i skymningsljuset hade jag svårt att läsa skyltarna till de fem utvägarna från rondellen.
Varv efter varv smög jag sakta i innerfilen i rondellen, med tutande bilar tätt inpå på utsidan, och blev alltmer desperat. Till slut såg jag en lucka och kastade mig ut ur rondellens ekorrhjul och in på en väg som jag inte såg vart den skulle leda – men till någon B&B ledde den i vart fall inte. Så småningom letade jag mig tillbaka till Brighton igen och hittade ett litet, bedagat hotell som såg billigt ut i mer än ett avseende. En bar i bottenvåningen stod för oväsen och skrål långt in på natten, sängen var nedlegad och särskilt mycket sömn blev det inte…
Nästa förmiddag tog jag mig till strandpromenaden och besåg den berömda, jättelånga nöjespiren, som så års stod ganska tyst och övergiven på sina höga ben i det låga tidvattnet. Små fiskebåtar vilade på den långa stranden, i väntan på högvatten och bärkraft.
Och så såg jag det Indien-inspirerade palatset The Royal Pavillon,

som är ett före detta kungligt palats byggt under tidigt 1700-tal. Tyvärr var det inte öppet så jag såg det bara från utsidan – men bara det var ju en märkligt oengelsk men fantastisk syn. (Fotot har jag lånat från Brightons svenska turistsajt – mina egna bilder är tagna med diafilm och kräver speciell scanner.)
Och sedan lyckades jag faktiskt hitta rätt väg ut ur Brighton, och puttrade i min tvåtaktar-Saab mot Cavaliererna…

England: Hos hunduppfödare i husvagn…

Ursula S. — Mon, 16 Feb 2009 11:08:49 +0000

Jag hade bestämt att köpa en valp när jag kom till England och lutade mest åt en Cavalier King Charles Spaniel, men skulle besöka en basenji-uppfödare innan jag bestämde mig. Basenjis är mycket speciella hundar, elegant byggda, charmiga och fascinerande, självständiga i sinnet nästan som en katt – och så kan de inte skälla. Däremot kan de yla, gällt och sjungande…

">Kolla här! - Ooops, voffor blir det på ditta viset? ;-)
I utkanten av stor-London bodde uppfödaren, som hette Janet. Hon bodde i en jättestor husvagn, av den där typen som är avsedd att ställas upp permanent och är en villa i mini-miniatyr. I ett prydligt och lummigt område med många sådana caravans, med en egen liten trädgård runt varje caravan och med höga träd och smala, slingrande vägar bodde hon – och i denna caravan bodde hon med sina fem vuxna basenjis. Emellanåt hade hon även en kull valpar, men inte just då.
Blev mycket väl mottagen av den långa, kraftiga Janet och hennes hundar, och vi satt i det lilla ”vardagsrummet” och drack te medan hundarna ömsom busade, ömsom tiggde biscuits. Och jag undrade hur sjutton det gick att husa en kull livliga valpar på detta begränsade utrymme…
Varje kvadratcentimeter av husvagnen var optimalt utnyttjad, men det var ju trots allt ganska trångt! I ”sovrummet” fanns nästan bara plats till en bred säng – och alla hundarna sov givetvis i sängen, och helst tätt hopträngda intill sin matte.
Janet var väldigt trevlig – livlig, glad och med ett hjärtligt, bullrande skratt – och fysiskt sett mycket olik sina ganska små, eleganta basenjis. Utifrån det yttre skulle man snarare trott att hon skulle valt boxer, eller någon annan bastant byggd ras – men jag tror att man snarare väljer ras efter den inre överensstämmelsen.
Janet berättade bl a om sin väninna Sarah, som flyttat ihop med en ny man i mogen ålder. Sarahs basenjis ville förstås också sova tätt intill sin matte, och den nye mannen accepterade utan protester att de sex hundarna trängdes med dem i sängen.
”Damned understanding bloke!” sa Janet imponerad, och vi skrattade gott i hemligt samförstånd. Våra högljudda, hjärtliga skratt fick Janets basenjis att studsa fram och tillbaka över oss i den trånga soffan, och jag hann se nöjda, instämmande leenden i deras hemlighetsfulla ansikten.
(Länk direkt till YouTube, så att ni kan se, och höra…)

(Sorry, Svenska Speciella Stella - mer mysko än så här blev det inte under min engelska odyssé…)

England: På ostadig mark…

Ursula S. — Fri, 14 Nov 2008 13:12:20 +0000

Min resa till England gick från Göteborg till Felixstowe, med den gamla rulliga Tor Anglia. Då hade färjorna ännu inte stabilisatorer, så när vi tidigt på morgonen gick in i ett novemberoväder med halv storm ute på Nordsjön så krängde och klagade gamla Tor Anglia ordentligt. Och äntligen fick jag glädje av mitt dåliga balanssinne – jag blev inte sjösjuk!
På väg upp till cafeterian fick jag ta stöd mot väggarna för att hålla mig på benen, och den enda medpassagerare jag mötte var påfallande gråblek och trevade sig så skyndsamt som det nu gick in på toaletten utanför matsalen. Inne i cafeterian var det alldeles tomt, förutom personalen bakom disken. På ett par av borden kanade övergivet porslin klirrande fram och tillbaka i takt med båtens krängningar, och trots kantlisterna runt borden var det ett par koppar som äkte i golvet och gick i kras. (Nej, det heter väl inte ”golvet” på en båt – det heter väl ”durken”!)
Jag hämtade kaffe och en smörgås vid disken, och eftersom jag hade sjöfolk i släkten så visste jag hur man får glas och porslin att hålla sig stilla på en krängande båt: jag blötte servetterna med vatten, och satte porslinet på de våta servetterna. Inte ens de värsta krängningarna kunde därefter rubba min dukning!
Jag hade min kameraväska med mig, for mina båda systemkameror var mina enda värdefulla ägodelar och dem vågade jag inte lämna kvar i bilen eller hytten. Några bilder av ovädret blev det dock inte, för regnet piskade mot fönstren, och att gå ut på däck var inte att tänka på.
Framåt lunchtid avtog ovädret, det började dyka upp litet fler passagerare i cafeterian och plötsligt skymtade land – åh, England, äntligen England! Jag väntade otåligt medan gamla Anglia gick in i hamn och ilade sedan ner till min gamla Saab och beredde mig med stor förväntan på att rulla in på engelsk mark. Det var litet rörigt i hamnområdet, och hela tiden mumlade jag, som ett mantra: ”Håll till vänster, håll till vänster!”. Jag hade varit väldigt orolig för att inte klara vänstertrafiken… men det kändes hur naturligt som helst, för jag hade ju växt upp med vänstertrafik och alltid cyklat på vänster sida – det satt i ryggmärgen, helt enkelt!
Inne i Felixstowe köpte jag en rejäl kartbok över hela Storbritannien, plus ett tjockt häfte med adresser och detaljer till alla Bed & Breakfast-ställen. När jag steg ur bilen och stod på fast, engelsk mark kändes det fortfarande lika ostadigt och gungande som ombord på båten – en märklig känsla, som satt kvar i åtskilliga timmar!
De som såg mig gå med korta, växelvis sidsteppande steg mot bokhandeln trodde nog att jag tagit för många ”pints” på puben snett emot, där jag parkerat bilen…

P.S. Har haft jättesnärjigt den här veckan och haft dåligt med tid för att svara på kommentarer och besöka blogggvänner – hoppas hinna ikapp under helgen… D.S.

Till England, ja ja!

Ursula S. — Mon, 13 Oct 2008 11:47:23 +0000

Tanken på tredje tappsteget (läs förra inlägget) fick mig att fatta två stora, svåra beslut: jag skulle sälja mitt hus och åka till England över vintern – kanske längre. Och jag skulle ge upp min Kärlek, min stora ungdomskärlek, för det var alltför smärtsamt att fortsätta träffas så sällan som vi gjorde.

Vi pratade om mitt beslut – han blev väldigt ledsen och bedrövad, och vi grät tillsammans, men han förstod hur jag kände det. Och så ritade han två linjer: en linje som steg ganska snabbt uppåt, och som efter en bred topp sakta börja sjunka nedåt. Det var mina känslor. Och så hans linje, som sakta men stadigt gled uppåt och som korsade min linje precis när min linje började dala nedåt. Och så satte han pennan på punkten där linjerna korsade varandra, och sa: ”Där borde vi ha flyttat ihop…”
Ja – men det hade vi alltså inte gjort…

Jag hittade bra fodervärdar till mina hästar, fick huset sålt ganska snabbt och med bra vinst (hade köpt det för 45 tusen och fick det sålt för 95 – detta är ju en del år sedan…) Gav bort det mesta av mitt bohag till Myrorna och fick inackordera det lilla jag absolut ville behålla hos goda vänner.
Och så packade jag min gamla Saab kombi (tvåtaktare…) med kläder, böcker, min favoritmugg, doppvärmare (att värma tevatten med) samt min gamla reseskrivmaskin och ett par böcker som jag skulle översätta åt ett svenskt förlag som jag länge arbetat åt. Och så mina systemkameror, väl gömda för att inte locka till inbrott.

Jag fattar inte, nu, hur jag vågade ge mig iväg i den skruttiga gamla bilen, men den puttrade glatt iväg till Göteborg, där vi rullade ombord på gamla Tor Anglia.
Jag hade inte längre någon bostad, jag hade ingen aning om hur det skulle bli i framtiden eller ens i England – jag visste bara att jag ville utforska detta land som jag dittills bara besökt på ett par charterresor till London, men som alltid fascinerat mig.
När båten löpte ut ur Göteborgs hamn stod jag vid relingen och tänkte med saknad och stor sorg på allt jag gett upp och lämnade bakom mig, och med förväntan och bävan på vad som väntade mig.