Min lättsinniga lekstuga, med visst allvar samt trädgårdsinslag

Vilket ska jag berätta om först, när det nu äntligen under kort tid har hänt något utöver den vanliga lunken och det ständiga trädgårdsarbetet (som länge tagit all ledig tid och ork)?
Igelkottarna har jag fotat, likaså vävstolen…
Fast jag misstänker nog att många är mest nyfikna på den unge älskaren, och han inträdde för all del på scenen först i ordning rent kronologiskt. Måste dock samla mig ordentligt innan jag kan berätta om honom… ;-)
Jag tror jag börjar med igelkottarna, som är sötast – ska bara fixa till ett foto litegrann först. Firefox, vik hädan – Photoshop, sätt igång!

Har inte varit mig lik sedan min tuffa influensa i våras – min astma blev riktigt elak och jag var så trött så trött så jag varken orkade eller kände för att blogga, surfa eller ens läsa mina favoritbloggar. Orkade inte ens svara på alla mail. Inte kul alls!
Åkte till slut till Vårdcentralen, andfådd och flåsande bara av att släpa mig den korta sträckan från bilen till receptionsluckan. Farbror doktorn lyssnade på mina lungor genom stetoskopet, knackade på olika ställen på ryggen och sa, som ett belåtet konstaterande: ”Klart obstruktivt!”
Och så fick jag andas i den underbara apparaten som får ner den lindrande medicinen långt ner i lungorna, på ett sätt som inhalatorn (eller kanske snarare mitt sätt att inhalera) inte klarar. Kände mig som en ny människa efteråt – äntligen fick jag ner syre i lungorna! Och så lyssnade doktorn igen, nöjd med resultatet, och jag fick blåsa i Piff-mätaren igen och kunde öka från 160 till 250! Och så skrev doktorn ut bl a cortisontabletter, och jag drog djupa, sköna andetag på väg tillbaka till bilen.
Och jag bannade mig själv för att jag inte gått till doktorn långt tidigare! Så dum man kan vara, fastän man är vuxen och klok!
Hoppas ni kan andas skönt, och har det gott i hänryckningens tid!

Från Basenjiuppfödaren väster om London körde jag söderut, mot Brighton. Trots min fascination av Janets Basenjis så kände jag att det inte var rätt ras för mig att leva med – jag hade tidigare haft Amerikanska Cocker Spaniels och måste nog betecknas som en utpräglad spaniel-människa…
Utanför Brighton skulle jag besöka en dam som hade en liten, seriös uppfödning av Cavalier King Charles Spaniels, men först skulle jag övernatta i Brighton för litet sightseeing förmiddagen därpå.
Att hitta till Brighton var inte svårt, men att hitta till något Bed & Breakfast var desto värre. Jag hamnade i en av de många ”round-abouts” – rondeller av ofta litet format som engelsmännen redan då flitigt bestrött sina vägkorsningar med – och i skymningsljuset hade jag svårt att läsa skyltarna till de fem utvägarna från rondellen.
Varv efter varv smög jag sakta i innerfilen i rondellen, med tutande bilar tätt inpå på utsidan, och blev alltmer desperat. Till slut såg jag en lucka och kastade mig ut ur rondellens ekorrhjul och in på en väg som jag inte såg vart den skulle leda – men till någon B&B ledde den i vart fall inte. Så småningom letade jag mig tillbaka till Brighton igen och hittade ett litet, bedagat hotell som såg billigt ut i mer än ett avseende. En bar i bottenvåningen stod för oväsen och skrål långt in på natten, sängen var nedlegad och särskilt mycket sömn blev det inte…
Nästa förmiddag tog jag mig till strandpromenaden och besåg den berömda, jättelånga nöjespiren, som så års  stod ganska tyst och övergiven på sina höga ben i det låga tidvattnet. Små fiskebåtar vilade på den långa stranden, i väntan på högvatten och bärkraft.
Och så såg jag det Indien-inspirerade palatset The Royal Pavillon,

som är ett före detta kungligt palats byggt under tidigt 1700-tal. Tyvärr var det inte öppet så jag såg det bara från utsidan – men bara det var ju en märkligt oengelsk  men fantastisk syn. (Fotot har jag lånat från Brightons svenska turistsajt – mina egna bilder är tagna med diafilm och kräver speciell scanner.)
Och sedan lyckades jag faktiskt hitta rätt väg ut ur Brighton, och puttrade i min tvåtaktar-Saab mot Cavaliererna…

Är nyss återuppstånden efter en veckas influensa – och aldrig hade jag trott att man kunde bli sååå himla sjuk av influensa! Rena nära-döden-upplevelsen, när det var som värst! Högmodigt hade jag även denna vinter struntat i att vaccinera mig, trots min astma, för jag tänkte att jag har ju aldrig fått flunsa förut, så… Rätt åt mig, kanske, att jag fick mig en virus-smäll!
Lyckligtvis hann jag gå en tur på bokrean innan flunsan bröt ut, och märkligt nog lyckades jag avstå helt från trädgårdsböcker (men ärligt talat så har jag ju ett par hyllmeter redan…).
Däremot blev det några matböcker – trots att jag redan har flera hyllmeter kokböcker, mer än hälften av dem dock recensionsexemplar (försvarar jag mig med…). Men matböcker med härliga, upphetsande foton är goda investeringar, tycker jag: man njuter av de läckra bilderna, läser recepten noga och känner doften och smaken av ingredienserna medan man läser – och tar sig sedan en knäckemacka med kaffe. På så vis håller man matkontot nere, men har ändå, på sitt eget sätt, avnjutit en vacker, välsmakande måltid… ;-)
När jag kom hem från Storstaden hade jag redan hunnit börja må riktigt risigt, så jag stöp i säng utan att ens försöka bläddra i mina nyinköpta böcker. Och nu, när jag äntligen vill njuta av upphetsande bilder innan jag lagar litet enkel pasta med vitlökssmör, så minns jag plötsligt inte var jag lade reafynden…
Kanske är jag ändå inte 100 procent frisk ännu…

Hittade via en länk hos Peace in mind (?) till DN:s nyaste medarbetare: Prosapolisen.
Prosapolisen är respektingivande och skoningslös, och enligt Prosapolisens egen utsaga är det många som har anledning att oroa sig över att bli föremål för spaning:
”Romaner, noveller och essäer är en tummelplats för såväl småskurkar som storförbrytare. Brotten kan bestå av allt ifrån bristande grammatik till narrativa inkonsekvenser och uselt bildspråk”, deklarerar Prosapolisen för DN.

Camilla Läckberg råkar riktigt illa ut när hon granskas av Prosapolisen – förundersökningen av enbart förstasidorna i tre av hennes deckare har lämnats till åklagare, bl. a. på grund av ett upprörande syftningsfel då en bergsklyfta med namnet Kungsklyftan nämns:
”Namnet hade den fått när Oscar II besökte Fjällbacka i slutet av 1800-talet, men det var inget han visste, eller brydde sig om, när han sakta smög sig in i skuggorna, med träsvärdet redo för anfall.” (Från första sidan i Predikanten. )
”Faktum är att det antal prosatekniska förbrytelser som inte är begångna i detta författarskap är att betrakta som undantag”, konstaterar Prosapolisen bistert i DN. Läckberg betraktas dessutom som återfallsförbrytare, vilket givetvis gör hennes brottslighet än allvarligare.
Man är benägen att hålla med… :-D

Diktdoktorn är en betydligt vänligare typ, som bara vill bota och lindra – inte ställa inför skranket. Allmänheten får skicka in egna dikter, som sedan får både diagnos och behandling av Diktdoktorn. Ofta är strykningar det som hjälper mest, men även annan behandling kan vara välgörande.
Diktdoktorn saknar Prosapolisens kärva humor men är ändå läsvärd för de språkligt och lyriskt intresserade.
Visst är Prosapolisen är en man i vår smak, Ulvstrumpa?!?
Men hugaliga, ifall han spanade i bloggvärlden också…

Jag hade bestämt att köpa en valp när jag kom till England och lutade mest åt en Cavalier King Charles Spaniel, men skulle besöka en basenji-uppfödare innan jag bestämde mig. Basenjis är mycket speciella hundar, elegant byggda, charmiga och fascinerande, självständiga i sinnet nästan som en katt – och så kan de inte skälla. Däremot kan de yla, gällt och sjungande…
Kolla här! -  Ooops, voffor blir det på ditta viset? ;-)
I utkanten av stor-London bodde uppfödaren, som hette Janet. Hon bodde i en jättestor husvagn, av den där typen som är avsedd att ställas upp permanent och är en villa i mini-miniatyr. I ett prydligt och lummigt område med många sådana caravans, med en egen liten trädgård runt varje caravan och med höga träd och smala, slingrande vägar bodde hon – och i denna caravan bodde hon med sina fem vuxna basenjis. Emellanåt hade hon även en kull valpar, men inte just då.
Blev mycket väl mottagen av den långa, kraftiga Janet och hennes hundar, och vi satt i det lilla ”vardagsrummet” och drack te medan hundarna ömsom busade, ömsom tiggde biscuits. Och jag undrade hur sjutton det gick att husa en kull livliga valpar på detta begränsade utrymme…
Varje kvadratcentimeter av husvagnen var optimalt utnyttjad, men det var ju trots allt ganska trångt! I ”sovrummet” fanns nästan bara plats till en bred säng – och alla hundarna sov givetvis i sängen, och helst tätt hopträngda intill sin matte.
Janet var väldigt trevlig – livlig, glad och med ett hjärtligt, bullrande skratt – och fysiskt sett mycket olik sina ganska små, eleganta basenjis. Utifrån det yttre skulle man snarare trott att hon skulle valt boxer, eller någon annan bastant byggd ras – men jag tror att man snarare väljer ras efter den inre överensstämmelsen.
Janet berättade bl a om sin väninna Sarah, som flyttat ihop med en ny man i mogen ålder. Sarahs basenjis ville förstås också sova tätt intill sin matte, och den nye mannen accepterade utan protester att de sex hundarna trängdes med dem i sängen.
”Damned understanding bloke!” sa Janet imponerad, och vi skrattade gott i hemligt samförstånd. Våra högljudda, hjärtliga skratt fick Janets basenjis att studsa fram och tillbaka över oss i den trånga soffan, och jag hann se nöjda, instämmande leenden i deras hemlighetsfulla ansikten.
(Länk direkt till YouTube, så att ni kan se, och höra…)

(Sorry, Svenska Speciella Stella - mer mysko än så här blev det inte under min engelska odyssé…)

”Och så går vintern i väntan på våren, och våren i väntan på sommaren, och sommaren i väntan på sommaren”… läste jag för åratal sedan i en litet vemodig kåserisamling av Viola. Jag tror jag citerat henne bokstavligt rätt.
Ja, så funkar vi alltför ofta – inte Närvarande i Det Nuvarande,  väntar på vad som komma skall, längtar så mycket att vi inte märker när vi står mitt uppe i Sommaren fastän vi har den runt omkring oss, om ock regntung.
Varma, vackra vår- och sommarkvällar tar jag ibland med mig en Pernod till dagens höjdpunkt: vilan och eftertanken en lååång stund överst på yttertrappan. När dagen stillnat, när trafiken tystnat, när grannarna gått in för att titta på TV – då sitter jag på min yttertrappa och njuter av stillheten, och den kvardröjande värmen, och alla växter som doftar och prunkar i krukor som kantar varje trappsteg på båda sidor. Och nedanför trappan, och på innergården. Och min lilla hund sitter i knät och spanar efter katter. Och Vintern känns långt borta, och jag smuttar sakta, sakta på min Pernod och tycker att Livet trots allt kan vara ganska skönt…
Pernod har en mycket speciell smak, och bara vi som aldrig övergett barndomens lakrits-kärlek tycker om det. Pernod är i oblandad form intensivt gult och helt genomskinligt, men när man späder ut det med vatten opaliserar det och blir nästan ogenomskinligt, och bleknar i färgen. Själv tar jag 1 del Pernod + 4 delar vatten med en god apelsinjuice i. (Mer vatten än apelsinjuice.) Och absolut ingen is!
När dagen svalnar mot kvällen, då stillar jag mig och sitter med min Pernod på yttertrappan, och funderar på allt mellan aftonhimmel och himlajord.

Det här inlägget inspirerades jag till när jag hos Ulvstrumpa läste om ordet ”opalinisk”.
Och ni som väntar på en fortsättning om min Englandsresa: ”Kommer snart”. Jag hade velat ha med foton jag tog under resan, men det är diabilder… Men jag får väl försöka beskriva motiven så levande att ni ”svimmar i bänkarna och måste bäras ut” – som i den ormlöse Ormtjusarens tält på Kiviks marknad… ;-)

Var hos min datadoktor i går, med min dator och mitt mobila smalband. Efter en kort bättring lade det nämligen av totalt, kort efter mitt förra inlägg. Jag började undra om det var fel på datorn, och Tele2-supporten trodde att det kunde vara fel på själva modemet…
Men gissa var felet fanns – jo i kabeln mellan datorn och modemet! Det var glapp i USB-kontakten, så när min datadoktor provade med en annan USB-kabel så funkade det! Stabilt lyste den lilla indikatorn på modemet, medan vi fikade, och har så gjort hela morgonen nu!
Jag hoppas verkligen att detta är mitt sista inlägg om mitt mobila smalband, som de senaste veckorna snarast varit ett radband, med små kulor av kontakt och sedan långa mellanrum utan innehåll… :-( Ni är säkert nästan lika trötta på mina smalbandsproblem som jag varit – nu får det banne mig se till att funka i fortsättningen!

Nu är mitt mobila smalband litet bättre, tack vare en förlängningskabel till modemet som jag fick av min datadoktor. Måtte bättringen vara bestående!
Själv är jag förkyld och på barnsligt humör, så jag har lagt in en livlig liten tiger som alla kan leka med, i högerspalten. Och om man klickar på ”more”-knappen, så hittar man en köttbit som man kan ge till tigern.
Hittade en fladdermus också, och en häst och en leklysten valp, och en söt liten kattunge att mata och leka med – men jag känner mig nog mer som en tiger.
Nu ska jag bloggvandra, och hälsa på hos bloggvänner som smalbandet tvingat mig att försumma. Ha en skön söndag, alla! :-)

Har ni lagt märke till den lilla blå fjärilen t.  v. om Hemligheter-adressen uppe i webbläsarens adressfält? Och på fliken som visar Hemligheter-sidan? Snyggt, va’? :-) Nu är det lättare att hitta Hemligheter-sidan, när man som jag (obotligt) alltid har en massa flikar öppna i webbläsar-fönstret!
Mitt mobila smalband krånglar fortfarande – men just nu har det varit stabilt uppkopplat i mer än en kvart, vilket tillåtit mig att besvara ett par viktiga mail.
Två timmar senare: Jag visste att det var för bra för att vara sant! :-(( Precis efter att jag skrivit att det funkat mer än en kvart, så bröts anslutningen och vad jag än gjorde så var det helt omöjligt att koppla upp mig igen. Bara att vänta, och försöka igen när modemet blinkade till…

Uppdaterat kl 23.50: Ringde Tele2-supporten igen, och han började köra med de vanliga frågorna och genomgångarna. Bl a att Connection type skulle vara 3G Only – och sedan började deet plötsligt tuta upptaget! När jag åter kunde koppla upp mig och kolla under Settings så såg jag att det stod på 3G Only – och ändrade till 3G Preferred som jag hade tidigare, innan Supporten sa till mig att ändra det. Och nu blir det inte lika täta avbrott – bättre med långsammare GPRS-signal än totalt avbrott!
Och nu ska jag försöka betala mina räkningar via InternetBanken – något som efter 6 timmar fortfarande inte lyckats, p.g.a. avbrott just när jag skulle godkänna betalningarna. Sedan har jag varit tvungen att logga in igen, och fylla i alla betalningarna igen… (Tur att jag bokför dem i Excel först, och sedan kan Kopiera och Klistra in…)
Nu har jag loggats ut från banken igen! Tele2 – släng dig i väggen!

Har haft fullt upp sedan förra inlägget, och dessutom har mitt mobila smalband fått nervösa sammanbrott stup i kvarten, utom nattetid… Och jag har nästan också fått sammanbrott, i synkoperad takt med smalbandet…
Men i dag upptäckte jag hur mitt mobila smalband vill ha det – modemet vill helst ligga i min famn! Nu funkar det riktigt hyfsat, rentav på dagtid!
Jag hade noterat att USB-modemet brukade blinka till, när jag sträckte mig mot det för att flytta det litet. Ibland kunde nämligen en flytt få det att funka ända upp till en minut utan avbrott.
Jag började undra om modemet kände sig avvisat, på sladdlängds avstånd, så jag lade det i famnen, bredvid min lilla hund. Och si – plötsligt funkar det riktigt bra! :-)
Jag vågar inte rapportera detta till Tele2:s support, för då skulle de skratta ut mig. Och möjligen finns det ett visst samband med att modemet nu befinner sig litet närmare en yttervägg… ;-)
Men strunt samma – ett USB-modem tar ju nästan ingen plats, och nu kan det ju dessutom se vad som visas på skärmen, och då måste det ju vara mycket roligare att vara modem! Modem är tydligen inte mer än människor…
Så nu ska mitt modem och jag surfa till mina favoritbloggar, så blir modemet ännu gladare – och mer motiverat att lysa med stadigt uppkopplad, blå blick…

Äntligen har jag kunnat använda ett foto ur mitt arkiv! Det är taget med min allra första digitalkamera, en vackert blåmetallic Agfa, som jag inte minns vare sig modellbeteckning eller pixlar för. Det kändes magiskt med digitalkamera – men i dag ser jag ju att skärpan inte var den allra bästa, och att den led av s k kromatisk abberation (en term jag lärde mig när jag läste tester inför köpet av min nya kamera, min tredje digitala).
Men jag visar ändå fotot, för den märkliga isbildningens skull:

Det är taget 15 januari -02, och det hade varit väldigt kallt ett bra tag. Så blev det plötsligt en halv plusgrad, regn och hårt pinande vind. Regndropparna frös på det underkylda trappräcket och clematisens slingrande rankor, och vinden gjorde att isen byggdes på flera cm i sidled!
Trots de tekniska bristerna gillar jag det här fotot, och återupplever min häpnad vid den första anblicken av denna fantastiska ”rim-is”.
TisdagsTema – en utmaning för din kamera varje tisdag

Är du singel? Hur känner du dig när du blir tillfrågad om ditt ”relationstillstånd”? Säger du ”singel” med stolthet, eller lugnt konstaterande – eller känner du dig besvärad eller misslyckad när du måste deklarera att du är singel? Som en som blivit över, när alla andra hittat Den Rätte eller Rätta? Är man singel för att ”ingen vill ha en”?
Eller är du singel för att du är modig och stark nog att leva ditt eget liv, för att du inte är rädd för att vara ensam och för att du kan trivas i ditt eget sällskap? För att du hellre lever ensam än känner dig ensam i en dålig relation?
Då är du solitär!

”Solitär” betyder i trädgårdssammanhang speciellt utvalda, intressanta växter som planteras fristående, för sig själva, för att man ska se deras speciella karaktär och egenart. Solitärer är växter med en intressant utstrålning och egen personlighet, ofta stolta och högresta, och de behöver inte andra växter intill sig för att frodas – men de kan också mycket väl trivas ihop med andra växter som har samma önskemål och behov beträffande jordmån, sol/värme och mikroklimat.
Själv är jag solitär – vad är du?

(Tack till Ulvstrumpa, som inspirerat mig till detta inlägg.)

Jag har varit osynlig i bloggosfären sedan i julas,  jag har inte ens svarat på kommentarer sedan Lille Julafton (som vi säger här i Skåne).
Detta ber jag så hemskt mycket om ursäkt för – förlåt mig, alla fina, go’a bloggvänner!- men jag har haft svåra kontaktproblem sedan ett par dagar före jul. Ja, det är ju egentligen inte jag personligen utan datorn som haft problem med att få kontakt med Tele2:s mobila nät – men konsekvensen blev ju att jag också fick svårt med kontakten. Ideliga nedkopplingar, efter ibland bara någon minuts signal. Det har varit så vansinnigt frustrerande att jag vissa dagar gett upp helt efter några försök. Och till råga på kontaktproblemet så har jag fått glasögonproblem, som gjort att jag måste sitta med näsan nästan ända intill skärmen – inte riktigt skönt för ryggen, precis…
Men nu ska jag banne mig börja svara på era gamla kommentarer, och läsa era bloggar, i den takt som mitt mobila smalband tillåter! Jag svär inombords, men jag kämpar på – för jag har saknat er, och blir glad över era kommentarer!

Bättre än Kalle Anka & hans vänner: en animerad film om en katt och hans människa, en film som måste vara tecknad av någon som verkligen känner och älskar katter – i nöd och lust! Lyssna på ljudet också! :-)

Kolla de andra tre filmerna också, om du gillade den här!

Och en Glad, Skön Jul – till er alla, från mig alla! :-)

I TV2 har det näst sista avsnittet i dokumentärserien ”Himlen kan vänta” sänts i kväll. Serien följer några människor som drabbats av livshotande sjukdomar, mitt i livet.  Men det är inte en programserie om döden utan om livet och livsmod, och om oanad styrka när vi verkligen ställs på prov.
Det är sevärt, tänkvärt och djupt berörande. Ämnet låter deprimerande, men det är fantastiskt att följa deras tankar, deras förmåga att ta vara på nuet och varje dag, och deras beundransvärda mod och järnvilja att inte ge upp inför sina sjukdomar. Kanske är detta ett program som inte minst borde ses av dem som är rädda för Döden – jag vet ju inte, men jag tror att den styrka och hoppfullhet och det insiktsfulla livsmod som de medverkande uttrycker kan hjälpa många i liknande situation, eller med sjuka anhöriga.
”Man har tusen önskningar när man är frisk. Men bara en när man är sjuk”, säger en av de medverkande. Ord som är värda att minnas och ofta tänka över – inte minst nu i decembers köphysteri.

Det är en programserie som ger kraft, och perspektiv, och som kan ge oss alla mycket att fundera kring. ”Det här är det viktigaste och mest omtumlande program jag varit inblandad i under mitt journalistiska yrkesliv”, säger programledaren Anne Lundberg, som engagerat och känsligt men utan sentimentalitet samtalar med de medverkande och inte är rädd för att ställa även de svåra och raka frågorna. Och hon får uppriktiga och modiga svar.
Den här programserien är bland det bästa svenskproducerade jag sett i TV, och jag är övertygad om att den kommer att vinna pris.
Läs om serien och de medverkande på “Himlen kan vänta”.
Sista programmet i serien går nästa torsdag i TV2.

Tidigt i morse, när det deprimerande decembermörkret var som allra djupast, kände jag plötsligt hur jorden började skälva under mina fötter – eller rättare sagt under fötterna på min säng – och jag insåg med ens att jag måste ha blivit kär! Nyvaken och förvirrad visste jag bara inte i vem, och var Han fanns, och en mer frustrerande situation kan man väl knappast tänka sig!

Men så hörde jag på Ekot i radions P1 att det varit ett kraftigt jordskalv här i Skåne, med epicentrum bara några mil ifrån mig, och jag visste inte om jag skulle känna mig besviken eller lättat befriad från att irrande söka efter föremålet för en så skälvande Kärlek, uppmätt till 4,7 på Richterskalan.
Fast litet besviken är jag nog, trots allt… 4,7 – vetenskapligt uppmätt på Richterskalan! – hade nog blivit mitt livs mest skälvande Kärlek…
Men Livet hade än en gång visat sin skämtsamma narraktighet.

Och när det blivit ljust gick jag ut för att kolla att huset inte rämnat i två delar, vilket det inte hade. Men visst hade det fallit litet puts från fasaden…?

Hon stod lutad mot grinden till hagen, där hennes alpboskap fridfulllt betade i den värmande solens strålar. Hon väntade. Hon väntade otåligt, och förväntansfullt, på mannen hon träffat på hembygdsföreningens skördefest kvällen innan. Han hade kommit på besök till släktingar i byn, på genomresa på väg till Vladivostok, där han enligt sina skrytsamma släktingar innehade en ärofull konsulsbefattning samt ett praktfullt gods. Hon hade blivit alldeles förhäxad av hans uppvisning i bajadärdans, som visserligen knappast hörde hemma i deras lilla by men som mottagits som ett exotiskt inslag i festandet. Och som han talat till henne efteråt – hans ord hade smekt henne till blygselrodnad, och hon önskade inget hellre än att möta honom i avskildhet.

Och se, där kom han, raskt gående mot henne! Han ropade hennes namn redan på långt håll, och fattade ivrigt hennes händer när de möttes. Men plötsligt upplöstes förtrollningen i det klara solljuset! Hon upptäckte vilket motbjudande mopsansikte han hade, och hans löjliga muddbyxor fick henne nästan att gapskratta. Och hans gälla, omanliga eunuckröst – hur hade den kunnat förtrolla henne så!? Det måste ha varit vinbålen som gjort henne så omdömeslös och förblindad!

Nej, han må vara hur mycket konsul och storgodsägare som helst, hon skulle inte stå ut med denne man om hon inte var ständigt berusad av alkohol eller droger, för av kärlek kunde han inte göra henne berusad!
Med ett upprört mummelljud drog hon sig ifrån den häpne konsuln och började springa mot byn, där hon visste att den trängtande Konsumföreståndaren skulle ta emot henne med öppna armar – och hon skulle äntligen svara ja till hans frieri!
Kvar stod en bestört och besviken konsul och storgodsägare, som än en gång inte tålt solens starka ljus.

(Denna sedelärande berättelse är ett av flera bidrag i Ordkedjan BUGG. Läs även andra bidrag, och varmt välkommen att bidra du också! Hur du går med kan du läsa om på sidan Ordkedjan BUGG.)

…för även om det visats intresse från flera så har det bara kommit ett bidrag hittills, från ordkompositören LordParzifal – tack för bidraget, LPWJ! Man häpnar över att så oundgängliga ord som t ex Återuppstånden, Ynkansvärd, Västindisk och Törnbevuxen inte längre anses värda en plats i Svenska Akademiens OrdLista, SAOL! Vad säger förresten Svenska Kyrkan om utmönstrandet av Återuppstånden?!? Vad ska de nu predika till Påsk? Och vart ska allt Västindiskt ta vägen nu – ska det försvinna från jordklotet?
Det var nog dumt att dra igång Ordkedjan för utrotningshotade ord just nu i december, när de flesta har fullt upp med att adventa, lussa och förbereda inför julen… Så nu ändrar jag listorna från att förnyas veckovis till att förnyas månadsvis – och hoppas jag inte behöver ändra till årsvis… ;-?
Alltså: Ordkedjan för Bevarandet av Utmönstrade Gamla Godingar (BUGG) gäller fr o m nu månadsvis! Och någon vill ha ett tema att utgå ifrån så är december månads helt frivilliga tema ”Ljuvligt”.
Hoppas att det hinner komma några fler bidrag innan nyår! Jag ägnade hela den senast förlidna lördagen åt att få till det med script och speciell BUGG-sida – bara så att ni vet… :-) Och jag var tvungen att be Pumans dotter Pumita om hjälp med scriptet (vilket hon vänligen och väldigt snabbt gjorde – tack, Pumita!).
Om någon har förslag till förbättring av idén med Ordkedjan BUGG så blir jag bara glad!

Mitt bläddrande i Svenska Akademiens lista över Utmönstrade Ord har gjort mig ilsk, men plötsligt fick jag en idé… Det finns ju många Fotokedjor för dem som fotograferar – FotoTriss, Utan ord, Ordlös onsdag  m. fl.  – så varför inte starta en Ordkedja för ”Bevarandet av Utmönstrade Gamla Godingar” (BUGG) som i fortsättningen inte längre ska få vara med i SAOL. Förslag till bättre namn mottages gärna! Min tanke bakom BUGG var att de flesta av oss som använder Utmönstrade Ord var vuxna när jitterbuggen fick renässans i Sverige – men under namnet Lindy hop. ;-) Och ni kanske rentav buggat själva? Plus att det skulle vara en förkortning som är lätt att komma ihåg…

Så här tänkte jag mig det hela:
1. Om du inte redan har Utmönstringslistan – och hur många har det? ;-) – så gå till Svenska Akademiens SAOL-sajt (PDF-fil, öppnas i Acrobat Reader), och spara den på din dator om du vill ha den nära till hands. (Acrobat Reader är ett gratisprogram som kan hämtas från www, ifall din dator mot förmodan inte redan har det.
2. Skriv ett inte alltför långt inlägg där du använder minst 3 dock max 10 ord ur Utmönstringslistan. Att många av orden betecknar äldre eller rentav numera sällsynta företeelser kan kanske inbjuda till att skriva korta historiska noveletter…? I så fall kan Utmönstringslistan ge mycken inspiration! :-) Men det vore även roligt att få läsa Utmönstrade ord i ”moderna” sammanhang!
3. Markera de Utmönstrade Ord du änvänt med fetstil, röd textfärg eller på annat sätt så att de är tydligt urskiljbara från övriga ord i texten. (Undvik helst kursiv, som är mer svårläst.)
4. Allra sist i ditt inlägg skriver du in länken till sidan Ordkedjan BUGG (http://hemligheter.nu/ordkedjan-bugg/) så att alla BUGGare kan hitta till varandra.
5. När du skrivit klart ditt inlägg och publicerat det på din blogg klickar du på den här länken: en sida som jag skapat speciellt för Ordkedjan BUGG, och får då upp ett nytt fönster med två fält att skriva in text i, där du skriver in ditt namn resp. länken till just det inlägg som du nyss publicerat. När du klickat på Enter-knappen ska ditt länkade namn synas ovanför Mister Linky-rutan. Klart! :-)

Jag tänkte göra en ny lista varje söndag, men att gamla listor får finnas kvar åtminstone två-tre månader, kanske längre… Hoppas att många vill vara med redan från början, och jag tror jag vet ett halvdussin som kommer med redan nu vid starten… ;-) Sprid gärna länken till det här inlägget, om ni tycker att Ordkedjan BUGG är en trevlig idé!
Har funderat på om det blir svårare eller lättare om man har ett tema att utgå ifrån, så jag ger er ett frivilligt tema för den kommande veckan: ”Ljuvligt”.
Skriv en kommentar på BUGG-sidan om vad ni tycker om teman!

Önskar alla både skriv- och läsglädje, och Lycka till!
Och skickar ett stort tack till Pumita, med Fotokedjan Utan Ord, som hjälpte mig hitta en fungerande Mister Linky-kod, som egentligen inte borde funkat här, med WP!
Stort tack även till Ulvstrumpa och hennes inlägg, som gav mig fröet till den här idén!