Och man undrar ju genast om den åker tunnelbanan både tur och retur, eller om den tar flyget hem. Och kanske reser den dessutom för att träffa en annan duva att bilda par med – duvor skulle ju aldrig vilja gå på krogen, där så många mänskliga långbeningar jagar partners.
Och så hoppas man ju innerligt att SL inser duvans PR-värde, och att all personal bemöter duvan med den omtanke, vänlighet och respekt som den förtjänar.
Hur som helst så var det veckans bästa och ljusaste nyhet, nu i novembermörkret – den gjorde mig så härligt, barnsligt lycklig.
Låt oss hålla tummarna för att duvan överlever vintern, och att den inte blir trampad på tårna av klumpiga långbeningar!

Vill ni se bildbevis så hittar ni det på Studio Ett:s hemsida! Även ljudfil finns där :-)
TV kanske har med duvan om ett par dagar, det är ju ett trögfotat medium till skillnad från radions blixtsnabba möjligheter. Om inte annat så borde ju duvan få komma med i veckoprogrammet Landet Runt, som gärna har sådana här litet anekdotiska inslag, och ofta om djur.

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, likt en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
………………………… svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
………………………….högt över trädet.

Äntligen vågade Svenska Akademin ge Nobelpriset i litteratur till den underbare poeten Tomas Tranströmer – äntligen! Jag blev så lycklig och rörd när jag hörde Peter Englund tillkännage det, inget Nobelpris har engagerat mig så djupt och gjort mig så innerligt glad!
Tranströmers dikt ovan svävar ofta genom mitt huvud när jag ljumma sensommarkvällar sitter på yttertappan och njuter av tystaden – och jag tittar upp på stjärnhimlen och hör svagt, svagt det avlägsna ljudet av hovar som stampar i mörkret…

(Skrivpuff 6.10: Skriv om att engagera. Men detta skulle jag skrivit om i vilket fall som helst, eftersom jag bubblar av glädje över att en fantastisk poet äntligen fått den höga erkänsla som han förtjänar. Den allra högsta erkänslan har han dock redan fått – oräkneliga läsare världen över i flera decennier, översatt till mer än 60 språk!)

Hittills har jag bara åstadkommit ett par mail, tre kommentarer och fyra ihjälslagna flugor. Vet inte om det räknas…
Tittar just nu på ”Hundra procent bonde”, som är en mysig ung snickare som driver ett litet ekologiskt jordbruk på ett gammalt småbruk i Danmark. I varje program lär jag mig nya saker inom hantverksområdet. Han har bl. a. åstadkommit ett jättefint, stort växthus med altandörrar in till vardagsrummet – jag önskar jag hade råd att åstadkomma något liknande, så att jag kunde sitta i lä för kalla vindar, och njuta av solen när det är kyligt ute!
Nu har jag väl åtminstone åstadkommmit en Skrivpuff?

Dagens Puff: Skriv om att åstadkomma något.

Eftersom de ändå inte har röntgen på min närmaste VC, 2 mil bort, så stannade jag kvar i sängen med mina värktabletter och min värmedyna. Lugn och ro och elektrisk värmedyna är åtminstone tröstande, och jag tror benfast (aj, nu knakade det i revbenen igen!) på att värme bidrar till att lindra det mesta från ömma muskler till influensa och öroninflammationer.
Och hjälper inte det, så hjälper alltid små portioner utsökt choklad.

Helt oskyldig panterbaby

Det tog en stund att komma på benen igen, delvis genom att dra mig upp med hjälp av trappräcket. Jag kände mig rejält mörbultad och skyndade mig (men försiktigt!) in till sängen. Så onödigt att ramla sådär – jag vet ju att tabletterna slår till plötsligt! Jag har många gånger vaknat efter några timmar, sittande i sängen med laptopen i knäet och huvudet på tangentbordet. Men jag skulle ju bara lägga ut mat till mina pantersniglar, så om jag bara inte varit så nyfiken på de båda sniglarna på krukan hade allt gått bra!
Dagen efter hade jag bara ont i nästan alla mjukdelar, framför allt höger skinka och vänster lår, men sedan började revbenen värka på vänster sida. Nä, inte ”värka” – de började göra så ont att jag nästan skrek när jag måste röra mig! Turligt nog hade jag värktabletter hemma, och i dubbel dos och med en elektrisk värmedyna lindad mot vänster del av bröstkorgen blev det uthärdligt. Men det knakar och knäpper i revbenen när jag rör på mig, bara att sträcka ut armen litet för att lyfta kaffekoppen får mig att kvida tyst.
Och nu har jag talat med Vårdcentralen, och de vill att jag åker in och blir kollad. Det vill inte jag, men det kanske är bäst att lyda doktorn…

På videon syns den unge fransmannen Philippe Petit, när han tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 under 45 minuter dansade på lina fram och tillbaka mellan de båda tvillingtornen när de byggts till sin fulla höjd men var till stor del outhyrda och ännu inte helt färdigbyggda. Faktum är att tvillingtornen var mycket kritiserade av både allmänhet och arkitekter, och en ekonomisk kollaps för hela projektet var mycket nära när Petits balanskonst väckte internationell beundran och gav enorm mediauppmärksamhet och reklam även för WTC.

Det tog Petit och hans närmaste vänner flera år att förbereda dansen mellan tornen, och de måste planera noga så att det kunde genomföras när tornen byggts till full höjd men innan det var för många som rörde sig i och kring byggnaderna.
Den vackra pianomusiken är Erik Satie’s Gymnopédie No.1.

För övrigt tycker jag att den ungt medelålders Salieri är oerhört attraktiv, med sina mörka ögon, vackra ögonbryn och sin intensiva blick, och med sitt maskulint vackra ansikte. Och hans näsa – så latinskt snygg, och så manlig! (Har jag gjort bort mig nu?)

Och slutet av videon, med den vackra Serenaden för blåsare som den åldrade Salieri ömsint och beundransfullt beskriver, är en av filmens mest minnesvärda scener. Åtminstone för mig.

F Murray Abraham gör en lysande prestation som Antonio Salieri, filmens egentliga huvudperson och, som han säger i slutet av filmen, ”alla medelmåttors mästare och beskyddare”. Jag har för mig att han vann en Oscar för Bästa biroll – välförtjänt!

Den trötta besökaren fick genast svar av ett ännu tröttare lejon, som ännu inte visste att munkens överklagan inte fick Tingsrätten att ändra sitt beslut om kvarstad och konkursförvaltarens övertagande av alla aktier, eftersom rätten bedömde att ”sabotagerisk föreligger”.

Ibland säger en bild mer än tusen ord – så dock inte de här bilderna, utan betraktarens egen fantasi får själv tänka sig vilka ord som kan passa bilden. Ovan ser ni vad jag själv genast kom att tänka…

Den som vill läsa kalla fakta kan hitta det på civilekonom Johan Schlasbergs site, som uppdateras löpande, och i Skånska Dagbladet, som bevakat Yangtorp länge och väl.

Porten till innergården var inte låst, så jag puttade försiktigt upp den och kikade in. Inte en människa syntes till som jag kunde fråga om lov, så jag gick sakta genom portvalvet medan jag tog fram kameran. Jag fick en smärre chock när jag såg att även gårdshuset var putsat och målat, och jag tyckte det var synd att det inte fått samma färgschema som mot gatan: gulputsade väggar och gröna fönster och dörrar. I verkligheten hade de röda ytterväggarna en aningen kallare, blåare nyans än på fotot, men  jag orkade inte ta mig tid att justera nyansen

Fönstret t h om trädstammen döljer en tredjedel av det niorutade fönstret. Det var köksfönster, och när jag såg det kände jag genast smaken av pressgurka, som jag älskade och som mormor och moster Brita brukade bjuda på – jag kunde nästan äta mig mätt på de tunna, sötsyrliga gurkskivorna! Tunt skivad slanggurka i en lag av socker, ättika, litet salt och en drös hackad persilja, i press under en tallrik med tyngd på – mmm! Min brors tyska sambo, min ”adopterade lillasyster” Sigi, älskade också pressgurkan och moster Brita bjöd alltid på en stor skål när min bror och Sigi kom på besök.

Åsynen av huset och den minimala trädgården väckte en massa minnen hos mig – och en djup saknad efter moster Brita, morbror Hasse och mormor, som är borta sedan länge. Men kusin Kerstin lever ännu, lyckligtvis, och jag hoppas hon överlever mig – hon är ju faktiskt 17 månader yngre!

I Lund var jag bl a i ”Botan” (Botaniska trädgården), som är en härlig oas. På vägen dit gick jag bl a längs Adelgatan, där min mormor bodde när jag var liten, och även min moster med familj. Porten in till gården var olåst, så jag gick in och fotade, och trots att huset bytt färg så kom många barndomsminnen genast över mig.

Jag återkommer med bilder, när jag hittat kortläsaren för kamerans minneskort. Sist jag använt den lade jag den, dumt nog, på ett nytt ställe – men var? Jag skulle behöva litet extra minne, i huvudet, ibland!

Och hur mycket sände SVT, som ju efter World Trade Center-katastrofen sände fortlöpande i mer än ett dygn, även hela natten? I går flyttade SVT inte ens på en repris av Jane Austen’s ”Emma”, de hade Norge med bara som det första av flera inslag i de ordinarie nyheterna både på Ettan och Tvåan! Först när Tvåan avslutade sina kvällssändningar råkade jag höra speakern säga att Kunskapskanalen (eller om det var 24:an) sände norska televisionens direktsända, fortlöpande bevakning. Innan dess hade jag inte ens sett en sådan där löpande textremsa på röd botten, som de visar när allmänheten på någon stor eller liten ort ska delges akut samhällsinformation.
(Men ett otal gånger har SVT visat ett filmat inslag där president Obama på ett tidigt stadium uttalar sig om att vi måste samarbeta mot terrorister,  bl a genom underrättelseutbyte – ty i begynnelsen utgick väl alla politiker från att det var muslimska terroristceller som låg bakom. Hoppas någon talat om för presidenten vid det här laget att polisen anhållit en högerextremistisk, blond och helnorsk nationalist-gutt…)

Än en gång har det visat sig vilket överlägset snabbt nyhetsmedium radion är!

Jag har många tidiga minnen av klockor, t ex avslöjade jag Jultomten när jag upptäckte att  han hade en exakt likadan klocka som min pappa! Då hade jag redan blivit misstänksam över att Jultomten kom när pappa gått ut för att köpa Kvällsposten…
När min morbror Malte dött ärvde jag två klockor efter honom, den ena syns t v på bilden nedan, den fick han när han 1943 fyllde 16 år. Den  har repat glas men fungerar fortfarande och är en Tissot, ett av mina favoritmärken.

Klockan i mitten är också en Tissot, med årtalet 1925 ingraverat i silverboetten. Den har ingen uppdragskrona, så jag vet inte om den är funktionsduglig – men den är vacker i sin åldrade slitenhet, och jag fylls av vördnad inför dess snart sekelgamla ålder. Den tredje är också en Tissot, fullt fungerande, som jag gissar är från 40-talet eller litet senare.
Läste förresten någonstans på nätet att kvalitetsklockors sekundvisare har ”svepande rörelse”, till skillnad från enklare klockor som liksom hackar fram sekunderna. Många av mina gamla klockor sveper fram sekunderna, och det är en njutning att se!

Klockorna ligger ovanpå en fantastisk bok om armbandsur, mer än 500 sidor och fullspäckad med fakta och vackra bilder av vackra och intressanta klockor. Den hittade jag på Bokbörsen, hos det lilla antikvariatet SL Books i Göteborg, med superb och snabb service.

Ett intressant kapitel handlar om förfalskningar av kända, dyra märken. Mest förfalskad är nog Rolex, och själv har jag tre falska Rolex, som ingick i en hög jag köpte :-)  Känner inget behov av någon äkta Rolex, föredrar fina klassiska märken som Tissot, Lagonda, Omega och Certina, helst 40-60 år gamla.
Hoppas kunna lära mig enklare reparationer – hittills har jag kommit så långt att jag kan ta av bakboetten, och vet hur man ruckar en klocka som går för fort eller för sakta. Nästa steg blir att byta glas, jag har köpt en fin glaspåsättare och -avtagare av det klassiska urverktygsmärket Bergeon och behöver byta glas på min morbrors gamla Tissot.
Kan jag sedan klara att byta fjädrar också så kanske jag får fart på bland andra en märkeslös gammal klocka med den fantasiväckande gravyren ”Tack till syster Emma”.

P.S. Mina magnolior klarade vintern, om ock litet tilltufsade! Men blåregnet ser dött ut, och mina Austinrosor, och de flesta grenarna på min New Dawn. Men det verkar vara litet liv i ett av mina återstående två små valnötsträd, ursprungligen fem stycken uppdragna från valnötter jag fick av goda vänner för tio år sedan. De härstammar från ett valnötsträd i min födelsestad, Helsingborg.

Men så upptäckte jag en massa annat som såldes där, och jag hittade en massa klockor av olika slag och i alla prisklasser, från 5 kr till över 30.000! Och ute var det snöstorm och bitande kyla, så jag flydde in i den tidlösa världen där alla klockor visade sin egen tid och ingen av dem hörde hur stormen dånade i husknutarna.
Fann en mycket kunnig och trevlig säljare som alltid noga beskrev klockorna, och alla var genomgångna, fungerade och höll tiden. Det blev flera stycken  från honom, den billigaste kostade skamligt nog bara 6 kr och det kändes nästan som ett rån att vinna ett fullt fungerande armbandsur till det priset!
Sedan lärde jag mig litet här och litet där och fyndade ett jättefint  Lagonda herrur från 50-talet (t v på bilden nedan), och även  en Tissot herr från 40-talet,  och alla ur jag köpt är med manuell uppdragning – det känns litet fuskigt med batteri, även om det är enkelt och praktiskt.

Och innan jag visste ordet av hade jag även köpt några renoveringsobjekt för en tjuga, och en gammal herrklocka Tissot ända från 20-talet! Den går inte, det går inte ens att dra upp den för den saknar krona – det jag förr kallade ”skruv” när jag skulle dra upp en mekanisk klocka. Men den är så vacker i sin åldrade skönhet, märkt av Livet och sina drygt 90 år! Den förste bäraren, vars initialer är ingraverade i silverboetten på baksidan, har troligen lämnat jordelivet för länge sedan, och så har klockan kanske ärvts av en son – men så småningom hamnat i en byrålåda. Många gamla ur kommer från sterbhus och har sovit törnrosasömn fram till bouppteckningen och bodelningen, och jag försöker föreställa mig människan som förut bar uret, och vad de gamla armbandsuren skulle kunnat berätta.
På bilden syns alltså en Lagonda 50-talare, som tickar på så fint och är mycket vackrare i verkligheten än på bilden. De båda damuren med armband är renoveringsobjekt – syns det att de har pärlemor i urtavlan, där siffrorna sitter? Mellan de gamla damuren ligger en fint fungerande Certina längst ned, som bara behöver ett armband (men jag fick med flera metallarmband ihop med renoveringsklockorna).
Och mitt i bilden ligger en fin Omega, som saknar boett och stolt visar sin vackra, komplicerade mekanism och som tickar stadigt och fint. Det är så fascinerande att följa balanshjulets (?) snabba rörelse fram och åter, fram och åter, fram och åter…
Det känns nästan hypnotiskt, efter en stund…

Och så har jag köpt ett par engelska klockböcker, den ena är ett 500-sidigt praktverk med massor av fina bilder och litegrann om enklare klockreparationer med sprängskisser av hur olika typer av armbandsur är konstruerade. Hoppas den kan hjälpa mig att åtminstone sätta in kronor i renoveringsobjekt… (Mer om den boken i nästa inlägg – med foto!)
”Ur led är tiden,”  sa Hamlet, ”ve, att jag är den som ska vrida den rätt igen…”
Det är väl bara för mig att säga samma sak, om mina renoveringsur! :-)

Nu undrar jag bara: när jag nu har så många klockor, finns det då absolut ingen ursäkt för mig om jag kommer för sent – eller är jag ursäktad just p g a alla klockor, som kanske inte alltid visar samma tid?

P.S. Nää, jag har inte tappat intresset för sniglar – mördarsniglar och pantrar och andra (jag har hittat en liiiten, helt ny art!), tro inte att ni slipper dem så lätt ;-) D.S.

Nu sjunger de ”Auld Lang Syne” på teve, vilket påminner mig om nyårsafton 1980, då jag bodde i London och var på en turistfri pub i fattiga stadsdelen Hackney på nyårsafton. Jag hyrde två rum i Hackney, i ett bombskadat hus som en temperamentsfull nordirländska vid namn Rosie Gowing hyrde av London Council. Vid tolvslaget började alla sjunga Auld Lang Syne, och sedan kramade alla alla, inklusive mig, och pussade alla på båda kinderna, och det var en härlig, varm och mycket engelsk stämning och blev ett fint minne för mig. (”Auld Lang Syne” har text av den skotske nationalpoeten Robert Burns men är baserad på en traditionell sång.)
(Och kära, ”temperamental” Rosie, var är du nu? Du råkade ofta i gräl med grannar och kärestor, men du och jag förblev faktiskt hela tiden vänner. Vi höll brevkontakt under ett par år efter min hemresa, men när du flyttat till Wales kom din nya adress bort när jag kort därefter själv flyttade. ”Where are you, Rosie Gowing?!? I miss you, Madeira!” Jag har googlat efter dig många gånger men utan resultat. Numera finns ju Gud och alla människor på Facebook – varför inte du?!?)

Jag lovar att försöka blogga oftare under 2011 än under det gångna året! Jag ska verkligen försöka!!!
Och jag önskar alla ett Gott Nytt År, med mycket glädje, värme och kärlek, och speciellt de som fortfarande tittar in här ibland!
Och en extra varm nyårshälsning till mina bloggvänner, kram på er! Jag tänker på er mycket oftare än jag besöker er, och varje gång jag ser tevereklamen för Tele2:s bredband – det med katten som med växande ”häpnad” gapar större och större – så tänker jag speciellt på bloggvännen Ulvstrumpa. :-)

Nu dånar vinterstormen i husknutarna, och det är nästan dags att skåla.Vi ses igen 2011 – det lovar jag!  :-)

Så nu vet ni vad som är Meningen med Livet – och glöm för Guds skull inte bort det där med att ha roligt! :-)

Kicko har roligt :-) Fotot taget med min allra första dig.kamera

Det var i Eslöv, min favoritutflyktsort, som jag hittade ett halvstort kastanjeträd fullt med lysande röda blomspiror. Det blåste, och jag skulle egentligen behövt stå på en stege eller åtminstone en stol, och solen strålade intensivt, men det blev i alla fall en ganska bra bild.
Och inte långt från kastanjeträdet växte ett mullbärsträd, men då i juli hade det inga frukter. Men när jag återvände i mitten av augusti tog jag den här bilden:

De svarta mullbären mognar under ganska lång tid, därför bar trädet både vita, omogna frukter samtidigt som halvmogna röda och fullmogna svarta. Ja, det fanns rentav intorkade rester av bär som fåglarna kalasat av!
Mullbärsträd finns både med svarta och vita frukter (som mogna, alltså). Blad från vita mullbärsträdet används för att utfodra silkesmaskar med. Vill man äta frukterna ska det vara svarta mullbär, som går att odla i varma lägen i zon I, möjligen II. Bären smakar inte så mycket, men den smak de fullmogna bären har är angenäm.

I nio år har jag trott att jag hade ett litet mullbärsträd, som vuxit upp från en liten stickling jag fick och behandlade med ett rotningshormon som fanns då men senare förbjöds. Trädet har aldrig blommat, men det har vuxit så sakteliga i en jättestor kruka/balja, som jag haft i garaget på vintrarna. Men när jag såg det svarta mullbärsträdet i Eslöv insåg jag genast att det inte alls såg likadant ut som mitt ”mullbärsträd – bladen är helt olika till både form och struktur! Så nu undrar jag vad det är för okänt träd som jag har och stolt visat upp som ”svart mullbär”!

Jag fick lov att ta ett par sticklingar av både mullbärsträdet och kastanjen, och efter att sticklingarna stått någon vecka i vatten köpte jag sticklingmedlet Clonex från företaget Ebboflod i Oxie, utanför Malmö, och penslade på den nedersta delen av sticklingarna. Egentligen skulle de därefter ha satts i krukjord direkt, men jag fegade – och ville dessutom se ifall det skulle komma några rötter. Det var ju egentligen helt fel årstid, eftersom dagarna hunnit bli kortare och träden snart skulle gå i vintervila – men fantastiskt nog så kom det i september små ljusa, tjocka prickar (s k callus, början till rötter!) på kastanjesticklingarna, och en knopp började spricka och försöka slå ut men de späda små bladen blev torra och dog. De har det kämpigt nu i november, de små sticklingstackarna, med torr inomhusluft och en lampa som hjälpbelysning under eftermiddagar och kvällar. Men de lever fortfarande, och om de överlever vintern så är det nog ett mirakel! Mullbärssticklingarna tappade tyvärr bladen helt ganska snabbt och verkar livlösa.
Men till våren ska jag ta en massa sticklingar av mina buskar: magnoliorna, luktolvonet, citronträdet, kameliorna, sandpäronträdet  – ja, allt som jag tidigare misslyckats med utan rotningshormon! Och när jag doppat dem i Clonex, och satt dem i krukor som kan stå ute och få ljus, nattfukt och ibland litet regn, så är det nog god chans att det ska bli en massa småplantor att senare plantera i trädgården! (Det kan kännas dyrt med 90 kr för en liten burk med 50 ml Clonex – men den räcker till mååånga sticklingar!) Ska också kolla på Ebboflods sida med Begagnat framöver, ifall de får in någon liten propagatorlåda – t ex gardenia- och citrussticklingar vill visst gärna ha litet undervärme för att snabbare bilda rötter och börja växa…

Jag längtar efter Våren, när det börjar spira och grönska igen. Just nu känner jag mig mest som ett avlövat träd, skakat av höstens stormar och bävande inför vintern, men med ett desperat hopp om att den ska bli mild, snöfattig – och kort!
Ge mig vår, sol och värme – snart, snart!

Ur Skånska Dagbladet 15.10:
”I mitten av september fattade Malmö tingsrätt beslut om en så kallad företagsrekonstruktion. Det betyder att en rekonstruktör går in för att försöka rädda företaget från konkurs. En företagsrekonstruktion ger även tillgång till den statliga lönegarantin. Sammanlagt får 15 av de anställda lön från staten under minst tre månader.
För att få genomföra en företagsrekonstruktion krävs att affärsidén är trovärdig och att det bedöms finnas möjlighet för företaget att komma på fötter igen.”
I en kommentar skriver signaturen Insider:  ”Enligt beslut i Malmö Tingsrätt idag den 11 oktober skall företagsrekonstruktionen i Swedish Medical Qigong AB och dess moderbolag upphöra omgående. Bolagen har själv anmält tidigare till Tingsrätten att de idag är på obestånd och inte kan betala sina lån eller sina leverantörer. ”
Förra året gjorde företaget bakom Yangtorp en förlust på 4,2 miljoner.

Men enligt uppgift i går, 25.10.10, håller restaurangen på Yangtorp fortfarande öppet på helgerna – men hur ska de anställda få sina löner, när företaget är på obestånd och inte längre omfattas av den statliga lönegarantin? Undrar jag!

Norra Skåne har pratat med flera anställda och har uppgifter som jag inte sett i övriga webbtidningar, beröm till dem för det! Under rubriken ”Personalen slog larm om arbetsförhållandena”  skriver Norra Skåne bl a:
”De anställda berättar att de inte fick ha någon kontakt med någon ur styrelsen. Men när de uppfattade att arbetsmiljön förvärrades valde de gå samman och kontakta Anni-Frid Reuss.
–En av de tidigare anställda skrev mejl där vi berättade om hur det stod till. Till svar fick vi att hon skulle kolla upp det, säger en av kvinnorna som berättar att flera av de anställda blivit väldigt illa berörda av behandlingen på Yangtorp, som de i vissa fall beskriver som rena mobbningen.”
(Jag har själv hört exempel på hur en ur personalen blev utskälld inför flera andra och som slutkläm blev uppsagd på fläcken.)
”Det är den värsta arbetsplats jag någonsin varit på. Allting byggde på en strikt hierarki där vi var längst ner och master var högst upp.
Så beskriver en av kvinnorna hur arbetsförhållandena på Yangtorp såg ut. Enligt dem var det i princip ingen som stannade mer än ett fåtal månader på företaget. När de började i januari var de 14 stycken, i dag är ingen av dessa 14 kvar.”

Ur Norra Skåne 17.10:
”Flera tidigare anställda på Yangtorp som kontaktat tidningen berättar om en värld där Marcus Bongart insisterade på att tilltalas som master och styrde sin anläggning med hård hand.
Redan tidigt fick de anställda reda på vilka som stod bakom företaget, men på grund av att dessa personer inte ville synas i offentligheten fick de anställda skriva på ett kontrakt där de lovade att inte berätta för någon om vad som hände på Yangtorp.
Det var på ett så kallat champagnemöte som de anställda fick möta den namnkunniga styrelsen. Alla utom Tomas Ledin, som var på turné, var närvarande, berättar de.
– Vi skulle tilltala Anni-Frid som prinsessan och hennes partner Henry Smith som lord eller sir, säger en av kvinnorna som tidningen träffat. Master krävde att det skulle vara så märkvärdigt, att vi skulle visa den största respekt för dessa människor.”
Enligt de tidigare anställda som Norra Skåne talat med sades det redan från början att ”Yangtorp skulle drivas som ett femstjärnigt lyxhotell med ambitionen att locka kändisar och människor med mycket pengar”.  Som exempel på lyxen nämnde en av de tidigare anställda att när de skulle köpa in 120 tallrikar till Yangtorp kunde de få kosta upp till 500 kronor per tallrik. ”Marcus Bongart hävdade redan första veckan att vi skulle komma med i Michelinguiden.”

(Jag blir alldeles snurrig av alla motsägelsefulla uttalanden – inte minst säger Marcus Bongart emot sig själv vid olika tillfällen och i olika tidningar! Fotot nedan är taget på innergården, med byggnadsskelettet i bakgrunden, och jag har använt ett PS-filter som heter Polära koordinater, ffg.)

Sista gången Anni-Frid Reuss besökte Yangtorp gick tonerna höga, enligt den före detta personalen. Anni-Frid var inte nöjd med hur verksamheten sköttes och hur pengarna spenderades.
Marcus Bongart själv kommenterar bara: ”Jag är en kinesisk läkare och jag har som policy att aldrig avslöja vilka som kommer in på Yangtorp. Jag kan även säga att det aldrig varit min avsikt att göra Yangtorp till ett lyxhotell.”

SDS hade en väldigt positiv artikel om Yangtorp den 15 juli 2008, där man bl a kan läsa:
”En buddha inköpt på Bo Ohlsson i Tomelilla. Och en viss Master Marcus som utför healing. Allt sker i ett asiatiskt tempel i skogen utanför Hörby. Humbug? Nä, en exotisk oas där frid får råda.
Master Marcus heter Bongart i efternamn. på 1980-talet drev han en klinik i alternativ medicin i Vellinge. Så småningom for han till Kina och Tibet och utvecklade sitt yrke till att omfatta den kinesiska läkekonsten. För 800 spänn kan du nu få en diagnos, följd av lämplig behandling som akupunktur.”

I en stor artikel i SkD 16.4 i år, med rubriken ”Yangtorp slår upp dörrarna”, kan man läsa:
”Marcus Bongart säger sig inte veta hur mycket det kostar att bygga Yangtorp, som är skapat utifrån hans ritningar och visioner.
– Jag har inte råd med det så naturligtvis handlar det om lån. Ska man skapa något unikt så kostar det enormt mycket pengar.”
(Min kommentar: Helt obegripligt att ens lägga första stenen till ett jättebygge utan att ha välgrundade kalkyler över totalkostnaden!!! Och inte sjutton måste det kosta enormt mycket pengar att skapa något unikt – det vore väl en större utmaning och prestation att skapa något vackert och unikt med en liten men väl använd budget?)

Men enligt Expressen 13.10 säger Marcus Bongart själv att ”de 46 miljonerna har aldrig varit ett lån, utan ett sätt för Frida att stödja verksamheten.” Han menar att han och företaget blivit lurade och att sångerskan tänker bygga om Yangtorp till ett lyxhotell för att tjäna pengar.
”Men Anni-Frids advokat Carl-Gustaf Söder säger att du har skrivit på ett skuldebrev”, konfronterar Expressen Marcus Bongart – och på det svarar Master Marcus:
”Det finns en tvist om hur de har blivit påskrivna. Påskrifter har hamnat på papper utan att man känt till vad man skriver på. Vi har blivit lurade. Vi har inte haft något avtal om någon form av lån.”
Anni-Frids advokat Carl-Gustaf Söder kommenterar bara:
”Jag har reversen i min hand, så det är klart att de skrivit på reversen. Deras invändning är enligt mig inte seriös.”

Till sist ett par kommentarer från juli 2008 från bloggen Sifu Henrik:
Postat av: P-O
Min mor bor brevid Yangtorp. En dag gick hon dit för att göra en hälsoundersökning, antagligen mest av nyfikenhet. Diagnosen min mor fick visade att hennes mjälte var ovän med hennes lever…
Postat av: Sifu Henrik
Vad skulle hon göra för att hennes organ skulle bli vänner igen?
Postat av: P-O
Min mor fick örtmedicin som skulle skapa harmoni mellan organen, om det hjälpte vet jag ej.

Ja, man kan spendera 800 kr på många olika sätt…
Eller, som min bloggvän Badaren brukar säga: ”Det finns folk till allt!”. Och Badaren har alltid rätt. ;-)

Det överväldigande stora lyxprojektet var inte färdigbyggd, och den ofärdiga plattläggningen gav ett intryck av att arbetarna gett sig av väldigt plötsligt. Längst bort syns en byggnadsdel som fortfarande bara var ett skelett:

Alltsammans var oerhört speciellt och Kinainspirerat, med lejonskulpturer och enorma urnor som – det medges :-)  – jag gärna haft vid min betydligt mer oansenliga boning…

…och jag undrade hur många miljoner som dittills lagts ner på all denna prakt, som väckte häpna kommentarer bland besökarna.
När alla begrundat detta sällsamma bygge, så fullständigt främmande där i den skånska bokskogen och med enebackar runt knuten, samlades de framför Master Marcus som höll ett utdraget föredrag om sitt liv, sin långa utbildning inom kinesisk medicin och qigong, sin enastående kompetens och hur han skapade Yangtorp för att bli ett österländskt andligt centrum:

Efter det segdragna föredraget fick vi gå omkring, äta eller ta en dyr fika i den tjusiga restaurangdelen, och titta in i några av de lyxladdade hotellrum som hunnit bli färdiga och inredda:

Tvättställen var de vackraste och lyxigast jag sett, och de tjusiga duscharna hade en mängd inbyggda massagemunstycken, och lokalbefolkningen utbrast viskande  ”Ååååh!” och Ooooh!” när vi tittade in i rummen.

Och jag kände ett naggande obehag vid åsynen av all denna oerhörda lyx, när jag tänkte på dem som byggt denna storhetsvansinniga anläggning – och jag mindes hur en av dem bodde, medan han arbetade med att bygga Yangtorp:

Han hyrde ett oisolerat, fuktskadat uterum inom cykelavstånd från Yangtorp, och han hade varken dusch eller ens det enklaste tvättställ. Uterummet hade varken vatten eller avlopp. Han hade tillgång till ett gammalt kök i ett övergivet hus i närheten, och där fick han värma vatten på spisen och tvätta sig i köksvasken. Den enda lyx han hade var en ny kaffebryggare, och efter sina långa arbetsdagar lade han sig att sova i den smala soffan som fanns i det lilla kalla uterummet.

(Jag missade början av tidningarnas skriverier om Yangtorp och Abba-Fridas krav på 46 miljoner, så jag känner bara till vissa av de bilder som publicerats i pressen. Såvitt jag vet har de inte visat bilder från Yangtorps heliga innergård, som tillfälliga besökare normalt inte får se.  Jag har fler bilder från Yangtorp, men de här räcker väl för att ge en uppfattning om Master Marcus ”livsverk”, som han själv kallar det. )

Vår demokrati är mycket yngre än vi ofta tror – inte förrän i valet 1921 fick de flesta röstmyndiga (då 23 år)  kvinnor rösträtt – män fick rösträtt år 1911 – men den fanns flera grupper som var undantagna: man skulle ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet, man fick inte heller vara försatt i konkurs, inte vara förklarad omyndig eller få understöd av fattigvården, eller förlorat sin rätt genom straffrätten (dvs fängelsedömda). Så egentligen är det inte rätt att säga att ”allmän rösträtt” infördes 1921 – många var fortfarande undantagna från den s k allmänna rösträtten!
Men tänk att vi kvinnor inte haft rösträtt i ens 100 år ännu…!

Fängelseinterner erhöll rösträtt först 1937. Inte förrän 1945 utsträcktes rösträtten till de som fick understöd från fattigvård (den tidens socialbidrag) och till dem som befann sig i personligt konkurstillstånd. 1968 fick utlandsboende svenska medborgare rösta. 1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet ”omyndigförklaring” avskaffades.

Rösträttsåldern sänktes 1945 från 23 till 21 år, 1969 från 21 till 20 år, och 1975 till 18 år.
I kommunalvalen fanns särskilda regler, som till en början bl a innefattade en 40-gradig inkomstberoende röstskala, fullgjord värnplikt och erlagd skatt till både stat och kommun i minst tre år (s.k. ordentlighetsstreck).

Använd din rösträtt – och tänk på partiernas ideologi och människosyn, inte bara på dribblandet med statistik och sköna löften som du kanske aldrig får se uppfyllda…

P.S. Har hört att många tror att förtidsrösterna räknas i förväg, vilket är helt fel – inga röster räknas förrän vallokalerna stängts i kväll! Detta för att man får ångra sig på valdagen och rösta igen, men då i sin ordinarie vallokal. Då har man ju lämnat sitt röstkort vid förhandsvalet och har bara sitt leg att styrka sin identitet med.
Men hur f-nken de kan hitta ens förtidsröst och ta bort den, det undrar jag över! Man skriver ju inte sitt namn utanpå valkuverten…
Detta är ett mysterium för mig, och känns litet oroväckande…