Många av mina fuchsior led lika mycket som jag av den förlamande värmeböljan, trots nogrann vattning, för mina fuchsior föredrar samma temperatur som jag gör: 18-20 grader. Och både jag och de flesta av mina fuchsior har svårt att stå ut med gassande sol några längre stunder… Många får skugga under ett stort parasoll, andra ställde jag i den vandrande skuggan under äppelträdet – den största av dem den starkväxande och storblommiga ”Indian Maid”, en pampig skönhet:
Ja, sedan byttes värmeböljan ganska hastigt mot rena regnperioden, och fuchsior gillar visserligen en dusch allt som oftast – men regn hela dagarna kan bli för mycket för både folk och fuchsior. Fuchsiorna kan få gråmögel om de står för tätt, och själv blir jag frustrerad av att inte kunna uträtta mycket i trädgården.
Har börjat ta sticklingar för andra gången i år, och den här omgången hoppas jag på extra bra och snabbt resultat med hjälp av rotningsmedlet Clonex, som jag fick tips om i ett forum på Allt om Trädgårds hemsida och köpte från Ebboflod i Oxie, utanför Malmö. Och nu har jag fått sticklingar av både svart mullbärsträd och rödblommande kastanj, och av flera olika Nerium, och så ska jag ta sticklingar av min citronverbena (som jag aldrig lyckats med förut) och av mitt luktolvon, som är helt fantastiskt när det blommar – vilken blomprakt, och vilken ljuvlig doft! Kastanjen och mullbärsträdet är väl egentligen helt fel tid att föröka nu, när de börjar förbereda sig för vintervilan – men jag ska i alla fall försöka!
En bild av den rödblommande kastanjen kommer i ett av de närmast följande inläggen , den var sååå otroligt vacker att den nästan tog andan ur mig – tänk om Clonex kan ge mig ett kastanjeträd med röda blomspiror…!
Jag fick åtta Vinbergssnäckor i höstas, och fyra av dem släppte jag ut i trädgården direkt, de övriga fyra fick övervintra inomhus i två stora plastburkar.
Under vintern sov de inne i sina personliga hus, innanför ett lock av stelnat slem som de täckt skalöppningen med. Men under våren har de vaknat, en efter en.
Och häromnatten var de på älskogshumör! Två av dem kelade och pussades och smekte varandra varsamt och länge – det var ett förspel som de ägnade både tid och omsorg, och många kvinnor skulle nog ibland önska att de och deras män/partners vore vinbergssnäckor, ifall de hade sett det jag såg.
Sniglar och snäckor är hermafroditer, vilket ju innebär att alla individer har både hanliga och honliga könsorgan. När de ska para sig släpper de ut ”hela paketet” med båda könsorganen, som kommer ut på höger sida av huvudet. Och så gäller det att de pusslar ihop sig rätt, för att båda ska kunna ge sin sperma till partnern. Det är inte helt lätt, så de höll på i flera timmar och gjorde försök efter försök utan att de lyckades hitta rätt. Och hela tiden smekte de varandra med antennerna, och pussades gång på gång – det var hur gulligt som helst att se! :-)
På snigeln t v kan man se den avslappnade penisen t v på den mjölkvita bubblan, och t h syns öppningen till det honliga organet som en fördjupning. Snigelns penis blev fyra gånger så lång när den försökte träffa partnerns öppning – den sköt fram som en pil, med en plötslighet och snabbhet som kontrasterade starkt mot parningsleken i övrigt.
Foto ovan är taget efter ett misslyckat ”skjutförsök”, när snigeln dragit tillbaka sin penis till ett vilande tillstånd. Är det bara jag som tycker att den är väldigt lik en vilande manspenis…?
Bortsett från att snigeln har en annan färg på sin ”kärlekspil” – faktiskt vackrare, tycker jag (må alla män ursäkta!)…
Efter Björn Wångblads ljuva liljebild i förra inlägget känns det ganska brutalt att publicera foton på sniglar… I fortsättningen kommer snigelfoton bara att få etiketterna Gröna Hemligheter samt Sniglar och snäckor, och publiceras i de kategorierna. (Om jag inte lyckas ta någon mer riktigt bra och vacker snigelbild, för då kanske den får den dispens…) Håll ett litet öga på Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor framöver, om du är nyfiken på sniglar. ;-)
Ett sista snigelfoto vill jag dock publicera även här i kategorin Universella Hemligheter, för jag tycker den är så vacker och faktiskt värd att inte bara skuffas in i sidokategorier:
Pantersnigel, 6 v. gammal, med utsikt från min fingertopp
Hoppas du inte tycker att min lilla pantersnigel är ovärdigt sällskap till din lilja, Björn – men jag vet att du är en tolerant, vidsynt och generös människa! Och jag vet att du tycker bilden är bra. :-)
Om någon besökare här möjligen vill veta hur vinbergssnäckor parar sig, och hur märkligt lika en vinberssnäck-snopp och en mans-snopp är, så ska jag publicera ett inlägg – med foto – om vinbergssnäckors älskog i kategorierna Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor.
..och ljus och sol och smekande värme! Efter den mest vedervärdiga vinter jag upplevt, evighetslång och med snömängder, stormar och minusgrader som sammantaget kändes outhärdligt hoppades jag på en lång, skön vår – men det blev ytterligare snö och minusgrader, sedan stormar och störtregn. Bara några få dagar har varit tillräckligt soliga och sköna för att kunna avnjutas på yttertrappan med min eftermiddagsfika.
Nu går vi snart in i sommarmånaden juni, så våren 2010 blir väl mitt livs kortaste, kallaste och eländigaste vår.
Vågar man hoppas på en skön sommar, med mycket sol och behaglig värme, och med lagom mycket regn fast mest om nätterna…?
Jag längtar sommarkvällarnas sköna schersmindoft, jag längtar blåklocksbjällror och stormhattsspiror, jag längtar liljetider…
Den här underbara bilden har min fotovän Björn Wångblad generöst låtit mig få låna till min blogg, och det gör mig både glad och stolt. Han är en fotografisk konstnär på högsta nivå, han efterbehandlar sina foton med en fantastisk kunnighet och känsla som gör hans bilder till unik fotokonst – besök hans hemsida och se själva!
Sommaren känns långt borta, men i väntan på henne betraktar jag med njutning Björns vackra bild och hoppas att min liljelängtan ska uppfyllas i min trädgård så småningom…
Minns ni fotot jag publicerade här i september, med en pantersnigel med sin stora hög med snigelägg? Runt den 22 september kläcktes de, och centimetersmå, nästan genomskinliga snigelbebisar kröp ut ur äggen! Men de första dagarna kröp de ofta in i äggen igen, för att äta av den näring som fanns kvar i de mjuka äggskalen.
Sedan började de smaka av det uppblötta kattfodret som jag serverade dem:
Till höger syns ett av äggen, och till vänster det uppblötta kattfodret (hörnet av en torrfoderbit). Snigelbabyn är bara en dryg centimeter, och har börjat få litet pigment. Men jag har gjort den litet mindre genomskinlig i Photoshop, för att den skall vara lättare och tydligare att se.
Visst är den väl söt?!?
Eller är det bara en fostermor som kan tycka det…?
Jag har hört talas om att det finns människor som drömmer om att ha sex hängande från en lampkrona, men jag betvivlar att någon verkligen haft det – och det måste nog vara en j-kligt stor lampkrok för att klara en sådan extra vikt, och f ö torde det vara mer jobbigt än njutningsfullt, tror ni inte? Inget som jag längtar efter i alla fall, måste jag erkänna.
Några som däremot kan utföra en avancerad kärleksakt på ett elegant, nästan koreografiskt sätt medan de hänger i luften är mina favoriter Pantersniglarna. BBC:s allestädes närvarande David Attenborough har filmat ett kärlekspar, från den inledande flirten till separationen:
Videon fann jag hos Floristik och faunistik. Hastigheten i videon är uppspeedad, annars hade den blivit alltför lång. Men visst är pantrarnas kärleksakt vacker och fascinerande? Man undrar hur Evolutionen kommit på att pantersniglarna (till skillnad från alla andra sniglar, som bekvämt parar sig på marken) skulle behöva bli luftakrobater för att kunna föröka sig…
Just nu lever jag med det mångfaldiga, halvårsgamla resultatet av en panterparning, som jag bara hann se avslutningen på. Rapport följer…
Se vilken fin och sällsynt present jag fått, av en av mina pantersniglar:
Äggen värptes natten till 1 september, och nu, efter tre veckor, kan man se små foster inuti äggbubblorna! Hoppas, hoppas att fuktighet och temperatur (inomhus) är rätt, så att det om ett par veckor kläcks små mini-pantrar…
Äggen är stora, 5-6 mm med ögonmått mätt, och äggklumpen hålls ihop av små och stora skimrande slemklumpar .
Mamman släppte jag fri på kvällen – jag ställde burken utan lock på yttertrappan, där jag brukar mata ett antal pantersniglar i olika storlekar med uppblött torrfoder för katter. Jag tyckte att jag kände igen henne bland tre stora pantrar som kom uppkrypande på trappan tidigt häromkvällen…
Jo, jag vet att sniglar och snäckor är hermafroditer och både han och hon samtidigt – men när de lagt ägg får man väl kalla dem mammor? ;-)
(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!
Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:
Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.
Min nya blogg heter Mördarsniglar och trädgårdsliv och är tänkt att ge tips och diskutera mördarsniglar och andra problem i trädgården, och att handla om trädgårdslivets många olika fröjder och mödor. Jag hoppas det ska bli ett givande och tagande, och med många kommentarer om besökarnas egna erfarenheter och funderingar.
Sniglar.nu ska givetvis inte ersätta Hemligheter.nu – vad skulle väl kunna ersätta Hemligheter? utbrister jag med uppriktig förundran – för Hemligheter är mitt hjärta närmast, och jag har fått så underbara bloggvänner här. Nej, sniglar.nu är en avknoppning – sådär som framgångsrika företag knoppar av delar av verksamheten till nya företag på egna ben!
Förmodligen publicerar jag mycket av Sniglar.nu-materialet även här, i kategorin Gröna Hemligheter. Såvida ni inte ropar ”Nej, inga fler sniglar nu!” – men snälla, det gör ni väl inte…?
Jag har blivit mamma många gånger – till valpar, föl, lamm och griskultingar. Ja, till och med till hemmakläckta mördarsniglar! Men i slutet av juli blev jag plötsligt fostermamma till små kottungar:
Ett par dagar innan de närmade sig mig bland vinbärsbuskarna hade jag sett en överkörd, vuxen igelkott på vägen utanför min trädgård, så jag drog slutsatsen att de små kottungarna blivit moderlösa. Alltså behövde de hjälp för att överleva. ”Mjölk är inte bra för dem”, tänkte jag, för det hade jag hört, ”men pannkakor tycker de om, och det kan man ge dem…” Men jag hade bara ett ägg hemma, så nödlösningen blev att dela köpta våfflor i små bitar, hälla ljummet vatten över dem och fullända maträtten med en rå äggula.
När jag kom ut med maten var småkottarna försvunna, men efter en stund tittade de fram under buskarna, ivrigt vädrande i luften. Jag satt i gräset någon meter från maten, och de tvekade litet innan de gick förbi mig och fram till maten. Men sedan åt de, ivrigt och glupskt, och med täta sidoblickar på mig.
Dagen efter var det plötsligt fyra små kottungar som kom fram till maten, och de lärde sig snabbt att mitt lockljud betydde att maten var serverad. Morgon och tidig kväll fick de uppblötta våfflor med äggula, och de tillät att jag satt en meter ifrån dem. Den minsta av dem brukade sniffa på min ena sko på väg till maten, som för att hälsa.
På fotot ligger maten på locket till en 1-liters glassburk – då kan ni föreställa er hur små de var i början! Nu har de vuxit väldigt och fått en större matskål, och våfflorna har på sistone sakta bytts ut mot uppblötta kattpellets. De tyckte bättre om våfflorna, men våfflor innehåller säkert inte tillräckligt med protein, kalcium och andra viktiga näringsämnen. Och så är de nog inte bra för tänderna, som de nu har fått!
för badkaret, ja nästintill hela badrummet, är fullt av fuchsior! Likaså hallen, och i köket trängs även några rosenpelargoner…’
Det är likadant varje höst: när första nattfrosten kommer så far jag som en skottspole för att rädda in så många spridda krukväxter som jag hinner, och de som står samlade i stora grupper får ett hölje av dubbel fiberduk (som skyddar mot lätt frost, men som här ibland blåser av under natten om den inte förtöjs…).
Fast så här gör jag bara när det förutspås mildare väder igen, så nu är badrummet snart utrymt igen för jag längtar verkligen efter en dusch i kväll!
Förresten, har ni lagt märke till att det under vår och höst ofta är som kallast när det är fullmåne, och dagarna däromkring? Det är därför jag försöker skjuta på invintringen så länge som möjligt, för många av både fuchsiorna och pelargonerna är fortfarande fulla med blommor och knoppar… Jag håller stånd mot vintern så länge jag förmår!
Herregud, när man granskar sina kroppsdelar litet närmare så är de verkligen inte mycket att visa framför en kamera…
Det blir till att ta hjälp av mer fotogeniska modeller:
”A snail with a view”
En frimodig liten fläckig lundsnäcka kryper genast på upptäcktsfärd var man än placerar den. De är väldigt söta, men de dj-klarna ger sig på både fuchsior, citrusträd och nästan allt annat jag har utomhus! Vilken kroppsdel den kryper på råder det väl inget tvivel om, hoppas jag, fastän det blivit litet konstiga proportioner… :-)
”Turning torso”
En pantersnigel som ser tillbaka över sin egen rygg. Pantersniglar är slanka och eleganta, vackert tecknade och med långa, livliga ögonantenner. På bilden kan man se att den har en tydlig, litet upphöjd ”ås” längst bak på stjärten – det visar att pantersniglar tillhör gruppen kölsniglar. Pantersniglar äter inte på levande växter, så döda dem inte!
Men vilken kroppsdel ligger den på – kan ni se det?
”Ring, ring! Bara det kom en signal…” Spansk skogssnigel – i sommar har jag studerat dem, och lärt mig mycket om dem… Lugna och fridsamma, är alls inte mordiska. De är skygga för beröring och drar genast ihop sig nästan till ett klot om man lyfter dem. Men efter några dagar som husdjur har de vant sig och börjar ganska snart krypa efter att man flyttat på dem. De äter gärna maskrosor, men de är helt ointresserade av mina många fuchsior… :-)
Detta är mitt första bidrag till den trevliga fotoutmaningen Fototriss – kolla de många underbara foton som andra deltagare publicerat! Mest nöjd är jag nog med att jag lyckades göra en egen triss i trissen – en Snigeltriss! ;-) Hoppas bara jag gör rätt med länkningen nu…
(Beklagar copyright-texten över bilderna, men jag har tyvärr blivit bestulen på några bilder från min hemsida, och blivit bränd…)
Jag lovar att nästa blogginlägg ska handla om något helt annat än sniglar och trädgårdssnäckor, men vill först visa ett par bilder på en söt liten snäcka… Längst upp på den långa antennen som sticker upp sitter snigelns öga:
”Är jag med i TV nu? Ser ni mig, om jag viftar litet med ögat?”
”Jättegott, det här – det ska jag beställa fler gånger!”
Den lilla trädgårdssnäckan kröp fram till den serverade maten, helt orädd för den mycket, mycket större spanska skogssnigeln. Dessutom trängde den sig tätt intill snigeln, fastän det fanns gott om plats längre bort. Ordet ”mördarsnigel” är orättvist och helt missvisande, för den spanska skogssnigeln dödar inte någon, vilket den lilla trädgårdssnäckan verkar veta.
Det krävde mycket tålamod och mycket tid för att ta de här bilderna, för snigeldjur är som bekant ganska långsamma… Men det var fascinerande att studera dem, och väl värt både tiden och den knä-krypande mödan. :-)
Det händer mycket i nattens mörker, även i trädgårdar. Den gångna natten såg jag en pigg padda, och både små och stora grodor – men jag pussade inte någon av dem. ;-) Allra gladast blev jag över en fullvuxen groda som satt på kanten till mitt stora svanbad – kanske var den där för att titta till sina telningar, för badet är fullt av pigga små, små grodyngel!
Och så hittade jag ett par spanska skogssniglar (orättvist kallade mördarsniglar) mitt i en parningsakt! In efter kameran, fullt ljus från kepslampan och så var det bara att fota. Men åh, så lååång tid de tog på sig! Tala om slow motion… Jag studerade dem, och fotade, i mer än fyra timmar, och då hade det säkert gått minst ett par timmar sedan de båda snigel-singlarna inlett sin tête-a-tête.
Läste för länge sedan att ett (mänskligt) svenskt samlag i genomsnitt tar sju minuter – inklusive ev. förspel. Och eftersom jag råkar veta att många tar betydligt längre tid på sig än sju minuter, så kan man ju undra hur många som slarvar undan det hela på en minut eller två…
Undrar vad sniglarna skulle tänka om det…
P.S. Häromkvällen såg jag en stor salamander på gräsmattan – så fascinerande, och elegant! Med kepslampa upptäcker man mycket, som annars döljs i mörker… D.S.
Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!
P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S. Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)
Mördarsniglar har faktiskt fler naturliga fiender än groddjur, igelkottar, grävlingar och desperata trädgårds- och koloniägare, nämligen vissa skalbaggar. När jag vittjar mina snigelfällor på dagtid ser jag ofta ganska stora skalbaggar, som snabbt kilar iväg från sniglarna när dagsljuset lyser upp gömstället. Jag googlade på ”ground beetles”, och hittade till en skalbaggssite från Ohio State University. Nedanstående är en automatisk översättning, som jag gärna delar med mig av:
Östra Handduk Eater (18 mm)
Vuxna är nästan 1 tum lång och svart med svagt blåaktig, purplish, eller violaceous reflektioner.Wing covers are striate and punctate. Wing omfattar är striate och punktat.It is found in moist areas, under leaves, rocks and logs in forests and lowlands.Det finns i fuktiga områden, under löv, stenar och stockar i skogen och lågland.They feed on snails and slugs at night.De livnär sig på sniglar och långsam på natten.
Hur ”Eastern Snail Eater” kan översättas till ”…Handduk…” är ett underbart mysterium, men det är mycket man inte kan förklara… På siten står också, om marklevande skalbaggar i allmänhet: ”När störd, skalbaggar köra snabbt men sällan flyga.”
Ja, skalbaggarna är så snabba att fly undan dagsljuset att jag hittills inte lyckats fotografera någon, och jag har sett minst två olika sorter (storlekar). Vet inte om det är just Östra Handduk Ätaren jag sett, det finns ju så många skalbaggar med kraftiga käkar. Har dock svårt att tro att de kan mörda stora mördarsniglar, men de kan nog döda små sniglar, och med god aptit äta upp snigeläggen. Och nu är det förresten dags att ha ögonen öppna för klumpar med snigelägg, så att de inte är små, små slemmiga sniglar till våren…
I fortsättningen ska jag nog säga ”Jag ska ut och plocka Handdukar”, när jag ska jaga sniglar. Det låter kanske mystiskt, men medge att det låter trevligare och fräschare än den slemmiga verkligheten… :-D
Nu kan jag berätta litet mer om grodor, efter att ha googlat samt hört ett program som P1 sände någon dag efter mitt förra inlägg, om hur det känns att pussa en groda.
Att Han inte förvandlades till en prins berodde nog på tre, eller kanske fyra, saker: 1. Han var nog inte en groda, Han var nog en padda – men jag blev förvirrad när jag läste på en mkt trevlig och utförlig engelsk grod-site att grodor har långa bakben men paddor har korta, och jag tyckte ju att Han hade väääldigt långa bakben… 2. Jag är inte prinsessa, och det är bara prinsessor som kan pussa grodor med magiskt resultat – så orättvist! Ännu ett bevis på klassamhällets ojämlikhet! 3. Han var nog inte en förtrollad prins, och kanske inte ens en Han – och då kan ju inte ens en prinsess-puss trolla fram en prins… Se där, ojämlikhet igen! Varför kan inte paddor vara förtrollade prinsar, och varför är det bara prinsar som förtrollas och blir till grodor? En fråga för DiskrimineringsOmbudsmannen, och för JämO, minsann!
Dessutom lärde jag mig att man nog inte ska pussa paddor, för de har giftkörtlar i huden, ovanför ögonen – inget dödligt gift för människor, mer ett sätt att göra paddor osmakliga för rovdjur som gillar groddjur. (Min padd-puss gav inga besvär, och Hans söta nos var så slät så där kan inte ha funnits några giftkörtlar!) Och man bör ju verkligen inte störa vilda djur med pussar i tid och otid – utom möjligen om man räddat livet på dem… ;-)
Groddjuren är f.ö. utrotningshotade på många håll i världen – även i Sverige. De är beroende av dammar och våtmarker, och våtmarker finns inte längre i vårt utdikade svenska jordbrukslandskap. Men det finns grodor även i regnskogar, och när regnskogarna skövlas så berövas grodorna sin livsmiljö. Den trevliga engelska grodsiten Frogland liknar groddjuren vid kanariefåglarna som man förr hade i kolgruvorna – när kanariefåglarna föll döda ner i sina burar, då visste gruvarbetarna att luften börjat bli farlig och att de snabbt måste ta sig upp ur gruvan. Att den ena grodarten efter den andra utrotas från vår jord är ett allvarligt larm om att något är riktigt, riktigt fel i miljön.
Det finns en oerhörd variationsrikedom bland groddjuren. Våra svenska grodor och paddor lägger sina ägg i t ex dammar, men vissa groddjur lägger sina ägg i skum-bon i träden, eller utvecklar sina yngel i magen, eller i munnen ! Det finns grodor som kan klättra, och grodor som t o m kan flyga – ja, hur ska de annars kunna göra skum-bon i träden…? Grodorna har en viktig ekologisk uppgift som bl. a. insektsätare, och när de försvinner kan det få stora konsekvenser. Fransmännen äter gärna grodlår (engelsmännen kallar dem ju nedlåtande för ”frog eaters”), och numera importerar Frankrike grodlår från Indien och Bangladesh eftersom det inte längre finns tillräckligt med ätliga grodor i sydeuropa. Men grodexporten har minskat grodantalet så mycket i vissa delar av Indien och Bangladesh att skadliga insekter nu måste bekämpas med gifter… som skadar andra delar av miljön, och rubbar ekosystemet ännu mer…
Hur vi i den rika världen lever kan föröda ekosystem i andra delar av världen – grodorna är bara ett enda, litet exempel. Vi måste rätta vår mun efter vår egen matsäck och sluta exploatera fattiga länders naturresurser, och fransmännen måste nog även fundera över vad som händer i deras egna ekosystem när deras ätliga grodor nu är nästan utrotade.
Och vi som har trädgård kan hjälpa våra svenska grodor genom att ge dem en liten damm – den behöver inte alls vara stor eller dyr eller märkvärdig! Det är trevligt att höra deras kväkanden, och de gör nytta genom att äta allt som rör sig och som är litet nog för att de ska kunna svälja det. Grodor och paddor lär även äta små sniglar… :-)
… är inte alls otäckt. Jag vet, för jag har pussat en groda i dag! Inte för att han skulle bli en prins, utan bara för att jag undrade så hur det skulle kännas. Och det kändes… fint!
Om jag ska vara helt sanningsenlig så var det nog inte en groda utan snarare en padda – kanske därför han inte förvandlades till en stilig prins… Dessutom var det en padda som jag just räddat tillbaka till livet, vilket väckt mina ömma känslor för den lilla amfibie-varelsen.
Det var min hund som hittade honom, nedanför min yttertrappa – hon skällde och kastade menande blickar åt hans håll för att jag skulle upptäcka honom. Och där satt han, hopkrupen på den kruttorra marken och utmattad av hettan och torkan och flera dygns hård vind. När jag sträckte ned handen för att ta honom satt han kvar, orörlig och med halvslutna ögon, och jag undrade om han levde eller var död.
Jag droppade försiktigt litet vatten över honom, och jag tycke att han blinkade svagt med ena ögonlocket. Jag lyfte upp honom; han kändes oväntat lätt och låg alldeles orörlig i min hand. Snabbt ilade jag till min trädgårds monstruösa, snäckformade fågelbad, som är stort nog för en svan men saknar tillräckligt svan-djup. Jag har lagt en massa stenar i det, för att förhindra att småfåglar drunknar i djupet, och slingor av murgröna för att det ska se trevligare ut.
Försiktigt satte jag ner paddan på en av stenarna, så att hans huvud vilade på stenen och låg ovanför vattenytan medan kroppen låg i det svalkande vattnet. Öste ytterligare litet vatten över hans hjässa – och tyckte igen att han blinkade en aning. Han levde nog, trots allt… En lång, lång stund låg han där i vattnet, alldeles stilla, men plötsligt uppäckte jag att hans små runda näsborrar rytmiskt vidgade och slöt sig – han var vid liv!
Plötsligt lyfte han huvudet en aning, hans ögon öppnades helt och jag såg hans avlånga, horisontella pupiller. Fort in efter kameran, och när jag kom tillbaka hade han flyttat sig en aning närmare en av murgrönsrankorna. När jag kom för nära med kameran vände han sig ner i vattnet, sträckte ut bakbenen i deras fulla, osannolikt långa längd och dök ner till mitten av badet. Snälla nån, hur länge kan en groda vara under vattenytan innan den drunknar?! Jag blev orolig och lyfte upp honom på en sten så att huvudet kom ovan ytan igen. Nu hade han inte känts lika slapp längre, och han hade rört på benen när jag lyfte honom!
Han rörde på sig med allt kortare mellanrum och höll uppenbarligen på att kvickna till, så om jag ville pussa honom var det nog inte värt att vänta längre…
Se så fina fingrar han har, och vilken fascinerande, outgrundlig blick…
Jag fångade in honom, och han sprattlade protesterande med benen och gav ifrån sig ett svagt kväkande. Å, vilket härligt ljud! Med varsamma händer lyfte jag upp honom, såg honom djupt i de gåtfulla ögonen och gav honom en fjäderlätt puss på nosen. Han ryggade litet strax innan pussen – han trodde väl jag skulle äta upp honom – så jag pussade honom en gång till, för att övertyga honom om min ofarlighet och för att själv känna efter noggrannare hur det kändes. Och det kändes fint: han hade len hud, precis som mänskliga läppar, och var inte alls kall eller våt eller klibbig, som jag befarat. Inför den andra pussen ryggade han inte alls, så han tyckte nog också att pussen kändes fin. Eller kanske hoppades han att jag skulle förvandlas – till en prinsess-padda… ;-)
Sedan satte jag ned honom på en sten i vattnet, och efter ytterligare en stund med korta simturer kravlade han över kanten, tog några vingliga steg med långa, ostyriga bakben och satte sig att vila i gräset. Och där lämnade jag honom, med en slängpuss och en välgångsönskan.
Så, nu vet ni hur det känns att pussa en groda – och tror ni mig inte så prova själva!
Min pedantiske granne har en pedantiskt välskött trädgård – men han har en del märkliga saker för sig, i mitt tycke…
En dag råkade vi båda två stå under mitt stora körsbärsträd, som är rotat bara en dryg meter från tomtgränsen. Vi sa Hej, genom en glugg mellan buskarna, och Hur är det, och litet om vädret – och så tittade han upp i körsbärsträdet och sa:
- Det är bara fåglarna som äter bären, du äter dem ju inte…
Och jag tänkte blixtsnabbt: Aldrig i livet att det stora, vackra trädet ska tas bort!!! Det växer på min sida av gränsen, du!
Som om han läst mina tankar, och snabbt valt ett annat alternativ, sa han:
- Kan jag få ta bort några grenar längst ned?
- Javisst, svarade jag, det har du t o m laglig rätt att göra.
Han var tyst några sekunder, och så sa han:
- För det faller ner så mycket körsbär och kärnor…
Jaa, tänkte jag, det faller ner många perfekt mogna och fräscha bär också, som man kan skölja och äta…
- Och det är så jobbigt att plocka bort alla körsbärskärnor från gräsmattan, tillade han. ”…plocka bort alla körsbärskärnor från gräsmattan”…?!?
Har jag missat något…?
I går em fick mysteriet med grannens konstiga plopp-ljud (förra inlägget) sin lösning, när jag skulle rensa bort maskrosor i ingenmanslandet mellan thujorna och vallörten. Jag tog med en stor hink att samla maskrosorna i, för att inte fröna skulle flyga omkring. Planerna fick dock snabbt ändras, när jag började hitta små mördarsniglar. De var för små för att klippas itu, och f ö hade jag varken sax eller sekatör med mig. Så jag tömde hinken, hällde i ett par nävar snustorr, dammande jord, och så ned med sniglarna i hinken. Skakade om så att de små plantmördarna panerades med torr jord och inte skulle kunna krypa upp och rymma.
Vanligtvis brukar jag använda en hink med kallt vatten och diskmedel i, när jag plockar sniglar. ”Plupp!” säger det när man släpper de små sniglarna i vattnet, och de sjunker som små stenar och verkar dö nästan omedelbart. (Men det ser ganska äckligt ut, när hinkens botten efter en stund skyms av små slappa, halvflytande snigel-lik…) Men det funkade ganska bra med den torra jorden, bara jag skakade hinken då och då, så jag fortsatte plocka och slänga sniglar i hinken. Grannen syntes inte till, men de välbekanta plopp-ljuden hördes med ganska täta mellanrum…
VA’?!? Häpen lyssnade jag mot grannen, medan jag slängde de senast plockade sniglarna i min hink – och i en befriande aha-upplevelse insåg jag plötsligt att det var jag själv som ploppade! SÅ låg det allså till: min granne torr-jagade sina sniglar!
Och om inte jag själv dittills varit en pluppandevåt-jägare, så hade jag ju genomskådat grannen redan efter hans första torra ploppanden…
…trädgård, det har jag hört massor av gånger sedan tidigt i våras. Jag lade märke till ljuden redan i fjol, då de hördes från vår till höst. Det lät som om någon släppte små, små, pyttesmå nypotatisar i en plastspann. Ibland med väldigt långa mellanrum mellan de mjuka, svaga ploppandena, ibland med bara en eller ett par minuter emellan. Och bara dagtid, och inte alla dagar.
Jag har försökt att kika in på grannens tomt – mycket diskret, förstås, och med lämplig odlarsyssla som alibi för att uppehålla mig vid buskagen som växer på min sida av gränsen mellan våra tomter. Men det har varit som förgjort, jag har inte kunnat lista ut hur ljuden åstadkommits – och jag har ibland (nästan…) legat sömnlös och grubblat över min grannes mystiska, ploppande aktiviteter.
Tilläggas bör måhända att min granne har häradets mest perfekt skötta trädgård – den är rentav så superpedantiskt skött att den verkar skräckslagen för att ertappas ens med minsta lilla maskrosblad.
Är ploppandet min grannes hemliga metod för att kuva sin stackars trädgårds längtan efter frihet och naurlighet? Och vad 17 är det karl’n gör?!?
Plopp, plopp… Plopp… … Plopp…
