Entries Tagged 'Universella Hemligheter' ↓

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Ni vet det där uttrycket om glaset som är halvtomt eller halvfullt, som speglar ens inställning till livet… Jag är en människa som nästan tvångsmässigt bara ser halvfulla glas! Livet är fullt av möjligheter, bara man vågar se dem – eller hur? Den inställningen hade dock inte en numera Föredetta till mig. Han såg bara halvtomma glas. Han sa även saker som t. ex. ”Man ska inte ta ut någon glädje i förskott, för då blir man bara besviken”. Och ”Man ska inte ha några förväntningar, för de kanske inte uppfylls och då blir man bara besviken”. Och jag genmälde att ”Om man tar ut glädjen i förskott så har man åtminstone haft den glädjen!” Han verkade tveksam till den logiken, och jag insåg inte vidden av hans fruktan för besvikelse.
Humor är väldigt viktigt för mig, och det jag föll för var hans humor. Den var snabb, rapp och ofta välformulerad. Som när vi körde förbi en hage med betande kor, och en ko hade bara en pytteliten svansstump att vifta med, och jag utbrast medkännande:”Åååh, stackars kooossa, hon har ingen svaaans!” Och han replikerade blixtsnabbt:”Och var tror du all oxsvanssoppa kommer ifrån?”
Det här med de halvtomma glasen kom jag ju på först så småninom. Han hade vuxit upp till en besviken man, så var det bara.
Nu är han min siste Föredetta, för det ska f-n ta hand om andras halvtomma glas i min ålder.
Eller, för att citera mig själv när byns rörmokare sa att det var så jobbigt med djur för man blir så ledsen när de dör:
”Men djuren ger ju så mycket glädje, Leif! Om jag ska vara uppriktig så har mina djur faktiskt gett mig mycket mer glädje än mina karlar. Sammantagna!”
Och så skrattade vi båda två.

Åh, så vackra ögon!

I går såg jag de vackraste mansögon jag någonsin skådat – stora, vackert bruna med täta,långa ögonfransar och täta, välformade ögonbryn. Sååå vackert! Jag mötte honom på hematologen i Lund, och han skulle ta ett ryggmärgsprov på mig. Han var mycket vänlig, pedagogisk och psykologisk, förklarade vad han skulle göra och förberedde mig på att det skulle kännas obehagligt, och fick mig att prata medan han stack för att jag i möjligaste mån skulle distraheras. Jag måste erkänna att jag, trots bedövning, kved högljutt och nästan skrek flera gånger under de ca tio minuter som hela proceduren tog. Det är inget jag vill rekommendera om ni vill ha det mysigt och trevligt en dag, om jag ska uttrycka mig milt.
Men att möta doktor Markus var ändå positivt, för det var en himla trevlig karl, och med mycket humor. Jag har aldrig skrattat hos någon doktor förut, men doktor Markus, sköterskan och jag skrattade gott mååånga gånger! Och han lyssnade t.o.m. när jag berättade om mina mördarsnigelstudier. Först berättade jag om mina hästar, mellan mina ljudliga kvidanden, och på slutet kröp sniglarna in i samtalet. Jag ville visa honom en av mina favoritbilder, men jag hade den inte i moboiltelefonen så nu kommer den här i stället – speciellt till doktor Markus:
Jag hade haft ett par ”mördarsniglar” i en jättestor burk inomhus, och hanterat dem så mycket att de faktiskt blivit handtama! Den nosar på en ring som jag köpte i en antikaffär i St Ives, Cornwall, när jag bodde där i november-december 1974. ”Mördarsniglar” är nyfikna, läraktiga och synnerligen fredliga och vänliga – de dödar inga artfränder eller andra sniglar! (Och slemmet de avger när de inte känner sig rädda eller hotade är tunt och går lätt att torka bott. Det tjocka, sega slemmet är deras enda försvar mot fiender – men mig kände de och betraktade inte som en fiende! :-)
Och så här ser det ut när en ”Mördarsnigel” lägger ägg:

Om ni vill se väldigt vackra kvinnoögon så titta på ”Doktor Foster”, som finns på SVTplay (säsong 2, samtliga 5 avsnitt). där Suranne Jones gestaltar en kvinnlig läkare och hur hon hanterar att hennes självgode man vänsterprassla, och allt som det leder till… När jag såg hennes långa, smala, elegant välformade ögonbryn – som albatrossvingar i flykt! – började jag studera människors ögonbryn. Ser DU på ögonbrynen också, inte bara på själva ögonen? Suranne Jones spelar f. ö. en av de ledande rollerna i polisserien ”Scott & Bailey”, vars sista två, fristående avsnitt ligger på SVTplsy i 2 dagar till. Scott & Bailey har skapats av bl. a. manusförfattaren Sally Wainwright – som även skapat bl. a. den populära ”Last tango in Halifax” (=”Vår stora kärlek” i SVT) och ”Happy Valley”, som är den absolut bästa polisserie jag sett!

Låt #metoo växa till en revolution!

Äntligen har sexövergrepp och -trakasserier kommit upp på tidningarnas förstasidor och makthavares agendor – det var på tiden! Låt oss nu hjälpas åt att hålla frågan levande, och kräva åtgärder!
När jag gick i fjärde klass råkade jag ut för något väldigt otäckt: på väg hem från skolan på en öde gata råkade jag ut för ett par killar, några få år äldre än jag, som tog fast mig och höll mig som i ett skruvstäd, medan de lyfte på kjolen och började tafsa på mig. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag inte kunde eller vågade skrika. Paniken blev som en storm i mig – men så fick jag syn på en tant med handväska som kom ut från en port, och killarna fick också syn på henne och slank snabbt iväg. Välsignade tanter! Minns ni naziztdemonstrationen i Växjö, där en tant gav sig på nassarna med sin handväska? En riktig tant räds varken fan eller trollen, och hon blev välförtjänt en hyllad rikskändis.
På 80-talet var jag med i en kvinnogrupp, som hade jourverksamhet för utsatta kvinnor. Jag var med på en kurs de hade om våldtäkt – och den kursbok vi hade (av en känd amerikandk feminist) var skakande. Bl. a. skrev hon om hur våldtäkter medvetet används som vapen i krig, vilket bl a tyska kvinnor fick erfara under Andra Världskriget när Berlin erövrades. (Våldtäkterna fick ofta även den vedervärdiga konsekvensen att kvinnorna blev utstötta av sina egna grannar och släktingar, om våldtäkten blev känd.) Lokaltidningen skrev en artikel om vår kurs, och vi blev fotade och kom på ett stort foto i tidningen. Ett par dagar senare, när jag var ute i trädgården, kom hyresvärdens ännu inte tonårige son cyklande förbi med ett par kompisar, och när de såg mig skanderade de högt och retsamt:”Har du blivit våldtagen, har du blivit våldtagen…” på melodin till Skvallerbytta bingbång.
Det glömmer jag aldrig, och jag kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det skulle känts ifall jag hade upplevt en våldtäkt.

England: Jag minns min vita SAAB…

… en gammal tvåtaktare, modell ”herrgårdsvagn”, som bar mig och min skrivmaskin och all min övriga packning på en vindlande odyssé genom England, Wales och Skottland. Jag minns inte bilens årsmodell, men resan gick vintern -74-75 och bilen var re’n gammal då – ni vet: rost i skärmkanter och längs dörrkanterna, för att inte tala om det man normalt slapp se, undertill på bilen…

Jag är egentligen inte ett dugg intresserad av bilar – de är mest ett nödvändigt ont när man bor på landet – men jag tycker faktiskt att det känns sorgligt att SAAB dött i sotsäng. Jag blev fäst vid min gamla vita SAAB. Den var varken vacker eller statushöjande, men den var en uthållig och vänlig arbetskamrat. Ungefär som en nordsvensk häst i den svenska skogen, eller de stackars shetlandsponnyerna i de brittiska kolgruvorna.
Ibland blinkade mötande trafikanter till mig, och då var det antingen en brittisk-registrerad SAAB eller svenskreggade bilar av olika märken. Det kändes som att vara med i ett hemligt sällskap, när jag blinkade tillbaka… :-)

Egentligen var det mer äventyrligt att köra en gammal SAAB i Great Britain än vad jag insåg vid avfärden. Redan från början var det ofta knepigt att tanka, eftersom oljan måste hällas i tanken manuellt. Det var väl inte alltid som ”posenten” olja blev helt rätt. Och nackdelen med en gammal svensk bilmodell blev jag så småningom plötsligt varse, efter tre dagars körande i ett hällregnande Wales – vindrutetorkarens motor blev överansträngd och utmattad och gick helt sonika sönder! Oplanerad övernattning på närbeläget Bed & Breakfast, och efter den stadiga engelska frukosten morgonen därpå körde jag till närmaste lilla bilverkstad, föga hoppfull om att britterna skulle kunna eller vilja försöka fixa en gammal rostig SAAB. Men fy, så dumt tänkt av mig! Den gladlynte verkstadsägaren ringde till en SAAB-verkstad i Chester, och en ny torkarmotor skulle komma om jag bara ville vänta tre dagar. Egentligen hade jag planerat att besöka några stuterier för Welsh Ponies och Welsh Cobs, men jag höll mig på mitt B&B och jobbade med en översättning jag hade med mig. När verkstaden ringde om att bilen var klar gick resan vidare norrut, mot Skottland. Min SAAB och jag på vidare äventyr!

Befria din ilska!

Ibland är man ilsk på grund av små saker, ibland av större. Men då och då blir man i alla fall ilsken eller rentav förbannad. Hur som helst så pockar den där ilskan på att få komma ut, och ju förr desto bättre! Att t. ex. kasta en massa porslin i golvet har ju nackdelen att man måste städa efteråt, och det kan i sin tur göra en ilsken. Och dessutom blir det dyrt att köpa nytt porslin gång efter gång. Jag har ett effektivt knep för att bli av med ilska snabbt och lätt:  Jag ringer en Kundtjänst och klagar, och öser ur mig mitt missnöje! Själv brukar jag ringa till Tele2:s Kundtjänst, för deras mobilnät finns det all anledning att klaga på. Ständigt! Särskilt när det är disigt eller fuktigt väder! Sist fick jag veta att jag har ca 3 km till mobilmasten, så den måste antingen vara överbelastad eller befinna sig i nästan ständig fukt, t ex alldeles intill en okänd liten fors mitt ute i skogen. Men eftersom det brukar vara bättre signal på nätterna så måste masten vara underdimensionerad, eller också sinar den okända lilla forsen nattetid. Vilket ju inte forsar brukar göra. Jag har frågat om mastens belägenhet flera gånger tidigare, men Tele2 har skyggat för frågan – som om en liten mobilmast är en försvarshemlighet! NU vet ju diverse främmande makter mer om våra mobilmaster än vi svenskar gör, efter Transportstyrelsens lösaktiga hantering av en mångfald hemliga register!

OBS: Jag är alltid noga med att börja samtalet med att vänligt presentera mig och förklara att hen som svarar inte ska ta någonting personligt! Det är ju Tele2 som jag klagar på, men eftersom det inte går att få tala med hens chefer så får stackars hen ta emot min ilska. Ibland frågar jag t.o.m. ”Är det okej?”, innan jag börjar häva ur mig, och om de har humor så skrattar de och säger ”Det är okej!” Sedan häver jag ur mig all min ilska, så välformulerat som möjligt och fritt från svordomar. Och så avslutar jag med att vänligt och uppmuntrande säga:”Tack för att du lyssnade. Du borde få högre lön!”

P.S. Om du ändå vill ta till porslinkrossarmetoden, t ex när Kundtjänsten är stängd, så passa på att köpa porslin nu i loppistider! Man kan få en hel stor kartong full med porslin när loppisen går mot sitt slut och alla som säljer är trötta och vill gå hem. Och om du har riktig tur så kan du rentav hitta något riktigt, riktigt vackert – som du aldrig, aldrig vill kasta i golvet!

Vikten av toapapper

Min väninna Annette och hennes väninna Agneta kom långväga ifrån för att hälsa på mig när jag bytt bostad. Det var en skön och solig sommardag, alldeles lagom varm, och vi satt utomhus och fikade. Annette och jag hade lärt känna varandra på 70-talet, genom gemensamma hundbekanta. Vi brukade resa på hundutställningar ihop, och ofta övernattade Annette och jag hos våra gemensamma bekanta. Det blev inte så mycket sömn som det borde, för vi delade rum och låg och pratade och fnissade och skrattade till långt in på småtimmarna. Ibland skrattade jag så mycket att jag fick träningsvärk i bukmusklerna, men det var det värt!

Så behövde Annette gå in och kissa, och Agneta och jag fortsatte att fika och prata. Plötsligt avbröts vi av att ytterdörren slogs upp på vid gavel, Annette steg ut på yttertrappan och slog ut med armarna i en hänförd gest och utbrast högt och lyckligt: ”Åh Guuud, vilket uuunderbart toapapper!!!

Vi brast ut i skratt alla tre! Inget med min nya bostad hade väckt sådan entusiam, och toapapper är väl inte det man främst brukar få komplimanger för – men det var faktiskt ett underbart toapapper! Vitt, reliefmönstrat och sååå behagligt fluffigt och mjukt att man kunnat snyta sig i det hur förkylningsöm näsan än varit.  Det är nästan den finaste komplimang jag fått, åtminstone för mitt hem, och varje gång jag går på toa på VårdCentralen (där de har ett obehagligt tunt, stelt och nästan blankt papper) tänker jag på Annettes hänförda gest och lyckliga, entusiastiska ord.

Behöver jag säga att jag fortfarande väljer det finaste, mjukaste (och dyraste) toapapperet? Inte bara för mina gästers skull utan även för min egen – ”Because I’m worth it!”

Glutenallergiker? Inte i min ålder, väl?!?

Den bästa stunden är för mig ofta eftermiddagsfikat, med kaffe och en halv källarfranska med god ost på. Det är slut på det nu… I februari började jag må illa på eftermiddagarna, och ofta annars också. Jag gick ner åtskilligt i vikt, det märkte jag på att kläderna satt lösare och lösare. (Läs inlägget ”Tappa inte trosorna!” från 21 maj.) Nu har jag kommit fram till att jag nog blivit glutenallergiker – i min ålder! Det trodde jag inte var möjligt, jag trodde att det bara var barn och ungdomar som blev matallergiker…  För några dagar sedan åt jag torskpinnar till kvällsmat – och blev illamående efter ca 1 1/2 timma. Dagen efter åt jag torskpinnar som jag skrapat bort paneringen från – inget illamående! (Förresten, har ni sett hur litet av en fiskpinne som faktiskt är fisk? Nästan försvinnande litet!) Och tredje dagen med panering igen, och blev illamående!

Mina källarfranska med ost slutade jag med för två veckor sedan, och slapp det illamåendet. Men åååh vad jag saknar dem! Och om det inte finns glutenfri pasta så blir livet (och min mathållning) väldigt mycket fattigare! Ris går bra, däremot. Korntunnbrödet jag testade gjorde mig illamående – och vid innehållskoll visade det sig att de inte bara innehöll kornmjöl utan även vetenjöl och dessutom vetegluten!

Frukt och grönsaker har inte gett några besvär, gudskelov! Men jag måste nog stjäla mig till en fika med källarfranska med ost någon enstaka gång ibland, vid festliga tillfällen hemmavid…

 

Miljonärer fortsätter tänka fattigt…

I byn där jag bor sedan många år finns en idrottsförening, som i fjol  fick en testamentsgåva på flera miljoner. De har i alla år kämpat för sin överlevnad, och många i byn är engagerade i föreningen.

I lördags fick jag se på www att en minigolfbana i Kalmar skulle skänkas bort mot avhämtning. Jag ringde till en i idrottsföreningen, som jag inte känner men fått numret till. Han höll på med höskörden och hade inte tid att prata. Jag ringde till en annan i föreningens styelse, en som jag känner litegrann. Han sade genast: ”Det blir jättedyrt, man måste hyra lastbil! Och att köra ända till Kalmar i den här värmen… nä…!”

Jag är själv inte intresserad av minigolf, eller någon annan idrott – men här i byn finns så litet att göra, och jag tänkte att minigolf kunde vara något som både barn, unga och gamla kunde samlas kring. Och kanske kunde det rentav locka litet turister och besökare, vilket skulle kunna ruska mer liv i byn. Jag googlade på ”Bygga minigolfbana” – och hittade bl a en artikel i Laholmstidningen, om en man som byggt en niohåls bana i sin trädgård!

Jag funderade litet till, och ringde sedan till man nummer 2 igen, honom jag känner litegrann. Jag sa: ”Ni kan ju själva bygga en minigolfbana!” Han lät litet överraskad, men sa att det var en bra ide’ – ”…en jäkligt bra ide, faktiskt!” Men han hade fortfarande många invändningar, om varför det skulle vara svårt att genomför, t ex: ”Vem ska sköta det? Det är så mycket… ” Jag genmälde, med sakta stigande irritation, att ”Det finns lösningar på alla problem, om man bara vill! Jag är så trött på människor som bara ser halvtomma glas, inga halvfulla! Bageriet och affären kan ju sköta biljetter, bollar och klubbor, det gör de säkert gärna!”

Vi pratade en stund till, men jag blev mer och mer upprörd, och precis när jag tänkte avrunda samtalet så dog linjen – det mobila nätet är ganska lynnigt här i byn. Och jag skämdes – inte för mina åsikter eller ide’er, men för att jag förlorade fattningen och inte kunde behärska min irritation. (Förlåt mig, A!) Och det slog mig plötsligt, att min reaktion berodde på min f.d. Han hade ett par uttryck som alltid gjorde mig frustrerad: ”Man ska inte ha några förväntningar, så slipper man bli besviken”, och ”Man ska inte ta ut någon glädje i förskott, för det blir kanske inte som man hoppas”. Till slut fick jag nog, och så var det förhållandet slut. Om man tar ut en glädje i förskott, så har man åtminstone haft den glädjen! 

Det här med minigolfbanan har varit intressant och lärorikt för mig. Bland annat har det gett mig insikt i hur djupt vi människor präglas av våra ekonomiska ramar. Byns idrottsförening har drivits av lokala eldsjälar, och de har fått hålla hårt i pengarna. Nu har de plötsligt blivit mångmiljonärer – men de tänker fortfarande i fattigbanor: ”Jättedyrt att hyra lastbil från Kalmar!” Vakna, snälla ni, och låt pengarna komma till glädje, inte bara för idrottsföreningen utan för hela byn!

Skriv gärna en kommentar nedan, om vad du tycker om en minigolfbana i byn, och om var den kan placeras! Det är väl bäst om den placeras inne i byn, där den är lättillgönglig och nära – och visst finns det ställen där den kunde placeras? Det finns inga problem, bara förklädda lösningar! OBS: du behöver inte fylla i någon mailadress i kommentarformuläret, det funkar ändå :-)

Slutligen vill jag önska alla invånare i byn en riktigt glad midsommar – både dem jag känner och dem jag inte känner!

P.S. Jag menar naturligtvis inte att idrottsföreningen ska slänga ut pengar och vårdslösa med dem – jag hoppas bara att de ska använda pengarna på ett klokt sätt, som inte bara gynnar idrottsföreningen utan hela byn! 

Äntligen: ”Manspreading” förbjuds i kollektivtrafiken!

Äntligen! I alla tider har män tagit plats på kvinnors och barns bekostnad, i alla avseenden, men nu har i alla fall kollekivtrafiken i Madrid satt upp skyltar i bussar och tunnelbanevagnar om att man inte får sitta och skreva och ta upp mer utrymme än sin betalda sittplast!

Jag har mycket länge irriterat mig på alla män som sitter i teveprogrammens soffor och skrevar brett med benen, medan de brer ut sig verbalt. Det finns en djup symbolik i kroppsspråket, och det finns ofta stora skillnader mellan mäns och kvinnors kropppsspråk. Idrottsstjärnor, popstjärnor och män av alla kategorier brer ut sig, rent fysiskt, i det ena sammanhanget efter det andra. Det kan man inte minst se i teveprogram. Ingen har väl någonsin sett en kvinna sitta så? Nä, vi kvinnor ska sitta med benen lågt och tätt ihop, som drottning Silvia.
Men nu har de som bestämmer över kollektivtrafiken i Madrid tröttnat på män som tar upp plats för två men betalar för en: det är nu förbjudet att sitta och skreva i kollektivtrafiken i Madrid! Tydliga skyltar, med tydligt budskap i både text och bild, talar om hur man numera inte får sitta i bussar och tunnelbanetåg i Madrid. Hurra för det! När media först uppmärksammade fenomenet ”manspreading” var det någon idrottsexpert – en man, förstås! – som försökte förklara det med att män behöver sitta så, särskilt idrottsmän, av anatomiska skäl. Det var den fånigaste bortförklaring jag nånsin hört!

I tidningen Caf’e’ har Andrev Walden skrivit ett par underhållande artiklar (http://andrev.cafe.se) om manspreading – en av dem är en mycket pedagogisk instruktion för alla som vill öka sin manspread.  Zlatan, Patrik Sjöberg och Daniel Nannskog har imponerande vidd på sina manspreads. Den man som inte når en manspreadvinkel på över 141 grader kan inte konkurrera om rekordet. Det tycks för övrigt som om idrottsmän ligger i täten i rekordkampen, vilket förvånar mig föga – jag misstänker att manspreading ingår i deras träning.  S.k. kulturmän (exemplifierade på bild av kulturjournalisten Eric Schüldt ) är dock allmänt dåliga på manspreading, vilket är ett stort plus för dem – i alla fall i många kvinnors ögon.

”Vi ska ha främmande”

I min familj, ja i hela min minimala släkt, användes ett uttryck som jag fann märkligt redan när jag var barn: ”Vi ska ha främmande”. De som avsågs var inte vilt främmande människor, eller ens bara flyktigt bekanta – det var vänner och släktingar!
Jag vet inte om detta är ett speciellt skånsk uttryck, men nog är det märkligt?!?
Jag kom att tänka på det när Carolina svishade förbi mig i lanthandeln i dag, med de glada orden: ”Jag har bråttom, vi ska ha gäster!”
”Gäster” låter vänligt och trevligt och välkommet, men ”främmande” inger mig ingen känsla av glad samvaro.
Själv har jag aldrig ”främmande”…

Handdukens Dag i dag!

I dag firar vi Handdukens Dag som en tribut till författaren Douglas Adams, som gav oss den moderna kultklassikern ”Liftarens guide till galaxen”. Vi firar dagen genom att hela dagen bära med oss en handduk, vart vi än går, och det ska förstås inte vara en simpel frotte’handduk från Ikea, enligt min åsikt, utan en vacker handduk i linne eller bomull. Kanske med ett påbroderat citat från Liftarens guide, t ex det lugnande rådet ”Don’t panic!”
Jag har faktiskt inte läst Liftarens guide – märkligt nog, för en som tycker så mycket om den – men däremot gick den som radioteater i BBC, med korta avsnitt varje dag, en av de vintrar jag bodde i England. Det var lika härligt att lyssna på varje dag!
Finns det något mer litterärt verk som fått sig tilldelat en egen Dag, över en stor del av världen?
P.S. Hittade ett kusligt aktuellt citat när jag googlade på Liftarens guide: “Anyone who is capable of getting themselves made President should on no account be allowed to do the job.” Var han synsk, Douglas Adams…?

Inte tappa trosorna!

Det har varit ett par härligt soliga, varma dagar här, men jag går klädd i byxor trots det – alla veckor av illamående och uppkastningar undr februari-april har gjort att min kroppsvolym har minskat märkbart. Om jag byter till kjol kommer jag att tappa trosorna!
Det vore minnesvärt i den här stillsamma lilla byn, där inte mycket händer, och jag skulle under decennier bli ihågkommen som ”Ursula, hon som tappade trosorna mitt på Per Bings väg, utanför affären!”
Jag vill inte att en sådan chikan ska bli mitt eftermäle. Har köpt ett par nya, mindre trosor och ska sy in de gamla så snart jag träffar en fungerande symaskin.
Det positiva är att två tunna, hellånga sommarklänningar som jag är mycket förtjust i nu kommer att sitta väldigt snyggt och elegant på mig…

Möss och människor – och morfin

Den senaste veckan har det inträffat tre nya saker. Det första är att jag fått nya värktabletter, med litegrann morfin. De hjälper en aning bättre än de tidigare, Panodil och liknande som knappt hjälpte alls, men jag har fortfarande rejält ont så fort jag reser på mig. Inte kul alls.
Det andra är att jag fått in en mus i huset. Den smet in när jag lämnade ytterdörren vidöppen en mycket kort stund, medan jag gick ned till frysen i källaren. När jag gick in igen hörde jag ett litet prassel när jag passerade genom hallen, ett typiskt musprassel.
Jag har bara fått in möss en gång tidigare, för mer än tio år sedan. Efter en del letande tillsammans med min lilla papillon Pillan upptäckte jag hur den kommit in: vid en rörgenomgång från källaren, och det lilla hålet täppte jag snabbt till med cement. (Betonghus är bra mot möss!) Musen lockades in i en burfälla, med en chokladbit som frestelse, och sedan tog jag med buren i bilen och öppnade intill en bondgård långt härifrån. Musen kilade genast ut och försvann snabbt i gräset.
Den nuvarande musen hittade snabbt en halv honungsmelon, som låg på en meters höjd i den svala hallen p g a platsbrist i kylen. Varje morgon kan jag se hur den ätit mer av melonen, gropen blir större och större. Hoppas kunna fånga den snart, och flytta den till en trevlig bondgård…
Det tredje är väldigt trevligt: en mycket liten mansperson, som bor bara några hus från mig. Ja, han är ju ingen man ännu, bara en mycket liten pojke på ca 1 1/2 år. Jag har stött ihop med honom i lanthandeln tidigare, men han har varit väldigt blyg. Men i lördags träffade jag honom igen. Hans mammas moster Marina passade honom i familjens gemensamma hem, medan föräldrarna var fullt upptagna med att renovera och fräscha upp sin lanthandel.
I lördags, när jag satt i deras kök och samtalade med Marina, kom lille Mateos storebror Sandino hem från familjens lanthandel och hade ett par chokladkakor med sig – och Mateo ville natutligtvis ha choklad! Men eftersom han är allergisk fick han ingen choklad, vilket förståeligt nog utlöste ett väldigt frustrationsgråtande. Han grät och skrek ock kinkade, och han var otröstlig.
Men så såg jag att han gjorde en lustig liten rörelse med tungan: han han stack ut tungspetsen och drog sedan snabbt in den igen. Jag började göra likadant, medan jag tittade på honom och log, och det fick tyst på gråten och kinkandet! Sedan satt vi där vid köksbordet – Mateo i Marinas trygga famn – och kommunicerare med tungstickanden och glada kluckanden, som gjorde oss alla tre på väldans gott humör!

Rum hos Rosie: Ankomsten

När jag reste till London i oktober 1980 var det första gången jag hade bostad ordnad redan före resan. Jag hade fått kontakt med en nordirländska, Rosie, genom en lapp i ett kvinnligt konstnärskollektiv, och vi hade växlat ett par brev före min avresa. Jag reste via Esbjerg, jag var fruktansvärt förkyld, hade fått en blixtrande migrän på tåget genom Danmark och inte sovit en blund sedan jag åkte hemifrån. När tåget kom fram till Liverpool Street Station orkade jag inget mer än att ragla ned på perrongen, ringa Rosie, sätta mig på min resväska och bara vänta på att bli hämtad.
Och Rosie dök upp, glad och energisk, och förde mig och min resväska ut till den rostigaste, skruttigaste bil jag någonsin sett på någon gata. Rosie hade parkerat på förbjuden plats, körde obekymrat skrattande mot enkelriktat bakom stationen och pratade glatt hela tiden. Jag hade så ont i huvudet och mådde så eländigt att jag inte klarade av att lyssna.
Efter en vådlig bilfärd ut till den fattiga stadsdelen Hackney parkerade Rosie bilen på en gata med sammanbyggda gamla 3-4 våningar höga hus – sådana man kan se i engelska filmer, ni vet.
Rosie hjälpte mig in, erbjöd mig valfritt rum på bottenvåningen och bäddade tyst sängen som fanns där. Jag satte mig på sängen, Rosie tittade granskande på mig en stund, och frågade: ”Do you have naturally curly hair?” Det hade jag inte, det var ganska nypermanentat. Hennes nästa fråga var: ”Are you straight or are you lesbian?”
Jag anade på Rosies ton att hon skulle bli besviken över mitt svar, men jag bekände att jag var straight.
Sedan gick Rosie för att laga örtte åt mig, jag kröp ner mellan lakanen och ville bara sova och bli fri från min migrän. När Rosie kom med teet tassade hon på tå, jag halvsov och var tacksam över att det inte blev mer förhör den dagen.

Fest i byn!

Det har plötsligt kommit liv och lust till den lilla byn där jag bor! Från att ha varit en sömnig, trött byhåla där det förflutna ofta kändes mer närvarande än det nuvarande, och där framtiden såg dyster och ibland ganska hopplös ut, har det plötsligt blivit liv och lust i byn – det känns som ett mirakel!
Och detta tack vare två kreativa, energiska eldsjälar som kommit hit med varma vindar från Paraguay.
Lanthandeln i byn har fört en ganska tynande tillvaro i många, många år, och bytt ägare flera gånger, och rentav varit nära att läggas ned helt. Väldigt många bybor handlar i storköpen på väg hem från jobbet, eller från barnbarnen, eller besök på vårdcentralen eller apoteket. De har oftast bara slunkit in i lanthandeln när de plötsligt upptäckt att de genast behövde något som de glömt handla i storköpet… Så håller man inte liv i en lanthandel!

Men sedan de nya ägarna tog över den 1 april har det börjat komma folk till affären, fler och fler! De handlar, de samtalar med varandra i stället för att bara heja, de trivs och skrattar och utbyter ide’er, tips och tankar. Själv har jag blivit bekant med flera kvinnor som jag aldrig pratat med förut men som verkar väldigt trevliga och varit mycket givande att samtala med! Det är en riktig energikick att handla och mingla i lanthandeln. :-) Och så har jag upptäckt den godaste blåmögelost jag någonsin smakat men aldrig sett i en butik förut! Den underbart ljuvliga osten har nog hamnat i min by tack vare de nya ägarnas samarbete med Möllans Ost i Malmö. Lanthandeln ska även satsa på närodlat, och det ryktas att de ska få in svartrötter i nästa vecka… :-)

Att Thomas och Carolina tagit över lanthandeln, med stort engagemang, glad kreativitet och varm entusiasm är det bästa som hänt den här byn sedan jag flyttade hit för 17 år sedan! (Alltså – jag menar inte att det var något bra för byn att just jag flyttade hit, bara att jag bott här så pass länge!)
Om ni vill läsa vad lokaltidningen har att berätta om Thomas Jönsson och Carolina Castillo-Jönsson, och se ett jättefint foto på de nya ägarna, så gå till Mellanskåne lokaltidningen!

Jag har blivit 4 cm kortare!

Var på Vårdcentralen i Storbyn i dag. Min mage har bättrat sig betydligt, om ock inte helt, men jag ville ha något smärtstillande mot min alltmer värkande rygg. Fick en läkare som hette Ludmilla och var vänlig och mycket energisk. Hon kände på min rygg, och på min mage med omkrets. Sedan fick jag gå till provtagningen, Ludmilla ville kolla en väldig massa saker. Och hon ska skicka mig på ryggröntgen – äntligen, det borde gjorts redan i fjol! På provtagningen började de med att väga mig, och siffran var så låg att jag inte minns när jag senast vägde så litet. (Jag vill dock inte säga att jag blivit direkt mager, inte än.) Men jag måste ha gått ner minst en storlek under min kräk-period, till och med mina ringar och min armbandklocka sitter löst… Och mätningen visade att jag nu bara är 163 cm lång – jag minns att jag var 167 när jag gick i första ring!
Fortsätter det så här så går jag väl mot en totalt krympning och utmärgling… Men det må vara hänt, om jag bara slipper den förbannade smärtan i ryggen.
En positiv sak i dag: jag har lämnat in min fina gröna laptop Dellen så att hon ska få en ny dvd-spelare! Det har gått knackigare och knackigare att spela dvd-filmer på sistone – den allra sista tiden har Dellen bara velat spela upp mina skivor med Seinfeld! (Vete gudarna varför Dellen är så förtjust i Seinfeld, fast hon kunde ju valt sämre… ) Men även om Seinfeld klarat tidens tand bra och fortfarande är värda att se, så har jag ju många fler skivor jag vill titta på… :-)

Mindre av mig…

De senaste veckorna har det blivit mindre av mig än tidigare – rent fysiskt, alltså. Inte för att jag bantat utan för att jag kastat upp så snart jag ätit något. (Min mamma var mycket diskret med alla kroppsliga reaktioner och skulle aldrig använt ord som ”spy”, eller ens ”kräkas”, åtminstone inte så att vi barn hörde det.) Min magsäck har helt enkelt fått konvulsioner när jag hällt ned något i den.
I går hade jag inte ätit någonting alls på en hel vecka, bara druckit blaskig saft och tagit någon enstaka klunk yoghurt. På eftermiddagen provade jag att äta ett par mycket små fiskbullar (i dillsås), och först verkade det gå bra! Efter en halvtimma tog jag en tredje liten fiskbulle – men si det var inte populärt:”Vad nu, så här mycket har inte jag plats för!” klagade magsäcken och bollade vildsint runt med de stackars fiskbullarna, det kändes rejält obehagligt och mycket oroväckande. Jag satt blickstilla, vågade knappt andas! Och sedan rapade jag upprepade gånger, vilket jag gjort dagligen i fyra veckor nu. Tidigare har rapningarna kulminerat i… uppkastningar, men mirakulöst nog så lugnade sig magsäcken litet efter en lång stund. Resten av gårdagen blev det bara saft.
I eftermiddag har jag chansat och ätit en halv, mycket liten källarfranska med litet Bregott på. Magsäcken protesterade först, och rapade flera gånger, men verkar nu ha resignerat. (Peppar, peppar..)
Jag är häpen över att jag inte känt mig hungrig alls på de här veckorna, men det är ju bara att vara tacksam för det.
Det värsta är nog att inte ha kunnat dricka kaffe på hela den här tiden!
Gud, så gott det skulle vara med en liten kopp kaffe!

Förstår du skånska…?

En lördagskväll blev jag uppringd av en äldre man, vars namn var mig helt obekant.
Han var inlagd på lasarettet i Lund, sa han, men ville fälla träd på min tomt när han blev utskriven. Han talade ganska sluddrigt, vilket inte alls kändes förtroendingivande. Men man kan väl inte ligga på sjukhus – och lyckas berusa sig?
Efter en kort tvekan bad jag:
”Kan du prata långsammare, jag har litet svårt att uppfatta allt du säger…”
Utan att tveka förklarade han frankt:
”Ja har blitt å me tännerna. Hongen to dom.”
Jag blev fullständigt perplex! Om jag hade haft löständer, och haft en hund som snott dem, skulle jag hellre DÖTT än avslöjat det för en främling!
Om du mot förmodan inte kan översätta skånskan till svenska, så skriver jag överättningen i en kommentar här nedan :-) Plus en kommentar från en tandsköterska!

Ljusglimt i mörkret och kylan…

Nu har dagslängden ökat med drygt 6 minuter på morgnarna, och 10 minuter på eftermiddagarna, jämfört med för en vecka sedan! (Detta gäller Lund – i Kiruna har solljuset ökat mycket mer, eftersom de stackarna där uppe i norr inte har sett mycket av solen de senaste veckorna…) Solfilmen hittar du på nätet, uppdatetad varje fredag, då den sänts i Aktuellt.
Äntligen kan man börja andas igen!
Och krukväxterna har börjat vakna! Små, små skott visar sig på fuchsiorna, som står ljust men ganska kallt, dock frostfritt. Och pelargonerna ser fina ut – ett par av mina stjärnpelargoner har till och med enstaka blommor:
Fotor_148450264579571
Äntligen är Livet på väg tillbaka!

Kulturkrock i rymden…

Hittade nyligen denna underbart tänkvärda lilla historia någonstans på Internet, minns tyvärr inte var:

Då den amerikanske astronauten för första gången träffade sin ryske kollega ville han imponera och berättade för kosmonauten att USA hade lagt ner miljoner dollar på att utveckla en kulspetspenna som fungerade i rymden. Astronauten frågade hur ryssarna hade löst det. Kosmonauten svarade lugnt: ”Vi tog en blyerts”. Alldeles, alldeles underbart! ”Elementärt, min käre Watson!”