P.S. Natur & Trädgård ger ut en läsvärd tidskrift fyra gånger per år, med många fina foton och intressanta artiklar om de mest skilda ämnen inom områdena natur och, framför allt, trädgård. Tidskriften är i drygt A5-format, tryckt på stadigt papper och är mer en tunn liten bok än en vanlig tidning. En årgång Natur & Trädgård innehåller mycket kunskap och inspiration för trädgårdsägaren! Även hemsidan inehåller mycket läsvärt och uppdateras generöst. Just nu kan man bl a läsa om nematodbekämpning av mördarsniglar, om jordgubbsodling på sandbädd och en mycket läsvärd och matnyttig artikel om fågelmatning…

Men igår kom äntligen litet vårkänslor! Jag googlade efter plantskolor i närheten, och satte mig i bilen för att köpa något spännande. Använde GPS:en i mobilen för första gången, men den dirigerade mig helt fel! Den sa ”Ta vänster!” när min instinkt och kartan sa höger. Var tvungen att ringa till plantskolan för vägbeskrivning, så till slut kom jag rätt.
Det var en liten plantskola, men de hade en hel del ovanliga buskar och träd. Och dessutom hade de många av dem i olika storlekar, så man kunde köpa de små för rejält lägre priser! Köpte en liten vitklasig vinbärsbuske, som var full av blomklasar, och ett litet fikon av sorten ”Desert King”, som Åke Truedsson introducerat i Sverige. Det blir inga fikon i år, men med mycket tur kanske det blir en frukt att smaka nästa år…
Men vita vinbär kommer det att bli redan i sommar!

Detta var inte den bästa videon i mitt tycke, men jag lyckades inte hitta tillbaka till den jag tyckte bäst om nu när jag skriver detta. Hade redan skrivit ett längre inlägg och sparat utkastet, men WordPress – eller vem den skyldige nu är – förskingrade det när jag redigerade vidare, så nu publicerar jag den här videon för att hålla gårdagens löfte om en YouTube-video idag. Återkommer med ändring när jag återfunnit den video jag tyckte bäst om. Under tiden kan ni ju själva botanisera bland de övriga YouTuberna som kommer upp i fönstret efter den här versionen.
Ni andra som var med när Simon och Garfunkel spelades flitigt får kanske också många nostalgiska minnesglimtar, liksom jag.

Och man undrar ju genast om den åker tunnelbanan både tur och retur, eller om den tar flyget hem. Och kanske reser den dessutom för att träffa en annan duva att bilda par med – duvor skulle ju aldrig vilja gå på krogen, där så många mänskliga långbeningar jagar partners.
Och så hoppas man ju innerligt att SL inser duvans PR-värde, och att all personal bemöter duvan med den omtanke, vänlighet och respekt som den förtjänar.
Hur som helst så var det veckans bästa och ljusaste nyhet, nu i novembermörkret – den gjorde mig så härligt, barnsligt lycklig.
Låt oss hålla tummarna för att duvan överlever vintern, och att den inte blir trampad på tårna av klumpiga långbeningar!

Vill ni se bildbevis så hittar ni det på Studio Ett:s hemsida! Även ljudfil finns där :-)
TV kanske har med duvan om ett par dagar, det är ju ett trögfotat medium till skillnad från radions blixtsnabba möjligheter. Om inte annat så borde ju duvan få komma med i veckoprogrammet Landet Runt, som gärna har sådana här litet anekdotiska inslag, och ofta om djur.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, likt en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
………………………… svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
………………………….högt över trädet.

Äntligen vågade Svenska Akademin ge Nobelpriset i litteratur till den underbare poeten Tomas Tranströmer – äntligen! Jag blev så lycklig och rörd när jag hörde Peter Englund tillkännage det, inget Nobelpris har engagerat mig så djupt och gjort mig så innerligt glad!
Tranströmers dikt ovan svävar ofta genom mitt huvud när jag ljumma sensommarkvällar sitter på yttertappan och njuter av tystaden – och jag tittar upp på stjärnhimlen och hör svagt, svagt det avlägsna ljudet av hovar som stampar i mörkret…

(Skrivpuff 6.10: Skriv om att engagera. Men detta skulle jag skrivit om i vilket fall som helst, eftersom jag bubblar av glädje över att en fantastisk poet äntligen fått den höga erkänsla som han förtjänar. Den allra högsta erkänslan har han dock redan fått – oräkneliga läsare världen över i flera decennier, översatt till mer än 60 språk!)

Hittills har jag bara åstadkommit ett par mail, tre kommentarer och fyra ihjälslagna flugor. Vet inte om det räknas…
Tittar just nu på ”Hundra procent bonde”, som är en mysig ung snickare som driver ett litet ekologiskt jordbruk på ett gammalt småbruk i Danmark. I varje program lär jag mig nya saker inom hantverksområdet. Han har bl. a. åstadkommit ett jättefint, stort växthus med altandörrar in till vardagsrummet – jag önskar jag hade råd att åstadkomma något liknande, så att jag kunde sitta i lä för kalla vindar, och njuta av solen när det är kyligt ute!
Nu har jag väl åtminstone åstadkommmit en Skrivpuff?

Dagens Puff: Skriv om att åstadkomma något.

Eftersom de ändå inte har röntgen på min närmaste VC, 2 mil bort, så stannade jag kvar i sängen med mina värktabletter och min värmedyna. Lugn och ro och elektrisk värmedyna är åtminstone tröstande, och jag tror benfast (aj, nu knakade det i revbenen igen!) på att värme bidrar till att lindra det mesta från ömma muskler till influensa och öroninflammationer.
Och hjälper inte det, så hjälper alltid små portioner utsökt choklad.

Helt oskyldig panterbaby

Det tog en stund att komma på benen igen, delvis genom att dra mig upp med hjälp av trappräcket. Jag kände mig rejält mörbultad och skyndade mig (men försiktigt!) in till sängen. Så onödigt att ramla sådär – jag vet ju att tabletterna slår till plötsligt! Jag har många gånger vaknat efter några timmar, sittande i sängen med laptopen i knäet och huvudet på tangentbordet. Men jag skulle ju bara lägga ut mat till mina pantersniglar, så om jag bara inte varit så nyfiken på de båda sniglarna på krukan hade allt gått bra!
Dagen efter hade jag bara ont i nästan alla mjukdelar, framför allt höger skinka och vänster lår, men sedan började revbenen värka på vänster sida. Nä, inte ”värka” – de började göra så ont att jag nästan skrek när jag måste röra mig! Turligt nog hade jag värktabletter hemma, och i dubbel dos och med en elektrisk värmedyna lindad mot vänster del av bröstkorgen blev det uthärdligt. Men det knakar och knäpper i revbenen när jag rör på mig, bara att sträcka ut armen litet för att lyfta kaffekoppen får mig att kvida tyst.
Och nu har jag talat med Vårdcentralen, och de vill att jag åker in och blir kollad. Det vill inte jag, men det kanske är bäst att lyda doktorn…

På videon syns den unge fransmannen Philippe Petit, när han tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 under 45 minuter dansade på lina fram och tillbaka mellan de båda tvillingtornen när de byggts till sin fulla höjd men var till stor del outhyrda och ännu inte helt färdigbyggda. Faktum är att tvillingtornen var mycket kritiserade av både allmänhet och arkitekter, och en ekonomisk kollaps för hela projektet var mycket nära när Petits balanskonst väckte internationell beundran och gav enorm mediauppmärksamhet och reklam även för WTC.

Det tog Petit och hans närmaste vänner flera år att förbereda dansen mellan tornen, och de måste planera noga så att det kunde genomföras när tornen byggts till full höjd men innan det var för många som rörde sig i och kring byggnaderna.
Den vackra pianomusiken är Erik Satie’s Gymnopédie No.1.

För övrigt tycker jag att den ungt medelålders Salieri är oerhört attraktiv, med sina mörka ögon, vackra ögonbryn och sin intensiva blick, och med sitt maskulint vackra ansikte. Och hans näsa – så latinskt snygg, och så manlig! (Har jag gjort bort mig nu?)

Och slutet av videon, med den vackra Serenaden för blåsare som den åldrade Salieri ömsint och beundransfullt beskriver, är en av filmens mest minnesvärda scener. Åtminstone för mig.

F Murray Abraham gör en lysande prestation som Antonio Salieri, filmens egentliga huvudperson och, som han säger i slutet av filmen, ”alla medelmåttors mästare och beskyddare”. Jag har för mig att han vann en Oscar för Bästa biroll – välförtjänt!

Den trötta besökaren fick genast svar av ett ännu tröttare lejon, som ännu inte visste att munkens överklagan inte fick Tingsrätten att ändra sitt beslut om kvarstad och konkursförvaltarens övertagande av alla aktier, eftersom rätten bedömde att ”sabotagerisk föreligger”.

Ibland säger en bild mer än tusen ord – så dock inte de här bilderna, utan betraktarens egen fantasi får själv tänka sig vilka ord som kan passa bilden. Ovan ser ni vad jag själv genast kom att tänka…

Den som vill läsa kalla fakta kan hitta det på civilekonom Johan Schlasbergs site, som uppdateras löpande, och i Skånska Dagbladet, som bevakat Yangtorp länge och väl.

Porten till innergården var inte låst, så jag puttade försiktigt upp den och kikade in. Inte en människa syntes till som jag kunde fråga om lov, så jag gick sakta genom portvalvet medan jag tog fram kameran. Jag fick en smärre chock när jag såg att även gårdshuset var putsat och målat, och jag tyckte det var synd att det inte fått samma färgschema som mot gatan: gulputsade väggar och gröna fönster och dörrar. I verkligheten hade de röda ytterväggarna en aningen kallare, blåare nyans än på fotot, men  jag orkade inte ta mig tid att justera nyansen

Fönstret t h om trädstammen döljer en tredjedel av det niorutade fönstret. Det var köksfönster, och när jag såg det kände jag genast smaken av pressgurka, som jag älskade och som mormor och moster Brita brukade bjuda på – jag kunde nästan äta mig mätt på de tunna, sötsyrliga gurkskivorna! Tunt skivad slanggurka i en lag av socker, ättika, litet salt och en drös hackad persilja, i press under en tallrik med tyngd på – mmm! Min brors tyska sambo, min ”adopterade lillasyster” Sigi, älskade också pressgurkan och moster Brita bjöd alltid på en stor skål när min bror och Sigi kom på besök.

Åsynen av huset och den minimala trädgården väckte en massa minnen hos mig – och en djup saknad efter moster Brita, morbror Hasse och mormor, som är borta sedan länge. Men kusin Kerstin lever ännu, lyckligtvis, och jag hoppas hon överlever mig – hon är ju faktiskt 17 månader yngre!

I Lund var jag bl a i ”Botan” (Botaniska trädgården), som är en härlig oas. På vägen dit gick jag bl a längs Adelgatan, där min mormor bodde när jag var liten, och även min moster med familj. Porten in till gården var olåst, så jag gick in och fotade, och trots att huset bytt färg så kom många barndomsminnen genast över mig.

Jag återkommer med bilder, när jag hittat kortläsaren för kamerans minneskort. Sist jag använt den lade jag den, dumt nog, på ett nytt ställe – men var? Jag skulle behöva litet extra minne, i huvudet, ibland!

Och hur mycket sände SVT, som ju efter World Trade Center-katastrofen sände fortlöpande i mer än ett dygn, även hela natten? I går flyttade SVT inte ens på en repris av Jane Austen’s ”Emma”, de hade Norge med bara som det första av flera inslag i de ordinarie nyheterna både på Ettan och Tvåan! Först när Tvåan avslutade sina kvällssändningar råkade jag höra speakern säga att Kunskapskanalen (eller om det var 24:an) sände norska televisionens direktsända, fortlöpande bevakning. Innan dess hade jag inte ens sett en sådan där löpande textremsa på röd botten, som de visar när allmänheten på någon stor eller liten ort ska delges akut samhällsinformation.
(Men ett otal gånger har SVT visat ett filmat inslag där president Obama på ett tidigt stadium uttalar sig om att vi måste samarbeta mot terrorister,  bl a genom underrättelseutbyte – ty i begynnelsen utgick väl alla politiker från att det var muslimska terroristceller som låg bakom. Hoppas någon talat om för presidenten vid det här laget att polisen anhållit en högerextremistisk, blond och helnorsk nationalist-gutt…)

Än en gång har det visat sig vilket överlägset snabbt nyhetsmedium radion är!

Jag har många tidiga minnen av klockor, t ex avslöjade jag Jultomten när jag upptäckte att  han hade en exakt likadan klocka som min pappa! Då hade jag redan blivit misstänksam över att Jultomten kom när pappa gått ut för att köpa Kvällsposten…
När min morbror Malte dött ärvde jag två klockor efter honom, den ena syns t v på bilden nedan, den fick han när han 1943 fyllde 16 år. Den  har repat glas men fungerar fortfarande och är en Tissot, ett av mina favoritmärken.

Klockan i mitten är också en Tissot, med årtalet 1925 ingraverat i silverboetten. Den har ingen uppdragskrona, så jag vet inte om den är funktionsduglig – men den är vacker i sin åldrade slitenhet, och jag fylls av vördnad inför dess snart sekelgamla ålder. Den tredje är också en Tissot, fullt fungerande, som jag gissar är från 40-talet eller litet senare.
Läste förresten någonstans på nätet att kvalitetsklockors sekundvisare har ”svepande rörelse”, till skillnad från enklare klockor som liksom hackar fram sekunderna. Många av mina gamla klockor sveper fram sekunderna, och det är en njutning att se!

Klockorna ligger ovanpå en fantastisk bok om armbandsur, mer än 500 sidor och fullspäckad med fakta och vackra bilder av vackra och intressanta klockor. Den hittade jag på Bokbörsen, hos det lilla antikvariatet SL Books i Göteborg, med superb och snabb service.

Ett intressant kapitel handlar om förfalskningar av kända, dyra märken. Mest förfalskad är nog Rolex, och själv har jag tre falska Rolex, som ingick i en hög jag köpte :-)  Känner inget behov av någon äkta Rolex, föredrar fina klassiska märken som Tissot, Lagonda, Omega och Certina, helst 40-60 år gamla.
Hoppas kunna lära mig enklare reparationer – hittills har jag kommit så långt att jag kan ta av bakboetten, och vet hur man ruckar en klocka som går för fort eller för sakta. Nästa steg blir att byta glas, jag har köpt en fin glaspåsättare och -avtagare av det klassiska urverktygsmärket Bergeon och behöver byta glas på min morbrors gamla Tissot.
Kan jag sedan klara att byta fjädrar också så kanske jag får fart på bland andra en märkeslös gammal klocka med den fantasiväckande gravyren ”Tack till syster Emma”.

P.S. Mina magnolior klarade vintern, om ock litet tilltufsade! Men blåregnet ser dött ut, och mina Austinrosor, och de flesta grenarna på min New Dawn. Men det verkar vara litet liv i ett av mina återstående två små valnötsträd, ursprungligen fem stycken uppdragna från valnötter jag fick av goda vänner för tio år sedan. De härstammar från ett valnötsträd i min födelsestad, Helsingborg.