Entries Tagged 'Universella Hemligheter' ↓

Min fästman övergav mig inte…

När jag var 21 år blev jag erbjuden en halvtidstjänst som romanredaktör på tidningen Hennes, som jag skrivit och översatt noveller för i ett par år. Jag kände redan flera på redaktionen och trivdes bra, och ett lyxigt välbetalt halvtidsjobb skulle ge mig både tid och råd att ägna mig åt mina hästar och hundar!
Jag fick dela redaktionsrum med en av tidningens mest erfarna journalister. Hon hette Stella, var en humoristisk, hjärtevarm och färgstark kvinna i alla avseenden som kastade sig obehindrat mellan olika uppgifter – hon skötte horoskop, kändisskvaller etikettsfrågor och hjärtespalt med samma suveräna livsklokhet.
När nedanstående hände var det ännu inte tillåtet med abort i Sverige, vi fick inte fri abort förrän 1 januari 1975. Innan dess reste en del svenska kvinnor till Polen för ett ingrepp, välbeställda familjer löste problemet diskret med husläkarhjälp, och de fattiga utsatte sig i desperation för plågsamma, farliga huskurer och okunniga köksbordsabortörer. Hade en pojke gjort sin flickväna med barn hörde det till god ton och manlig resning att han gjorde ”det rätta” och gifte sig med flickan. Vilket långt ifrån alla gjorde – en del bara smet iväg, försvann, hördes aldrig mera av.
En dag, när jag satte mig vid mitt skrivbord, tog Stella ett hopvikt brev från Hjärtespaltslådan och sköt sakta över det blekt rutade A4-arket till mig. Jag vek varsamt upp papperet och läste sakta igenom den prydligt handskrivna texten ett par gånger. Stella och jag såg på varandra med undrande blickar när vi läst den korta, mångtydbara texten:
”Min fästman övergav mig inte, utan stannade kvar och tog hand om mig och barnet.
Det är det som är mitt problem.”

De orden har jag aldrig glömt, och jag har undrat många gånger hur det gick för den unga kvinnan och hennes oplanerade familj…

Fler icke-rökare får lungcancer

I dag läste jag på SVT Nyheter att forskning visat att fler kvinnor, som inte själva röker, drabbas av lungcancer, jämför med för 10 år sedan.
Det är tvärt emot vad all anti-rökpropaganda sagt oss, och har varit ett starkt bevis för rökningens farlighet – men inte nu längre.

2006 registrerades 124 fall av rökningsoberoende lungcancer bland kvinnor. Jämför det med en uppföljande undersökning 2016, då inte mindre än 200 fall upptäcktes, enligt Nationella lungcancerregistret.
Det är en anmärkningsvärt stor skillnad, uppemot en fördubbling, efter bara tio år. Tio år!

Den korta artikeln innehöll inga uppgifter om hur många kvinnor som ingick i studien, inte heller kvinnornas ålder, om de levde med en rökare fastän de inte rökte själva, om de bodde på landet eller i städer, om deras arbete eller boende medförde exponering för tobaksrök eller om det ingick några män i studien. Den korta artikeln väcker en massa frågor hos mig – den stora skillnaden efter bara 10 år kan ju ha många orsaker. En sak man ofta ska tänka på är vem som gjort studien, och vem som kan ligga bakom den, t ex med finansieringen. T ex om ett tobaksföretag ”stöttat” en undersökning som vill tona ner tobakens skadeverkniningar..
Jag är verkligen ingen anhängare till rökning!
Jag feströkte några år i min ungdom, och på senare år har jag återupptagit denna dyrbara och ofräscha ovana, särskilt när jag är stressad. Jag har alltid sett på statistik med skepsis, framför allt sedan jag läste boken ”How to lie with statistics”. Där bevisar författaren bland mycket annat att statistik kan vara ett utstuderat redskap för den som vill påverka andra människor!
Ett av många illustrerande exempel är hur man kan bevisa att pojkar med stora fötter är mer intelligenta än pojkar med mindre fötter. Exemplen är väldigt många och ofta roliga, och visar hur statistik kan missbrukas på ett partiskt sätt.” Mer aktuellt än någonsin nu, under ett valår…
Mark Twain sa: ”Det finns tre sortes lögn: lögn, förbannad lögn och statistik.” sortes lögn: lögn, förbannad lögn och statistik.”
Det ska bli intressant att se om fler media följer upp denna alarmerande nyhet…

”Du kommer att dö!” sa han

Jag talade i telefon med min läkare på Lunds lasarett. När jag blev utskriven avbröt jag medicineringen jag haft, eftersom den gjorde mig oerhört trött och dessutom illamående och nedstämd. Och jag hade börjat se dimmigt, dessutäom. Han ville att jag skulke återuppta medicineringen. Jag frågade honom,vad som skulle hända om jag inte tog medicinerna igen – och då utbrast han häftigt:
”Då kommerdu att dö!”
Och så skrattade han till litet hastigt, som om han blev generad över sin häftighet och sina egna ord.
”Det kommer jag att göra i vilket fall som helst”, sa jag lugnt.
Och du kommer också att dö en dag, doktorn, tänkte jag. Ingen kommer ifrån livet levande.”
Jag ska försöka få byta till doktor Markus, han med den härliga humorn och de vackra ögonen. Om någon kan övertala mig att återuppta medicineringen så är det nog doktor Markus… :-)

Snart plusgrader – i Skåne!

Jag kollar väderprognoser flera gånger per dygn i sådan väderlek som vi har nu, och om SMHI spår rätt så hamnar temperaturen över noll grader från tisdag och framåt (dagtid, i Skåne). Så jag kanske överlever den här vintern också!
Rättelse: I min förra bloggpost skrev jag fel år för ”Vinter då Skåne försvann”. Det började på allvar med trafikvarningar nyårsafton 1978, och Skåne var sedan försvunnet i flera veckor. Rätt ska vara rätt!
När jag ska lokalisera händelser tidsmässigt har jag stor hjälp av var jag bodde vid tillfället, och nu minns jag att jag skulle kört till en väninna i Blekinge på nyårsafton, men var tvungen att hålla mig hemma p.g.a. vädret. Jag hade köpt en lammfiol, och min väninna hade köpt vin, men aldrig möttes de tu för nyårsfirande!
Om ni söker på ”Vintern då Skåne försvan” hittar ni bl. a. ett kort klipp från SVT.
TV rapporterade flitigt om snöovädret, kväll efter kväll. Tyvärr inga klipp med bandvagnar – det hade jag velat se! Tidningen Arbetet (utgiven i Malmö, men nu avliden sedan många år) gjorde senare en hel bok, med mängder av snöbemängda foton och titeln Vintern då Skåne försvann. Jag har faktiskt sett den på Bokbörsen ibland, och en gång på Amnesty – och den köpte jag!
Men nu går alltså Skåne mot plusgrader, hurra! På tisdag ska det bli +1 grad.
Nu dröjer det nog inte länge innan vi börjar skymta Skåne igen – och kanske blir det rentav vår i år också?
P.S. I den då ganska nystartade lokalradion P4 Malmöhus rapporterade Karsten Erichs med energi och engagemang. Han fick i journalistkretsar smeknamnet ”Katastrof-Karsten”, eftersom han var så bra på just sådant. :-)

Åh, om jag vore på Svalbard nu!

Om ni inte står ut med medias rapportering om snöovädret och ishalkan på vägarna så kan ni kolla på www.bbc.com: de stackars britterna har det ännu värre än vi! ”The beast from the east” har drabbat bl. a. Skottland hårt, och även Irland har fått sin beskärda del. Men England är kanske värst drabbat, relativt sett, och t.o.m. London är alldeles vitt. På BBC:s hemsida finns omfattande dokumentation av trafikproblem, tåg som inte går och flygplatser som måst stängas. Det vita helvetet är dessutom fångat på videofilmer och en mängd foton. (Jag hittade ett fint foto med humor, som jag laddade ner men inte kunnat öppna hittills, hoppas jag klarar det senare.)
De brittiska öarna har ju inte samma vana och beredskap för vinteroväder som vi i Norden har. Barn i England blir lyckliga över snön, vilket jag själv erfor när jag bodde en vinter i Hampshire. De började genast bygga stora, fina snögubbar – men efter tre dagar blev det många plusgrader, och gubbarna sjönk obönhörligt ihop och tinade bort. Kortvarig lycka för snögubbsskaparna…
Men på Svalbard har de strax över noll – vädret är nämligen ovanligt milt över Arktis (ca 20 minusgrader) vilket skjutit kalluften söderut och orsakar den bistra köldknäppen som lagt sig över Europa. Och då har varm luft blandat sig med den kalla luften som normalt ligger över Arktis. På Svalbard är det nu strax över noll grader, med regn, vilket är 13 gradr varmare än normalt!
Nu ska jag dricka kaffe och försöka låta bli att titta ut genom fönstret, där det är alldeles vitt och snön faller allt tätare och man knappt kan skymta något grönt i den höga granäcken. Allt är bara vitt och min bil är dold under en stor snömassa och det syns inga tecken på att någon plogbil passerat ute på landsvägen…
Erik Solheim, ordförande för FN:s miljöprogram Unep, anser att väderfenomenet passar in i ett större mönster, som drivs på av utsläpp av växthusgaser.
–Det som vi en gång betraktade som avvikelser börjar bli det normala. Klimatet förändras mitt framför våra ögon, och vi har bara kort tid på oss att hindra det här från att bli markant värre, säger han.
När ska makthavarna bruka allVAR i klimatfrågan?
Och när ska det sluta snöa?!?

Husdrömmar…

Har ni sett SVT:s långkörarserie ”Husdrömmar”? Alla säsongerna finns på SVT Play, och årets säsong har nyligen börjat sändas
Jag har följt programserien med intresse, och även om alla husbyggen och -renoveringar har en budget som ofta vida överskrider vanliga löntagares ekonomiska möjligheter så tycker jag att det ofta är givande att se. Bland de mest intressanta projekten är en stor, tjusig husbåt i Malmö, ett lååångt hus som byggs på höga stolpar samt ett stooort, klotformat hus.
Det har väckt liv i en husdröm som jag haft i många år, en husdröm av litet format men som kunde ge både mitt hus och mig ett lyft (nä, inga stolpar som ska bära hela huset!): jag vill ersätta mittfönstret med en altandörr, för att få direktkontat med trädgården.
Redan när jag köpte mitt modesta vitputsade 50-talshus i betong ville jag ersätta ett av de tre fönstren mot den numera vildvuxna trädgården med en altandörr! Men ekonomin tillät det inte då. Nu har jag amorterat ner lånet i 17 år, och nu hoppas jag att det kan bli av!
Första tiden här i huset kände jag ibland ett snabbt, svagt obehag över att huset bara har EN utgång – har ni någonsin bott eller övernattat i ett hus med bara EN ytterdörr? Det ger mig ibland attacker av klaustrofobi – tänk om det börjar brinna och jag inte kan komma ut! Eller om någon medlem i ett MC-gäng bryter sig in och är hotfull, och spärrar vägen mot ytterdörren? Inte för att jag har eller någonsin har haft minsta lilla kontakt med något MC-gäng, men man vet ju aldrig, i dessa tider.
Drömmen vore förstås att altandörren placerades i en nytillbyggd veranda, som jag också drömmer om – men man ska inte bli girig och få storhetsvansinne när man drömmer, så jag kan kanske ha en markis… Och gärna ett inte alltför pyttelitet trädäck…
Jag vet inte vem som skall förverkliga min husdröm, och jag vet inte vad det skulle kosta, men när jag köpte huset gav banken mig en checkkredit på 50.000 som jag aldrig rört. Det borde väl räcka till en altandört? Och ett trädäck, och en stor markis? (Och helst att bättra på putsen på hushörnen också…)
Kvinnona i ”Husdrömmar” har antingen haft mycket pengar, hantverkskunniga makar/sambos eller hittat någon trevlig byggare som de inlett ett förhållande med och bjudit att flytta in, när förälkelse uppstått. Det är nog väldigt lätt att bli förälskad i händiga, byggkunniga, normaltrevliga, vänliga män som med glädje fixar till en kvinnas bostad – det är väl ett arv från stenåldern…
När jag skall karakterisera huset brukar jag säga att mitt hus är ”bussigt”, det är ganska charmlöst och slitet av väder och vind, men har stått pall ganska bra – och med altandörr, markis och hyfsat stort trädäck kan det nog bli ganska charmigt också.
Tänk, när honungsrosorna blommar mot husets sydvästsida, och valnötsträdet grönskar med en hälsning från min barndomsstad Helsingborg, varifrån min barndomsvän V. tog mec några valnötter. Jag satte dem i var sin kruka. Nu har det gått 17 år sedan de första gröna skotten stack upp. Än har jag inte fått några nötter, men det lär ta 15-20 år innan träden blommar och bär frukt.
Det kan ju bli underbart där på trädäcket, med all grönska och blomdoft, och fladdrande fjärilar, och koltrastsång, och svalor som svirrande luftakrobater, och med sol från lunchtid till långt in på kvällen…

Bara att härda ut nu…

Nu gäller det bara att härda ut. Bita ihop. Stålsätta sig.
Det är samma sak varje år, fast det känns värre och värre för varje gång.
Nu hinner man knappt vakna innan man bara vill somna igen.
Så nu gäller det att vara stark, att se framåt.
Att orka hela upploppet, att inte ge upp och kasta in handduken.
Vi är nästan i mål nu, tänk på det!
Vintersolståndet infaller i år torsdagen den 21 december klockan 17:28. Sedan är detta års kortaste dag förbi.
Håll ut!
Lägg champagne på kylning!
Var beredda!
Krama varandra!

Om du var en häst

-Om du varit en häst så hade jag aldrig köpt dig, sa hon lugnt konstaterande och puffade till sin kudde mot sänggaveln.
Han hejdade sig på tröskeln till sovrummet och tittade undrande på sin nakna, nyduschade gestalt i spegeln bredvid dubbelsängen.
-Jag är ingen häst, invände han harmset.
-Nä, men om du varit det hade jag aldrig köpt dig.
-Ska du köpa en HÄST?
-Nä, men OM jag tänkte göra det så skulle jag aldrig köpa dig!
Han såg ut som ett rov för stridiga känslor, varav en verkade vara total förvirring.
Han torkade sig noga i öronen med ena hörnet av badhandduken, satte sig på sin sida av dubbelsängen och torkade sig eftertänksamt i navelgropen. Sedan sa han, i en myndig ton som om han var säker på att han skulle få tyst på henne:
-Nähä du. Intressant, det där. Du ska INTE köpa en häst men du skall INTE köpa mig om jag är en. Så kan du väl inte säga! Det hänger ju inte ihop, hör du inte det?
-Vill du inte veta varför jag inte skulle köpa dig om du var en häst?
-Nä. Men du verkar vilja berätta det.
-Jag skulle aldrig köpa dig, eftersom du är FRANSYSK!
Man kunde ha hört en knappnål falla.
Tystnad.
-Nähä, sa han i tillkämpat nonchalant ton och undrade ifall hon menade att han var omanlig.
-Och om du händelsevis inte vet vad det betyder så kan du ju googla det! sa hon triumfatoriskt och vände ryggen mot honom.
Han suckade.
Resignerade.
Tog på sig pyjamasen.

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Ni vet det där uttrycket om glaset som är halvtomt eller halvfullt, som speglar ens inställning till livet… Jag är en människa som nästan tvångsmässigt bara ser halvfulla glas! Livet är fullt av möjligheter, bara man vågar se dem – eller hur? Den inställningen hade dock inte en numera Föredetta till mig. Han såg bara halvtomma glas. Han sa även saker som t. ex. ”Man ska inte ta ut någon glädje i förskott, för då blir man bara besviken”. Och ”Man ska inte ha några förväntningar, för de kanske inte uppfylls och då blir man bara besviken”. Och jag genmälde att ”Om man tar ut glädjen i förskott så har man åtminstone haft den glädjen!” Han verkade tveksam till den logiken, och jag insåg inte vidden av hans fruktan för besvikelse.
Humor är väldigt viktigt för mig, och det jag föll för var hans humor. Den var snabb, rapp och ofta välformulerad. Som när vi körde förbi en hage med betande kor, och en ko hade bara en pytteliten svansstump att vifta med, och jag utbrast medkännande:”Åååh, stackars kooossa, hon har ingen svaaans!” Och han replikerade blixtsnabbt:”Och var tror du all oxsvanssoppa kommer ifrån?”
Det här med de halvtomma glasen kom jag ju på först så småninom. Han hade vuxit upp till en besviken man, så var det bara.
Nu är han min siste Föredetta, för det ska f-n ta hand om andras halvtomma glas i min ålder.
Eller, för att citera mig själv när byns rörmokare sa att det var så jobbigt med djur för man blir så ledsen när de dör:
”Men djuren ger ju så mycket glädje, Leif! Om jag ska vara uppriktig så har mina djur faktiskt gett mig mycket mer glädje än mina karlar. Sammantagna!”
Och så skrattade vi båda två.

Åh, så vackra ögon!

I går såg jag de vackraste mansögon jag någonsin skådat – stora, vackert bruna med täta,långa ögonfransar och täta, välformade ögonbryn. Sååå vackert! Jag mötte honom på hematologen i Lund, och han skulle ta ett ryggmärgsprov på mig. Han var mycket vänlig, pedagogisk och psykologisk, förklarade vad han skulle göra och förberedde mig på att det skulle kännas obehagligt, och fick mig att prata medan han stack för att jag i möjligaste mån skulle distraheras. Jag måste erkänna att jag, trots bedövning, kved högljutt och nästan skrek flera gånger under de ca tio minuter som hela proceduren tog. Det är inget jag vill rekommendera om ni vill ha det mysigt och trevligt en dag, om jag ska uttrycka mig milt.
Men att möta doktor Markus var ändå positivt, för det var en himla trevlig karl, och med mycket humor. Jag har aldrig skrattat hos någon doktor förut, men doktor Markus, sköterskan och jag skrattade gott mååånga gånger! Och han lyssnade t.o.m. när jag berättade om mina mördarsnigelstudier. Först berättade jag om mina hästar, mellan mina ljudliga kvidanden, och på slutet kröp sniglarna in i samtalet. Jag ville visa honom en av mina favoritbilder, men jag hade den inte i moboiltelefonen så nu kommer den här i stället – speciellt till doktor Markus:
Jag hade haft ett par ”mördarsniglar” i en jättestor burk inomhus, och hanterat dem så mycket att de faktiskt blivit handtama! Den nosar på en ring som jag köpte i en antikaffär i St Ives, Cornwall, när jag bodde där i november-december 1974. ”Mördarsniglar” är nyfikna, läraktiga och synnerligen fredliga och vänliga – de dödar inga artfränder eller andra sniglar! (Och slemmet de avger när de inte känner sig rädda eller hotade är tunt och går lätt att torka bott. Det tjocka, sega slemmet är deras enda försvar mot fiender – men mig kände de och betraktade inte som en fiende! :-)
Och så här ser det ut när en ”Mördarsnigel” lägger ägg:

Om ni vill se väldigt vackra kvinnoögon så titta på ”Doktor Foster”, som finns på SVTplay (säsong 2, samtliga 5 avsnitt). där Suranne Jones gestaltar en kvinnlig läkare och hur hon hanterar att hennes självgode man vänsterprassla, och allt som det leder till… När jag såg hennes långa, smala, elegant välformade ögonbryn – som albatrossvingar i flykt! – började jag studera människors ögonbryn. Ser DU på ögonbrynen också, inte bara på själva ögonen? Suranne Jones spelar f. ö. en av de ledande rollerna i polisserien ”Scott & Bailey”, vars sista två, fristående avsnitt ligger på SVTplsy i 2 dagar till. Scott & Bailey har skapats av bl. a. manusförfattaren Sally Wainwright – som även skapat bl. a. den populära ”Last tango in Halifax” (=”Vår stora kärlek” i SVT) och ”Happy Valley”, som är den absolut bästa polisserie jag sett!

Låt #metoo växa till en revolution!

Äntligen har sexövergrepp och -trakasserier kommit upp på tidningarnas förstasidor och makthavares agendor – det var på tiden! Låt oss nu hjälpas åt att hålla frågan levande, och kräva åtgärder!
När jag gick i fjärde klass råkade jag ut för något väldigt otäckt: på väg hem från skolan på en öde gata råkade jag ut för ett par killar, några få år äldre än jag, som tog fast mig och höll mig som i ett skruvstäd, medan de lyfte på kjolen och började tafsa på mig. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag inte kunde eller vågade skrika. Paniken blev som en storm i mig – men så fick jag syn på en tant med handväska som kom ut från en port, och killarna fick också syn på henne och slank snabbt iväg. Välsignade tanter! Minns ni naziztdemonstrationen i Växjö, där en tant gav sig på nassarna med sin handväska? En riktig tant räds varken fan eller trollen, och hon blev välförtjänt en hyllad rikskändis.
På 80-talet var jag med i en kvinnogrupp, som hade jourverksamhet för utsatta kvinnor. Jag var med på en kurs de hade om våldtäkt – och den kursbok vi hade (av en känd amerikandk feminist) var skakande. Bl. a. skrev hon om hur våldtäkter medvetet används som vapen i krig, vilket bl a tyska kvinnor fick erfara under Andra Världskriget när Berlin erövrades. (Våldtäkterna fick ofta även den vedervärdiga konsekvensen att kvinnorna blev utstötta av sina egna grannar och släktingar, om våldtäkten blev känd.) Lokaltidningen skrev en artikel om vår kurs, och vi blev fotade och kom på ett stort foto i tidningen. Ett par dagar senare, när jag var ute i trädgården, kom hyresvärdens ännu inte tonårige son cyklande förbi med ett par kompisar, och när de såg mig skanderade de högt och retsamt:”Har du blivit våldtagen, har du blivit våldtagen…” på melodin till Skvallerbytta bingbång.
Det glömmer jag aldrig, och jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det skulle känts ifall jag hade upplevt en våldtäkt.

England: Jag minns min vita SAAB…

… en gammal tvåtaktare, modell ”herrgårdsvagn”, som bar mig och min skrivmaskin och all min övriga packning på en vindlande odyssé genom England, Wales och Skottland. Jag minns inte bilens årsmodell, men resan gick vintern -74-75 och bilen var re’n gammal då – ni vet: rost i skärmkanter och längs dörrkanterna, för att inte tala om det man normalt slapp se, undertill på bilen…

Jag är egentligen inte ett dugg intresserad av bilar – de är mest ett nödvändigt ont när man bor på landet – men jag tycker faktiskt att det känns sorgligt att SAAB dött i sotsäng. Jag blev fäst vid min gamla vita SAAB. Den var varken vacker eller statushöjande, men den var en uthållig och vänlig arbetskamrat. Ungefär som en nordsvensk häst i den svenska skogen, eller de stackars shetlandsponnyerna i de brittiska kolgruvorna.
Ibland blinkade mötande trafikanter till mig, och då var det antingen en brittisk-registrerad SAAB eller svenskreggade bilar av olika märken. Det kändes som att vara med i ett hemligt sällskap, när jag blinkade tillbaka… :-)

Egentligen var det mer äventyrligt att köra en gammal SAAB i Great Britain än vad jag insåg vid avfärden. Redan från början var det ofta knepigt att tanka, eftersom oljan måste hällas i tanken manuellt. Det var väl inte alltid som ”posenten” olja blev helt rätt. Och nackdelen med en gammal svensk bilmodell blev jag så småningom plötsligt varse, efter tre dagars körande i ett hällregnande Wales – vindrutetorkarens motor blev överansträngd och utmattad och gick helt sonika sönder! Oplanerad övernattning på närbeläget Bed & Breakfast, och efter den stadiga engelska frukosten morgonen därpå körde jag till närmaste lilla bilverkstad, föga hoppfull om att britterna skulle kunna eller vilja försöka fixa en gammal rostig SAAB. Men fy, så dumt tänkt av mig! Den gladlynte verkstadsägaren ringde till en SAAB-verkstad i Chester, och en ny torkarmotor skulle komma om jag bara ville vänta tre dagar. Egentligen hade jag planerat att besöka några stuterier för Welsh Ponies och Welsh Cobs, men jag höll mig på mitt B&B och jobbade med en översättning jag hade med mig. När verkstaden ringde om att bilen var klar gick resan vidare norrut, mot Skottland. Min SAAB och jag på vidare äventyr!

Befria din ilska!

Ibland är man ilsk på grund av små saker, ibland av större. Men då och då blir man i alla fall ilsken eller rentav förbannad. Hur som helst så pockar den där ilskan på att få komma ut, och ju förr desto bättre! Att t. ex. kasta en massa porslin i golvet har ju nackdelen att man måste städa efteråt, och det kan i sin tur göra en ilsken. Och dessutom blir det dyrt att köpa nytt porslin gång efter gång. Jag har ett effektivt knep för att bli av med ilska snabbt och lätt:  Jag ringer en Kundtjänst och klagar, och öser ur mig mitt missnöje! Själv brukar jag ringa till Tele2:s Kundtjänst, för deras mobilnät finns det all anledning att klaga på. Ständigt! Särskilt när det är disigt eller fuktigt väder! Sist fick jag veta att jag har ca 3 km till mobilmasten, så den måste antingen vara överbelastad eller befinna sig i nästan ständig fukt, t ex alldeles intill en okänd liten fors mitt ute i skogen. Men eftersom det brukar vara bättre signal på nätterna så måste masten vara underdimensionerad, eller också sinar den okända lilla forsen nattetid. Vilket ju inte forsar brukar göra. Jag har frågat om mastens belägenhet flera gånger tidigare, men Tele2 har skyggat för frågan – som om en liten mobilmast är en försvarshemlighet! NU vet ju diverse främmande makter mer om våra mobilmaster än vi svenskar gör, efter Transportstyrelsens lösaktiga hantering av en mångfald hemliga register!

OBS: Jag är alltid noga med att börja samtalet med att vänligt presentera mig och förklara att hen som svarar inte ska ta någonting personligt! Det är ju Tele2 som jag klagar på, men eftersom det inte går att få tala med hens chefer så får stackars hen ta emot min ilska. Ibland frågar jag t.o.m. ”Är det okej?”, innan jag börjar häva ur mig, och om de har humor så skrattar de och säger ”Det är okej!” Sedan häver jag ur mig all min ilska, så välformulerat som möjligt och fritt från svordomar. Och så avslutar jag med att vänligt och uppmuntrande säga:”Tack för att du lyssnade. Du borde få högre lön!”

P.S. Om du ändå vill ta till porslinkrossarmetoden, t ex när Kundtjänsten är stängd, så passa på att köpa porslin nu i loppistider! Man kan få en hel stor kartong full med porslin när loppisen går mot sitt slut och alla som säljer är trötta och vill gå hem. Och om du har riktig tur så kan du rentav hitta något riktigt, riktigt vackert – som du aldrig, aldrig vill kasta i golvet!

Vikten av toapapper

Min väninna Annette och hennes väninna Agneta kom långväga ifrån för att hälsa på mig när jag bytt bostad. Det var en skön och solig sommardag, alldeles lagom varm, och vi satt utomhus och fikade. Annette och jag hade lärt känna varandra på 70-talet, genom gemensamma hundbekanta. Vi brukade resa på hundutställningar ihop, och ofta övernattade Annette och jag hos våra gemensamma bekanta. Det blev inte så mycket sömn som det borde, för vi delade rum och låg och pratade och fnissade och skrattade till långt in på småtimmarna. Ibland skrattade jag så mycket att jag fick träningsvärk i bukmusklerna, men det var det värt!

Så behövde Annette gå in och kissa, och Agneta och jag fortsatte att fika och prata. Plötsligt avbröts vi av att ytterdörren slogs upp på vid gavel, Annette steg ut på yttertrappan och slog ut med armarna i en hänförd gest och utbrast högt och lyckligt: ”Åh Guuud, vilket uuunderbart toapapper!!!

Vi brast ut i skratt alla tre! Inget med min nya bostad hade väckt sådan entusiam, och toapapper är väl inte det man främst brukar få komplimanger för – men det var faktiskt ett underbart toapapper! Vitt, reliefmönstrat och sååå behagligt fluffigt och mjukt att man kunnat snyta sig i det hur förkylningsöm näsan än varit.  Det är nästan den finaste komplimang jag fått, åtminstone för mitt hem, och varje gång jag går på toa på VårdCentralen (där de har ett obehagligt tunt, stelt och nästan blankt papper) tänker jag på Annettes hänförda gest och lyckliga, entusiastiska ord.

Behöver jag säga att jag fortfarande väljer det finaste, mjukaste (och dyraste) toapapperet? Inte bara för mina gästers skull utan även för min egen – ”Because I’m worth it!”

Glutenallergiker? Inte i min ålder, väl?!?

Den bästa stunden är för mig ofta eftermiddagsfikat, med kaffe och en halv källarfranska med god ost på. Det är slut på det nu… I februari började jag må illa på eftermiddagarna, och ofta annars också. Jag gick ner åtskilligt i vikt, det märkte jag på att kläderna satt lösare och lösare. (Läs inlägget ”Tappa inte trosorna!” från 21 maj.) Nu har jag kommit fram till att jag nog blivit glutenallergiker – i min ålder! Det trodde jag inte var möjligt, jag trodde att det bara var barn och ungdomar som blev matallergiker…  För några dagar sedan åt jag torskpinnar till kvällsmat – och blev illamående efter ca 1 1/2 timma. Dagen efter åt jag torskpinnar som jag skrapat bort paneringen från – inget illamående! (Förresten, har ni sett hur litet av en fiskpinne som faktiskt är fisk? Nästan försvinnande litet!) Och tredje dagen med panering igen, och blev illamående!

Mina källarfranska med ost slutade jag med för två veckor sedan, och slapp det illamåendet. Men åååh vad jag saknar dem! Och om det inte finns glutenfri pasta så blir livet (och min mathållning) väldigt mycket fattigare! Ris går bra, däremot. Korntunnbrödet jag testade gjorde mig illamående – och vid innehållskoll visade det sig att de inte bara innehöll kornmjöl utan även vetenjöl och dessutom vetegluten!

Frukt och grönsaker har inte gett några besvär, gudskelov! Men jag måste nog stjäla mig till en fika med källarfranska med ost någon enstaka gång ibland, vid festliga tillfällen hemmavid…

 

Miljonärer fortsätter tänka fattigt…

I byn där jag bor sedan många år finns en idrottsförening, som i fjol  fick en testamentsgåva på flera miljoner. De har i alla år kämpat för sin överlevnad, och många i byn är engagerade i föreningen.

I lördags fick jag se på www att en minigolfbana i Kalmar skulle skänkas bort mot avhämtning. Jag ringde till en i idrottsföreningen, som jag inte känner men fått numret till. Han höll på med höskörden och hade inte tid att prata. Jag ringde till en annan i föreningens styelse, en som jag känner litegrann. Han sade genast: ”Det blir jättedyrt, man måste hyra lastbil! Och att köra ända till Kalmar i den här värmen… nä…!”

Jag är själv inte intresserad av minigolf, eller någon annan idrott – men här i byn finns så litet att göra, och jag tänkte att minigolf kunde vara något som både barn, unga och gamla kunde samlas kring. Och kanske kunde det rentav locka litet turister och besökare, vilket skulle kunna ruska mer liv i byn. Jag googlade på ”Bygga minigolfbana” – och hittade bl a en artikel i Laholmstidningen, om en man som byggt en niohåls bana i sin trädgård!

Jag funderade litet till, och ringde sedan till man nummer 2 igen, honom jag känner litegrann. Jag sa: ”Ni kan ju själva bygga en minigolfbana!” Han lät litet överraskad, men sa att det var en bra ide’ – ”…en jäkligt bra ide, faktiskt!” Men han hade fortfarande många invändningar, om varför det skulle vara svårt att genomför, t ex: ”Vem ska sköta det? Det är så mycket… ” Jag genmälde, med sakta stigande irritation, att ”Det finns lösningar på alla problem, om man bara vill! Jag är så trött på människor som bara ser halvtomma glas, inga halvfulla! Bageriet och affären kan ju sköta biljetter, bollar och klubbor, det gör de säkert gärna!”

Vi pratade en stund till, men jag blev mer och mer upprörd, och precis när jag tänkte avrunda samtalet så dog linjen – det mobila nätet är ganska lynnigt här i byn. Och jag skämdes – inte för mina åsikter eller ide’er, men för att jag förlorade fattningen och inte kunde behärska min irritation. (Förlåt mig, A!) Och det slog mig plötsligt, att min reaktion berodde på min f.d. Han hade ett par uttryck som alltid gjorde mig frustrerad: ”Man ska inte ha några förväntningar, så slipper man bli besviken”, och ”Man ska inte ta ut någon glädje i förskott, för det blir kanske inte som man hoppas”. Till slut fick jag nog, och så var det förhållandet slut. Om man tar ut en glädje i förskott, så har man åtminstone haft den glädjen! 

Det här med minigolfbanan har varit intressant och lärorikt för mig. Bland annat har det gett mig insikt i hur djupt vi människor präglas av våra ekonomiska ramar. Byns idrottsförening har drivits av lokala eldsjälar, och de har fått hålla hårt i pengarna. Nu har de plötsligt blivit mångmiljonärer – men de tänker fortfarande i fattigbanor: ”Jättedyrt att hyra lastbil från Kalmar!” Vakna, snälla ni, och låt pengarna komma till glädje, inte bara för idrottsföreningen utan för hela byn!

Skriv gärna en kommentar nedan, om vad du tycker om en minigolfbana i byn, och om var den kan placeras! Det är väl bäst om den placeras inne i byn, där den är lättillgönglig och nära – och visst finns det ställen där den kunde placeras? Det finns inga problem, bara förklädda lösningar! OBS: du behöver inte fylla i någon mailadress i kommentarformuläret, det funkar ändå :-)

Slutligen vill jag önska alla invånare i byn en riktigt glad midsommar – både dem jag känner och dem jag inte känner!

P.S. Jag menar naturligtvis inte att idrottsföreningen ska slänga ut pengar och vårdslösa med dem – jag hoppas bara att de ska använda pengarna på ett klokt sätt, som inte bara gynnar idrottsföreningen utan hela byn! 

Äntligen: ”Manspreading” förbjuds i kollektivtrafiken!

Äntligen! I alla tider har män tagit plats på kvinnors och barns bekostnad, i alla avseenden, men nu har i alla fall kollekivtrafiken i Madrid satt upp skyltar i bussar och tunnelbanevagnar om att man inte får sitta och skreva och ta upp mer utrymme än sin betalda sittplast!

Jag har mycket länge irriterat mig på alla män som sitter i teveprogrammens soffor och skrevar brett med benen, medan de brer ut sig verbalt. Det finns en djup symbolik i kroppsspråket, och det finns ofta stora skillnader mellan mäns och kvinnors kropppsspråk. Idrottsstjärnor, popstjärnor och män av alla kategorier brer ut sig, rent fysiskt, i det ena sammanhanget efter det andra. Det kan man inte minst se i teveprogram. Ingen har väl någonsin sett en kvinna sitta så? Nä, vi kvinnor ska sitta med benen lågt och tätt ihop, som drottning Silvia.
Men nu har de som bestämmer över kollektivtrafiken i Madrid tröttnat på män som tar upp plats för två men betalar för en: det är nu förbjudet att sitta och skreva i kollektivtrafiken i Madrid! Tydliga skyltar, med tydligt budskap i både text och bild, talar om hur man numera inte får sitta i bussar och tunnelbanetåg i Madrid. Hurra för det! När media först uppmärksammade fenomenet ”manspreading” var det någon idrottsexpert – en man, förstås! – som försökte förklara det med att män behöver sitta så, särskilt idrottsmän, av anatomiska skäl. Det var den fånigaste bortförklaring jag nånsin hört!

I tidningen Caf’e’ har Andrev Walden skrivit ett par underhållande artiklar (http://andrev.cafe.se) om manspreading – en av dem är en mycket pedagogisk instruktion för alla som vill öka sin manspread.  Zlatan, Patrik Sjöberg och Daniel Nannskog har imponerande vidd på sina manspreads. Den man som inte når en manspreadvinkel på över 141 grader kan inte konkurrera om rekordet. Det tycks för övrigt som om idrottsmän ligger i täten i rekordkampen, vilket förvånar mig föga – jag misstänker att manspreading ingår i deras träning.  S.k. kulturmän (exemplifierade på bild av kulturjournalisten Eric Schüldt ) är dock allmänt dåliga på manspreading, vilket är ett stort plus för dem – i alla fall i många kvinnors ögon.

”Vi ska ha främmande”

I min familj, ja i hela min minimala släkt, användes ett uttryck som jag fann märkligt redan när jag var barn: ”Vi ska ha främmande”. De som avsågs var inte vilt främmande människor, eller ens bara flyktigt bekanta – det var vänner och släktingar!
Jag vet inte om detta är ett speciellt skånsk uttryck, men nog är det märkligt?!?
Jag kom att tänka på det när Carolina svishade förbi mig i lanthandeln i dag, med de glada orden: ”Jag har bråttom, vi ska ha gäster!”
”Gäster” låter vänligt och trevligt och välkommet, men ”främmande” inger mig ingen känsla av glad samvaro.
Själv har jag aldrig ”främmande”…

Handdukens Dag i dag!

I dag firar vi Handdukens Dag som en tribut till författaren Douglas Adams, som gav oss den moderna kultklassikern ”Liftarens guide till galaxen”. Vi firar dagen genom att hela dagen bära med oss en handduk, vart vi än går, och det ska förstås inte vara en simpel frotte’handduk från Ikea, enligt min åsikt, utan en vacker handduk i linne eller bomull. Kanske med ett påbroderat citat från Liftarens guide, t ex det lugnande rådet ”Don’t panic!”
Jag har faktiskt inte läst Liftarens guide – märkligt nog, för en som tycker så mycket om den – men däremot gick den som radioteater i BBC, med korta avsnitt varje dag, en av de vintrar jag bodde i England. Det var lika härligt att lyssna på varje dag!
Finns det något mer litterärt verk som fått sig tilldelat en egen Dag, över en stor del av världen?
P.S. Hittade ett kusligt aktuellt citat när jag googlade på Liftarens guide: “Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job.” Var han synsk, Douglas Adams…?

Inte tappa trosorna!

Det har varit ett par härligt soliga, varma dagar här, men jag går klädd i byxor trots det – alla veckor av illamående och uppkastningar undr februari-april har gjort att min kroppsvolym har minskat märkbart. Om jag byter till kjol kommer jag att tappa trosorna!
Det vore minnesvärt i den här stillsamma lilla byn, där inte mycket händer, och jag skulle under decennier bli ihågkommen som ”Ursula, hon som tappade trosorna mitt på Per Bings väg, utanför affären!”
Jag vill inte att en sådan chikan ska bli mitt eftermäle. Har köpt ett par nya, mindre trosor och ska sy in de gamla så snart jag träffar en fungerande symaskin.
Det positiva är att två tunna, hellånga sommarklänningar som jag är mycket förtjust i nu kommer att sitta väldigt snyggt och elegant på mig…