Entries Tagged 'Ur minnet' ↓

Årets julklapp – korkat!

Nu har Handelns Utredningsinstitut kungjort vad som nominerats som Årets julklapp. (I år är det VR-glasögon.)  Men de är helt fel ute. Åtminstone om man frågar svenska folket. Det vanligaste som vuxna svenskar önskar i julklapp är nämligen – ”ingenting”.

Det har Rädda Barnen tagit fasta på och skapat gåvobrevet Ingenting för att hjälp barn på flykt till en tryggare tillvaro – jättebra ide’! Om de man vill ge en julklapp till inte önskar sig någonting så tror jag inte att de blir lyckliga av ett par VR-glasögon.

”Årets julklapp” är bara ett marknadsföringsknep, för att gynna handeln. Ett sätt att lansera en speciell sorts produkt, som ofta är något som vi tröga konsumenter inte förstått att köpa tillräckligt mycket av. Ibland blev det fiasko – vem använder till exempel bakmaskiner i dag? Sådana ser jag ofta på Amnesty och loppisar…

Minns ni vad som var Årets julklapp i fjol? Jo, robotdammsugare. Hur många mottagare är lyckliga över dem? Organisationen En Köpfri Dag kontrade raskt robotdammsugaren med ett eget klappförslag: en luftgitarr. Ett utomordentligt utmärkt förslag!

När min storebror och jag frågade vår far vad han ville ha i julklapp, när vi var små, så svarade han varje år: ”Snälla barn.” Vi förstod inte riktigt vad han menade, för vi tyckte faktiskt att vi var snälla som vi var. Det här var på 50-talet, när nästan alla barn var väldigt snälla.

Så vi gav honom ett paket John Silver. Varje år. Han verkade aldrig särskilt tacksam.

På tal om bröllop…

…så har jag bara varit på två bröllop. Det första var när min storasyster gifte sig, och där var stämningen en aning dämpad. Min syster, som varit yrkesverksam och haft egen inkomst i flera år, ville att vår far skulle bekosta bröllopet. Han brukade inte neka henne något, men där gick hans gräns – och jag förstår honom litegrann, han var sjukpensionär och det vore litet gammalmodigt och omotiverat när brudparet hade egna, bra inkomster. Dessutom var han nog inte särskilt förtjust i brudgummen.

Jag vet inte om min syster och vår far nådde någon kompromiss beträffande bröllopskostnaderna, men jag tror att brudgummens föräldrar bidrog till betalningen. Men det blev ett ganska spartanskt bröllop, med liten vigsel i en liten gammal kyrka, och därefter en liten  bröllopslunch på ett litet pensionat i närheten. Det var bara respektive familjer som var med. Ingen musik eller dans, inga stora blombuketter, allting var liksom litet och ganska festlöst. Vår far höll kanske ett mycket litet tal, jag minns inte. Några telegram från brudparets vänner lästes upp. Det var allt. Brudgummen var strålande glad och självlysande kär, hans familj verkade lycklig men vår far var ganska tyst och min syster såg varken nöjd, kär eller lycklig ut.

Ett av vän-telegrammen, som kom från en nyskild man, löd: ”Var glada. Lycka till”.

Tja, mer behöver väl inte sägas…?

Förutom, möjligtvis, att det blev skilsmässa så småningom – men det var knappast vår fars fel, vad min syster än må anse.

Svåra släktbryderier…

Min storasyster kallade vår mormor för farmor, vilket förbryllade mig väldeliga när jag var liten. Men jag grubblade inte länge över det, för jag var säker på att min syster måste ha fel!

Och jag hade en morbror som även var min farbror, och en faster som även var min moster. Det är fullständigt sant, men ingen tror mig! Kan någon räkna ut hur det förhöll sig? (Jag klurade ut det, när jag närmade mig tonåren.)

Domen över död man

Min bror och jag stod utanför vår fars hus. Vår far hade dött kvällen innan, plötsligt, i sin tredje hjärtinfarkt. Jag var tjugo år, min bror var 24 och skulle snart bli pappa. Han stod med ryggen vänd mot huset och blickade oseende ut över ängen bortom trädgården. Novemberdimman hängde lågt över det höstgula gräset och dämpade alla ljud. Jag kände ingen sorg, bara en tyst vrede för min egen och min brors skull.

”Jag ska inte bli en sådan pappa som han”, sa han plötsligt, med en hel barndoms och ungdoms saknad och övergivenhet i rösten.

Och det blev han inte heller. Han blev en fin pappa.

”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör: domen över död man.” (Ur Hávamál, troligen diktad i Norge omkring 900)