Sniglar och snäckor är hermafroditer, vilket ju innebär att alla individer har både hanliga och honliga könsorgan. När de ska para sig släpper de ut ”hela paketet” med båda könsorganen, som kommer ut på höger sida av huvudet. Och så gäller det att de pusslar ihop sig rätt, för att båda ska kunna ge sin sperma till partnern. Det är inte helt lätt, så de höll på i flera timmar och gjorde försök efter  försök utan att de lyckades hitta rätt. Och hela tiden smekte de varandra med antennerna, och pussades gång på gång – det var hur gulligt som helst att se! :-)

På snigeln t v kan man se den avslappnade penisen t v på den mjölkvita bubblan, och t h syns öppningen till det honliga organet som en fördjupning. Snigelns penis blev fyra gånger så lång när den försökte träffa partnerns öppning – den sköt fram som en pil, med en plötslighet och snabbhet som kontrasterade starkt mot parningsleken i övrigt.

Foto ovan är taget efter ett misslyckat ”skjutförsök”, när snigeln dragit tillbaka sin penis till ett vilande tillstånd. Är det bara jag som tycker att den är väldigt lik en vilande manspenis…?
Bortsett från att snigeln har en annan färg på sin ”kärlekspil” – faktiskt vackrare, tycker jag (må alla män ursäkta!)…

Pantersnigel, 6 v. gammal, med utsikt från min fingertopp

Hoppas du inte tycker att min lilla pantersnigel är ovärdigt sällskap till din lilja, Björn – men jag vet att du är en tolerant, vidsynt och generös människa! Och jag vet att du tycker bilden är bra. :-)

Om någon besökare här möjligen vill veta hur vinbergssnäckor parar sig, och hur märkligt lika en vinberssnäck-snopp och en mans-snopp är, så ska jag publicera ett inlägg – med foto – om vinbergssnäckors älskog i kategorierna Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor.

Jag längtar sommarkvällarnas sköna schersmindoft, jag längtar blåklocksbjällror och stormhattsspiror, jag längtar liljetider…

"Lilja" Copyright © Björn Wångblad

Den här underbara bilden har min fotovän Björn Wångblad generöst låtit mig få låna till min blogg, och det gör mig både glad och stolt. Han är en fotografisk konstnär på högsta nivå, han efterbehandlar sina foton med en fantastisk kunnighet och känsla som gör hans bilder till unik fotokonst – besök hans hemsida och se själva!
Sommaren känns långt borta, men i väntan på henne betraktar jag med njutning Björns vackra bild och hoppas att min liljelängtan ska uppfyllas i min trädgård så småningom…

Till höger syns ett av äggen, och till vänster det uppblötta kattfodret (hörnet av en torrfoderbit). Snigelbabyn är bara en dryg centimeter, och har börjat få litet pigment. Men jag har gjort den litet mindre genomskinlig i Photoshop, för att den skall vara lättare och tydligare att se.
Visst är den väl söt?!?
Eller är det bara en fostermor som kan tycka det…?

Videon fann jag hos Floristik och faunistik. Hastigheten i videon är uppspeedad, annars hade den blivit alltför lång. Men visst är pantrarnas kärleksakt vacker och fascinerande? Man undrar hur Evolutionen kommit på att pantersniglarna (till skillnad från alla andra sniglar, som bekvämt parar sig på marken)  skulle behöva bli luftakrobater för att kunna föröka sig…

Just nu lever jag med det mångfaldiga, halvårsgamla resultatet av en panterparning, som jag bara hann se avslutningen på. Rapport följer…

Äggen värptes natten till 1 september, och nu, efter tre veckor, kan man se små foster inuti äggbubblorna! Hoppas, hoppas att fuktighet och temperatur (inomhus) är rätt, så att det om ett par veckor kläcks små mini-pantrar…
Äggen är stora, 5-6 mm med ögonmått mätt, och äggklumpen hålls ihop av små och stora skimrande slemklumpar .
Mamman släppte jag fri på kvällen – jag ställde burken utan lock på yttertrappan, där jag brukar mata ett antal pantersniglar i olika storlekar med uppblött torrfoder för katter. Jag tyckte att jag kände igen henne bland tre stora pantrar som kom uppkrypande på trappan tidigt häromkvällen…

Jo, jag vet att sniglar och snäckor är hermafroditer och både han och hon samtidigt – men när de lagt ägg får man väl kalla dem mammor? ;-)

Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:

Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.

Min nya blogg heter Mördarsniglar och trädgårdsliv och är tänkt att ge tips och diskutera mördarsniglar och andra problem i trädgården, och att handla om trädgårdslivets många olika fröjder och mödor. Jag hoppas det ska bli ett givande och tagande, och med många kommentarer om besökarnas egna erfarenheter och funderingar.

Sniglar.nu ska givetvis inte ersätta Hemligheter.nu – vad skulle väl kunna ersätta Hemligheter? utbrister jag med uppriktig förundran – för Hemligheter är mitt hjärta närmast, och jag har fått så underbara bloggvänner här. Nej, sniglar.nu är en avknoppning – sådär som framgångsrika företag knoppar av delar av verksamheten till nya företag på egna ben!
Förmodligen publicerar jag mycket av Sniglar.nu-materialet även här, i kategorin Gröna Hemligheter. Såvida ni inte ropar ”Nej, inga fler sniglar nu!” – men snälla, det gör ni väl inte…?

”A snail with a view”
En frimodig liten fläckig lundsnäcka kryper genast på upptäcktsfärd var man än placerar den. De är väldigt söta, men de dj-klarna ger sig på både fuchsior, citrusträd och nästan allt annat jag har utomhus! Vilken kroppsdel den kryper på råder det väl inget tvivel om, hoppas jag, fastän det blivit litet konstiga proportioner… :-)

”Turning torso”
En pantersnigel som ser tillbaka över sin egen rygg. Pantersniglar är slanka och eleganta, vackert tecknade och med långa, livliga ögonantenner. På bilden kan man se att den har en tydlig, litet upphöjd ”ås” längst bak på stjärten – det visar att pantersniglar tillhör gruppen kölsniglar. Pantersniglar äter inte på levande växter, så döda dem inte!
Men vilken kroppsdel ligger den på – kan ni se det?

”Ring, ring! Bara det kom en signal…”
Spansk skogssnigel – i sommar har jag studerat dem, och lärt mig mycket om dem… Lugna och fridsamma, är alls inte mordiska. De är skygga för beröring och drar genast ihop sig nästan till ett klot om man lyfter dem. Men efter några dagar som husdjur har de vant sig och börjar ganska snart krypa efter att man flyttat på dem. De äter gärna maskrosor, men de är helt ointresserade av mina många fuchsior… :-)

Detta är mitt första bidrag till den trevliga fotoutmaningen Fototriss – kolla de många underbara foton som andra deltagare publicerat!  Mest nöjd är jag nog med att jag lyckades göra en egen triss i trissen – en Snigeltriss! ;-) Hoppas bara jag gör rätt med länkningen nu…
(Beklagar copyright-texten över bilderna, men jag har tyvärr blivit bestulen på några bilder från min hemsida, och blivit bränd…)

”Jättegott, det här – det ska jag beställa fler gånger!”

Den lilla trädgårdssnäckan kröp fram till den serverade maten, helt orädd för den mycket, mycket större spanska skogssnigeln. Dessutom trängde den sig tätt intill snigeln, fastän det fanns gott om plats längre bort. Ordet ”mördarsnigel” är orättvist och helt missvisande, för den spanska skogssnigeln dödar inte någon, vilket den lilla trädgårdssnäckan verkar veta.
Det krävde mycket tålamod och mycket tid för att ta de här bilderna, för snigeldjur är som bekant ganska långsamma… Men det var fascinerande att studera dem, och väl värt både tiden och den knä-krypande mödan. :-)

Och så hittade jag ett par spanska skogssniglar (orättvist kallade mördarsniglar) mitt i en parningsakt! In efter kameran, fullt ljus från kepslampan och så var det bara att fota. Men åh, så lååång tid de tog på sig! Tala om slow motion… Jag studerade dem, och fotade, i mer än fyra timmar, och då hade det säkert gått minst ett par timmar sedan de båda snigel-singlarna inlett sin tête-a-tête.

Läste för länge sedan att ett (mänskligt) svenskt samlag i genomsnitt tar sju minuter – inklusive ev. förspel. Och eftersom jag råkar veta att många tar betydligt längre tid på sig än sju minuter, så kan man ju undra hur många som slarvar undan det hela på en minut eller två…
Undrar vad sniglarna skulle tänka om det…

P.S. Häromkvällen såg jag en stor salamander på gräsmattan – så fascinerande, och elegant! Med kepslampa upptäcker man mycket, som annars döljs i mörker… D.S.

Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!

P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S.
Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)

Östra Handduk Eater (18 mm)

Vuxna är nästan 1 tum lång och svart med svagt blåaktig, purplish, eller violaceous reflektioner. Wing covers are striate and punctate. Wing omfattar är striate och punktat. It is found in moist areas, under leaves, rocks and logs in forests and lowlands. Det finns i fuktiga områden, under löv, stenar och stockar i skogen och lågland. They feed on snails and slugs at night. De livnär sig på sniglar och långsam på natten.

Hur ”Eastern Snail Eater” kan översättas till ”…Handduk…” är ett underbart mysterium, men det är mycket man inte kan förklara… På siten står också, om marklevande skalbaggar i allmänhet: ”När störd, skalbaggar köra snabbt men sällan flyga.”
Ja, skalbaggarna är så snabba att fly undan dagsljuset att jag hittills inte lyckats fotografera någon, och jag har sett minst två olika sorter (storlekar). Vet inte om det är just Östra Handduk Ätaren jag sett, det finns ju så många skalbaggar med kraftiga käkar. Har dock svårt att tro att de kan mörda stora mördarsniglar, men de kan nog döda små sniglar, och med god aptit äta upp snigeläggen. Och nu är det förresten dags att ha ögonen öppna för klumpar med snigelägg, så att de inte är små, små slemmiga sniglar till våren…

I fortsättningen ska jag nog säga ”Jag ska ut och plocka Handdukar”, när jag ska jaga sniglar. Det låter kanske mystiskt, men medge att det låter trevligare och fräschare än den slemmiga verkligheten… :-D

Dessutom lärde jag mig att man nog inte ska pussa paddor, för de har giftkörtlar i huden, ovanför ögonen – inget dödligt gift för människor, mer ett sätt att göra paddor osmakliga för rovdjur som gillar groddjur. (Min padd-puss gav inga besvär, och Hans söta nos var så slät så där kan inte ha funnits några giftkörtlar!) Och man bör ju verkligen inte störa vilda djur med pussar i tid och otid – utom möjligen om man räddat livet på dem… ;-)

Groddjuren är f.ö. utrotningshotade på många håll i världen – även i Sverige. De är beroende av dammar och våtmarker, och våtmarker finns inte längre i vårt utdikade svenska jordbrukslandskap. Men det finns grodor även i regnskogar, och när regnskogarna skövlas så berövas grodorna sin livsmiljö. Den trevliga engelska grodsiten Frogland liknar groddjuren vid kanariefåglarna som man förr hade i kolgruvorna – när kanariefåglarna föll döda ner i sina burar, då visste gruvarbetarna att luften börjat bli farlig och att de snabbt måste ta sig upp ur gruvan. Att den ena grodarten efter den andra utrotas från vår jord är ett allvarligt larm om att något är riktigt, riktigt fel i miljön.

Det finns en oerhörd variationsrikedom bland groddjuren. Våra svenska grodor och paddor lägger sina ägg i t ex dammar, men vissa groddjur lägger sina ägg i skum-bon i träden, eller utvecklar sina yngel i magen, eller i munnen ! Det finns grodor som kan klättra, och grodor som t o m kan flyga – ja, hur ska de annars kunna göra skum-bon i träden…?
Grodorna har en viktig ekologisk uppgift som bl. a. insektsätare, och när de försvinner kan det få stora konsekvenser. Fransmännen äter gärna grodlår (engelsmännen kallar dem ju nedlåtande för ”frog eaters”), och numera importerar Frankrike grodlår från Indien och Bangladesh eftersom det inte längre finns tillräckligt med ätliga grodor i sydeuropa. Men grodexporten har minskat grodantalet så mycket i vissa delar av Indien och Bangladesh att skadliga insekter nu måste bekämpas med gifter… som skadar andra delar av miljön, och rubbar ekosystemet ännu mer…

Hur vi i den rika världen lever kan föröda ekosystem i andra delar av världen – grodorna är bara ett enda, litet exempel. Vi måste rätta vår mun efter vår egen matsäck och sluta exploatera fattiga länders naturresurser, och fransmännen måste nog även fundera över vad som händer i deras egna ekosystem när deras ätliga grodor nu är nästan utrotade.

Och vi som har trädgård kan hjälpa våra svenska grodor genom att ge dem en liten damm – den behöver inte alls vara stor eller dyr eller märkvärdig! Det är trevligt att höra deras kväkanden, och de gör nytta genom att äta allt som rör sig och som är litet nog för att de ska kunna svälja det.
Grodor och paddor lär även äta små sniglar… :-)

Om jag ska vara helt sanningsenlig så var det nog inte en groda utan snarare en padda – kanske därför han inte förvandlades till en stilig prins… Dessutom var det en padda som jag just räddat tillbaka till livet, vilket väckt mina ömma känslor för den lilla amfibie-varelsen.
Det var min hund som hittade honom, nedanför min yttertrappa – hon skällde och kastade menande blickar åt hans håll för att jag skulle upptäcka honom. Och där satt han, hopkrupen på den kruttorra marken och utmattad av hettan och torkan och flera dygns hård vind. När jag sträckte ned handen för att ta honom satt han kvar, orörlig och med halvslutna ögon, och jag undrade om han levde eller var död.

Jag droppade försiktigt litet vatten över honom, och jag tycke att han blinkade svagt med ena ögonlocket. Jag lyfte upp honom; han kändes oväntat lätt och låg alldeles orörlig i min hand. Snabbt ilade jag till min trädgårds monstruösa, snäckformade fågelbad, som är stort nog för en svan men saknar tillräckligt svan-djup. Jag har lagt en massa stenar i det, för att förhindra att småfåglar drunknar i djupet, och slingor av murgröna för att det ska se trevligare ut.
Försiktigt satte jag ner paddan på en av stenarna, så att hans huvud vilade på stenen och låg ovanför vattenytan medan kroppen låg i det svalkande vattnet. Öste ytterligare litet vatten över hans hjässa – och tyckte igen att han blinkade en aning. Han levde nog, trots allt… En lång, lång stund låg han där i vattnet, alldeles stilla, men plötsligt uppäckte jag att hans små runda näsborrar rytmiskt vidgade och slöt sig – han var vid liv!

Plötsligt lyfte han huvudet en aning, hans ögon öppnades helt och jag såg hans avlånga, horisontella pupiller. Fort in efter kameran, och när jag kom tillbaka hade han flyttat sig en aning närmare en av murgrönsrankorna. När jag kom för nära med kameran vände han sig ner i vattnet, sträckte ut bakbenen i deras fulla, osannolikt långa längd och dök ner till mitten av badet. Snälla nån, hur länge kan en groda vara under vattenytan innan den drunknar?! Jag blev orolig och lyfte upp honom på en sten så att huvudet kom ovan ytan igen. Nu hade han inte känts lika slapp längre, och han hade rört på benen när jag lyfte honom!

Han rörde på sig med allt kortare mellanrum och höll uppenbarligen på att kvickna till, så om jag ville pussa honom var det nog inte värt att vänta längre…

Se så fina fingrar han har, och vilken fascinerande, outgrundlig blick…

Jag fångade in honom, och han sprattlade protesterande med benen och gav ifrån sig ett svagt kväkande. Å, vilket härligt ljud! Med varsamma händer lyfte jag upp honom, såg honom djupt i de gåtfulla ögonen och gav honom en fjäderlätt puss på nosen. Han ryggade litet strax innan pussen – han trodde väl jag skulle äta upp honom – så jag pussade honom en gång till, för att övertyga honom om min ofarlighet och för att själv känna efter noggrannare hur det kändes. Och det kändes fint: han hade len hud, precis som mänskliga läppar, och var inte alls kall eller våt eller klibbig, som jag befarat. Inför den andra pussen ryggade han inte alls, så han tyckte nog också att pussen kändes fin. Eller kanske hoppades han att jag skulle förvandlas – till en prinsess-padda… ;-)

Sedan satte jag ned honom på en sten i vattnet, och efter ytterligare en stund med korta simturer kravlade han över kanten, tog några vingliga steg med långa, ostyriga bakben och satte sig att vila i gräset. Och där lämnade jag honom, med en slängpuss och en välgångsönskan.

Så, nu vet ni hur det känns att pussa en groda – och tror ni mig inte så prova själva!

Om någon humla vågat sig ut i kylan och pollinerat, eller om min pensel-pollinering vid hemkomsten inte kom för sent, så kanske jag får en äppelpäron-frukt fram i höst:
Denna härliga bild (med copyright) har Saravillfara generöst gett mig lov att låna från hennes blogg – tack, Sara, för den fina och underfundiga bilden! Sara gillade äppelpäronet hon köpt, det var krispigt och gott, med en litet annorlunda smak. (Läs mer ingående på hennes blogg, länken ovan!)
I vilket fall som helst är det ett spännande träd, det lär klara -25 grader och kommer ursprungligen från Kina. Bladverket är vackert, och sägs få vacker höstfärg, och mitt träd är f n knappt manshögt och växer rakt upp som ett pelarträd. Ev. svårighet att få mogna frukter hänger väl på om det kanske blommar för tidigt, så att blommorna inte blir pollinerade alt. får frostskador – eller att frukterna inte hinner mogna, om det blir en kall och solfattig svensk sommar.
Eftersom det är OS i Kina i år (oj, det har nog inte mitt träd hört något om!) så ska jag kalla mitt kinesiska päronträd för Olympia… På latin heter det Pyrus pyrifolia Nashi. Fick dock fler träffar vid sökning på ”Äppelpäron”, bl a många recept. Den absolut bästa bilden jag kunde hitta var Saras bild ovan!

En frukt-& grönsaksimportör skriver att ”Fruktköttet är mycket saftigt, sprött och krispigt. Smaken är uppfriskande och samtidigt söt. Frukten är god att äta naturell”. De kallar dem Sandpäron och importerar dem under oktober-juni.

Sökning på odla.nu gav litet svensk info om Äppelpäron, som även kallas Sandpäron eller Nashipäron:
”Sandpäron går att odla i Sverige och det går också att få frukt på dem men det krävs nog att man bor i zon 1 och har skyddat läge + lähäckar och liknande eller kanske spaljerat i ett lite större växthus. Åtminstone lyckas Rune Bengtsson med spaljerade sandpäron i zon 1 men han har ju lager på lager med lähäckar. När jag var på studiebesök hemma hos honom sade han även att han fick rikligt med frukt på dem.”
”Sandpäron växer fint hos mig i Roslagen. Inga frostskador alls under femton år, sedan jag sådde trädet. Jag hade då inga förväntningar på att det skulle övervintra alls, hade bara sett att ett frö redan grott i frukten jag köpt och planterade grodden i kruka på vintern för utplantering till sommaren.”

Hjälp mig hålla tummarna för ett äppelpäron att avsmaka redan i höst – och smaka ett själv, vetja, om ni hittar ett i mataffären! :-)
(Om någon besökare har egen erfarenhet av att äta eller odla Äppelpäron, så blir jag väldigt glad för en kommentar!)