Min lättsinniga lekstuga, med visst allvar samt trädgårdsinslag

Se den spännande, Oscarsbelönade dokumentären om Philippe Petit och hans fantastiska dröm om att en dag dansa på lina mellan  World Trade Center´s båda tvillingtorn – de torn som ödelades totalt den 11 september 26 år senare, när två stora jetplan flögs in i dem.
Tack till min bloggkompis Susanne, som i sin kommentar till mitt förra inlägg (om Petit och tvillingtornen) uppmärksammade att den sevärda dokumentärfilmen sänds igen vid lunchtid i dag: kl 12.00 – 13.30 – yipeeee!!!

Vi minns alla de fasansfulla scenerna som visades på teve för nio år sedan – gång på gång visades de under flera dygn: ett stort passagerarplan flög rakt in i World Trade Center’s ena tvillingtorn, och ett gigantisk eldklot slog ut på tornets motsatta sida. Och sedan – ännu mer ofattbart! – ytterligare ett plan, som flög rakt in i det andra tvilllingtornet. Tänker man på WTC´s båda tvillingtorn, så är det de synerna man ser för sitt inre öga.

Men nu ser jag något annat, något lika otroligt men utan död och förintelse, bara med fantastisk, svindlande skönhet:

På bilden syns den unge fransmannen Philippe Petit, när han den tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 under 45 minuter dansade på lina fram och tillbaka mellan de båda tvillingtornen när de byggts till sin fulla höjd men var till stor del outhyrda och ännu inte helt färdigbyggda. Faktum är, att tvillingtornen var mycket kritiserade av både allmänhet och arkitekter – och en ekonomisk kollaps för hela projektet var mycket nära när Petits balanskonst väckte internationell beundran och gav enorm mediauppmärksamhet även för WTC.

Jag såg häromnatten en fascinerande (Oscarsvinnande) dokumentär om Petit och hans stora dröm, och om hur han (tillsammans med flera vänner) under flera år förberedde sig för sitt livs största prestation – samtidigt som tvillingtornen sakta tog fysisk gestalt på andra sidan Atlanten.

Här en länk så att ni kan läsa mer själva – annars hinner inte den här bloggposten publicerad innan 11 september är förbi!
DN fredag 10.9 2910 om dokumentärfilmen och om Petit – mycket välskrivet men inte så långt och utförligt.
Om man googlar på Philippe Petit resp Philippe Petit 1974 får man otroligt många resultat, även bilder, YouTubes och möjlighet att köpa dokumentärfilen ”Man on Wire” i en 20-dagarsversion.

Lyssnade – som jag ofta gör – på ”Filosofiska rummet” i radions P1, som sänds på söndagseftermiddagar, med repris på fredagskvällar. Där berättade de om en undersökning som gjorts av en stor amerikansk tidning. Frågan gällde vilken bok som genom historien varit den farligaste, och jag kan bara de som kom etta och tvåa på listan för sedan var jag så bestört och blockerad att jag inte ens minns om de nämnde fler boktitlar…

Historiens farligaste bok ansågs vara ”Kapitalet” av Karl Marx.
Historiens näst farligaste bok bedömdes vara – Hitlers ”Min kamp”!

Möjligen kan det faktum att Hitler bara kom på andra plats bero på att det var i USA, ”möjligheternas land” och kapitalismens och företagens högborg, som undersökningen gjordes. Solidaritet har aldrig varit ett offentligt viktigt ord i USA. Möjligen kom uppgifterna dessutom från en finanstidning eller annan tidning som huvudsakligen vänder sig till små och stora kapitalister och extremt högavlönade – men ändå!
Det känns för mig trots det som en chock att inte Hitler var en självklar etta – en man som inte bara hade ansvaret för 6 miljoner judars död utan även för mer än en miljon romers, homosexuellas, utvecklingsstördas och oppositionellas plågsamt utsläckta liv.
Karl Marx har säkert många kapitalisters något minskade förmögenheter på sitt ansvar – och vad är det att gråta över? – men han har såvitt jag vet ingen människas liv på sitt samvete, och hans budskap har bidragit till miljoner fattigas överlevnad och förbättrade livsvillkor.

På något sätt förstår man nu lättare hur de röstregistrerade i USA kunde välja presidenter som Nixon, George Busch Sr och Busch Jr – krigshökar, oljekapitalister och ekonomiska imperialister med amerikansk kontroll i fattiga länder med amerikanska intressen bland de främsta ledstjärnorna. Och att USA fortfarande har ett röstningssystem som försvårar för många att delta i själva valen. Dessutom får inte fängelsedömda rösta, inte ens under de närmaste åren efter att de släppts ur fängelset! Vad är det för demokrati?!? Jag vet inte hur grova brotten måste ha varit, men det handlar inte bara om riktigt grova brott som mord. Och många delstater i USA tillämpar fortfarande dödsstraff – upprörande, i ett västland i dag!
Söndagarnas ”Filosofiska rummet” sänds i repris på fredagskvällarna ca 21.03. Jag ska lyssna ordentligt i kväll, för i söndags var jag koncentrerad på Hjalmar Söderberg ända tills jag hörde att Karl Marx’ Kapitalet skulle vara historiens farligaste bok…
På Sveriges radios hemsida kan man hitta redan sända Filosofiska rummet.

I mitt förra inlägg citerade jag Hjalmar Söderbergs ord ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.”
Jag hade då inte hittat publiceringsåret – men det har jag nu.

Hjalmar Söderberg föddes 1869, på Östermalm i Stockholm
De ofta citerade orden är ur novellsamlingen ”Det mörknar öfver vägen”, som gavs ut 1907.
Söderberg var alltså bara 38 år när novellsamlingen publicerades, och troligtvis minst ett år ännu yngre när den skrevs! Då var han ju inte ens medelålders – och ännu mindre var han gammal!
Strängt taget var Söderberg fortfarande nästan bara en pågasnöre,  fastän han var kritiker och kåsör i Stora Rikstidningen Svenska Dagbladet 1897-1908, efter ett par år som kulturjournalist på den betydligt mindre lokaltidningen Kristianstadsbladet.
(Om jag inte minns fel så finns det ett Hjalmar Söderberg-sällskap i Kristianstad, eller fanns i alla fall på 1980-talet.)

Men man kan ju ibland känna sig väldigt gammal även i unga år, särskilt i samband med kriser. Och man vågar kanske förmoda att Söderberg befann sig i en kärlekskris 1907, efter att hans älskarinna och ofrivilliga musa Maria von Platen brutit deras några år långa förbindelse. Maria von Platen var en för sin tid mycket ovanlig kvinna – viljestark, självständig och frigjord från sin tids förutbestämda kvinnoroll, inte minst när det gällde  sexuella relationer. Hon sägs ha gett Söderberg stoff till romanen ”Doktor Glas”, och i ännu högre grad inspiration till skådespelet ”Gertrud” samt till Söderbergs sista roman, ”Den allvarsamma leken”.

De sista 23 åren av sitt liv var Söderberg bosatt i Köpenhamn och gift med en danska, som han redan hade en nästan 7-årig dotter med innan han slutligen skildes från sin första hustru. Han ägnade sig allt mer åt religionsforskning och en del översättningsarbeten, men han skrev även mycket kritiska artiklar om nazismen för orädda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Hjalmar Söderberg dog på sjukhus i Köpenhamn i oktober 1941 och ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden.

Till sist ska ni få ett mindre känt Hjalmar Söderberg-citat av mig: ”Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den.” Det är ur Söderbergs debutroman ”Förvillelser”, som gavs ut 1895, och kan kanske ge litet att fundera kring.
Jag måste läsa Förvillelser igen – läste den första gången i tidigaste tonåren, när jag inte visste så mycket om Lidelse…

De tio åren när jag var runt 40 citerade jag ibland Hjalmar Söderbergs kända ord: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Det var bra år, mellan 35 och 45, när man fortfarande kände sig någorlunda fräsch, ung och oförbrukad men samtidigt hade uppnått en viss visdom och mognad. Och jag tyckte verkligen att åren under skoltiden var plågsamma, och tonåren var direkt djävliga – det var då jag började läsa och citera Hjalmar Söderberg.

Men framåt 50 började ryggvärken bli allt mer besvärande, och numera kan jag inte gå eller stå, eller jobba framåtböjd i trädgården, några långa stunder i sträck utan att molandet stegras och blir till riktigt rejäl värk. Jag försöker lura värken genom att luka ogräs och plantera småplantor sittande på rumpan, på en liten plastklädd dyna. Grannarna måste tycka att min trädgårdsskötsel är den lataste/konstigaste de sett, men det bjuder jag på!
Och synen har blivit sämre – jag som alltid haft falkblick! Borde kanske kolla om jag har starr, min far opererades för grå starr redan vid ca 55 – men han tittade å andra sidan på en massa sport på teve, vilket jag aldrig gör! Det kan väl inte vara nyttigt att titta på en massa sport på teve, eller hur?
Delvis får jag kanske skylla värken på mig själv, som haft hästar från 17 års ålder till 52 och mockat och släpat halm- och höbalar till 4-5 hästar vintertid – det har förstås slitit på ryggen. Men hästarna gav så mycket positivt, och jag saknar dem fortfarande.

Men det värsta med att åldras – och jag är inte lastgammal än, har inte ens uppnått pensionsåldern – är inte värk och krämpor, det är något annat som många i den behagliga medelåldern nog inte tänker på eller förutser.
När jag bodde på Mallorca i januari t o m mars -87 passade jag huset och de sju katterna åt Mikael Katz och hans fru Sylven, när de åkte på sitt årliga besök i Sverige, men jag bodde i deras gästhus ett par veckor innan de reste och lärde känna dem. Micha (som bl a varit chefredaktör på Damernas Värld och Sköna hem) hade blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm året innan, och det hade gett honom en bestående värk i ena knäet. Han var nära 75 år då, och en väldigt klok, behaglig och livsvis man. En gång när han verkade ha väldigt ont i sitt knä och jag frågade honom hur det var med honom så svarade han: ”Det värsta med att bli gammal är inte värken och krämporna – det är att vännerna dör ifrån en.”

De orden har jag aldrig glömt, och redan vid dryga 50 förlorade jag under ett halvt år fyra människor som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig. Det tog närapå knäcken på mig, och jag åldrades flera år efter de förlusterna. Ett par år därefter läste jag i tidningen att min förste egentlige älskare dött. Vi hade en mycket kort men mycket intensiv och sensuell relation, men vi förlorade tyvärr kontakten efteråt. Det kändes overkligt att läsa om hans frånfälle i tidningen, för i mig är han fortfarande levande. ”Fotografer gör det till ett minne för livet” tryckte en fototidning på T-shirts, när det blev populärt med slogans (tyvärr ofta vulgära) om olika yrkesgrupper, och det stämde verkligen in på honom – för mig är han är ett minne för livet.
Ett år senare dog en kär väninna i en bilolycka, och hon var inte ens femtio fyllda. Döden går vid vår sida från det vi föds till dess vi dör. När som helst kan någon du älskar eller håller av ryckas bort av sjukdom eller en olycka – och ju äldre våra vänner blir desto närmare rycker de ögonblicken. Några få år efter min vinter på Mallorca gick käre, kloke gamle Micha själv bort – det var inte oväntat, men ändå så sorgligt.

Foto och copyright © Andreas Krenz, som generöst lånat mig bilden - tack, Andreas! Klicka på bilden, om ni vill se fler av Andreas fina bilder!

Jag vill inte gå på fler begravningar, jag vill inte ens vara med på min egen. Jag vill direkt till krematoriet, och sedan få min aska strödd på någon fridfull plats med vid utsikt. Helst skulle jag vilja bli strödd vid Ale stenar, som är så högtidligt vackra – och då kunde jag dessutom tyst jubla: ”Äntligen havsutsikt!”
Jag undrar hur gammal Hjalmar Söderberg egentligen var när han myntade sitt uttryck om att det är skönt att bli gammal – han hade nog inte gått på vänners begravningar ännu, eller också hade han inga vänner, eller hade bara vänner som fortfarande var unga och/eller friska.
Du hade rätt om att det var för djävligt att vara ung, Hjalmar – men det stämmer inte att det är skönt att bli gammal.
I alla fall inte för mig. Inte nu längre.

Många av mina fuchsior led lika mycket som jag av den förlamande värmeböljan, trots nogrann vattning, för mina fuchsior föredrar samma temperatur som jag gör: 18-20 grader. Och både jag och de flesta av mina fuchsior har svårt att stå ut med gassande sol några längre stunder… Många får skugga under ett stort parasoll, andra ställde jag i den vandrande skuggan under äppelträdet – den största av dem den starkväxande och storblommiga  ”Indian Maid”, en pampig skönhet:

Ja, sedan byttes värmeböljan ganska hastigt mot rena regnperioden, och fuchsior gillar visserligen en dusch allt som oftast – men regn hela dagarna kan bli för mycket för både folk och fuchsior. Fuchsiorna kan få gråmögel om de står för tätt, och själv blir jag frustrerad av att inte kunna uträtta mycket i trädgården.

Har börjat ta sticklingar för andra gången i år, och den här omgången hoppas jag på extra bra och snabbt resultat med hjälp av rotningsmedlet Clonex, som jag fick tips om i ett forum på Allt om Trädgårds hemsida och köpte från Ebboflod i Oxie, utanför Malmö. Och nu har jag fått sticklingar av både svart mullbärsträd  och rödblommande kastanj, och av flera olika Nerium, och så ska jag ta sticklingar av min citronverbena (som jag aldrig lyckats med förut)  och av mitt luktolvon, som är helt fantastiskt när det blommar – vilken blomprakt, och vilken ljuvlig doft! Kastanjen och mullbärsträdet är väl egentligen helt fel tid att föröka nu, när de börjar förbereda sig för vintervilan – men jag ska i alla fall försöka!
En bild av den rödblommande kastanjen kommer i ett av de närmast följande inläggen , den var sååå otroligt vacker att den nästan tog andan ur mig – tänk om Clonex kan ge mig ett kastanjeträd med röda blomspiror…!

…och jag blev faktiskt riktigt, riktigt ledsen – mer ledsen än man rimligtvis borde bli över ett dött ting som inte är så svårt att ersätta. Men min vackra lilla silverfärgade Dell Latitude D400 var en trogen och trevlig arbetskamrat i fem år, och jag trivdes så bra med den. Köpte den begagnad och ca 2 år gammal hos Inrego (med 1 års garanti) och den var så liten och lätt tack vare att CD:n var extern och inte inbyggd.
Först, när den inte visade minsta livstecken, blev jag inte så orolig för jag var säker på min datadoktor skulle kunna fixa den – hittills har han kunnat fixa allt, under de snart femton år han hjälpt mig med mina datorer. Men när han efter en dryg veckas väntan plockade isär den fullständigt, ner till minsta skruv, såg han att det var några små kretsar (eller vad de nu kallades!) längst ned som kortslutits och brunnit, och det var i praktiken omöjligt att återuppväcka Lilla Dellen från de döda.

Så det blev till att leta ny dator. Numera finns tyvärr inte Inregos filial i Lund kvar, men man kan köpa via nätet. Hittade en annan liten Dell Latitude, litet nyare men lika vackert silverfärgad. Beställde och betalade via nätet en lördag, och hoppades få den nya datorn på tisdagen, i bästa fall. Ringde Inrego på måndagen för att kolla – men fick då veta att den dator jag köpt var slutsåld och inte skulle ha legat kvar på hemsidan!
Nytt letande, med läsande av recensioner, och beställde en Dell med widescreen och inbyggd CD-spelare/brännare. Det gör den naturligtvis både större och tyngre än Lilla Dellen – men när den kom hade den i alla fall silverfärgat lock, och silver runt tangentbordet samt silverfärgad touchpad + ”musknappar”! Och tangenterna är behagligt mjuka, likaså ”musknapparna”, och det är faktiskt inte så tokigt med widescreen!

Sedan återstod förstås att installera nödvändiga program (XP Professional fanns installerat, och jag vill ha XP, det har aldrig kraschat för mig!), och det jobbet är inte klart ännu. Inte heller att flytta alla dokument, och komma ihåg alla inloggningsnamn och lösenord som fylldes i automatiskt på förra datorn. Det är mycket strul när man byter dator!
Men nu har jag i alla fall en fungerande – och snabbare – dator, och massor av foton tagna under den datorlösa perioden att gå igenom! Och fler blogginlägg att skriva… ;-)

Förra torsdagen hade jag en härligt upplyftande eftermiddag i Eslöv – det är det väl inte många som tror att Eslöv kan erbjuda? (Inte jag heller!)
Jag åkte med en väninna som skulle till doktorn, men vi började med att äta en god lunch på ett fräscht lunch- och fikaställe vid torget, mittemot det pampiga Hotell Sten Stensson Sten och dess nästan ännu pampigare breda, långa trappa:

Jag satt kvar med mitt kaffe och njöt av solen och torget och Sten Stensson Sten en stund efter att min väninna gått till doktorn. Folk cyklade och promenerade förbi på trottoaren och på torget, och det var härligt att sitta och bara studera människor. Torget ser mycket mindre ut ovan än det verkligen är, eftersom fotot är taget med zoom, men jag hann inte söka upp en bättre vinkel närmare hotellet utan fotade medan jag drack upp mitt kaffe. Jag undrar så vad de där bågformade metallställningarna på ömse sidor om trädet har för syfte – något förslag?

Från torget ilade jag ivrigt mot Eslövs största attraktion, som jag så sent som dagen innan inte ens visste fanns – ett antikvariat!

Och vilket underbart stort och innehållsrikt antikvariat, sedan – jag kände det som om jag kommit till himlen! Antikvariat Källaren ligger inrymt i ett litet hus vid en innergård (Östergatan 5), men kändes väldigt stort inomhus. Där stod hyllorna rad vid rad, tätt tätt som de ska på ett riktigt antikvariat, och alla hyllor var fulla av böcker, rygg vid rygg och lätthittat kategoriserade och i alfabetisk ordning efter författarnamn.
Och jag fick snabb och mycket god hjälp av de bokkunniga och bokälskande glada gentlemännen Lars och Lennart, som snabbt hittade den bok jag letat efter länge men som inte ens fanns kvar på biblioteket längre: Georges Simenons Mannen som såg tågen gå förbi – oh, lycka! Den boken läste jag i tonåren, för mer än 40 år sedan, men jag kände genast igen inledningen när jag började läsa den: ”Vad Kees Popinga själv beträffade måste man nog medge att klockan åtta på kvällen hade han god tid på sig, för när allt kom omkring var hans öde ännu inte avgjort.” Vem kan sluta läsa efter den meningen?

Ja, sedan hittade jag förstås flera andra böcker som jag också köpte, och en gammal bok som de inte hade hemma beställde jag, ”How to be an alien” av George Mikes, en ungrare (?) som migrerade till England och som har skrivit väldigt roligt, ironiskt men kärleksfullt om sitt nya hemland och dess excentriska invånare och deras vanor. Den läste jag också som ung, och när jag senare bodde i England i ett par längre perioder så tänkte jag ofta på George Mikes och kände mig liksom han som litet av en ”alien”, emellanåt. :-)
Och i början av den här veckan ringde Källarens innehavare Lars och sa att ”How to be an alien” nu låg hos dem; Lennart sa redan när jag var i Källaren att han skulle till Malmö och kunde hämta den till Eslöv.
Och i går skulle jag åkt med min väninna till Eslöv för ett nytt lyft, men hon fick förhinder i sista stund så det blev tyvärr inställt. Hoppas att jag snart kan åka dit och hämta boken och utforska Källaren med mindre stressad tidsram!

Missa inte Antikvariat Källaren, om du kommer till Eslöv – eller rentav bor där! De har öppet tisd – fred 12 – 18, lördagar 10 – 14. De skickar även per post, om man hittar önskade böcker på Källarens hemsida.

Jag fick åtta Vinbergssnäckor i höstas, och fyra av dem släppte jag ut i trädgården direkt, de övriga fyra fick övervintra inomhus i två stora plastburkar.
Under vintern sov de inne i sina personliga hus, innanför ett lock av stelnat slem som de täckt skalöppningen med. Men under våren har de vaknat, en efter en.
Och häromnatten var de på älskogshumör! Två av dem kelade och pussades och smekte varandra varsamt och länge – det var ett förspel som de ägnade både tid och omsorg, och många kvinnor skulle nog ibland önska att de och deras män/partners vore vinbergssnäckor, ifall de hade sett det jag såg.

Sniglar och snäckor är hermafroditer, vilket ju innebär att alla individer har både hanliga och honliga könsorgan. När de ska para sig släpper de ut ”hela paketet” med båda könsorganen, som kommer ut på höger sida av huvudet. Och så gäller det att de pusslar ihop sig rätt, för att båda ska kunna ge sin sperma till partnern. Det är inte helt lätt, så de höll på i flera timmar och gjorde försök efter  försök utan att de lyckades hitta rätt. Och hela tiden smekte de varandra med antennerna, och pussades gång på gång – det var hur gulligt som helst att se! :-)

På snigeln t v kan man se den avslappnade penisen t v på den mjölkvita bubblan, och t h syns öppningen till det honliga organet som en fördjupning. Snigelns penis blev fyra gånger så lång när den försökte träffa partnerns öppning – den sköt fram som en pil, med en plötslighet och snabbhet som kontrasterade starkt mot parningsleken i övrigt.

Foto ovan är taget efter ett misslyckat ”skjutförsök”, när snigeln dragit tillbaka sin penis till ett vilande tillstånd. Är det bara jag som tycker att den är väldigt lik en vilande manspenis…?
Bortsett från att snigeln har en annan färg på sin ”kärlekspil” – faktiskt vackrare, tycker jag (må alla män ursäkta!)…

Efter Björn Wångblads ljuva liljebild i förra inlägget känns det ganska brutalt att publicera foton på sniglar… I fortsättningen kommer snigelfoton bara att få etiketterna Gröna Hemligheter samt Sniglar och snäckor, och publiceras i de kategorierna. (Om jag inte lyckas ta någon mer riktigt bra och vacker snigelbild, för då kanske den får den dispens…) Håll ett litet öga på Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor framöver, om du är nyfiken på sniglar.  ;-)
Ett sista snigelfoto vill jag dock publicera även här i kategorin Universella Hemligheter, för jag tycker den är så vacker och faktiskt värd att inte bara skuffas in i sidokategorier:

Pantersnigel, 6 v. gammal, med utsikt från min fingertopp

Hoppas du inte tycker att min lilla pantersnigel är ovärdigt sällskap till din lilja, Björn – men jag vet att du är en tolerant, vidsynt och generös människa! Och jag vet att du tycker bilden är bra. :-)

Om någon besökare här möjligen vill veta hur vinbergssnäckor parar sig, och hur märkligt lika en vinberssnäck-snopp och en mans-snopp är, så ska jag publicera ett inlägg – med foto – om vinbergssnäckors älskog i kategorierna Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor.

..och ljus och sol och smekande värme! Efter den mest vedervärdiga vinter jag upplevt, evighetslång och med snömängder, stormar och minusgrader som sammantaget kändes outhärdligt hoppades jag på en lång, skön vår – men det blev ytterligare snö och minusgrader, sedan stormar och störtregn. Bara några få dagar har varit tillräckligt soliga och sköna för att kunna avnjutas på yttertrappan med min eftermiddagsfika.
Nu går vi snart in i sommarmånaden juni, så våren 2010 blir väl mitt livs kortaste, kallaste och eländigaste vår.
Vågar man hoppas på en skön sommar, med mycket sol och behaglig värme, och med lagom mycket regn fast mest om nätterna…?

Jag längtar sommarkvällarnas sköna schersmindoft, jag längtar blåklocksbjällror och stormhattsspiror, jag längtar liljetider…

"Lilja" Copyright © Björn Wångblad

Den här underbara bilden har min fotovän Björn Wångblad generöst låtit mig få låna till min blogg, och det gör mig både glad och stolt. Han är en fotografisk konstnär på högsta nivå, han efterbehandlar sina foton med en fantastisk kunnighet och känsla som gör hans bilder till unik fotokonst – besök hans hemsida och se själva!
Sommaren känns långt borta, men i väntan på henne betraktar jag med njutning Björns vackra bild och hoppas att min liljelängtan ska uppfyllas i min trädgård så småningom…

Minns ni fotot jag publicerade här i september, med en pantersnigel med sin stora hög med snigelägg? Runt den 22 september kläcktes de, och centimetersmå, nästan genomskinliga snigelbebisar kröp ut ur äggen! Men de första dagarna kröp de ofta in i äggen igen, för att äta av den näring som fanns kvar i de mjuka äggskalen.
Sedan började de smaka av det uppblötta kattfodret som jag serverade dem:

Till höger syns ett av äggen, och till vänster det uppblötta kattfodret (hörnet av en torrfoderbit). Snigelbabyn är bara en dryg centimeter, och har börjat få litet pigment. Men jag har gjort den litet mindre genomskinlig i Photoshop, för att den skall vara lättare och tydligare att se.
Visst är den väl söt?!?
Eller är det bara en fostermor som kan tycka det…?

Jag har hört talas om att det finns människor som drömmer om att ha sex hängande från en lampkrona, men jag betvivlar att någon verkligen haft det – och det måste nog vara en j-kligt stor lampkrok för att klara en sådan extra vikt, och f ö torde det vara mer jobbigt än njutningsfullt, tror ni inte? Inget som jag längtar efter i alla fall, måste jag erkänna.
Några som däremot kan utföra en avancerad kärleksakt på ett elegant, nästan koreografiskt sätt medan de hänger i luften är mina favoriter Pantersniglarna. BBC:s allestädes närvarande David Attenborough har filmat ett kärlekspar, från den inledande flirten till separationen:

Videon fann jag hos Floristik och faunistik. Hastigheten i videon är uppspeedad, annars hade den blivit alltför lång. Men visst är pantrarnas kärleksakt vacker och fascinerande? Man undrar hur Evolutionen kommit på att pantersniglarna (till skillnad från alla andra sniglar, som bekvämt parar sig på marken)  skulle behöva bli luftakrobater för att kunna föröka sig…

Just nu lever jag med det mångfaldiga, halvårsgamla resultatet av en panterparning, som jag bara hann se avslutningen på. Rapport följer…

… kan bli viktiga bidrag till barn och familjer i fattiga länder, om vi i de rika länderna t ex blir faddrar. Nu har jag skickat in en anmälan till Barnfonden om att jag vill bli fadder till en flicka i Afrika. Det har jag tänkt länge, men jag har sökt efter en organisation som använder så litet som möjligt av de insamlade pengarna till administration och löner.

Röda korset föll pga Westerbergs föga idealistiska lön (han har ju rejäla inkomster från andra håll också…) och att de har så dålig koll på sina pengar och sin personal att de förlorat en massa pga förskingringar/bedrägerier.
Action Aid har haft mycket teve-reklam, vilket ju får en att misstänka höga omkostnader. Jag plöjde igenom deras årsredovisning – puh! – på hemsidan, och ca en tredjedel av de insamlade pengarna gick bort till administration och löner – alldeles för mycket, tycker jag!
Men så googlade jag efter tavlor av Turner och råkade hamna på en trevlig blogg med många vinklar där det stod litet om Barnfondens faddersystem, och en länk. Enligt Barnfondens hemsida går bara 15 procent av deras intäkter till löner och administration.  (Hoppas nu bara att de inte har några skelett i garderoben.)
Så jag anmälde mig som fadder och väntar ivrigt på att snart få ett brev från Barnfonden med info om mitt fadderbarn! :-) Man får bl a:

• Ett foto på sitt fadderbarn, och får veta lite mer om barnets och familjens situation och hur deras liv ser ut.
• En beskrivning av det lokala fadderprojekt som familjen deltar i. Här kan man läsa vad fadderbidragen används till i projektet.

Nog har vi väl nästan alla råd att avstå 200 kr i månaden till ett gott ändamål? Dra in litet på onödigheter, om vi inte redan har pengar över.
Tänk om hälften av alla svenskar tog sig an var sitt fadderbarn – vilken skillnad vi skulle kunna göra för flera miljoner människor!
Och tänk sedan om hälften av alla andra någorlunda välbeställda européer också blev faddrar… Och så amerikanerna, och kanadensarna!

Man vill ju göra skillnad, när och där man kan. Inte övermäktigas av hopplöshet inför all fattigdom och allt elände i världen, alla barn som dör av undernäring, botbara infektionssjukdomar eller av brist på rent vatten. Att göra något, om ock litet, är bättre än att inte göra något alls – eller hur?
För,  som myrorna säger:
”Vi är inte stora, men vi är mååånga…”

Jag minns precis var jag befann mig, och med vem, när jag hörde Keith Jarrets Kölnkonsert första gången. Musiken trollband mig, som den gjort med så många andra. I en radiodokumentär nyligen om Kölnkonserten (se förra inlägget) berättade en man att hans första barn både avlats och fötts till ackompanjemang av konserten – paret hade tagit med sig skivan till BB, när det var dags för födelsen. Vilken underbar början på Livet!
Här är del 2c av Kölnkonserten – mitt favoritparti:

Det finns mycket Keith Jarrett på YouTube, och i en video åtföljs musiken av tavlor (mestadels akvareller) av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som jag första gången stiftade bekantskap med via en stor och påkostad utställningskatalog från en Wyeth-utställning i London på 70-talet. Det lilla bildformatet i videon nedan kan förstås inte göra några tavlor rättvisa, så om ni vill se Wyeths konst i större format så kan man googla fram mycket!
Wyeth dog 88 år gammal, den 16 januari 2009, efter en lång, produktiv och hyllad konstnärsbana. Redan före hans död såldes hans verk för höga belopp, bl a en tavla som på Sotheby’s inbringade ett sjusiffrigt belopp – i dollar!
Här är tredje delen av Keith Jarretts Kölnkonsert, med bilder av Andrew Wyeths tavlor:

Julaftons eftermiddag tillbringar jag i bästa tänkbara sällskap: tre böcker av Bodil Malmsten, och alldeles strax ett progran i radions P1 om hur människor upplevt och blivit påverkade av Keith Jarretts skiva Kölnkonserten. Jag minns hur häpen och hänförd jag själv blev när jag hörde den musiken första gången, jag minns rummet och hela situationen hemma hos den kompis som spelade skivan för mig. Det finns något magiskt i musiken, som inte lämnar en oberörd.
Nu  har radioprogrammet redan hunnit börja, så jag lägger undan Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år” och citerar från Sveriges Radios hemsida om programmet kring Jarretts improviserade pianokonsert, som blivit en modern jazzklassiker:

”Om Keith Jarretts mest älskade pianoskiva och de minnen musiken väcker. Ett program av Anton Karis
Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme – och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till. Ändå var det mycket nära att inspelningen aldrig ägt rum. Keith Jarrett var missnöjd med instrumentet…”

Efter programmet ska jag göra mig en Irish Coffee och spela min egen CD med Kölnkonserten, och bara njuta…
Om ni inte känner till Kölnkonserten kan ni förhoppningsvis höra programmet i efterhand på SR:s hemsida.
Jag önskar alla bloggvänner, vänner IRL och övriga besökare en Glad Julhelg, och Ett Riktigt Gott År 2010!
Vi ses igen… :-)

Vi som var med ”vintern då Skåne snöade inne” – vilken av alla snövintrar det nu var? – minns tevebilderna med militära bandvagnar som sorkfärgat skymtande kom gungande fram genom snödrevet över åkrarna på Österlen eller Söderslätt, och som rundade drivor i höjd med takskägget på insnöade små stugor och längor. Och fram ur stugor och längor skottades små påbyltade gummor, ibland med en katt eller en stickning under ena armen, och hjälptes upp i bandvagnen av ett par väluppfostrade värnpliktiga (vilka på den tiden var tvångsinkallade och fortfarande hade lärts att visa respekt för äldre folk). Om det var män som undsattes så var de  nästan alltid mycket gamla och/eller sjuka. Någon gång var det en ung kvinna med små barn, ibland var det havande kvinnor med små värkar, och möjligen råkade rentav någon kvinna bli smått havande under en lång och gungande bandvagnsfärd, vad vet jag?

Bandvagnarna gav en känsla av orubblig folkhemstrygghet – vi såg att vår svenska Försvarsmakt alltid var redo till vårt försvar, inte bara mot yttre fiendemakter utan även mot elakartade vädermakter. Sveriges försvar var gott, det kände man tveklöst även om man aldrig ens hört talas om Per Albin-linjen.

I Ekots morgonsändningar i går i P1 – som är en kvarglömd gammal radiokanal sedan tiden innan teve fanns, kan jag informera eventuella unga läsare under 35 som annars kan tro att det är en ny, tuff mobiltelefon – jo, alltså, i P1 i går morse hörde jag att Räddningstjänsten i Skåne satt in bandvagnar, en på Söderslätt och en på Österlen, och jag säger bara: Äntligen! Skånska snövintrar kräva dessa fordon!

Fast… ”Räddningstjänsten” låter ju mycket mesigare än ”Försvaret” och mer  som något man måste boka minst en månad i förväg, ungefär som hemtjänst och färdtjänst. ”Räddningstjänsten” ger inte alls samma solida trygghetskänsla som ”Försvaret” eller ”militära bandvagnar”.
Nej, det gör det faktiskt inte…
Och förresten kallade nog media den vintern för Vintern då Skåne försvann, vid närmare eftertanke. Har ett vagt minne av att tidningen Arbetet gav ut en liten häftad bok med den titeln och full med häftiga insnöade-bilder. (”Försvann” är mer mediamässigt och lösnummersäljande, nästan som ”chock”, ”rasar”, ”svek” och ”Svennis”.)
Så nu har jag rättat mig själv, om ock i sista sekunden.

P.S. Det här inlägget skrev jag faktiskt redan i vargtimmen i går, men på grund av nyckfull, svag eller oftast ingen signal alls via mitt mobila smalband (men min mobtelefon får bra signal!) så gick det inte att publicera i går. Det har inte framkommit i media, ens i Sydnytt, men det begär jag ju inte heller. Men nu ska jag ringa Tele2 och lamentera, och så får de knappa på sina datorer och ändra i sina mystiska koder. (Jag misstänker att mitt smalband halkat ned till den lågt prioriterade koden Har Inte Klagat På Länge.) För ett par veckor sedan hjälpte jag nämligen en liten gumma i närheten, när hennes nyinskaffade Tele2-modem inte ville samarbeta med hennes dators Windows 2000. Men mitt modem fungerade på hennes dator, så vi provade att byta modem och SIM-kort – och hennes dator blev glad, men sedan dess har min uppkoppling haft täta depressioner.
Det ska bli skönt att få avreagera sig sin frustration över all snön – och förhoppningsvis få ett stabilt fungerande mobilt smalband!

Jag har ett komplicerat förhållande till kommissarie Maigret – eller kanske snarare till kommissariens skapare, Georges Simenon.

När jag tänker ”Simenon” så ser jag framför mig en pocketbok där omslagsbildens bakgrundsfärg går i dovt blågrönt, och som en mörk silhuett syns en man i överrock och hatt. Han står på en tågperrong, hitom en lyktstolpe, och i bakgrunden ser jag kanske, eller kanske inte, ett tåg och kanske några få, avlägsna människosilhuetter.
Boken ligger på ett avlutat, mörkbetsat gammalt slagbord, och bredvid bordet står min far och jag, och vi grälar. Vi grälar om min framtid.
Jag vill hoppa av gymnasiet, för min skolleda är av obotliga mått och jag avskyr Malmö och vill bo på landet och syssla med hästar och hundar.
Min far struntar i om jag tar studenten eller ej, men han vill att jag ska kunna försörja mig själv så snart som möjligt – jag är 17 år, det yngsta och enda kvarboende av tre barn, och han väntar otåligt på att bli fri från sin sista förpliktelse som förälder.

Jag drömde om att bli författare – det hade jag drömt om ända sedan jag var sju år och med en bok och ficklampa gömd under täcket gav mig hän i böckernas magiska, tröstande världar när jag behövde fly från saknaden och sorgen efter min mamma. Och när jag som nio-tioåring såg min älskade morbror sitta med långa textremsor och läsa korrektur på en deckare han skulle få utgiven. då drömde jag också om att bli författare. Och när jag senare höll hans bok i handen, och läste den. Ja, att författa var som att trolla, att skapa ett annat liv både åt sig själv och sina läsare. Att vara Författare var det mest fantastiska man kunde ägna sig åt!
Jag hade redan fått ett par dikter och en novell publicerade i högstatustidningen Femina, och jag hade stolt visat dem för min far men han hade inte fällt ett ord till kommentar – det var som om mina publicerade ord var lika ointressanta och anonyma för honom som rökslingorna från hans Marlborogh.
Men jag fortsatte att drömma om att bli Författare.

Och så står vi där och grälar, bredvid slagbordet med Georges Simenons bok, och jag säger med en blandning av trots och vädjan att jag vill bli Författare.
Då gör min far en gest  mot Simenons bok och säger, kallt avfärdande:
”Om du kan tjäna lika mycket pengar som han på att skriva, då kan du få bli författare!”
Jag minns inte om något sades efter det, jag minns bara gesten mot boken, min fars ord om pengar och att jag tänkte att ingen skulle kunna skriva ihop lika mycket pengar som Simenon, aldrig någonsin. Och absolut inte jag.
Och jag ser silhuettmannen på perrongen, och jag känner en stor uppgivenhet och besvikelse, och sedan övergivenhet och oändlig ensamhet.

Flera år och många publicerade ord senare kom jag på att Simenon-boken måste ha varit ”Mannen som såg tågen gå förbi”, och att jag mindes den som mycket bra och väldigt tragisk.
Och jag insåg att min fars replik den gången hade skapat ett förakt för pengar hos mig. Allra mest föraktar jag pengar som ett mått på kvalitet och framgång.

Häromdagen nämnde jag Simenon i en kommentar på min ”äldsta” väns blogg (vi har känt varandra sedan vi var åtta år!). Sedan bestämde jag mig för att läsa Simenon igen, som vuxen och för att jämföra med dagens hårdlanserade, storsäljande deckarförfattare. Döm om min förvåning när varken Bokus eller Adlibris saluförde en enda Maigret-bok! Men i går kom bokbussen, och genom den beställde jag flera titlar av Simenon. Och nästa gång jag kommer till Amnesty eller passerar ett antikvariat ska jag leta efter ”Mannen som såg tågen gå förbi”.
Jag ska av-demonisera Simenon och göra honom till min vän!

Jo, förresten: Jag har hittills fått en bok utgiven, och rentav översatt till  norska (varför låter det som ett skämt?), så jag är på sätt och vis en Halv Författare – för att ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund krävs nämligen ”till omfånget motsvarande två verk”, och det ska vara offentliggjorda texter ”av konstnärligt eller vetenskapligt värde”.

Men vad menar SFF med ”till omfånget motsvarande två verk”? Är en novell ett verk? Är en dikt? Rent teoretiskt  borde det väl enligt denna dimmiga definition i så fall kunna duga med två j-kligt bra blogginlägg…
Klart besked kan man nog få om man ringer till SFF, men det tänker jag inte göra. Jag föredrar att tro att även ett blogginlägg är ett ”verk”.
Så, mina vänner – blog on! :-)

I går kom nyheten att unga män med bra kondition  är intelligentare och har högre betyg än sina jämnåriga soffpotatisar, och därtill gör de som har bra kondition en snabbare karriär.

Detta hade forskarna kommit fram till genom att studera ynglingar under och efter mönstringen till det militära. Och jag undrar: varför har studien inte tagit med fler parametrar, som kan påverka tolkningen av siffrorna?
Kan det t ex inte tänkas att de idrottande ynglingarna är mer sociala och har ett större socialt nätverk än de icke-idrottande? (Alla vet väl hur viktigt det är med kontakter för att få jobb, särskilt ett bra jobb!) Och att de kanske är ganska utpräglade tävlingsmänniskor, och mer karriärinriktade än medelsvensken?
Kan det inte även tänkas att icke-idrottande unga mäns värderingar inte sätter en snabb karriär som främsta mål i livet? M.m. m.m

Och vad vet forskarna om alla de som inte mönstrat?!? Numera mönstras ju bara de som självmant propsar på att få göra militärtjänst – och ytterst få av alla unga kvinnor! Är de som mönstrar verkligen ett representativt urval av alla svenskar mellan 18 och 30 år?
Och traditionella intelligenstester mäter egentligen bara hur bra man är på… intelligenstester! Och de mäter dessutom bara en viss sorts intelligens – och man kan faktiskt träna sig på att bli allt bättre på att klara intelligenstest, utan att för den skull ha blivit intelligentare!

I den underhållande och läsvärda boken ”How to lie with statistics”, som jag ofta tänker på vid läsning av diverse statistik, visas många bra exempel på hur statistik kan användas för att bevisa i stort sett vad man vill. T ex att pojkar med stora skor är mer intelligenta än pojkar med små skor – jo, det är statistiskt bevisat! Man jämförde åttaåringar med 16-åringar, nämligen… Och intelligenstestet var konstruerat så att det var svårare för en åttaåring att klara av dem…

Jag är mycket skeptisk till statistik och håller  med Mark Twain i hans ord: ”Det finns tre sorters lögn – lögn, förbannad lögn och statistik!”

Blev så avundsjuk när etermedierna i går översvämmades av bilder, spekulationer och litegrann fakta kring Det Stora Helikopterrånet – tänk att både få flyga helikopter och att få ett rejält antal miljoner för besväret!
Jag har aldrig flugit i helikopter, och de skulle jag verkligen vilja prova på! Särskilt det där med att ”hovra”, som det talats så mycket om i samband med famösa ubåtsjakter. Så häftigt att sväva i luften, nästan som hängande i ett snöre!
Att hovra innebär väl visserligen ett j-kla oväsen, men ändå…
Något som är nästan ljudlöst är däremot att flyga segelflygplan, vilket jag gjort några gånger. Härlig upplevelse, för det enda ljud som hörs är vindens vinande mot planet, och man känner sig som en glada som svävar på uppvindarna. Och detta fantastiska att flyga utan minsta motorhjälp (ja, förutom när man dras upp av ett motorplan, förstås…) – det känns både ofattbart himmelskt och så nära att vara en stor fågel som man kan komma!
”Men är du inte rädd när du sitter i ett segelflygplan?!?” frågade vännerna förfärade. ”Det har ju ingen motor!!!”
Nä, just det: ett segelflygplan har ingen motor – som plötsligt kan stanna! Man bärs av vindens kraft och sin egen skicklighet att läsa av geografin för att hitta uppvindarna.
Men hovra – det kan ju bara helikoptrar…
Och alla miljonerna, de finns ju väldigt jordnära…
Fast så fjärran osynliga ändå… Men det är väl lika bra det, för alla miljonärer jag känner – och av en märklig slump råkar jag känna mer än ett halvdussin som har en eller flera miljoner på banken – jo, alla miljonärer jag känner är extremt snåla och ägnar sin mesta kraft och energi åt att spara ihop ytterligare mer pengar, som de inte heller unnar sig eller andra att ha glädje av. Och en snål miljonär vill jag verkligen inte bli!
De mest generösa människor jag känner, och har känt, är människor som inte har det särskilt fett. Det är väl därför som människor av vår sort aldrig kommer att bli miljonärer… :-)