Entries Tagged 'Gröna Hemligheter' ↓

Se vilken fin och sällsynt present jag fått, av en av mina pantersniglar:

Äggen värptes natten till 1 september, och nu, efter tre veckor, kan man se små foster inuti äggbubblorna! Hoppas, hoppas att fuktighet och temperatur (inomhus) är rätt, så att det om ett par veckor kläcks små mini-pantrar…
Äggen är stora, 5-6 mm med ögonmått mätt, och äggklumpen hålls ihop av små och stora skimrande slemklumpar .
Mamman släppte jag fri på kvällen – jag ställde burken utan lock på yttertrappan, där jag brukar mata ett antal pantersniglar i olika storlekar med uppblött torrfoder för katter. Jag tyckte att jag kände igen henne bland tre stora pantrar som kom uppkrypande på trappan tidigt häromkvällen…

Jo, jag vet att sniglar och snäckor är hermafroditer och både han och hon samtidigt – men när de lagt ägg får man väl kalla dem mammor? ;-)

(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!

Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:

Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.

Min nya blogg heter Mördarsniglar och trädgårdsliv och är tänkt att ge tips och diskutera mördarsniglar och andra problem i trädgården, och att handla om trädgårdslivets många olika fröjder och mödor. Jag hoppas det ska bli ett givande och tagande, och med många kommentarer om besökarnas egna erfarenheter och funderingar.

Sniglar.nu ska givetvis inte ersätta Hemligheter.nu – vad skulle väl kunna ersätta Hemligheter? utbrister jag med uppriktig förundran – för Hemligheter är mitt hjärta närmast, och jag har fått så underbara bloggvänner här. Nej, sniglar.nu är en avknoppning – sådär som framgångsrika företag knoppar av delar av verksamheten till nya företag på egna ben!
Förmodligen publicerar jag mycket av Sniglar.nu-materialet även här, i kategorin Gröna Hemligheter. Såvida ni inte ropar ”Nej, inga fler sniglar nu!” – men snälla, det gör ni väl inte…?

Jag har blivit mamma många gånger – till valpar, föl, lamm och griskultingar. Ja, till och med till hemmakläckta mördarsniglar! Men i slutet av juli blev jag plötsligt fostermamma till små kottungar:

Ett par dagar innan de närmade sig mig bland vinbärsbuskarna hade jag sett en överkörd, vuxen igelkott på vägen utanför min trädgård, så jag drog slutsatsen att de små kottungarna blivit moderlösa. Alltså behövde de hjälp för att överleva. ”Mjölk är inte bra för dem”, tänkte jag, för det hade jag hört, ”men pannkakor tycker de om, och det kan man ge dem…” Men jag hade bara ett ägg hemma, så nödlösningen blev att dela köpta våfflor i små bitar, hälla ljummet vatten över dem och fullända maträtten med en rå äggula.
När jag kom  ut med maten var småkottarna försvunna, men efter en stund tittade de fram under buskarna, ivrigt vädrande i luften. Jag satt i gräset någon meter från maten, och de tvekade litet innan de gick förbi mig och fram till maten. Men sedan åt de, ivrigt och glupskt, och med täta sidoblickar på mig.
Dagen efter var det plötsligt fyra små kottungar som kom fram till maten, och de lärde sig snabbt att mitt lockljud betydde att maten var serverad. Morgon och tidig kväll fick de uppblötta våfflor med äggula, och de tillät att jag satt en meter ifrån dem. Den minsta av dem brukade sniffa på min ena sko på väg till maten, som för att hälsa.
På fotot ligger maten på locket till en 1-liters glassburk – då kan ni föreställa er hur små de var i början! Nu har de vuxit väldigt och fått en större matskål, och våfflorna har på sistone sakta bytts ut mot uppblötta kattpellets. De tyckte bättre om våfflorna, men våfflor innehåller säkert inte tillräckligt med protein, kalcium och andra viktiga näringsämnen. Och så är de nog inte bra för tänderna, som de nu har fått!

för badkaret, ja nästintill hela badrummet, är fullt av fuchsior! Likaså hallen, och i köket trängs även några rosenpelargoner…’
Det är likadant varje höst: när första nattfrosten kommer så far jag som en skottspole för att rädda in så många spridda krukväxter som jag hinner, och de som står samlade i stora grupper får ett hölje av dubbel fiberduk (som skyddar mot lätt frost, men som här ibland blåser av under natten om den inte förtöjs…).
Fast så här gör jag bara när det förutspås mildare väder igen, så nu är badrummet snart utrymt igen för jag längtar verkligen efter en dusch i kväll!
Förresten, har ni lagt märke till att det under vår och höst ofta är som kallast när det är fullmåne, och dagarna däromkring? Det är därför jag försöker skjuta på invintringen så länge som möjligt, för många av både fuchsiorna och pelargonerna är fortfarande fulla med blommor och knoppar…
Jag håller stånd mot vintern så länge jag förmår!

Herregud, när man granskar sina kroppsdelar litet närmare så är de verkligen inte mycket att visa framför en kamera…
Det blir till att ta hjälp av mer fotogeniska modeller:

”A snail with a view”
En frimodig liten fläckig lundsnäcka kryper genast på upptäcktsfärd var man än placerar den. De är väldigt söta, men de dj-klarna ger sig på både fuchsior, citrusträd och nästan allt annat jag har utomhus! Vilken kroppsdel den kryper på råder det väl inget tvivel om, hoppas jag, fastän det blivit litet konstiga proportioner… :-)

”Turning torso”
En pantersnigel som ser tillbaka över sin egen rygg. Pantersniglar är slanka och eleganta, vackert tecknade och med långa, livliga ögonantenner. På bilden kan man se att den har en tydlig, litet upphöjd ”ås” längst bak på stjärten – det visar att pantersniglar tillhör gruppen kölsniglar. Pantersniglar äter inte på levande växter, så döda dem inte!
Men vilken kroppsdel ligger den på – kan ni se det?

”Ring, ring! Bara det kom en signal…”
Spansk skogssnigel – i sommar har jag studerat dem, och lärt mig mycket om dem… Lugna och fridsamma, är alls inte mordiska. De är skygga för beröring och drar genast ihop sig nästan till ett klot om man lyfter dem. Men efter några dagar som husdjur har de vant sig och börjar ganska snart krypa efter att man flyttat på dem. De äter gärna maskrosor, men de är helt ointresserade av mina många fuchsior… :-)

Detta är mitt första bidrag till den trevliga fotoutmaningen Fototriss – kolla de många underbara foton som andra deltagare publicerat!  Mest nöjd är jag nog med att jag lyckades göra en egen triss i trissen – en Snigeltriss! ;-) Hoppas bara jag gör rätt med länkningen nu…
(Beklagar copyright-texten över bilderna, men jag har tyvärr blivit bestulen på några bilder från min hemsida, och blivit bränd…)

Jag lovar att nästa blogginlägg ska handla om något helt annat än sniglar och trädgårdssnäckor, men vill först visa ett par bilder på en söt liten snäcka… Längst upp på den långa antennen som sticker upp sitter snigelns öga:

”Är jag med i TV nu? Ser ni mig, om jag viftar litet med ögat?”

”Jättegott, det här – det ska jag beställa fler gånger!”

Den lilla trädgårdssnäckan kröp fram till den serverade maten, helt orädd för den mycket, mycket större spanska skogssnigeln. Dessutom trängde den sig tätt intill snigeln, fastän det fanns gott om plats längre bort. Ordet ”mördarsnigel” är orättvist och helt missvisande, för den spanska skogssnigeln dödar inte någon, vilket den lilla trädgårdssnäckan verkar veta.
Det krävde mycket tålamod och mycket tid för att ta de här bilderna, för snigeldjur är som bekant ganska långsamma… Men det var fascinerande att studera dem, och väl värt både tiden och den knä-krypande mödan. :-)

Det händer mycket i nattens mörker, även i trädgårdar. Den gångna natten såg jag en pigg padda, och både små och stora grodor – men jag pussade inte någon av dem. ;-) Allra gladast blev jag över en fullvuxen groda som satt på kanten till mitt stora svanbad – kanske var den där för att titta till sina telningar, för badet är fullt av pigga små, små grodyngel!

Och så hittade jag ett par spanska skogssniglar (orättvist kallade mördarsniglar) mitt i en parningsakt! In efter kameran, fullt ljus från kepslampan och så var det bara att fota. Men åh, så lååång tid de tog på sig! Tala om slow motion… Jag studerade dem, och fotade, i mer än fyra timmar, och då hade det säkert gått minst ett par timmar sedan de båda snigel-singlarna inlett sin tête-a-tête.

Läste för länge sedan att ett (mänskligt) svenskt samlag i genomsnitt tar sju minuter – inklusive ev. förspel. Och eftersom jag råkar veta att många tar betydligt längre tid på sig än sju minuter, så kan man ju undra hur många som slarvar undan det hela på en minut eller två…
Undrar vad sniglarna skulle tänka om det…

P.S. Häromkvällen såg jag en stor salamander på gräsmattan – så fascinerande, och elegant! Med kepslampa upptäcker man mycket, som annars döljs i mörker… D.S.

…när de äter upp små maskrosplantor – se själva:

Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!

P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S.
Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)

Mördarsniglar har faktiskt fler naturliga fiender än groddjur, igelkottar, grävlingar och desperata trädgårds- och koloniägare, nämligen vissa skalbaggar. När jag vittjar mina snigelfällor på dagtid ser jag ofta ganska stora skalbaggar, som snabbt kilar iväg från sniglarna när dagsljuset lyser upp gömstället. Jag googlade på ”ground beetles”, och hittade till en skalbaggssite från Ohio State University. Nedanstående är en automatisk översättning, som jag gärna delar med mig av:

Östra Handduk Eater (18 mm)

Vuxna är nästan 1 tum lång och svart med svagt blåaktig, purplish, eller violaceous reflektioner. Wing covers are striate and punctate. Wing omfattar är striate och punktat. It is found in moist areas, under leaves, rocks and logs in forests and lowlands. Det finns i fuktiga områden, under löv, stenar och stockar i skogen och lågland. They feed on snails and slugs at night. De livnär sig på sniglar och långsam på natten.

Hur ”Eastern Snail Eater” kan översättas till ”…Handduk…” är ett underbart mysterium, men det är mycket man inte kan förklara… På siten står också, om marklevande skalbaggar i allmänhet: ”När störd, skalbaggar köra snabbt men sällan flyga.”
Ja, skalbaggarna är så snabba att fly undan dagsljuset att jag hittills inte lyckats fotografera någon, och jag har sett minst två olika sorter (storlekar). Vet inte om det är just Östra Handduk Ätaren jag sett, det finns ju så många skalbaggar med kraftiga käkar. Har dock svårt att tro att de kan mörda stora mördarsniglar, men de kan nog döda små sniglar, och med god aptit äta upp snigeläggen. Och nu är det förresten dags att ha ögonen öppna för klumpar med snigelägg, så att de inte är små, små slemmiga sniglar till våren…

I fortsättningen ska jag nog säga ”Jag ska ut och plocka Handdukar”, när jag ska jaga sniglar. Det låter kanske mystiskt, men medge att det låter trevligare och fräschare än den slemmiga verkligheten… :-D

Nu kan jag berätta litet mer om grodor, efter att ha googlat samt hört ett program som P1 sände någon dag efter mitt förra inlägg, om hur det känns att pussa en groda.
Att Han inte förvandlades till en prins berodde nog på tre, eller kanske fyra, saker:
1. Han var nog inte en groda, Han var nog en padda – men jag blev förvirrad när jag läste på en mkt trevlig och utförlig engelsk grod-site att grodor har långa bakben men paddor har korta, och jag tyckte ju att Han hade väääldigt långa bakben…
2. Jag är inte prinsessa, och det är bara prinsessor som kan pussa grodor med magiskt resultat – så orättvist! Ännu ett bevis på klassamhällets ojämlikhet!
3. Han var nog inte en förtrollad prins, och kanske inte ens en Han – och då kan ju inte ens en prinsess-puss trolla fram en prins… Se där, ojämlikhet igen! Varför kan inte paddor vara förtrollade prinsar, och varför är det bara prinsar som förtrollas och blir till grodor? En fråga för DiskrimineringsOmbudsmannen, och för JämO, minsann!

Dessutom lärde jag mig att man nog inte ska pussa paddor, för de har giftkörtlar i huden, ovanför ögonen – inget dödligt gift för människor, mer ett sätt att göra paddor osmakliga för rovdjur som gillar groddjur. (Min padd-puss gav inga besvär, och Hans söta nos var så slät så där kan inte ha funnits några giftkörtlar!) Och man bör ju verkligen inte störa vilda djur med pussar i tid och otid – utom möjligen om man räddat livet på dem… ;-)

Groddjuren är f.ö. utrotningshotade på många håll i världen – även i Sverige. De är beroende av dammar och våtmarker, och våtmarker finns inte längre i vårt utdikade svenska jordbrukslandskap. Men det finns grodor även i regnskogar, och när regnskogarna skövlas så berövas grodorna sin livsmiljö. Den trevliga engelska grodsiten Frogland liknar groddjuren vid kanariefåglarna som man förr hade i kolgruvorna – när kanariefåglarna föll döda ner i sina burar, då visste gruvarbetarna att luften börjat bli farlig och att de snabbt måste ta sig upp ur gruvan. Att den ena grodarten efter den andra utrotas från vår jord är ett allvarligt larm om att något är riktigt, riktigt fel i miljön.

Det finns en oerhörd variationsrikedom bland groddjuren. Våra svenska grodor och paddor lägger sina ägg i t ex dammar, men vissa groddjur lägger sina ägg i skum-bon i träden, eller utvecklar sina yngel i magen, eller i munnen ! Det finns grodor som kan klättra, och grodor som t o m kan flyga – ja, hur ska de annars kunna göra skum-bon i träden…?
Grodorna har en viktig ekologisk uppgift som bl. a. insektsätare, och när de försvinner kan det få stora konsekvenser. Fransmännen äter gärna grodlår (engelsmännen kallar dem ju nedlåtande för ”frog eaters”), och numera importerar Frankrike grodlår från Indien och Bangladesh eftersom det inte längre finns tillräckligt med ätliga grodor i sydeuropa. Men grodexporten har minskat grodantalet så mycket i vissa delar av Indien och Bangladesh att skadliga insekter nu måste bekämpas med gifter… som skadar andra delar av miljön, och rubbar ekosystemet ännu mer…

Hur vi i den rika världen lever kan föröda ekosystem i andra delar av världen – grodorna är bara ett enda, litet exempel. Vi måste rätta vår mun efter vår egen matsäck och sluta exploatera fattiga länders naturresurser, och fransmännen måste nog även fundera över vad som händer i deras egna ekosystem när deras ätliga grodor nu är nästan utrotade.

Och vi som har trädgård kan hjälpa våra svenska grodor genom att ge dem en liten damm – den behöver inte alls vara stor eller dyr eller märkvärdig! Det är trevligt att höra deras kväkanden, och de gör nytta genom att äta allt som rör sig och som är litet nog för att de ska kunna svälja det.
Grodor och paddor lär även äta små sniglar… :-)

… är inte alls otäckt. Jag vet, för jag har pussat en groda i dag! Inte för att han skulle bli en prins, utan bara för att jag undrade så hur det skulle kännas. Och det kändes… fint!

Om jag ska vara helt sanningsenlig så var det nog inte en groda utan snarare en padda – kanske därför han inte förvandlades till en stilig prins… Dessutom var det en padda som jag just räddat tillbaka till livet, vilket väckt mina ömma känslor för den lilla amfibie-varelsen.
Det var min hund som hittade honom, nedanför min yttertrappa – hon skällde och kastade menande blickar åt hans håll för att jag skulle upptäcka honom. Och där satt han, hopkrupen på den kruttorra marken och utmattad av hettan och torkan och flera dygns hård vind. När jag sträckte ned handen för att ta honom satt han kvar, orörlig och med halvslutna ögon, och jag undrade om han levde eller var död.

Jag droppade försiktigt litet vatten över honom, och jag tycke att han blinkade svagt med ena ögonlocket. Jag lyfte upp honom; han kändes oväntat lätt och låg alldeles orörlig i min hand. Snabbt ilade jag till min trädgårds monstruösa, snäckformade fågelbad, som är stort nog för en svan men saknar tillräckligt svan-djup. Jag har lagt en massa stenar i det, för att förhindra att småfåglar drunknar i djupet, och slingor av murgröna för att det ska se trevligare ut.
Försiktigt satte jag ner paddan på en av stenarna, så att hans huvud vilade på stenen och låg ovanför vattenytan medan kroppen låg i det svalkande vattnet. Öste ytterligare litet vatten över hans hjässa – och tyckte igen att han blinkade en aning. Han levde nog, trots allt… En lång, lång stund låg han där i vattnet, alldeles stilla, men plötsligt uppäckte jag att hans små runda näsborrar rytmiskt vidgade och slöt sig – han var vid liv!

Plötsligt lyfte han huvudet en aning, hans ögon öppnades helt och jag såg hans avlånga, horisontella pupiller. Fort in efter kameran, och när jag kom tillbaka hade han flyttat sig en aning närmare en av murgrönsrankorna. När jag kom för nära med kameran vände han sig ner i vattnet, sträckte ut bakbenen i deras fulla, osannolikt långa längd och dök ner till mitten av badet. Snälla nån, hur länge kan en groda vara under vattenytan innan den drunknar?! Jag blev orolig och lyfte upp honom på en sten så att huvudet kom ovan ytan igen. Nu hade han inte känts lika slapp längre, och han hade rört på benen när jag lyfte honom!

Han rörde på sig med allt kortare mellanrum och höll uppenbarligen på att kvickna till, så om jag ville pussa honom var det nog inte värt att vänta längre…

Se så fina fingrar han har, och vilken fascinerande, outgrundlig blick…

Jag fångade in honom, och han sprattlade protesterande med benen och gav ifrån sig ett svagt kväkande. Å, vilket härligt ljud! Med varsamma händer lyfte jag upp honom, såg honom djupt i de gåtfulla ögonen och gav honom en fjäderlätt puss på nosen. Han ryggade litet strax innan pussen – han trodde väl jag skulle äta upp honom – så jag pussade honom en gång till, för att övertyga honom om min ofarlighet och för att själv känna efter noggrannare hur det kändes. Och det kändes fint: han hade len hud, precis som mänskliga läppar, och var inte alls kall eller våt eller klibbig, som jag befarat. Inför den andra pussen ryggade han inte alls, så han tyckte nog också att pussen kändes fin. Eller kanske hoppades han att jag skulle förvandlas – till en prinsess-padda… ;-)

Sedan satte jag ned honom på en sten i vattnet, och efter ytterligare en stund med korta simturer kravlade han över kanten, tog några vingliga steg med långa, ostyriga bakben och satte sig att vila i gräset. Och där lämnade jag honom, med en slängpuss och en välgångsönskan.

Så, nu vet ni hur det känns att pussa en groda – och tror ni mig inte så prova själva!

Min pedantiske granne har en pedantiskt välskött trädgård – men han har en del märkliga saker för sig, i mitt tycke…
En dag råkade vi båda två stå under mitt stora körsbärsträd, som är rotat bara en dryg meter från tomtgränsen. Vi sa Hej, genom en glugg mellan buskarna, och Hur är det, och litet om vädret – och så tittade han upp i körsbärsträdet och sa:
- Det är bara fåglarna som äter bären, du äter dem ju inte…
Och jag tänkte blixtsnabbt: Aldrig i livet att det stora, vackra trädet ska tas bort!!! Det växer på min sida av gränsen, du!
Som om han läst mina tankar, och snabbt valt ett annat alternativ, sa han:
- Kan jag få ta bort några grenar längst ned?
- Javisst, svarade jag, det har du t o m laglig rätt att göra.
Han var tyst några sekunder, och så sa han:
- För det faller ner så mycket körsbär och kärnor…
Jaa, tänkte jag, det faller ner många perfekt mogna och fräscha bär också, som man kan skölja och äta…
- Och det är så jobbigt att plocka bort alla körsbärskärnor från gräsmattan, tillade han.
”…plocka bort alla körsbärskärnor från gräsmattan”…?!?
Har jag missat något…?

I går em fick mysteriet med grannens konstiga plopp-ljud (förra inlägget) sin lösning, när jag skulle rensa bort maskrosor i ingenmanslandet mellan thujorna och vallörten. Jag tog med en stor hink att samla maskrosorna i, för att inte fröna skulle flyga omkring. Planerna fick dock snabbt ändras, när jag började hitta små mördarsniglar. De var för små för att klippas itu, och f ö hade jag varken sax eller sekatör med mig.  Så jag tömde hinken, hällde i ett par nävar snustorr, dammande jord, och så ned med sniglarna i hinken. Skakade om så att de små plantmördarna  panerades med torr jord och inte skulle kunna krypa upp och rymma.
Vanligtvis brukar jag använda en hink med kallt vatten och diskmedel i, när jag plockar sniglar. ”Plupp!” säger det när man släpper de små sniglarna i vattnet, och de sjunker som små stenar och verkar dö nästan omedelbart. (Men det ser ganska äckligt ut, när hinkens botten efter en stund skyms av små slappa, halvflytande snigel-lik…) Men det funkade ganska bra med den torra jorden, bara jag skakade hinken då och då, så jag fortsatte plocka och slänga sniglar i hinken. Grannen syntes inte till, men de välbekanta plopp-ljuden hördes med ganska täta mellanrum…
VA’?!? Häpen lyssnade jag mot grannen, medan jag slängde de senast plockade sniglarna i min hink – och i en befriande aha-upplevelse insåg jag plötsligt att det var jag själv som ploppade! SÅ låg det allså till: min granne torr-jagade sina sniglar!
Och om inte jag själv dittills varit en pluppande våt-jägare, så hade jag ju genomskådat grannen redan efter hans första torra ploppanden…

…trädgård, det har jag hört massor av gånger sedan tidigt i våras. Jag lade märke till ljuden redan i fjol, då de hördes från vår till höst. Det lät som om någon släppte små, små, pyttesmå nypotatisar i en plastspann. Ibland med väldigt långa mellanrum mellan de mjuka, svaga ploppandena, ibland med bara en eller ett par minuter emellan. Och bara dagtid, och inte alla dagar.
Jag har försökt att kika in på grannens tomt – mycket diskret, förstås, och med lämplig odlarsyssla som alibi för att uppehålla mig vid buskagen som växer på min sida av gränsen mellan våra tomter. Men det har varit som förgjort, jag har inte kunnat lista ut hur ljuden åstadkommits – och jag har ibland (nästan…) legat sömnlös och grubblat över min grannes mystiska, ploppande aktiviteter.
Tilläggas bör måhända att min granne har häradets mest perfekt skötta trädgård – den är rentav så superpedantiskt skött att den verkar skräckslagen för att ertappas ens med minsta lilla maskrosblad.
Är ploppandet min grannes hemliga metod för att kuva sin stackars trädgårds längtan efter frihet och naurlighet?
Och vad 17 är det karl’n gör?!?
Plopp, plopp… Plopp… … Plopp…

I lördags föll jag för en Frestelse – jag kan motstå allt utom Frestelser! (Precis som Oscar Wilde… min Frestelse var dock av annat slag än hans…) Jag föll för ett blommande Äppelpäron-träd!

Om någon humla vågat sig ut i kylan och pollinerat, eller om min pensel-pollinering vid hemkomsten inte kom för sent, så kanske jag får en äppelpäron-frukt fram i höst:
Denna härliga bild (med copyright) har Saravillfara generöst gett mig lov att låna från hennes blogg – tack, Sara, för den fina och underfundiga bilden! Sara gillade äppelpäronet hon köpt, det var krispigt och gott, med en litet annorlunda smak. (Läs mer ingående på hennes blogg, länken ovan!)
I vilket fall som helst är det ett spännande träd, det lär klara -25 grader och kommer ursprungligen från Kina. Bladverket är vackert, och sägs få vacker höstfärg, och mitt träd är f n knappt manshögt och växer rakt upp som ett pelarträd. Ev. svårighet att få mogna frukter hänger väl på om det kanske blommar för tidigt, så att blommorna inte blir pollinerade alt. får frostskador – eller att frukterna inte hinner mogna, om det blir en kall och solfattig svensk sommar.
Eftersom det är OS i Kina i år (oj, det har nog inte mitt träd hört något om!) så ska jag kalla mitt kinesiska päronträd för Olympia… På latin heter det Pyrus pyrifolia Nashi. Fick dock fler träffar vid sökning på ”Äppelpäron”, bl a många recept. Den absolut bästa bilden jag kunde hitta var Saras bild ovan!

En frukt-& grönsaksimportör skriver att ”Fruktköttet är mycket saftigt, sprött och krispigt. Smaken är uppfriskande och samtidigt söt. Frukten är god att äta naturell”. De kallar dem Sandpäron och importerar dem under oktober-juni.

Sökning på odla.nu gav litet svensk info om Äppelpäron, som även kallas Sandpäron eller Nashipäron:
”Sandpäron går att odla i Sverige och det går också att få frukt på dem men det krävs nog att man bor i zon 1 och har skyddat läge + lähäckar och liknande eller kanske spaljerat i ett lite större växthus. Åtminstone lyckas Rune Bengtsson med spaljerade sandpäron i zon 1 men han har ju lager på lager med lähäckar. När jag var på studiebesök hemma hos honom sade han även att han fick rikligt med frukt på dem.”
”Sandpäron växer fint hos mig i Roslagen. Inga frostskador alls under femton år, sedan jag sådde trädet. Jag hade då inga förväntningar på att det skulle övervintra alls, hade bara sett att ett frö redan grott i frukten jag köpt och planterade grodden i kruka på vintern för utplantering till sommaren.”

Hjälp mig hålla tummarna för ett äppelpäron att avsmaka redan i höst – och smaka ett själv, vetja, om ni hittar ett i mataffären! :-)
(Om någon besökare har egen erfarenhet av att äta eller odla Äppelpäron, så blir jag väldigt glad för en kommentar!)

Den blommande våren kom plötsligt av sig när både temperaturen och mängder av snö föll, till våririsars och andras häpnad och stora besvikelse…

Och i fredags, dagen efter Vårdagjämningen, började ännu mer snö att vräka ner. På kvällen dånade snöstormen i knutarna – och i förrgår, Påskafton, fann jag mig helt insnöad, åtminstone bokstavligt talat. Nu ligger här ett snötäcke på i genomsnitt 2 dm, fast ojämnt fördelat av vinden – och naturligtvis i breda drivor på infarten… Temperaturen har de senaste nätterna sjunkit ner kring 10 minus, och även dagtid på fel sida om nollstrecket. (Och i Nikkaluokta i norra Lappland har de haft under 40 minusgrader de senaste nätterna!) Det var tur jag fotograferade irisarna i torsdags, på Vårdagjämningen – nu hänger blommorna sorgligt döda, offer för kylan som kom innan snön lade ett skyddande täcke över dem…
Nu väntar både jag – och ni, väl? – och trädgården på vårväder och värme, som utlovats komma framåt nästa helg! Här i Skåne ska det bli 10-15 plusgrader! :-)

F.ö. vore det intressant med fler åsikter om Liza Marklunds författarskap, som jag skrev om i slutet av förra inlägget – är Marklund en bra eller dålig författare? Och i så fall varför…?

Fuchsiorna blommar fortfarande, ganska obekymrade om de ganska lätta nattfrosterna som kommit. De plantor som står allra vackrast i blom bär jag in i hallen på kvällarna, och så ut på yttertrappan igen nästa förmiddag. Att även dagarna kan vara kyliga, kanske bara runt 6-8 plusgrader, har inte fuchsiorna något emot – de är tuffa, tåliga växter som föredrar svalka framför värmeböljor!
Fotona nedan är dock tagna i augusti, när fuchsiorna bjöd på sin vackraste blomning…

Bilden ovan: den storblommiga First Lady, en riktig primadonna…
Bilden nedan: Den pytte-pytte-lilla blekrosa microphylla-fuchsian nere t. v. är inte större än en liten lillfinger-nagel! Den eleganta vita fuchsian Evensong ser jättestor ut jämfört med encliandran, men är i verkligheten bara medelstor.

De småblommiga fuchsiasorterna brukar kompensera blommornas litenhet med en desto mer överdådig rikedom av blommor!

Ovan: Den storblommiga Marcus Graham, som dessutom ger rik blomning, vilket är ganska ovanligt för storblommiga fuchsiasorter. Nedan: En humla på kärleksfullt besök hos en Bella Rozella – min mest storblommiga fuchsia! Jämför humlans storlek med blommans…!

De fuchsior som är överblommade och börjar se risiga ut har jag än så länge ute (20 oktober, i zon 2), men i skyddat läge och med plastdukar som nattligt skydd. Men nu är det nog hög tid att flytta in allihop för vinterförvaring – men favoriter och späda plantor får stå uppe i bostaden och växa på sparlåga till våren…

På tal om våren kommer jag att tänka på spirande små fröplantor – och på ett inlägg hos Leo Beata om små, små plantor från frön hon tagit från en av sina egna fuchsior! Det kan bli fuchsia-syskon med väldigt olika utseenden, beroende på hur generna råkat kombineras… I bästa fall kan det bli alldeles underbart vackra blommor! Mamman kan vara en Celia Smedley, som är en underbar sort och kan bli mer än manshög! Den som vill försöka identifiera en namnlös fuchsia kan leta i Sv. Fuchsiasällskapets bildgalleri med mängder av fuchsiasorter! Varning, dock, för att bildernas färgnyanser inte alltid stämmer helt med verkligheten… Ibland finns mer än ett foto av en sort – kolla då alla fotona och försök att upptäcka färgstick med hjälp av bladverkets färg. På siten finns även odlingsråd, bl a om vinterförvaring, kolla bland de många länkarna!
Det ska bli spännande att få veta hur dina små fröfuchsior ser ut när de blommar nästa sommar, Leo Beata – jag håller tummarna!

Q:

Allt är kaos, min fru kallar mig ett Vandrande Misstag och vill skiljas. Och det vill jag också, för nu står jag inte ut längre! Ungarna är stora nog att flytta hemifrån snart, och sedan grälar hon väl ännu mer gräl på mig… Livet är inte alls som jag ville att det skulle bli! Jag ville bli konstnär och skapa SKULPTURER, av jord och… Jag VET att jag har talangen, men i stället för att SKAPA sliter jag med ett tungt, skitigt och dåligt betalt jobb för att försörja familjen! Jag och min granne skyfflar jord nätterna igenom, och sedan säljer vi den svart till Weibulls, som Planteringsjord. Och några veckor senare är den tillbaka, nergrävd igen, och vi skyfflar upp den igen – det tar ju aldrig slut! Hur 17 ska jag få tid att SKULPTERA?
“Sexuellt svältfödd svartjobbare”

A:

Käre “Sexuellt svältfödd svartjobbare”! Din situation är verkligen beklagansvärd – men det finns hopp!
Först och främst måste du och din granne nischa er och få ett bättre avtal med Weibulls: sälj jorden som Kravmärkt, och döp om den till Under-jord eller något annat som inte finns förut och som ni därför kan ta snuskigt bra betalt för. Tyvärr blir det väl fortsatt nattarbete, eftersom ni jobbar svart – men det blir ju kortare arbetstider när lönsamheten ökar, så du kommer att få tid över till ditt Skapande! Vad beträffar skilsmässan så ger den dig ju möjlighet till en ny, och lyckligare, relation! LYCKA TILL, med ALLT!

Copyright (c) Ursula, hemligheter.nu

(Scen 3. En undanskymd vrå i en vildvuxen trädgård. Vatten droppar från de regnvåta trädens lövverk, samlas i försänkningar i marken. Nattmörker, en vårtbitare spelar som besatt. Herr och Fru Sork står intill en pionplanta under ett körsbärsträd, de ser sig omkring.)
Fru Sork, anklagande: Så du menar att DETTA är det enda alternativet vi har? Att stanna kvar i det här TRÄSKET!?!
Herr Sork, suckar uppgivet: Ja, här bor ungarna i alla fall i en giftfri miljö, och de kan inte fastna i fällor, eller…
Fru Sork, ironiskt: Eller bli dränkta i sömnen?!? Nä du, Gustav, HÄR stannar jag inte kvar!
Herr Sork: Jag gör så gott jag kan, men DET DUGER JU ALDRIG åt dig! Jag ska säga dig att mitt liv kunde sett så mycket BÄTTRE ut ifall jag inte gift mig med dig! Jag skulle…
Fru Sork, fräser hånfullt: Jaså du, Gustav! SÅ lät det minsann inte när du ville ha mig i säng – på FÖRSTA träffen! Då smörade du så att det stod härliga till – jäkla maskros-casanova! Och jag vet nog att du varit på Bettan också, ditt kräk! Kanske har ni varit ihop i alla dessa år, när jag snutit ungar och städat golv, och…
Herr Sork, har fått nog och avbryter: Jag har fan INTE varit otrogen! Inte med Bettan, eller med någon annan heller! Men nu önskar jag att jag HADE varit det, för jag är ingen jäkla munk fastän du tvingat mig att leva som en! Och DU var minsann inte nödbedd den där första gången, kom ihåg det! Och du blev på smällen direkt, fastän du SA att du skyddade dig – du ville säkert bara få mig fast…!
Fru Sork, fräser: Man kan väl glömma… Men MITT största misstag var att någonsin träffa DIG, för du är ett enda stort VANDRANDE MISSTAG, Gustav!
(Tystnad. En ängel går genom trädgården, de ödesdigra orden är uttalade och kan inte tas tillbaka… Vårtbitaren börjar spela igen. Från detta ögonblick kommer tillvaron aldrig mer att vara densamma, ty tidigare gömda avgrunder har avslöjats…)

(Fortsättning följer… längre fram… måhända…)

Copyright (c) Ursula, hemligheter.nu

(Scen 2. Fru Sork sitter i trädgårdens solnedgångsbelysta hörna hemma hos bästa väninnan. De båda väninnorna festar på cruditée med salsa verde, och alla paret Sorks barn är med; de springer, hoppar, piper och skriker medan de jagar varandra bland de blåblommande syrenbuskarna.)
Väninnan: Ja, JAG har då aldrig fattat hur du kunde falla för Gustav sådär första gången – inte ens när han var UNG!
(Fru Sork torkar sig eftertänksamt på kinden med servetten.)
Fru Sork, med lätt rodnad: Jo men det liksom bara HÄNDE, jag tyckte väl han var trevlig och snygg! Och han gav mig en massa komplimanger, och kelade och kysstes så fint… Och så bjöd han på delikatesser, och så MASKROSVIN till det… Han fick mig att känna mig SPECIELL och värd att skämmas bort, helt enkelt! ”Wine and dine them into bed”, du vet… Kanske var det någon partydrogig växt också i salladen, skulle inte förvåna mig…
Väninnan, aningen överlägset: Ja, du, det var ju en himla massa dåliga bortförklaringar… SÅ lätt föll då inte jag, det kan jag tala om för dig!
(Fru Sork tappar sin servett på gräset och stirrar chockad på väninnan, som med låtsad oberördhet höjer hakan och andas in kvällningens sybaritiska syrendoft.)
Fru Sork: VA’!?!? Menar du att GUSTAV… att DU låtit MIN Gustav FÖRFÖRA dig!?! DU?!? Vi som varit bästa vänner sedan vi var små…! Ditt falska stycke, har du kanske varit hans älskarinna under hela vårt äktenskap?
(Väninnan tittar ner och föser bort en blomfluga som landat på hennes tallrik. Fru Sork.reser sig upp, solens sista strålar faller på hennes upprörda ansikte och visar en själ i uppror, ett rov för stridiga och smärtsamma känslor…)

(Fortsättning följer…)

Copyright (c) Ursula, hemligheter.nu