Jag minns precis var jag befann mig, och med vem, när jag hörde Keith Jarrets Kölnkonsert första gången. Musiken trollband mig, som den gjort med så många andra. I en radiodokumentär nyligen om Kölnkonserten (se förra inlägget) berättade en man att hans första barn både avlats och fötts till ackompanjemang av konserten – paret hade tagit med sig skivan till BB, när det var dags för födelsen. Vilken underbar början på Livet!
Här är del 2c av Kölnkonserten – mitt favoritparti:
Det finns mycket Keith Jarrett på YouTube, och i en video åtföljs musiken av tavlor (mestadels akvareller) av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som jag första gången stiftade bekantskap med via en stor och påkostad utställningskatalog från en Wyeth-utställning i London på 70-talet. Det lilla bildformatet i videon nedan kan förstås inte göra några tavlor rättvisa, så om ni vill se Wyeths konst i större format så kan man googla fram mycket!
Wyeth dog 88 år gammal, den 16 januari 2009, efter en lång, produktiv och hyllad konstnärsbana. Redan före hans död såldes hans verk för höga belopp, bl a en tavla som på Sotheby’s inbringade ett sjusiffrigt belopp – i dollar!
Här är tredje delen av Keith Jarretts Kölnkonsert, med bilder av Andrew Wyeths tavlor:
Julaftons eftermiddag tillbringar jag i bästa tänkbara sällskap: tre böcker av Bodil Malmsten, och alldeles strax ett progran i radions P1 om hur människor upplevt och blivit påverkade av Keith Jarretts skiva Kölnkonserten. Jag minns hur häpen och hänförd jag själv blev när jag hörde den musiken första gången, jag minns rummet och hela situationen hemma hos den kompis som spelade skivan för mig. Det finns något magiskt i musiken, som inte lämnar en oberörd.
Nu har radioprogrammet redan hunnit börja, så jag lägger undan Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år” och citerar från Sveriges Radios hemsida om programmet kring Jarretts improviserade pianokonsert, som blivit en modern jazzklassiker:
”Om Keith Jarretts mest älskade pianoskiva och de minnen musiken väcker. Ett program av Anton Karis Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme – och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till. Ändå var det mycket nära att inspelningen aldrig ägt rum. Keith Jarrett var missnöjd med instrumentet…”
Efter programmet ska jag göra mig en Irish Coffee och spela min egen CD med Kölnkonserten, och bara njuta…
Om ni inte känner till Kölnkonserten kan ni förhoppningsvis höra programmet i efterhand på SR:s hemsida. Jag önskar alla bloggvänner, vänner IRL och övriga besökare en Glad Julhelg, och Ett Riktigt Gott År 2010!
Vi ses igen… :-)
Vi som var med ”vintern då Skåne snöade inne” – vilken av alla snövintrar det nu var? – minns tevebilderna med militära bandvagnar som sorkfärgat skymtande kom gungande fram genom snödrevet över åkrarna på Österlen eller Söderslätt, och som rundade drivor i höjd med takskägget på insnöade små stugor och längor. Och fram ur stugor och längor skottades små påbyltade gummor, ibland med en katt eller en stickning under ena armen, och hjälptes upp i bandvagnen av ett par väluppfostrade värnpliktiga (vilka på den tiden var tvångsinkallade och fortfarande hade lärts att visa respekt för äldre folk). Om det var män som undsattes så var de nästan alltid mycket gamla och/eller sjuka. Någon gång var det en ung kvinna med små barn, ibland var det havande kvinnor med små värkar, och möjligen råkade rentav någon kvinna bli smått havande under en lång och gungande bandvagnsfärd, vad vet jag?
Bandvagnarna gav en känsla av orubblig folkhemstrygghet – vi såg att vår svenska Försvarsmakt alltid var redo till vårt försvar, inte bara mot yttre fiendemakter utan även mot elakartade vädermakter. Sveriges försvar var gott, det kände man tveklöst även om man aldrig ens hört talas om Per Albin-linjen.
I Ekots morgonsändningar i går i P1 – som är en kvarglömd gammal radiokanal sedan tiden innan teve fanns, kan jag informera eventuella unga läsare under 35 som annars kan tro att det är en ny, tuff mobiltelefon – jo, alltså, i P1 i går morse hörde jag att Räddningstjänsten i Skåne satt in bandvagnar, en på Söderslätt och en på Österlen, och jag säger bara: Äntligen! Skånska snövintrar kräva dessa fordon!
Fast… ”Räddningstjänsten” låter ju mycket mesigare än ”Försvaret” och mer som något man måste boka minst en månad i förväg, ungefär som hemtjänst och färdtjänst. ”Räddningstjänsten” ger inte alls samma solida trygghetskänsla som ”Försvaret” eller ”militära bandvagnar”. Nej, det gör det faktiskt inte…
Och förresten kallade nog media den vintern för Vintern då Skåne försvann, vid närmare eftertanke. Har ett vagt minne av att tidningen Arbetet gav ut en liten häftad bok med den titeln och full med häftiga insnöade-bilder. (”Försvann” är mer mediamässigt och lösnummersäljande, nästan som ”chock”, ”rasar”, ”svek” och ”Svennis”.)
Så nu har jag rättat mig själv, om ock i sista sekunden.
P.S. Det här inlägget skrev jag faktiskt redan i vargtimmen i går, men på grund av nyckfull, svag eller oftast ingen signal alls via mitt mobila smalband (men min mobtelefon får bra signal!) så gick det inte att publicera i går. Det har inte framkommit i media, ens i Sydnytt, men det begär jag ju inte heller. Men nu ska jag ringa Tele2 och lamentera, och så får de knappa på sina datorer och ändra i sina mystiska koder. (Jag misstänker att mitt smalband halkat ned till den lågt prioriterade koden Har Inte Klagat På Länge.) För ett par veckor sedan hjälpte jag nämligen en liten gumma i närheten, när hennes nyinskaffade Tele2-modem inte ville samarbeta med hennes dators Windows 2000. Men mitt modem fungerade på hennes dator, så vi provade att byta modem och SIM-kort – och hennes dator blev glad, men sedan dess har min uppkoppling haft täta depressioner.
Det ska bli skönt att få avreagera sig sin frustration över all snön – och förhoppningsvis få ett stabilt fungerande mobilt smalband!
Jag har ett komplicerat förhållande till kommissarie Maigret – eller kanske snarare till kommissariens skapare, Georges Simenon.
När jag tänker ”Simenon” så ser jag framför mig en pocketbok där omslagsbildens bakgrundsfärg går i dovt blågrönt, och som en mörk silhuett syns en man i överrock och hatt. Han står på en tågperrong, hitom en lyktstolpe, och i bakgrunden ser jag kanske, eller kanske inte, ett tåg och kanske några få, avlägsna människosilhuetter.
Boken ligger på ett avlutat, mörkbetsat gammalt slagbord, och bredvid bordet står min far och jag, och vi grälar. Vi grälar om min framtid.
Jag vill hoppa av gymnasiet, för min skolleda är av obotliga mått och jag avskyr Malmö och vill bo på landet och syssla med hästar och hundar.
Min far struntar i om jag tar studenten eller ej, men han vill att jag ska kunna försörja mig själv så snart som möjligt – jag är 17 år, det yngsta och enda kvarboende av tre barn, och han väntar otåligt på att bli fri från sin sista förpliktelse som förälder.
Jag drömde om att bli författare – det hade jag drömt om ända sedan jag var sju år och med en bok och ficklampa gömd under täcket gav mig hän i böckernas magiska, tröstande världar när jag behövde fly från saknaden och sorgen efter min mamma. Och när jag som nio-tioåring såg min älskade morbror sitta med långa textremsor och läsa korrektur på en deckare han skulle få utgiven. då drömde jag också om att bli författare. Och när jag senare höll hans bok i handen, och läste den. Ja, att författa var som att trolla, att skapa ett annat liv både åt sig själv och sina läsare. Att vara Författare var det mest fantastiska man kunde ägna sig åt!
Jag hade redan fått ett par dikter och en novell publicerade i högstatustidningen Femina, och jag hade stolt visat dem för min far men han hade inte fällt ett ord till kommentar – det var som om mina publicerade ord var lika ointressanta och anonyma för honom som rökslingorna från hans Marlborogh.
Men jag fortsatte att drömma om att bli Författare.
Och så står vi där och grälar, bredvid slagbordet med Georges Simenons bok, och jag säger med en blandning av trots och vädjan att jag vill bli Författare.
Då gör min far en gest mot Simenons bok och säger, kallt avfärdande:
”Om du kan tjäna lika mycket pengar som han på att skriva, då kan du få bli författare!”
Jag minns inte om något sades efter det, jag minns bara gesten mot boken, min fars ord om pengar och att jag tänkte att ingen skulle kunna skriva ihop lika mycket pengar som Simenon, aldrig någonsin. Och absolut inte jag.
Och jag ser silhuettmannen på perrongen, och jag känner en stor uppgivenhet och besvikelse, och sedan övergivenhet och oändlig ensamhet.
Flera år och många publicerade ord senare kom jag på att Simenon-boken måste ha varit ”Mannen som såg tågen gå förbi”, och att jag mindes den som mycket bra och väldigt tragisk.
Och jag insåg att min fars replik den gången hade skapat ett förakt för pengar hos mig. Allra mest föraktar jag pengar som ett mått på kvalitet och framgång.
Häromdagen nämnde jag Simenon i en kommentar på min ”äldsta” väns blogg (vi har känt varandra sedan vi var åtta år!). Sedan bestämde jag mig för att läsa Simenon igen, som vuxen och för att jämföra med dagens hårdlanserade, storsäljande deckarförfattare. Döm om min förvåning när varken Bokus eller Adlibris saluförde en enda Maigret-bok! Men i går kom bokbussen, och genom den beställde jag flera titlar av Simenon. Och nästa gång jag kommer till Amnesty eller passerar ett antikvariat ska jag leta efter ”Mannen som såg tågen gå förbi”.
Jag ska av-demonisera Simenon och göra honom till min vän!
Jo, förresten: Jag har hittills fått en bok utgiven, och rentav översatt till norska (varför låter det som ett skämt?), så jag är på sätt och vis en Halv Författare – för att ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund krävs nämligen ”till omfånget motsvarande två verk”, och det ska vara offentliggjorda texter ”av konstnärligt eller vetenskapligt värde”.
Men vad menar SFF med ”till omfånget motsvarande två verk”? Är en novell ett verk? Är en dikt? Rent teoretiskt borde det väl enligt denna dimmiga definition i så fall kunna duga med två j-kligt bra blogginlägg…
Klart besked kan man nog få om man ringer till SFF, men det tänker jag inte göra. Jag föredrar att tro att även ett blogginlägg är ett ”verk”. Så, mina vänner – blog on! :-)
I går kom nyheten att unga män med bra kondition är intelligentare och har högre betyg än sina jämnåriga soffpotatisar, och därtill gör de som har bra kondition en snabbare karriär.
Detta hade forskarna kommit fram till genom att studera ynglingar under och efter mönstringen till det militära. Och jag undrar: varför har studien inte tagit med fler parametrar, som kan påverka tolkningen av siffrorna?
Kan det t ex inte tänkas att de idrottande ynglingarna är mer sociala och har ett större socialt nätverk än de icke-idrottande? (Alla vet väl hur viktigt det är med kontakter för att få jobb, särskilt ett bra jobb!) Och att de kanske är ganska utpräglade tävlingsmänniskor, och mer karriärinriktade än medelsvensken?
Kan det inte även tänkas att icke-idrottande unga mäns värderingar inte sätter en snabb karriär som främsta mål i livet? M.m. m.m
Och vad vet forskarna om alla de som inte mönstrat?!? Numera mönstras ju bara de som självmant propsar på att få göra militärtjänst – och ytterst få av alla unga kvinnor! Är de som mönstrar verkligen ett representativt urval av alla svenskar mellan 18 och 30 år?
Och traditionella intelligenstester mäter egentligen bara hur bra man är på… intelligenstester! Och de mäter dessutom bara en viss sorts intelligens – och man kan faktiskt träna sig på att bli allt bättre på att klara intelligenstest, utan att för den skull ha blivit intelligentare!
I den underhållande och läsvärda boken ”How to lie with statistics”, som jag ofta tänker på vid läsning av diverse statistik, visas många bra exempel på hur statistik kan användas för att bevisa i stort sett vad man vill. T ex att pojkar med stora skor är mer intelligenta än pojkar med små skor – jo, det är statistiskt bevisat! Man jämförde åttaåringar med 16-åringar, nämligen… Och intelligenstestet var konstruerat så att det var svårare för en åttaåring att klara av dem…
Jag är mycket skeptisk till statistik och håller med Mark Twain i hans ord: ”Det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik!”
Blev så avundsjuk när etermedierna i går översvämmades av bilder, spekulationer och litegrann fakta kring Det Stora Helikopterrånet – tänk att både få flyga helikopter och att få ett rejält antal miljoner för besväret!
Jag har aldrig flugit i helikopter, och de skulle jag verkligen vilja prova på! Särskilt det där med att ”hovra”, som det talats så mycket om i samband med famösa ubåtsjakter. Så häftigt att sväva i luften, nästan som hängande i ett snöre!
Att hovra innebär väl visserligen ett j-kla oväsen, men ändå…
Något som är nästan ljudlöst är däremot att flyga segelflygplan, vilket jag gjort några gånger. Härlig upplevelse, för det enda ljud som hörs är vindens vinande mot planet, och man känner sig som en glada som svävar på uppvindarna. Och detta fantastiska att flyga utan minsta motorhjälp (ja, förutom när man dras upp av ett motorplan, förstås…) – det känns både ofattbart himmelskt och så nära att vara en stor fågel som man kan komma! ”Men är du inte rädd när du sitter i ett segelflygplan?!?” frågade vännerna förfärade. ”Det har ju ingen motor!!!” Nä, just det: ett segelflygplan har ingen motor – som plötsligt kan stanna! Man bärs av vindens kraft och sin egen skicklighet att läsa av geografin för att hitta uppvindarna.
Men hovra – det kan ju bara helikoptrar…
Och alla miljonerna, de finns ju väldigt jordnära…
Fast så fjärran osynliga ändå… Men det är väl lika bra det, för alla miljonärer jag känner – och av en märklig slump råkar jag känna mer än ett halvdussin som har en eller flera miljoner på banken – jo, alla miljonärer jag känner är extremt snåla och ägnar sin mesta kraft och energi åt att spara ihop ytterligare mer pengar, som de inte heller unnar sig eller andra att ha glädje av. Och en snål miljonär vill jag verkligen inte bli! De mest generösa människor jag känner, och har känt, ärmänniskor som inte har det särskilt fett. Det är väl därför som människor av vår sort aldrig kommer att bli miljonärer… :-)
Se vilken fin och sällsynt present jag fått, av en av mina pantersniglar:
Äggen värptes natten till 1 september, och nu, efter tre veckor, kan man se små foster inuti äggbubblorna! Hoppas, hoppas att fuktighet och temperatur (inomhus) är rätt, så att det om ett par veckor kläcks små mini-pantrar…
Äggen är stora, 5-6 mm med ögonmått mätt, och äggklumpen hålls ihop av små och stora skimrande slemklumpar .
Mamman släppte jag fri på kvällen – jag ställde burken utan lock på yttertrappan, där jag brukar mata ett antal pantersniglar i olika storlekar med uppblött torrfoder för katter. Jag tyckte att jag kände igen henne bland tre stora pantrar som kom uppkrypande på trappan tidigt häromkvällen…
Jo, jag vet att sniglar och snäckor är hermafroditer och både han och hon samtidigt – men när de lagt ägg får man väl kalla dem mammor? ;-)
Han fotograferades på taket till ett av World Trade Center-tornen, sekunden innan ett av de kapade planen flög rakt in i byggnaden…
Det sensationella fotot spreds snabbt via email ett par veckor efter katastrofen. Det påstods att kameran med fotot hade blivit funnen vid uppröjningen av den rasade skyskrapan, men mannen själv hittades aldrig.
Men… så var det en del observanta läsare som påpekade en hel del fel i bilden, bl a att det första planet flög in i WTC från motsatta hållet…
Och sedan dök det upp fler foton med den katastrofalt närvarande turisten, som överlevt flera tidigare stora olyckshändelser…
Han hade varit med länge, också… – och alltid rakryggat överlevt…
Han tycks ha haft en speciell fascination för flygande farkoster, men inte heller fartyg försmådde han:
Så småningom kom det fram att det var en ungrare som besökt WTC långt innan 9/11, och som själv manipulerat WTC-fotot - och dessutom många andra katastrof-foton, där han placerat sig själv i händelsernas centrum.
Man kan ha mycket kul med PhotoShop…! Se fler foton och läs mer om turisten, som var “on top of the news”…
Jag har hittat fotona på flera ställen på Internet och aldrig med copyright-uppgifter, så jag bedömde det som fritt att låna. Och upphovsmannen ville ju själv att det skulle spridas…
(Ville inte publicera foto nr 1 i går, på årsdagen av 9/11)
På allmän begäran (från Badaren samt Shirouz) kommer nu äääntligen ett inlägg om Unge Älskaren! Men det blir långt…
En av mina väninnor, Eva, är en underbart varm, trevlig och spontan kvinna som ofta inte ger mig någon längre startsträcka. En dag i juli ringde hon och väckte mig (klockan var nästan lunch, men jag hade inte somnat förrän vid sju på morgonen) och sa: ”Kom ut nu, vi ska åka till stranden och vill att du ska med!”
Nu är det så att jag behöver tid och kaffe för att vakna ordentligt, men jag drog på mig en sval kjol och kortärmad blus och stapplade ut, fortfarande inte riktigt vaken. På min infart stod Eva, tillsammans med en ung man och en vacker ung tjej. De presenterade sig som John och Andrea, och Eva berättade att de var från Rumänien och att John jobbade på ett bygge på en kursgård i trakten – ägaren håller på att bygga ett hotell för att själva kunna ge sina kursdeltagare övernattning.
Efter att ha bjudit på kaffe, och själv hunnit vakna till av denna gudadryck, gav jag efter för deras övertalningar och vi satte oss i Evas bil och åkte iväg.
John fick köra, för han behövde övningsköra inför körkortsprov, och jag satt bredvid. Ingen skylt om övningskörning på bilen, och inget tillstånd – jag sa till Eva att det kunde gå illa om något hände eller om vi blev stoppade av polisen. Men Eva var glad och obekymrad, eftersom hennes manodepressivitet var i en lätt manisk fas, så hon brydde sig inte.
Efter några mils försiktig körning parkerade John i skuggan intill en häck, så jag kunde inte komma ut förrän han stigit ur. Just som jag skulle hasa över till förarsätet böjde sig John in nära mig, sa lågt ”I like you!” och kysste mig hastigt på båda kinderna och sedan på munnen. Jag kunde inte komma undan och satt där förstummad och illa till mods över denna närgångenhet, men de andra var redan ute ur bilen och jag skyndade mig ur.
Väl nere på stranden strosade Eva längs vattenbrynet för att leta snäckor, och John, Andrea och jag satt på badlakan och plockade ur deras välfyllda kylväskor. Jag försökte dra in Andrea i samtalet, men hon var blyg och tystlåten så det blev mest John och jag som pratade. Han hade både charm och humor, och var snabbtänkt, livlig och glad, men han verkade väldigt omoget onyanserad och rejält självöverskattande. Vi pratade mycket om hästar, eftersom John brukade rida på Evas besvärliga häst och höll på att på att rida in grannens många ardennerhästar. Och han red dem barbacka, eftersom han självsäkert hävdade att ”I never fall off a horse!”.
”I’ll come by some day when I’m riding and show you”, sa John, och jag sa att det vore trevligt att se honom rida ardenner men att han skulle ringa först.
Medan vi pratade såg han på mig med glittrande blick, och han lade ofta handen på mitt ben, så jag drog kjolen ner över vaderna för att markera min revirgräns. Om jag varit 20 år närmare hans ålder, 27, så hade jag genast tänkt att han flirtade med mig, men nu värjde jag mig i det längsta för den tanken. Men tecknen var så tydliga, så till slut måste jag häpet konstatera faktum. Herregud! Bredvid honom satt Andrea, yppigt vacker och bara 18 år – och så flirtade han med mig!
Jag lyckades övertala Eva att köra när vi skulle hem, och det gick undan. Hon kör väldigt säkert och bra, men när hon är manisk kör hon fort!
När vi kom tillbaka ville Eva gå på en restaurang i närheten, men jag ville hem. Vi steg ur bilen utanför mitt hus, John kramade mig och alla försökte övertala mig att följa med och äta. Medan vi diskuterade stod han bredvid mig med ena handen fortfarande om min midja, och när jag stod fast vid mitt beslut lät han handen smeksamt glida ner över höften ett par sekunder. Jisses! Sedan kramades vi adjö allihop, och John kysste mig på nytt på båda kinderna.
Nästa morgon väcktes jag klockan åtta av att telefonen ringde: ”Hello, it’s John. I’ll come to you att two o’clock – OK?”
Jag svarade att jag skulle lyssna efter hovklappret.
Tjugo i två öppnade jag ytterdörren för att sätta mig med en mugg kaffe och lyssna efter det härliga ljudet av hästhovar – och hörde det genast! Gick in med hunden, och öppnade sedan grinden till den övervuxna gången till gatan på baksidan. Och på gången kom John skyndande emot mig – utan häst! Innan han hann krama mig frågade jag var han gjort av hästen, och han pekade in mot den vildvuxna trädgården på baksidan av huset. Vi trängde oss igenom buskarna – och där stod en fuxfärgad ardenner, med vackert rågblond man och svans, bunden vid en stor sälgbuske i mitten och smakade på en vinbärsbuske intill.
”Man tar inte in hästar i folks trädgårdar utan att fråga först!”, sa jag irriterat till John (men på engelska, förstås). Åh, förlåt, det visste han inte, svarade han och såg skamset hundögt på mig en kort sekund, och såg ut att lägga det på minnet (”Inte ta in hästar i trädgårdar utan att fråga om lov först”).
Vi slog oss ned på den mest gräsmattelika biten, han tog ridderligt av sig sin jacka och bredde ut den – men jag ville inte att han skulle sitta bredvid mig, och så nära, så han satte sig i gräset mittemot mig.
Först pratade vi litet om hästen, som hade det tjusiga namnet Evelyn, och under tiden hann Evelyn trampa sönder tömmen som hon var bunden med. John knöt ihop den och vi fortsatte prata hästar och ridning. John såg på mig med glittrande ögon och jag kände mig alltmer besvärad. Efter en stund tog jag tjuren vid hornen och frågade vad han ville mig.
Han böjde sig fram intill mig, såg hängivet på mig och kysste mig på båda kinderna och sist på munnen (åh herregud så pinsamt det kändes!) och sa sedan, med blicken djupt in i min: ”I’m sexually attracted to you! I want to kiss you and caress you, I want to kiss your face and your lips, I want to kiss your breasts…” Där avbröt jag honom hastigt genom att hålla upp handen som ett stopptecken, och så påpekade jag att jag var ju gammal nog att vara hans mamma! Men det viftade han bort med att han tyckte om ”old women”, och jag rådde honom att säga ”mature women” i stället. Han nickade 0ch såg ut att lägga det också på minnet, för framtiden.
Jaha, vad skulle jag säga då, utan att såra hans manliga självkänsla? Klarspråk var det enda rätta! Jag sa att jag inte ville ha sex med någon som jag inte kände ordentligt och utan ömsesidigt känslomässigt engagemang. Johns ansikte mörknade och han såg med ens inte alls glad och ivrig ut.
Just då trampade Evelyn plötsligt sönder tömmen för tredje gången, och John måste knyta ihop den igen – tur att tömmen var lång!
Ja, efter min sista replik gick liksom luften ur samtalet, om man säger så, och efter en kort stund reste jag mig för att avsluta den pinsamma situationen. John lösgjorde Evelyn, som vid det laget började bli otålig efter att ha ätit upp allt välsmakande hon kunnat nå. John ledde henne tillbaka ut på byvägen, lade ena handen på hennes ljusa mankam och svingade sig upp med en smidighet och snabbhet som gjorde mig grön av avund. Inte ens när jag var 16 och red min första ponny hade jag kunnat sitta upp så snabbt och elegant på en häst utan sadel!
Efter några minuters prat om Evelyn önskade jag John allt gott, och han vände henne hemåt och skrittade i väg. Efter en liten bit manade han fram henne i trav, och först då kom jag på vad jag borde ha sagt till avsked: ”Ask me again in twenty years!”
Jag upplevde faktiskt inte Johns ivriga uppvaktning som ett mått på min attraktionskraft, utan nog mer som en yttring av Hillary-syndromet…
Uppdaterat oktober -10: Efter att grannens ardennrar var inridna slutade John på bygget och började i stället rida in vuxna halvblodshästar, som uppfödaren hade så många av att de var väldigt litet hanterade. John vägrade rida i vanlig (s. k. engelsk) sadel, för honom dög bara westernsadel och eftersom ingen sådan fanns så red han barbacka – och utan något så tramsigt som en hjälm, som han ansåg vara för amatörer. (”I never fall off a horse!”…) De första två hästarna gick bra, men så skulle han rida en 4-årig hingst – och då blev han avkastad! Jag träffade honom ett par dagar senare, eftersom han ringt mig och bett mig köpa och köra hem litet mat till honom, och han linkade rejält och hade uppenbarligen väldigt ont. Eftersom han inte hade några sjukvårdspapper med sig från Rumänien och inte hade skaffat sig ett svenskt personnummer medan han arbetade på bygget så skulle det bli väldigt dyrt att söka sjukvård i Sverige, sa han, och han trodde att han snart skulle vara bra igen. Men efter ytterligare ett par dagar utan bättring lånade han ett par kryckor och reste hem till Rumänien på hästägarens bekostnad. På sjukhus där visade det sig att han brutit tre revben! Men när Eva ringde honom före jul sa han optimistiskt: ”I’ll come back next year!” Men han är fortfarande kvar hemma, och har fått ett deltidsarbete som brevbärare. Hans dröm om att flytta till Sverige verkar långt borta, just nu...
(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!
Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:
Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.
Min nya blogg heter Mördarsniglar och trädgårdsliv och är tänkt att ge tips och diskutera mördarsniglar och andra problem i trädgården, och att handla om trädgårdslivets många olika fröjder och mödor. Jag hoppas det ska bli ett givande och tagande, och med många kommentarer om besökarnas egna erfarenheter och funderingar.
Sniglar.nu ska givetvis inte ersätta Hemligheter.nu – vad skulle väl kunna ersätta Hemligheter? utbrister jag med uppriktig förundran – för Hemligheter är mitt hjärta närmast, och jag har fått så underbara bloggvänner här. Nej, sniglar.nu är en avknoppning – sådär som framgångsrika företag knoppar av delar av verksamheten till nya företag på egna ben!
Förmodligen publicerar jag mycket av Sniglar.nu-materialet även här, i kategorin Gröna Hemligheter. Såvida ni inte ropar ”Nej, inga fler sniglar nu!” – men snälla, det gör ni väl inte…?
Jag har blivit mamma många gånger – till valpar, föl, lamm och griskultingar. Ja, till och med till hemmakläckta mördarsniglar! Men i slutet av juli blev jag plötsligt fostermamma till små kottungar:
Ett par dagar innan de närmade sig mig bland vinbärsbuskarna hade jag sett en överkörd, vuxen igelkott på vägen utanför min trädgård, så jag drog slutsatsen att de små kottungarna blivit moderlösa. Alltså behövde de hjälp för att överleva. ”Mjölk är inte bra för dem”, tänkte jag, för det hade jag hört, ”men pannkakor tycker de om, och det kan man ge dem…” Men jag hade bara ett ägg hemma, så nödlösningen blev att dela köpta våfflor i små bitar, hälla ljummet vatten över dem och fullända maträtten med en rå äggula.
När jag kom ut med maten var småkottarna försvunna, men efter en stund tittade de fram under buskarna, ivrigt vädrande i luften. Jag satt i gräset någon meter från maten, och de tvekade litet innan de gick förbi mig och fram till maten. Men sedan åt de, ivrigt och glupskt, och med täta sidoblickar på mig.
Dagen efter var det plötsligt fyra små kottungar som kom fram till maten, och de lärde sig snabbt att mitt lockljud betydde att maten var serverad. Morgon och tidig kväll fick de uppblötta våfflor med äggula, och de tillät att jag satt en meter ifrån dem. Den minsta av dem brukade sniffa på min ena sko på väg till maten, som för att hälsa.
På fotot ligger maten på locket till en 1-liters glassburk – då kan ni föreställa er hur små de var i början! Nu har de vuxit väldigt och fått en större matskål, och våfflorna har på sistone sakta bytts ut mot uppblötta kattpellets. De tyckte bättre om våfflorna, men våfflor innehåller säkert inte tillräckligt med protein, kalcium och andra viktiga näringsämnen. Och så är de nog inte bra för tänderna, som de nu har fått!
Vilket ska jag berätta om först, när det nu äntligen under kort tid har hänt något utöver den vanliga lunken och det ständiga trädgårdsarbetet (som länge tagit all ledig tid och ork)?
Igelkottarna har jag fotat, likaså vävstolen…
Fast jag misstänker nog att många är mest nyfikna på den unge älskaren, och han inträdde för all del på scenen först i ordning rent kronologiskt. Måste dock samla mig ordentligt innan jag kan berätta om honom… ;-)
Jag tror jag börjar med igelkottarna, som är sötast – ska bara fixa till ett foto litegrann först. Firefox, vik hädan – Photoshop, sätt igång!
Har inte varit mig lik sedan min tuffa influensa i våras – min astma blev riktigt elak och jag var så trött så trött så jag varken orkade eller kände för att blogga, surfa eller ens läsa mina favoritbloggar. Orkade inte ens svara på alla mail. Inte kul alls!
Åkte till slut till Vårdcentralen, andfådd och flåsande bara av att släpa mig den korta sträckan från bilen till receptionsluckan. Farbror doktorn lyssnade på mina lungor genom stetoskopet, knackade på olika ställen på ryggen och sa, som ett belåtet konstaterande: ”Klart obstruktivt!”
Och så fick jag andas i den underbara apparaten som får ner den lindrande medicinen långt ner i lungorna, på ett sätt som inhalatorn (eller kanske snarare mitt sätt att inhalera) inte klarar. Kände mig som en ny människa efteråt – äntligen fick jag ner syre i lungorna! Och så lyssnade doktorn igen, nöjd med resultatet, och jag fick blåsa i Piff-mätaren igen och kunde öka från 160 till 250! Och så skrev doktorn ut bl a cortisontabletter, och jag drog djupa, sköna andetag på väg tillbaka till bilen.
Och jag bannade mig själv för att jag inte gått till doktorn långt tidigare! Så dum man kan vara, fastän man är vuxen och klok!
Hoppas ni kan andas skönt, och har det gott i hänryckningens tid!
Från Basenjiuppfödaren väster om London körde jag söderut, mot Brighton. Trots min fascination av Janets Basenjis så kände jag att det inte var rätt ras för mig att leva med – jag hade tidigare haft Amerikanska Cocker Spaniels och måste nog betecknas som en utpräglad spaniel-människa…
Utanför Brighton skulle jag besöka en dam som hade en liten, seriös uppfödning av Cavalier King Charles Spaniels, men först skulle jag övernatta i Brighton för litet sightseeing förmiddagen därpå.
Att hitta till Brighton var inte svårt, men att hitta till något Bed & Breakfast var desto värre. Jag hamnade i en av de många ”round-abouts” – rondeller av ofta litet format som engelsmännen redan då flitigt bestrött sina vägkorsningar med – och i skymningsljuset hade jag svårt att läsa skyltarna till de fem utvägarna från rondellen.
Varv efter varv smög jag sakta i innerfilen i rondellen, med tutande bilar tätt inpå på utsidan, och blev alltmer desperat. Till slut såg jag en lucka och kastade mig ut ur rondellens ekorrhjul och in på en väg som jag inte såg vart den skulle leda – men till någon B&B ledde den i vart fall inte. Så småningom letade jag mig tillbaka till Brighton igen och hittade ett litet, bedagat hotell som såg billigt ut i mer än ett avseende. En bar i bottenvåningen stod för oväsen och skrål långt in på natten, sängen var nedlegad och särskilt mycket sömn blev det inte…
Nästa förmiddag tog jag mig till strandpromenaden och besåg den berömda, jättelånga nöjespiren, som så års stod ganska tyst och övergiven på sina höga ben i det låga tidvattnet. Små fiskebåtar vilade på den långa stranden, i väntan på högvatten och bärkraft.
Och så såg jag det Indien-inspirerade palatset The Royal Pavillon,
som är ett före detta kungligt palats byggt under tidigt 1700-tal. Tyvärr var det inte öppet så jag såg det bara från utsidan – men bara det var ju en märkligt oengelsk men fantastisk syn. (Fotot har jag lånat från Brightons svenska turistsajt – mina egna bilder är tagna med diafilm och kräver speciell scanner.)
Och sedan lyckades jag faktiskt hitta rätt väg ut ur Brighton, och puttrade i min tvåtaktar-Saab mot Cavaliererna…
Är nyss återuppstånden efter en veckas influensa – och aldrig hade jag trott att man kunde bli sååå himla sjuk av influensa! Rena nära-döden-upplevelsen, när det var som värst! Högmodigt hade jag även denna vinter struntat i att vaccinera mig, trots min astma, för jag tänkte att jag har ju aldrig fått flunsa förut, så… Rätt åt mig, kanske, att jag fick mig en virus-smäll!
Lyckligtvis hann jag gå en tur på bokrean innan flunsan bröt ut, och märkligt nog lyckades jag avstå helt från trädgårdsböcker (men ärligt talat så har jag ju ett par hyllmeter redan…).
Däremot blev det några matböcker – trots att jag redan har flera hyllmeter kokböcker, mer än hälften av dem dock recensionsexemplar (försvarar jag mig med…). Men matböcker med härliga, upphetsande foton är goda investeringar, tycker jag: man njuter av de läckra bilderna, läser recepten noga och känner doften och smaken av ingredienserna medan man läser – och tar sig sedan en knäckemacka med kaffe. På så vis håller man matkontot nere, men har ändå, på sitt eget sätt, avnjutit en vacker, välsmakande måltid… ;-)
När jag kom hem från Storstaden hade jag redan hunnit börja må riktigt risigt, så jag stöp i säng utan att ens försöka bläddra i mina nyinköpta böcker. Och nu, när jag äntligen vill njuta av upphetsande bilder innan jag lagar litet enkel pasta med vitlökssmör, så minns jag plötsligt inte var jag lade reafynden…
Kanske är jag ändå inte 100 procent frisk ännu…
Hittade via en länk hos Peace in mind (?) till DN:s nyaste medarbetare: Prosapolisen. Prosapolisen är respektingivande och skoningslös, och enligt Prosapolisens egen utsaga är det många som har anledning att oroa sig över att bli föremål för spaning:
”Romaner, noveller och essäer är en tummelplats för såväl småskurkar som storförbrytare. Brotten kan bestå av allt ifrån bristande grammatik till narrativa inkonsekvenser och uselt bildspråk”, deklarerar Prosapolisen för DN.
Camilla Läckberg råkar riktigt illa ut när hon granskas av Prosapolisen – förundersökningen av enbart förstasidorna i tre av hennes deckare har lämnats till åklagare, bl. a. på grund av ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan nämns:
”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.” (Från första sidan i Predikanten. )
”Faktum är att det antal prosatekniska förbrytelser som inte är begångna i detta författarskap är att betrakta som undantag”, konstaterar Prosapolisen bistert i DN. Läckberg betraktas dessutom som återfallsförbrytare, vilket givetvis gör hennes brottslighet än allvarligare.
Man är benägen att hålla med… :-D
Diktdoktornär en betydligt vänligare typ, som bara vill bota och lindra – inte ställa inför skranket. Allmänheten får skicka in egna dikter, som sedan får både diagnos och behandling av Diktdoktorn. Ofta är strykningar det som hjälper mest, men även annan behandling kan vara välgörande.
Diktdoktorn saknar Prosapolisens kärva humor men är ändå läsvärd för de språkligt och lyriskt intresserade.
Visst är Prosapolisen är en man i vår smak, Ulvstrumpa?!?
Men hugaliga, ifall han spanade i bloggvärlden också…
Jag hade bestämt att köpa en valp när jag kom till England och lutade mest åt en Cavalier King Charles Spaniel, men skulle besöka en basenji-uppfödare innan jag bestämde mig. Basenjis är mycket speciella hundar, elegant byggda, charmiga och fascinerande, självständiga i sinnet nästan som en katt – och så kan de inte skälla. Däremot kan de yla, gällt och sjungande… Kolla här! - Ooops, voffor blir det på ditta viset? ;-)
I utkanten av stor-London bodde uppfödaren, som hette Janet. Hon bodde i en jättestor husvagn, av den där typen som är avsedd att ställas upp permanent och är en villa i mini-miniatyr. I ett prydligt och lummigt område med många sådana caravans, med en egen liten trädgård runt varje caravan och med höga träd och smala, slingrande vägar bodde hon – och i denna caravan bodde hon med sina fem vuxna basenjis. Emellanåt hade hon även en kull valpar, men inte just då.
Blev mycket väl mottagen av den långa, kraftiga Janet och hennes hundar, och vi satt i det lilla ”vardagsrummet” och drack te medan hundarna ömsom busade, ömsom tiggde biscuits. Och jag undrade hur sjutton det gick att husa en kull livliga valpar på detta begränsade utrymme…
Varje kvadratcentimeter av husvagnen var optimalt utnyttjad, men det var ju trots allt ganska trångt! I ”sovrummet” fanns nästan bara plats till en bred säng – och alla hundarna sov givetvis i sängen, och helst tätt hopträngda intill sin matte.
Janet var väldigt trevlig – livlig, glad och med ett hjärtligt, bullrande skratt – och fysiskt sett mycket olik sina ganska små, eleganta basenjis. Utifrån det yttre skulle man snarare trott att hon skulle valt boxer, eller någon annan bastant byggd ras – men jag tror att man snarare väljer ras efter den inre överensstämmelsen.
Janet berättade bl a om sin väninna Sarah, som flyttat ihop med en ny man i mogen ålder. Sarahs basenjis ville förstås också sova tätt intill sin matte, och den nye mannen accepterade utan protester att de sex hundarna trängdes med dem i sängen. ”Damned understanding bloke!” sa Janet imponerad, och vi skrattade gott i hemligt samförstånd. Våra högljudda, hjärtliga skratt fick Janets basenjis att studsa fram och tillbaka över oss i den trånga soffan, och jag hann se nöjda, instämmande leenden i deras hemlighetsfulla ansikten.
(Länk direkt till YouTube, så att ni kan se, och höra…)
”Och så går vintern i väntan på våren, och våren i väntan på sommaren, och sommaren i väntan på sommaren”… läste jag för åratal sedan i en litet vemodig kåserisamling av Viola. Jag tror jag citerat henne bokstavligt rätt.
Ja, så funkar vi alltför ofta – inte Närvarande i Det Nuvarande, väntar på vad som komma skall, längtar så mycket att vi inte märker när vi står mitt uppe i Sommaren fastän vi har den runt omkring oss, om ock regntung. Varma, vackra vår- och sommarkvällar tar jag ibland med mig en Pernod till dagens höjdpunkt: vilan och eftertanken en lååång stund överst på yttertrappan. När dagen stillnat, när trafiken tystnat, när grannarna gått in för att titta på TV – då sitter jag på min yttertrappa och njuter av stillheten, och den kvardröjande värmen, och alla växter som doftar och prunkar i krukor som kantar varje trappsteg på båda sidor. Och nedanför trappan, och på innergården. Och min lilla hund sitter i knät och spanar efter katter. Och Vintern känns långt borta, och jag smuttar sakta, sakta på min Pernod och tycker att Livet trots allt kan vara ganska skönt… Pernod har en mycket speciell smak, och bara vi som aldrig övergett barndomens lakrits-kärlek tycker om det. Pernod är i oblandad form intensivt gult och helt genomskinligt, men när man späder ut det med vatten opaliserar det och blir nästan ogenomskinligt, och bleknar i färgen. Själv tar jag 1 del Pernod + 4 delar vatten med en god apelsinjuice i. (Mer vatten än apelsinjuice.) Och absolut ingen is! När dagen svalnar mot kvällen, då stillar jag mig och sitter med min Pernod på yttertrappan, och funderar på allt mellan aftonhimmel och himlajord.
Det här inlägget inspirerades jag till när jag hos Ulvstrumpa läste om ordet ”opalinisk”.
Och ni som väntar på en fortsättning om min Englandsresa: ”Kommer snart”. Jag hade velat ha med foton jag tog under resan, men det är diabilder… Men jag får väl försöka beskriva motiven så levande att ni ”svimmar i bänkarna och måste bäras ut” – som i den ormlöse Ormtjusarens tält på Kiviks marknad… ;-)
Var hos min datadoktor i går, med min dator och mitt mobila smalband. Efter en kort bättring lade det nämligen av totalt, kort efter mitt förra inlägg. Jag började undra om det var fel på datorn, och Tele2-supporten trodde att det kunde vara fel på själva modemet… Men gissa var felet fanns – jo i kabeln mellan datorn och modemet! Det var glapp i USB-kontakten, så när min datadoktor provade med en annan USB-kabel så funkade det! Stabilt lyste den lilla indikatorn på modemet, medan vi fikade, och har så gjort hela morgonen nu! Jag hoppas verkligen att detta är mitt sista inlägg om mitt mobila smalband, som de senaste veckorna snarast varit ett radband, med små kulor av kontakt och sedan långa mellanrum utan innehåll… :-( Ni är säkert nästan lika trötta på mina smalbandsproblem som jag varit – nu får det banne mig se till att funka i fortsättningen!
Nu är mitt mobila smalband litet bättre, tack vare en förlängningskabel till modemet som jag fick av min datadoktor. Måtte bättringen vara bestående!
Själv är jag förkyld och på barnsligt humör, så jag har lagt in en livlig liten tiger som alla kan leka med, i högerspalten. Och om man klickar på ”more”-knappen, så hittar man en köttbit som man kan ge till tigern.
Hittade en fladdermus också, och en häst och en leklysten valp, och en söt liten kattunge att mata och leka med – men jag känner mig nog mer som en tiger.
Nu ska jag bloggvandra, och hälsa på hos bloggvänner som smalbandet tvingat mig att försumma. Ha en skön söndag, alla! :-)
