Min lättsinniga lekstuga, med visst allvar samt trädgårdsinslag

Nu är mitt mobila smalband litet bättre, tack vare en förlängningskabel till modemet som jag fick av min datadoktor. Måtte bättringen vara bestående!
Själv är jag förkyld och på barnsligt humör, så jag har lagt in en livlig liten tiger som alla kan leka med, i högerspalten. Och om man klickar på ”more”-knappen, så hittar man en köttbit som man kan ge till tigern.
Hittade en fladdermus också, och en häst och en leklysten valp, och en söt liten kattunge att mata och leka med – men jag känner mig nog mer som en tiger.
Nu ska jag bloggvandra, och hälsa på hos bloggvänner som smalbandet tvingat mig att försumma. Ha en skön söndag, alla! :-)

Har ni lagt märke till den lilla blå fjärilen t.  v. om Hemligheter-adressen uppe i webbläsarens adressfält? Och på fliken som visar Hemligheter-sidan? Snyggt, va’? :-) Nu är det lättare att hitta Hemligheter-sidan, när man som jag (obotligt) alltid har en massa flikar öppna i webbläsar-fönstret!
Mitt mobila smalband krånglar fortfarande – men just nu har det varit stabilt uppkopplat i mer än en kvart, vilket tillåtit mig att besvara ett par viktiga mail.
Två timmar senare: Jag visste att det var för bra för att vara sant! :-(( Precis efter att jag skrivit att det funkat mer än en kvart, så bröts anslutningen och vad jag än gjorde så var det helt omöjligt att koppla upp mig igen. Bara att vänta, och försöka igen när modemet blinkade till…

Uppdaterat kl 23.50: Ringde Tele2-supporten igen, och han började köra med de vanliga frågorna och genomgångarna. Bl a att Connection type skulle vara 3G Only – och sedan började deet plötsligt tuta upptaget! När jag åter kunde koppla upp mig och kolla under Settings så såg jag att det stod på 3G Only – och ändrade till 3G Preferred som jag hade tidigare, innan Supporten sa till mig att ändra det. Och nu blir det inte lika täta avbrott – bättre med långsammare GPRS-signal än totalt avbrott!
Och nu ska jag försöka betala mina räkningar via InternetBanken – något som efter 6 timmar fortfarande inte lyckats, p.g.a. avbrott just när jag skulle godkänna betalningarna. Sedan har jag varit tvungen att logga in igen, och fylla i alla betalningarna igen… (Tur att jag bokför dem i Excel först, och sedan kan Kopiera och Klistra in…)
Nu har jag loggats ut från banken igen! Tele2 – släng dig i väggen!

Har haft fullt upp sedan förra inlägget, och dessutom har mitt mobila smalband fått nervösa sammanbrott stup i kvarten, utom nattetid… Och jag har nästan också fått sammanbrott, i synkoperad takt med smalbandet…
Men i dag upptäckte jag hur mitt mobila smalband vill ha det – modemet vill helst ligga i min famn! Nu funkar det riktigt hyfsat, rentav på dagtid!
Jag hade noterat att USB-modemet brukade blinka till, när jag sträckte mig mot det för att flytta det litet. Ibland kunde nämligen en flytt få det att funka ända upp till en minut utan avbrott.
Jag började undra om modemet kände sig avvisat, på sladdlängds avstånd, så jag lade det i famnen, bredvid min lilla hund. Och si – plötsligt funkar det riktigt bra! :-)
Jag vågar inte rapportera detta till Tele2:s support, för då skulle de skratta ut mig. Och möjligen finns det ett visst samband med att modemet nu befinner sig litet närmare en yttervägg… ;-)
Men strunt samma – ett USB-modem tar ju nästan ingen plats, och nu kan det ju dessutom se vad som visas på skärmen, och då måste det ju vara mycket roligare att vara modem! Modem är tydligen inte mer än människor…
Så nu ska mitt modem och jag surfa till mina favoritbloggar, så blir modemet ännu gladare – och mer motiverat att lysa med stadigt uppkopplad, blå blick…

Äntligen har jag kunnat använda ett foto ur mitt arkiv! Det är taget med min allra första digitalkamera, en vackert blåmetallic Agfa, som jag inte minns vare sig modellbeteckning eller pixlar för. Det kändes magiskt med digitalkamera – men i dag ser jag ju att skärpan inte var den allra bästa, och att den led av s k kromatisk abberation (en term jag lärde mig när jag läste tester inför köpet av min nya kamera, min tredje digitala).
Men jag visar ändå fotot, för den märkliga isbildningens skull:

Det är taget 15 januari -02, och det hade varit väldigt kallt ett bra tag. Så blev det plötsligt en halv plusgrad, regn och hårt pinande vind. Regndropparna frös på det underkylda trappräcket och clematisens slingrande rankor, och vinden gjorde att isen byggdes på flera cm i sidled!
Trots de tekniska bristerna gillar jag det här fotot, och återupplever min häpnad vid den första anblicken av denna fantastiska ”rim-is”.
TisdagsTema – en utmaning för din kamera varje tisdag

Är du singel? Hur känner du dig när du blir tillfrågad om ditt ”relationstillstånd”? Säger du ”singel” med stolthet, eller lugnt konstaterande – eller känner du dig besvärad eller misslyckad när du måste deklarera att du är singel? Som en som blivit över, när alla andra hittat Den Rätte eller Rätta? Är man singel för att ”ingen vill ha en”?
Eller är du singel för att du är modig och stark nog att leva ditt eget liv, för att du inte är rädd för att vara ensam och för att du kan trivas i ditt eget sällskap? För att du hellre lever ensam än känner dig ensam i en dålig relation?
Då är du solitär!

”Solitär” betyder i trädgårdssammanhang speciellt utvalda, intressanta växter som planteras fristående, för sig själva, för att man ska se deras speciella karaktär och egenart. Solitärer är växter med en intressant utstrålning och egen personlighet, ofta stolta och högresta, och de behöver inte andra växter intill sig för att frodas – men de kan också mycket väl trivas ihop med andra växter som har samma önskemål och behov beträffande jordmån, sol/värme och mikroklimat.
Själv är jag solitär – vad är du?

(Tack till Ulvstrumpa, som inspirerat mig till detta inlägg.)

Jag har varit osynlig i bloggosfären sedan i julas,  jag har inte ens svarat på kommentarer sedan Lille Julafton (som vi säger här i Skåne).
Detta ber jag så hemskt mycket om ursäkt för – förlåt mig, alla fina, go’a bloggvänner!- men jag har haft svåra kontaktproblem sedan ett par dagar före jul. Ja, det är ju egentligen inte jag personligen utan datorn som haft problem med att få kontakt med Tele2:s mobila nät – men konsekvensen blev ju att jag också fick svårt med kontakten. Ideliga nedkopplingar, efter ibland bara någon minuts signal. Det har varit så vansinnigt frustrerande att jag vissa dagar gett upp helt efter några försök. Och till råga på kontaktproblemet så har jag fått glasögonproblem, som gjort att jag måste sitta med näsan nästan ända intill skärmen – inte riktigt skönt för ryggen, precis…
Men nu ska jag banne mig börja svara på era gamla kommentarer, och läsa era bloggar, i den takt som mitt mobila smalband tillåter! Jag svär inombords, men jag kämpar på – för jag har saknat er, och blir glad över era kommentarer!

Bättre än Kalle Anka & hans vänner: en animerad film om en katt och hans människa, en film som måste vara tecknad av någon som verkligen känner och älskar katter – i nöd och lust! Lyssna på ljudet också! :-)

Kolla de andra tre filmerna också, om du gillade den här!

Och en Glad, Skön Jul – till er alla, från mig alla! :-)

I TV2 har det näst sista avsnittet i dokumentärserien ”Himlen kan vänta” sänts i kväll. Serien följer några människor som drabbats av livshotande sjukdomar, mitt i livet.  Men det är inte en programserie om döden utan om livet och livsmod, och om oanad styrka när vi verkligen ställs på prov.
Det är sevärt, tänkvärt och djupt berörande. Ämnet låter deprimerande, men det är fantastiskt att följa deras tankar, deras förmåga att ta vara på nuet och varje dag, och deras beundransvärda mod och järnvilja att inte ge upp inför sina sjukdomar. Kanske är detta ett program som inte minst borde ses av dem som är rädda för Döden – jag vet ju inte, men jag tror att den styrka och hoppfullhet och det insiktsfulla livsmod som de medverkande uttrycker kan hjälpa många i liknande situation, eller med sjuka anhöriga.
”Man har tusen önskningar när man är frisk. Men bara en när man är sjuk”, säger en av de medverkande. Ord som är värda att minnas och ofta tänka över – inte minst nu i decembers köphysteri.

Det är en programserie som ger kraft, och perspektiv, och som kan ge oss alla mycket att fundera kring. ”Det här är det viktigaste och mest omtumlande program jag varit inblandad i under mitt journalistiska yrkesliv”, säger programledaren Anne Lundberg, som engagerat och känsligt men utan sentimentalitet samtalar med de medverkande och inte är rädd för att ställa även de svåra och raka frågorna. Och hon får uppriktiga och modiga svar.
Den här programserien är bland det bästa svenskproducerade jag sett i TV, och jag är övertygad om att den kommer att vinna pris.
Läs om serien och de medverkande på “Himlen kan vänta”.
Sista programmet i serien går nästa torsdag i TV2.

Tidigt i morse, när det deprimerande decembermörkret var som allra djupast, kände jag plötsligt hur jorden började skälva under mina fötter – eller rättare sagt under fötterna på min säng – och jag insåg med ens att jag måste ha blivit kär! Nyvaken och förvirrad visste jag bara inte i vem, och var Han fanns, och en mer frustrerande situation kan man väl knappast tänka sig!

Men så hörde jag på Ekot i radions P1 att det varit ett kraftigt jordskalv här i Skåne, med epicentrum bara några mil ifrån mig, och jag visste inte om jag skulle känna mig besviken eller lättat befriad från att irrande söka efter föremålet för en så skälvande Kärlek, uppmätt till 4,7 på Richterskalan.
Fast litet besviken är jag nog, trots allt… 4,7 – vetenskapligt uppmätt på Richterskalan! – hade nog blivit mitt livs mest skälvande Kärlek…
Men Livet hade än en gång visat sin skämtsamma narraktighet.

Och när det blivit ljust gick jag ut för att kolla att huset inte rämnat i två delar, vilket det inte hade. Men visst hade det fallit litet puts från fasaden…?

Hon stod lutad mot grinden till hagen, där hennes alpboskap fridfulllt betade i den värmande solens strålar. Hon väntade. Hon väntade otåligt, och förväntansfullt, på mannen hon träffat på hembygdsföreningens skördefest kvällen innan. Han hade kommit på besök till släktingar i byn, på genomresa på väg till Vladivostok, där han enligt sina skrytsamma släktingar innehade en ärofull konsulsbefattning samt ett praktfullt gods. Hon hade blivit alldeles förhäxad av hans uppvisning i bajadärdans, som visserligen knappast hörde hemma i deras lilla by men som mottagits som ett exotiskt inslag i festandet. Och som han talat till henne efteråt – hans ord hade smekt henne till blygselrodnad, och hon önskade inget hellre än att möta honom i avskildhet.

Och se, där kom han, raskt gående mot henne! Han ropade hennes namn redan på långt håll, och fattade ivrigt hennes händer när de möttes. Men plötsligt upplöstes förtrollningen i det klara solljuset! Hon upptäckte vilket motbjudande mopsansikte han hade, och hans löjliga muddbyxor fick henne nästan att gapskratta. Och hans gälla, omanliga eunuckröst – hur hade den kunnat förtrolla henne så!? Det måste ha varit vinbålen som gjort henne så omdömeslös och förblindad!

Nej, han må vara hur mycket konsul och storgodsägare som helst, hon skulle inte stå ut med denne man om hon inte var ständigt berusad av alkohol eller droger, för av kärlek kunde han inte göra henne berusad!
Med ett upprört mummelljud drog hon sig ifrån den häpne konsuln och började springa mot byn, där hon visste att den trängtande Konsumföreståndaren skulle ta emot henne med öppna armar – och hon skulle äntligen svara ja till hans frieri!
Kvar stod en bestört och besviken konsul och storgodsägare, som än en gång inte tålt solens starka ljus.

(Denna sedelärande berättelse är ett av flera bidrag i Ordkedjan BUGG. Läs även andra bidrag, och varmt välkommen att bidra du också! Hur du går med kan du läsa om på sidan Ordkedjan BUGG.)

…för även om det visats intresse från flera så har det bara kommit ett bidrag hittills, från ordkompositören LordParzifal – tack för bidraget, LPWJ! Man häpnar över att så oundgängliga ord som t ex Återuppstånden, Ynkansvärd, Västindisk och Törnbevuxen inte längre anses värda en plats i Svenska Akademiens OrdLista, SAOL! Vad säger förresten Svenska Kyrkan om utmönstrandet av Återuppstånden?!? Vad ska de nu predika till Påsk? Och vart ska allt Västindiskt ta vägen nu – ska det försvinna från jordklotet?
Det var nog dumt att dra igång Ordkedjan för utrotningshotade ord just nu i december, när de flesta har fullt upp med att adventa, lussa och förbereda inför julen… Så nu ändrar jag listorna från att förnyas veckovis till att förnyas månadsvis – och hoppas jag inte behöver ändra till årsvis… ;-?
Alltså: Ordkedjan för Bevarandet av Utmönstrade Gamla Godingar (BUGG) gäller fr o m nu månadsvis! Och någon vill ha ett tema att utgå ifrån så är december månads helt frivilliga tema ”Ljuvligt”.
Hoppas att det hinner komma några fler bidrag innan nyår! Jag ägnade hela den senast förlidna lördagen åt att få till det med script och speciell BUGG-sida – bara så att ni vet… :-) Och jag var tvungen att be Pumans dotter Pumita om hjälp med scriptet (vilket hon vänligen och väldigt snabbt gjorde – tack, Pumita!).
Om någon har förslag till förbättring av idén med Ordkedjan BUGG så blir jag bara glad!

Mitt bläddrande i Svenska Akademiens lista över Utmönstrade Ord har gjort mig ilsk, men plötsligt fick jag en idé… Det finns ju många Fotokedjor för dem som fotograferar – FotoTriss, Utan ord, Ordlös onsdag  m. fl.  – så varför inte starta en Ordkedja för ”Bevarandet av Utmönstrade Gamla Godingar” (BUGG) som i fortsättningen inte längre ska få vara med i SAOL. Förslag till bättre namn mottages gärna! Min tanke bakom BUGG var att de flesta av oss som använder Utmönstrade Ord var vuxna när jitterbuggen fick renässans i Sverige – men under namnet Lindy hop. ;-) Och ni kanske rentav buggat själva? Plus att det skulle vara en förkortning som är lätt att komma ihåg…

Så här tänkte jag mig det hela:
1. Om du inte redan har Utmönstringslistan – och hur många har det? ;-) – så gå till Svenska Akademiens SAOL-sajt (PDF-fil, öppnas i Acrobat Reader), och spara den på din dator om du vill ha den nära till hands. (Acrobat Reader är ett gratisprogram som kan hämtas från www, ifall din dator mot förmodan inte redan har det.
2. Skriv ett inte alltför långt inlägg där du använder minst 3 dock max 10 ord ur Utmönstringslistan. Att många av orden betecknar äldre eller rentav numera sällsynta företeelser kan kanske inbjuda till att skriva korta historiska noveletter…? I så fall kan Utmönstringslistan ge mycken inspiration! :-) Men det vore även roligt att få läsa Utmönstrade ord i ”moderna” sammanhang!
3. Markera de Utmönstrade Ord du änvänt med fetstil, röd textfärg eller på annat sätt så att de är tydligt urskiljbara från övriga ord i texten. (Undvik helst kursiv, som är mer svårläst.)
4. Allra sist i ditt inlägg skriver du in länken till sidan Ordkedjan BUGG (http://hemligheter.nu/ordkedjan-bugg/) så att alla BUGGare kan hitta till varandra.
5. När du skrivit klart ditt inlägg och publicerat det på din blogg klickar du på den här länken: en sida som jag skapat speciellt för Ordkedjan BUGG, och får då upp ett nytt fönster med två fält att skriva in text i, där du skriver in ditt namn resp. länken till just det inlägg som du nyss publicerat. När du klickat på Enter-knappen ska ditt länkade namn synas ovanför Mister Linky-rutan. Klart! :-)

Jag tänkte göra en ny lista varje söndag, men att gamla listor får finnas kvar åtminstone två-tre månader, kanske längre… Hoppas att många vill vara med redan från början, och jag tror jag vet ett halvdussin som kommer med redan nu vid starten… ;-) Sprid gärna länken till det här inlägget, om ni tycker att Ordkedjan BUGG är en trevlig idé!
Har funderat på om det blir svårare eller lättare om man har ett tema att utgå ifrån, så jag ger er ett frivilligt tema för den kommande veckan: ”Ljuvligt”.
Skriv en kommentar på BUGG-sidan om vad ni tycker om teman!

Önskar alla både skriv- och läsglädje, och Lycka till!
Och skickar ett stort tack till Pumita, med Fotokedjan Utan Ord, som hjälpte mig hitta en fungerande Mister Linky-kod, som egentligen inte borde funkat här, med WP!
Stort tack även till Ulvstrumpa och hennes inlägg, som gav mig fröet till den här idén!

Det är något märkligt med Ulvstrumpa (Shirouz), hon har en speciell förmåga att inspirera till nya inlägg! Jag börjar skriva en kommentar hos henne, och den blir längre och längre – och plötsligt inser jag att kommentaren börjar bli misstänkt lik ett inlägg!
I dag läste jag hennes inlägg ”Det kan väl eho begripa!”, om Svenska Akademiens självsvåldiga tilltag att stryka ord ur svenska språket, och hon går i taket över att bl a eho, kalmera, kurtisan, lastfull och mammonsträlar ska strykas i SAOL.
Jag håller med – men kalmera dig, sköna Shirouz!
Så länge det finns sådana ordbevarare som du och jag och LordParzifal och Gubben – och många, många fler i de mogna generationerna – så ska vi kämpa för bl a de fagerlockiga kurtisanernas överlevnadsrätt! Dessa arma, lyxklädda mammonsträlar, närmast livegna under pilska furstars nycker, måste skyddas! (Finns ”pilsk” kvar, förresten?) Vi ordsynta ingår ju i ett hemligt Sällskap för Utrotningshotade Ords Bevarande – SUOB, i protest mot snillenas försnillningar ur SAOL…

Hur ska de unga och kommande generationerna kunna rätt förstå ens 1900-talslitteraturen före Ulf Lundell, om ”äldre” ord och uttryck tas bort? Kan dagens gymnasister tillgodogöra sig Strindberg till fullo? Eller ens den betydligt senare skrivande Fritiof Nilsson Piraten?
Akademien får gärna lägga till nya ord, om de känner det nödigt – men de ska hålla tassarna borta från de svenska ord som redan finns, och som använts i generationer!

Jag letar fram listan på Akademiens hemsida, där SAOL kallar den för Utmönstringslista. Med stigande upprördhet scrollar jag bland de svartlistade orden, och jag inser att det är slut med Tillvaron Som Jag Känner Den! Med denna Destruktionslista faller min värld samman, ity det icke längre må finnas hänryckthet, inte ens över lövkojedoft och nya amaryllisarter, inte heller diktargåva eller byrålådsmanuskript, och ingen fjunighet ens på Malö. Jag får varken inneha biskvirecept eller bisonhjord,  inte heller herrtycke eller herdinnedräkt (varken i kombination eller var för sig). Vi förväntas även upphöra med våra eftermiddagsbjudningar, även om vi inte bjudit på vare sig mousserande vin eller murkelomelett.
Och bokvurm ska utrotas! Av Svenska Akademien!
Och det ska bli slut på fri- och rättigheter!
Detta (m)ordiska utraderande är både kultur- och naturskymning, och metoden är listigare än i Fahrenhet 451: I stället för uppseendeväckande bokbål så sker det diskret, ord för ord men i en jättelång rad, och innan vi insett farans vidd så har det gått som Ulvstrumpa förutspår i kommentar nr 4…

Jag uthärdar inte att läsa mer i Utmönstringslistan, emedan den gör mig missfirmlig av missprydande mattögdhet, så jag övergår otrugad till att uppmana mina medbloggare till inlägg med sina Favoritord!
Själv har jag en del favoritord, som måhända är utrotningshotade, understundom. Ett av mina älsklingsord är ”dock”, som väl ingen ungdom i dag begriper. (”Docka” känner de dock till, i olika betydelser.) För snart ett år sedan skrev jag en kärleksförklaring till detta lilla ord, och i mina förälskade ögon är det ett av mina bästa inlägg.
Skrev förresten in ”Dock” i sökrutan överst t h och fick upp inte mindre än 17 inlägg med lilla ”dock” i. Jag har lyckats smyga in det i så olika sammanhang som fuchsior, sniglar, Mount Everest, byte av elmätare, Liza Marklund, gamla bilar, Englandsresa samt eventuell emigration till Afrika!
Dock har jag bara skrivit 85 inlägg totalt, så dock-procenten är hög!
Och i dag kom det med igen… inte mindre än sex gånger! ;-)

…och utan de gamla glasögonen…
Ville vara med i fotokedjan Utan ord, men har inget stort arkiv med färdiga bilder, så jag valde ett av de allra första foton jag tog med min nya kamera, Panasonic Lumix FZ50.
Inte alls någon bra bild – smygtagen, tack vare den vridbara displayen, men hon fick se den senare, när hon fått glasögon på näsan… :-) Har inte alls kunnat justera eller behandla den här bilden, för jag har inget Photoshop på den här datorn, men jag lyckades beskära och förminska den på den enkla bildbehandlingssiten Pixlr. Skulle skärpt bilden, men hann inte sätta mig in i den funktionen, och t ex histogram och Nivåer fanns inte.

Men situationen är rolig: en granne hade köpt två 3-pack med olika glasögon i samma styrka, för att kunna variera bågarnas färger och flärdighet. Men det är ju inte så lätt att se de nya glasögonen ordentligt, när de gamla gått sönder…
Den här bilden är inte alls representativ för min kameras kvalitet!
Se fler och bättre bilder i Utan ord!

i bloggosfären sedan början av november (nästan, i alla fall). Jag har knappt hunnit blogga, och jag har dessvärre bara hunnit med få och korta bloggbesök, oftast utan att hinna skriva någon kommentar.
Men det har varit så mycket på sistone, och är så fortfarande! Och ett tag till… :o(
Vill tala om att jag inte har glömt någon av er jag brukar besöka, och jag tittar snart in igen. Och tack för alla kommentarer, har inte hunnit svara på alla här ännu!

I dag har jag knackat is i mitt proppfulla frysskåp. Fastän jag drog ur strömsladden för nästan fem dygn sedan (men lät dörren vara stängd), så fanns det tjocka sjok av is mellan korgarna och längs kanten mot dörröppningen. Mycket måste nog kastas: alla kycklinglåren som legat längst in så länge, och räkor som legat där i minst två år. I morgon bitti kommer sopbilen och då vill jag få iväg det som ska kastas, så det blir kanske till att knacka is halva natten…
Men om Ulvstrumpa och Speciella Stella och Sassa/Susanne, och kanske Peace in mind och LordParzifal och Jah Hollis tittar in och hjälper till, så kommer det att gå som en dans, och så kan vi festa upp kräftorna som inte legat där så länge! (Ninni bor ju i Brasilien, så hon hinner inte hit innan det gryr…)
Och sedan slipper jag inackordera nya frysvaror hos bekanta… :-)

(Jag önskar att jag kunde fått in länkarna lika osökt elegant som LordParzifal lyckades länka hit i sin dikt om ekarna, men ack, det mäktade jag inte!)
Ha det gott tills vi ses nästa gång! :o)

Via klickande på litet länkar – minns inte längre vilka eller var – råkade jag hitta till Moderskeppet, en eminent site som lär ut en väldig massa om Photoshop!
De har både ”Snabba tips” (snart 200 Snabba tips!) och mer utförliga, pedagogiska och tydliga videos om litet mer avancerade procedurer.
Rekommenderas varmt till alla som inte kan Photoshop på sina fem fingrar! Killarna bakom siten undervisar i digital bildbehandling på Högskolan i Jönköping, så de är inga glada men enkla amatörer – tvärtom: oerhört kunniga och entusiastiska proffs, men inte mindre glada för den skull!:-)
Jag kommer att angöra Moderskeppet så ofta jag hinner…

Här sitter jag, med snö på gräsmattan utanför fönstren och flera minusgrader på utetermometern, och kan inte annat – men tänker på Afrika… Och letar på nätet efter något afrikanskt land där det inte är outhärdligt hett klimat och inte militärregim…
Det är ännu bara slutet av november, men jag känner redan att jag fått nog av svenska vintrar. Jag har upplevt fler minusgrader än jag skulle önska, och mina bästa vintrar har varit de vintrar jag bott i England – och i ännu högre grad min vinter på Mallorca, på landsbygden några få mil väster om Palma.
Jag hade inte samma otur som Chopin och hans väninna George Sand, som i sin bok ”En vinter på Mallorca” klagade idogt över lokalbefolkningens otrevlighet och det ständiga regnandet i Valldemosa – Chopins ”Regndroppspreludium”, ni vet… (Fast det lär inte vara komponerat på Mallorca, men måhända inspirerat av minnen därifrån.) Under januari t o m mars gick jag ständigt i sommarkjolar, och åt ofta utomhus vid ljuset av små oljelampor i det ljumma kvällsmörkret. De trädmogna apelsinerna smakade sagolikt, och mandelträden blommade och fåren betade under mandelblommen och deras halsbandsklockor pinglade så stillsamt och rogivande när det var sovdags…

Men nu sitter jag här i kylan och har kommit till ”Tredje Trappsteget” igen, och känner att jag vill se mer av världen innan jag dör eller behöver rullator för att kunna ta mig fram. Jag har velat flytta i flera år, men inte haft råd med något hus i trevligare delar av Skåne. Lund, min älsklingsstad sedan barndomen, kan man ju inte hitta en bostad ens i närheten av om man inte är högavlönad och med en rejäl slant på banken.
”Men Eslöv,” sa en rådvillig bekant när jag klagade, ”där är ju bra kommunikationer till Lund!”
Jaha – Eslöv? I Lund hade studenterna förr ett skämt: ”Se Eslöv och sedan dö”. Fast det finns säkert många småorter i Skåne som är tråkigare – Skurup, t ex, som är så fult och urtråkigt att man kan dö av det (jag vet, för jag har bott två vintrar där och överlevde Skurup med nöd och näppe)!

Nää, kom jag på häromdan, det krävs större steg, och framför allt ett steg bort från snö och is – varför inte emigrera till Afrika, dit jag i min ungdom funderade allvarligt på att åka för att bli biståndsarbetare. (Jag tar gärna emot tips på trevliga och billiga exil-orter eller -länder, var som helst i den isfria världen!)
Så nu försöker jag hitta ett lämpligt land, t ex i Afrika, där det är billigt att äta och att bo enkelt, fast det måste finnas el så att laptopen funkar och jag kan få skrivarinkomster… Tänk, en hel kontinent full av spännande länder! Kanske kan man rentav göra någon liten blygsam nytta där man hamnar, även om man inte kan ”rädda Afrika”. Det lär dock dröja ett bra tag innan jag sålt mitt hus och är redo att fara härifrån – men det viktiga är att veta vart man vill komma med nästa steg och att sikta in sig på det, eller hur? Och att förbereda sig. Man måste ju vara inställd på stora omställningar och anpassningar, förstås! Men helst inte glödhett för länge… Nairobi är inte så vansinnigt hett, enligt Go2Africa. Och t ex vid foten av Ngong Hill är det kanske behagligt att leva och bo?
Kunde Karen Blixen flytta till Afrika så kan väl jag!
Utan all jämförelse i övrigt.

Min resa till England gick från Göteborg till Felixstowe, med den gamla rulliga Tor Anglia. Då hade färjorna ännu inte stabilisatorer, så när vi tidigt på morgonen gick in i ett novemberoväder med halv storm ute på Nordsjön så krängde och klagade gamla Tor Anglia ordentligt. Och äntligen fick jag glädje av mitt dåliga balanssinne – jag blev inte sjösjuk!
På väg upp till cafeterian fick jag ta stöd mot väggarna för att hålla mig på benen, och den enda medpassagerare jag mötte var påfallande gråblek och trevade sig så skyndsamt som det nu gick  in på toaletten utanför matsalen. Inne i cafeterian var det alldeles tomt, förutom personalen bakom disken. På ett par av borden kanade övergivet porslin klirrande fram och tillbaka i takt med båtens krängningar, och trots kantlisterna runt borden var det ett par koppar som äkte i golvet och gick i kras. (Nej, det heter väl inte ”golvet” på en båt – det heter väl ”durken”!)
Jag hämtade kaffe och en smörgås vid disken, och eftersom jag hade sjöfolk i släkten så visste jag hur man får glas och porslin att hålla sig stilla på en krängande båt: jag blötte servetterna med vatten, och satte porslinet på de våta servetterna. Inte ens de värsta krängningarna kunde därefter rubba min dukning!
Jag hade min kameraväska med mig, for mina båda systemkameror var mina enda värdefulla ägodelar och dem vågade jag inte lämna kvar i bilen eller hytten. Några bilder av ovädret blev det dock inte, för regnet piskade mot fönstren, och att gå ut på däck var inte att tänka på.
Framåt lunchtid avtog ovädret, det började dyka upp litet fler passagerare i cafeterian och plötsligt skymtade land – åh, England, äntligen England! Jag väntade otåligt medan gamla Anglia gick in i hamn och ilade sedan ner till min gamla Saab och beredde mig med stor förväntan på att rulla in på engelsk mark. Det var litet rörigt i hamnområdet, och hela tiden mumlade jag, som ett mantra: ”Håll till vänster, håll till vänster!”. Jag hade varit väldigt orolig för att inte klara vänstertrafiken… men det kändes hur naturligt som helst, för jag hade ju växt upp med vänstertrafik och alltid cyklat på vänster sida – det satt i ryggmärgen, helt enkelt!
Inne i Felixstowe köpte jag en rejäl kartbok över hela Storbritannien, plus ett tjockt häfte med adresser och detaljer till alla  Bed & Breakfast-ställen. När jag steg ur bilen och stod på fast, engelsk mark kändes det fortfarande lika ostadigt och gungande som ombord på båten – en märklig känsla, som satt kvar i åtskilliga timmar!
De som såg mig gå med korta, växelvis sidsteppande steg mot bokhandeln trodde nog att jag tagit för många ”pints” på puben snett emot, där jag parkerat bilen…

P.S. Har haft jättesnärjigt den här veckan och haft dåligt med tid för att svara på kommentarer och besöka blogggvänner – hoppas hinna ikapp under helgen… D.S.

Hittade nyss siten ”If the world could vote”, där alla vi i omvärlden kan rösta på vem vi vill ha som president i USA de kommande fyra åren – som en opinionsyttring från resten av världen. Kanske, kanske kan det påverka en del osäkra väljare i USA, där Obama för närvarande bara har 6-7% övertag i opinionsmätningarna. Om du vill se Obama som president i USA – rösta! (Ja, du får naturligtvis rösta på vem du vill – men hur många vill se ännu en republikan i Vita Huset? Och är det inte hög tid för en amerikansk president som inte är vit, föråldrad och tycker att USA har rätt att göra som de vill i resten av världen?)
Jag klickade på bilden på Obama, och sedan på Vote, och kollade sedan hur röstningen hittills gått: Obama har fått 87.1% av omvärldens röster!
Ta den här chansen att markera din åsikt! Rösta, och sprid länken på din blogg och i alla communities du eventuellt är med i!
Skynda, skynda!

för badkaret, ja nästintill hela badrummet, är fullt av fuchsior! Likaså hallen, och i köket trängs även några rosenpelargoner…’
Det är likadant varje höst: när första nattfrosten kommer så far jag som en skottspole för att rädda in så många spridda krukväxter som jag hinner, och de som står samlade i stora grupper får ett hölje av dubbel fiberduk (som skyddar mot lätt frost, men som här ibland blåser av under natten om den inte förtöjs…).
Fast så här gör jag bara när det förutspås mildare väder igen, så nu är badrummet snart utrymt igen för jag längtar verkligen efter en dusch i kväll!
Förresten, har ni lagt märke till att det under vår och höst ofta är som kallast när det är fullmåne, och dagarna däromkring? Det är därför jag försöker skjuta på invintringen så länge som möjligt, för många av både fuchsiorna och pelargonerna är fortfarande fulla med blommor och knoppar…
Jag håller stånd mot vintern så länge jag förmår!