Ni har väl hört talas om Tradera?
Det hade jag också, någon enstaka gång, men jag hade aldrig gått in på Tradera förrän jag skulle försöka hjälpa en kvinnlig pensionär att hitta en billig laptop. Efter många bevakade auktioner, som gick över de några få hundra som hon kunde betala, vann jag en för 155 kr! Fullt fungerande, men med en del år på nacken, förstås. Hon blev jättelycklig – men sedan tog det tre veckor innan hon vågade slå på datorn, trots att hon gick en datorkurs på PRO i höstas! Men när hon väl satte på datorn blev hon helt tagen av den nya värld som hon fick i sin slitna stuga, och har hon inte stängt av datorn så sitter hon väl där än…
Men så upptäckte jag en massa annat som såldes där, och jag hittade en massa klockor av olika slag och i alla prisklasser, från 5 kr till över 30.000! Och ute var det snöstorm och bitande kyla, så jag flydde in i den tidlösa världen där alla klockor visade sin egen tid och ingen av dem hörde hur stormen dånade i husknutarna.
Fann en mycket kunnig och trevlig säljare som alltid noga beskrev klockorna, och alla var genomgångna, fungerade och höll tiden. Det blev flera stycken från honom, den billigaste kostade skamligt nog bara 6 kr och det kändes nästan som ett rån att vinna ett fullt fungerande armbandsur till det priset!
Sedan lärde jag mig litet här och litet där och fyndade ett jättefint Lagonda herrur från 50-talet (t v på bilden nedan), och även en Tissot herr från 40-talet, och alla ur jag köpt är med manuell uppdragning – det känns litet fuskigt med batteri, även om det är enkelt och praktiskt.
Och innan jag visste ordet av hade jag även köpt några renoveringsobjekt för en tjuga, och en gammal herrklocka Tissot ända från 20-talet! Den går inte, det går inte ens att dra upp den för den saknar krona – det jag förr kallade ”skruv” när jag skulle dra upp en mekanisk klocka. Men den är så vacker i sin åldrade skönhet, märkt av Livet och sina drygt 90 år! Den förste bäraren, vars initialer är ingraverade i silverboetten på baksidan, har troligen lämnat jordelivet för länge sedan, och så har klockan kanske ärvts av en son – men så småningom hamnat i en byrålåda. Många gamla ur kommer från sterbhus och har sovit törnrosasömn fram till bouppteckningen och bodelningen, och jag försöker föreställa mig människan som förut bar uret, och vad de gamla armbandsuren skulle kunnat berätta.
På bilden syns alltså en Lagonda 50-talare, som tickar på så fint och är mycket vackrare i verkligheten än på bilden. De båda damuren med armband är renoveringsobjekt – syns det att de har pärlemor i urtavlan, där siffrorna sitter? Mellan de gamla damuren ligger en fint fungerande Certina längst ned, som bara behöver ett armband (men jag fick med flera metallarmband ihop med renoveringsklockorna).
Och mitt i bilden ligger en fin Omega, som saknar boett och stolt visar sin vackra, komplicerade mekanism och som tickar stadigt och fint. Det är så fascinerande att följa balanshjulets (?) snabba rörelse fram och åter, fram och åter, fram och åter…
Det känns nästan hypnotiskt, efter en stund…
Och så har jag köpt ett par engelska klockböcker, den ena är ett 500-sidigt praktverk med massor av fina bilder och litegrann om enklare klockreparationer med sprängskisser av hur olika typer av armbandsur är konstruerade. Hoppas den kan hjälpa mig att åtminstone sätta in kronor i renoveringsobjekt… (Mer om den boken i nästa inlägg – med foto!)
”Ur led är tiden,” sa Hamlet, ”ve, att jag är den som ska vrida den rätt igen…”
Det är väl bara för mig att säga samma sak, om mina renoveringsur! :-)
Nu undrar jag bara: när jag nu har så många klockor, finns det då absolut ingen ursäkt för mig om jag kommer för sent – eller är jag ursäktad just p g a alla klockor, som kanske inte alltid visar samma tid?
P.S. Nää, jag har inte tappat intresset för sniglar – mördarsniglar och pantrar och andra (jag har hittat en liiiten, helt ny art!), tro inte att ni slipper dem så lätt ;-) D.S.
…och det gör mig både glad och litet skamsen. Jag har fått klagomål på att jag bloggar så sällan – och det är ju sant. Och det känns litet skamligt, men Livet kräver ju sina dagliga insatser och krafttag, och sin tid. Inte minst nu när vi haft vinter och massor av snö i sex veckor redan, jag kan inte minnas en så tidig och så eländigt kall början på vintern! Men det är ju inte konstigt, eftersom det lär vara minst 150 år sedan vintern inleddes så här tidigt, kallt och snörikt. Och jag är förvisso ingen ungdom längre, men jag är trots allt inte 150 år…
Nu sjunger de ”Auld Lang Syne” på teve, vilket påminner mig om nyårsafton 1980, då jag bodde i London och var på en turistfri pub i fattiga stadsdelen Hackney på nyårsafton. Jag hyrde två rum i Hackney, i ett bombskadat hus som en temperamentsfull nordirländska vid namn Rosie Gowing hyrde av London Council. Vid tolvslaget började alla sjunga Auld Lang Syne, och sedan kramade alla alla, inklusive mig, och pussade alla på båda kinderna, och det var en härlig, varm och mycket engelsk stämning och blev ett fint minne för mig. (”Auld Lang Syne” har text av den skotske nationalpoeten Robert Burns men är baserad på en traditionell sång.)
(Och kära, ”temperamental” Rosie, var är du nu? Du råkade ofta i gräl med grannar och kärestor, men du och jag förblev faktiskt hela tiden vänner. Vi höll brevkontakt under ett par år efter min hemresa, men när du flyttat till Wales kom din nya adress bort när jag kort därefter själv flyttade. ”Where are you, Rosie Gowing?!? I miss you, Madeira!” Jag har googlat efter dig många gånger men utan resultat. Numera finns ju Gud och alla människor på Facebook – varför inte du?!?)
Jag lovar att försöka blogga oftare under 2011 än under det gångna året! Jag ska verkligen försöka!!!
Och jag önskar alla ett Gott Nytt År, med mycket glädje, värme och kärlek, och speciellt de som fortfarande tittar in här ibland!
Och en extra varm nyårshälsning till mina bloggvänner, kram på er! Jag tänker på er mycket oftare än jag besöker er, och varje gång jag ser tevereklamen för Tele2:s bredband – det med katten som med växande ”häpnad” gapar större och större – så tänker jag speciellt på bloggvännen Ulvstrumpa. :-)
Nu dånar vinterstormen i husknutarna, och det är nästan dags att skåla.Vi ses igen 2011 – det lovar jag! :-)
En liten pojke frågade sin farmor: ”Vad är meningen med livet?”
Farmor svarade: ”Jag vet inte, du får fråga din farbror. Han är präst, så han vet nog.”
Prästen svarade: ”Man ska vara snäll mot andra, och hjälpa andra.”
”Men ska man inte ha roligt också?” undrade pojken, som hade funderat mycket och länge över Meningen med Livet.
”Jo, man ska ha roligt också!” höll prästen med, när han nu påmints om vad han glömt bort alldeles för länge.
Så nu vet ni vad som är Meningen med Livet – och glöm för Guds skull inte bort det där med att ha roligt! :-)
Kicko har roligt :-) Fotot taget med min allra första dig.kamera
Kastanjeträd är vackra när de blommar, det har jag alltid tyckt – men när jag i somras fick se ett blommande kastanjeträd med lysande röda blomspiror tog det nästan andan ur mig!
Det var i Eslöv, min favoritutflyktsort, som jag hittade ett halvstort kastanjeträd fullt med lysande röda blomspiror. Det blåste, och jag skulle egentligen behövt stå på en stege eller åtminstone en stol, och solen strålade intensivt, men det blev i alla fall en ganska bra bild.
Och inte långt från kastanjeträdet växte ett mullbärsträd, men då i juli hade det inga frukter. Men när jag återvände i mitten av augusti tog jag den här bilden:
De svarta mullbären mognar under ganska lång tid, därför bar trädet både vita, omogna frukter samtidigt som halvmogna röda och fullmogna svarta. Ja, det fanns rentav intorkade rester av bär som fåglarna kalasat av!
Mullbärsträd finns både med svarta och vita frukter (som mogna, alltså). Blad från vita mullbärsträdet används för att utfodra silkesmaskar med. Vill man äta frukterna ska det vara svarta mullbär, som går att odla i varma lägen i zon I, möjligen II. Bären smakar inte så mycket, men den smak de fullmogna bären har är angenäm.
I nio år har jag trott att jag hade ett litet mullbärsträd, som vuxit upp från en liten stickling jag fick och behandlade med ett rotningshormon som fanns då men senare förbjöds. Trädet har aldrig blommat, men det har vuxit så sakteliga i en jättestor kruka/balja, som jag haft i garaget på vintrarna. Men när jag såg det svarta mullbärsträdet i Eslöv insåg jag genast att det inte alls såg likadant ut som mitt ”mullbärsträd – bladen är helt olika till både form och struktur! Så nu undrar jag vad det är för okänt träd som jag har och stolt visat upp som ”svart mullbär”!
Jag fick lov att ta ett par sticklingar av både mullbärsträdet och kastanjen, och efter att sticklingarna stått någon vecka i vatten köpte jag sticklingmedlet Clonex från företaget Ebboflod i Oxie, utanför Malmö, och penslade på den nedersta delen av sticklingarna. Egentligen skulle de därefter ha satts i krukjord direkt, men jag fegade – och ville dessutom se ifall det skulle komma några rötter. Det var ju egentligen helt fel årstid, eftersom dagarna hunnit bli kortare och träden snart skulle gå i vintervila – men fantastiskt nog så kom det i september små ljusa, tjocka prickar (s k callus, början till rötter!) på kastanjesticklingarna, och en knopp började spricka och försöka slå ut men de späda små bladen blev torra och dog. De har det kämpigt nu i november, de små sticklingstackarna, med torr inomhusluft och en lampa som hjälpbelysning under eftermiddagar och kvällar. Men de lever fortfarande, och om de överlever vintern så är det nog ett mirakel! Mullbärssticklingarna tappade tyvärr bladen helt ganska snabbt och verkar livlösa.
Men till våren ska jag ta en massa sticklingar av mina buskar: magnoliorna, luktolvonet, citronträdet, kameliorna, sandpäronträdet – ja, allt som jag tidigare misslyckats med utan rotningshormon! Och när jag doppat dem i Clonex, och satt dem i krukor som kan stå ute och få ljus, nattfukt och ibland litet regn, så är det nog god chans att det ska bli en massa småplantor att senare plantera i trädgården! (Det kan kännas dyrt med 90 kr för en liten burk med 50 ml Clonex – men den räcker till mååånga sticklingar!) Ska också kolla på Ebboflods sida med Begagnat framöver, ifall de får in någon liten propagatorlåda – t ex gardenia- och citrussticklingar vill visst gärna ha litet undervärme för att snabbare bilda rötter och börja växa…
Jag längtar efter Våren, när det börjar spira och grönska igen. Just nu känner jag mig mest som ett avlövat träd, skakat av höstens stormar och bävande inför vintern, men med ett desperat hopp om att den ska bli mild, snöfattig – och kort!
Ge mig vår, sol och värme – snart, snart!
I dag ska jag citera ur en del tidningar, men först en bild som jag behandlat med flera olika förvrängningsfilter i Photoshop för att illustrera rubrikorden ”Marken gungar”… Jag tycker fotot blev riktigt snyggt – och visst ser bygget mer spännande ut så här…?
Ur Skånska Dagbladet 15.10:
”I mitten av september fattade Malmö tingsrätt beslut om en så kallad företagsrekonstruktion. Det betyder att en rekonstruktör går in för att försöka rädda företaget från konkurs. En företagsrekonstruktion ger även tillgång till den statliga lönegarantin. Sammanlagt får 15 av de anställda lön från staten under minst tre månader.
För att få genomföra en företagsrekonstruktion krävs att affärsidén är trovärdig och att det bedöms finnas möjlighet för företaget att komma på fötter igen.”
I en kommentar skriver signaturen Insider: ”Enligt beslut i Malmö Tingsrätt idag den 11 oktober skall företagsrekonstruktionen i Swedish Medical Qigong AB och dess moderbolag upphöra omgående. Bolagen har själv anmält tidigare till Tingsrätten att de idag är på obestånd och inte kan betala sina lån eller sina leverantörer. ”
Förra året gjorde företaget bakom Yangtorp en förlust på 4,2 miljoner.
Men enligt uppgift i går, 25.10.10, håller restaurangen på Yangtorp fortfarande öppet på helgerna – men hur ska de anställda få sina löner, när företaget är på obestånd och inte längre omfattas av den statliga lönegarantin? Undrar jag!
Norra Skåne har pratat med flera anställda och har uppgifter som jag inte sett i övriga webbtidningar, beröm till dem för det! Under rubriken ”Personalen slog larm om arbetsförhållandena” skriver Norra Skåne bl a: ”De anställda berättar att de inte fick ha någon kontakt med någon ur styrelsen. Men när de uppfattade att arbetsmiljön förvärrades valde de gå samman och kontakta Anni-Frid Reuss.
–En av de tidigare anställda skrev mejl där vi berättade om hur det stod till. Till svar fick vi att hon skulle kolla upp det, säger en av kvinnorna som berättar att flera av de anställda blivit väldigt illa berörda av behandlingen på Yangtorp, som de i vissa fall beskriver som rena mobbningen.”
(Jag har själv hört exempel på hur en ur personalen blev utskälld inför flera andra och som slutkläm blev uppsagd på fläcken.)
”Det är den värsta arbetsplats jag någonsin varit på. Allting byggde på en strikt hierarki där vi var längst ner och master var högst upp.
Så beskriver en av kvinnorna hur arbetsförhållandena på Yangtorp såg ut. Enligt dem var det i princip ingen som stannade mer än ett fåtal månader på företaget. När de började i januari var de 14 stycken, i dag är ingen av dessa 14 kvar.”
Ur Norra Skåne 17.10:
”Flera tidigare anställda på Yangtorp som kontaktat tidningen berättar om en värld där Marcus Bongart insisterade på att tilltalas som master och styrde sin anläggning med hård hand.
Redan tidigt fick de anställda reda på vilka som stod bakom företaget, men på grund av att dessa personer inte ville synas i offentligheten fick de anställda skriva på ett kontrakt där de lovade att inte berätta för någon om vad som hände på Yangtorp.
Det var påett så kallat champagnemöte som de anställda fick möta den namnkunniga styrelsen. Alla utom Tomas Ledin, som var på turné, var närvarande, berättar de.
– Vi skulle tilltala Anni-Frid som prinsessan och hennes partner Henry Smith som lord eller sir, säger en av kvinnorna som tidningen träffat. Master krävde att det skulle vara så märkvärdigt, att vi skulle visa den största respekt för dessa människor.”
Enligt de tidigare anställda som Norra Skåne talat med sades det redan från början att ”Yangtorp skulle drivas som ett femstjärnigt lyxhotell med ambitionen att locka kändisar och människor med mycket pengar”. Som exempel på lyxen nämnde en av de tidigare anställda att när de skulle köpa in 120 tallrikar till Yangtorp kunde de få kosta upp till 500 kronor per tallrik. ”Marcus Bongart hävdade redan första veckan att vi skulle komma med i Michelinguiden.”
(Jag blir alldeles snurrig av alla motsägelsefulla uttalanden – inte minst säger Marcus Bongart emot sig själv vid olika tillfällen och i olika tidningar! Fotot nedan är taget på innergården, med byggnadsskelettet i bakgrunden, och jag har använt ett PS-filter som heter Polära koordinater, ffg.)
Sista gången Anni-Frid Reuss besökte Yangtorp gick tonerna höga, enligt den före detta personalen. Anni-Frid var inte nöjd med hur verksamheten sköttes och hur pengarna spenderades.
Marcus Bongart själv kommenterar bara: ”Jag är en kinesisk läkare och jag har som policy att aldrig avslöja vilka som kommer in på Yangtorp. Jag kan även säga att det aldrig varit min avsikt att göra Yangtorp till ett lyxhotell.”
SDS hade en väldigt positiv artikel om Yangtorp den 15 juli 2008, där man bl a kan läsa:
”En buddha inköpt på Bo Ohlsson i Tomelilla. Och en viss Master Marcus som utför healing. Allt sker i ett asiatiskt tempel i skogen utanför Hörby. Humbug? Nä, en exotisk oas där frid får råda.
Master Marcus heter Bongart i efternamn. på 1980-talet drev han en klinik i alternativ medicin i Vellinge. Så småningom for han till Kina och Tibet och utvecklade sitt yrke till att omfatta den kinesiska läkekonsten. För 800 spänn kan du nu få en diagnos, följd av lämplig behandling som akupunktur.”
I en stor artikel i SkD 16.4 i år, med rubriken ”Yangtorp slår upp dörrarna”, kan man läsa: ”Marcus Bongart säger sig inte veta hur mycket det kostar att bygga Yangtorp, som är skapat utifrån hans ritningar och visioner. – Jag har inte råd med det så naturligtvis handlar det om lån. Ska man skapa något unikt så kostar det enormt mycket pengar.”
(Min kommentar:Helt obegripligt att ens lägga första stenen till ett jättebygge utan att ha välgrundade kalkyler över totalkostnaden!!! Och inte sjutton måste det kosta enormt mycket pengar att skapa något unikt – det vore väl en större utmaning och prestation att skapa något vackert och unikt med en liten men väl använd budget?)
Men enligt Expressen 13.10 säger Marcus Bongart själv att ”de 46 miljonerna har aldrig varit ett lån, utan ett sätt för Frida att stödja verksamheten.” Han menar att han och företaget blivit lurade och att sångerskan tänker bygga om Yangtorp till ett lyxhotell för att tjäna pengar.
”Men Anni-Frids advokat Carl-Gustaf Söder säger att du har skrivit på ett skuldebrev”, konfronterar Expressen Marcus Bongart – och på det svarar Master Marcus:
”Det finns en tvist om hur de har blivit påskrivna. Påskrifter har hamnat på papper utan att man känt till vad man skriver på. Vi har blivit lurade. Vi har inte haft något avtal om någon form av lån.” Anni-Frids advokat Carl-Gustaf Söder kommenterar bara:
”Jag har reversen i min hand, så det är klart att de skrivit på reversen. Deras invändning är enligt mig inte seriös.”
Till sist ett par kommentarer från juli 2008 från bloggen Sifu Henrik:
Postat av: P-O
Min mor bor brevid Yangtorp. En dag gick hon dit för att göra en hälsoundersökning, antagligen mest av nyfikenhet. Diagnosen min mor fick visade att hennes mjälte var ovän med hennes lever…
Postat av: Sifu Henrik
Vad skulle hon göra för att hennes organ skulle bli vänner igen?
Postat av: P-O
Min mor fick örtmedicin som skulle skapa harmoni mellan organen, om det hjälpte vet jag ej.
Ja, man kan spendera 800 kr på många olika sätt… Eller, som min bloggvän Badaren brukar säga: ”Det finns folk till allt!”. Och Badaren har alltid rätt. ;-)
I början av maj i år var jag på besök på Yangtorp, tillsammans med en stor grupp lokalboende. Master Marcus (som han insisterar på att bli tilltalad – ingen buddhistisk eller taoistisk ödmjukhet där, inte) ville göra PR för sitt tempel och sin verksamhet. Jag kom in bland de första, och Marcus såg att jag hade kamera och uttryckte inga invändningar mot mitt fotograferande, han ställde t o m upp framför kameran – men han tittade inte spontant in i min kamera:
Det överväldigande stora lyxprojektet var inte färdigbyggd, och den ofärdiga plattläggningen gav ett intryck av att arbetarna gett sig av väldigt plötsligt. Längst bort syns en byggnadsdel som fortfarande bara var ett skelett:
Alltsammans var oerhört speciellt och Kinainspirerat, med lejonskulpturer och enorma urnor som – det medges :-) – jag gärna haft vid min betydligt mer oansenliga boning…
…och jag undrade hur många miljoner som dittills lagts ner på all denna prakt, som väckte häpna kommentarer bland besökarna.
När alla begrundat detta sällsamma bygge, så fullständigt främmande där i den skånska bokskogen och med enebackar runt knuten, samlades de framför Master Marcus som höll ett utdraget föredrag om sitt liv, sin långa utbildning inom kinesisk medicin och qigong, sin enastående kompetens och hur han skapade Yangtorp för att bli ett österländskt andligt centrum:
Efter det segdragna föredraget fick vi gå omkring, äta eller ta en dyr fika i den tjusiga restaurangdelen, och titta in i några av de lyxladdade hotellrum som hunnit bli färdiga och inredda:
Tvättställen var de vackraste och lyxigast jag sett, och de tjusiga duscharna hade en mängd inbyggda massagemunstycken, och lokalbefolkningen utbrast viskande ”Ååååh!” och Ooooh!” när vi tittade in i rummen.
Och jag kände ett naggande obehag vid åsynen av all denna oerhörda lyx, när jag tänkte på dem som byggt denna storhetsvansinniga anläggning – och jag mindes hur en av dem bodde, medan han arbetade med att bygga Yangtorp:
Han hyrde ett oisolerat, fuktskadat uterum inom cykelavstånd från Yangtorp, och han hade varken dusch eller ens det enklaste tvättställ. Uterummet hade varken vatten eller avlopp. Han hade tillgång till ett gammalt kök i ett övergivet hus i närheten, och där fick han värma vatten på spisen och tvätta sig i köksvasken. Den enda lyx han hade var en ny kaffebryggare, och efter sina långa arbetsdagar lade han sig att sova i den smala soffan som fanns i det lilla kalla uterummet.
(Jag missade början av tidningarnas skriverier om Yangtorp och Abba-Fridas krav på 46 miljoner, så jag känner bara till vissa av de bilder som publicerats i pressen. Såvitt jag vet har de inte visat bilder från Yangtorps heliga innergård, som tillfälliga besökare normalt inte får se. Jag har fler bilder från Yangtorp, men de här räcker väl för att ge en uppfattning om Master Marcus ”livsverk”, som han själv kallar det. )
I dag har du som är myndig och svensk medborgare en lagstadgad möjlighet att påverka Sveriges framtid under de kommande 4 åren – använd din rösträtt för att påverka i riksdagsvalet och därmed vilken regering vi ska leva med i fyra år framåt!
Vår demokrati är mycket yngre än vi ofta tror – inte förrän i valet 1921 fick de flesta röstmyndiga (då 23 år) kvinnor rösträtt – män fick rösträtt år 1911 – men den fanns flera grupper som var undantagna: man skulle ha betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet, man fick inte heller vara försatt i konkurs, inte vara förklarad omyndig eller få understöd av fattigvården, eller förlorat sin rätt genom straffrätten (dvs fängelsedömda). Så egentligen är det inte rätt att säga att ”allmän rösträtt” infördes 1921 – många var fortfarande undantagna från den s k allmänna rösträtten! Men tänk att vi kvinnor inte haft rösträtt i ens 100 år ännu…!
Fängelseinterner erhöll rösträtt först 1937. Inte förrän 1945 utsträcktes rösträtten till de som fick understöd från fattigvård (den tidens socialbidrag) och till dem som befann sig i personligt konkurstillstånd. 1968 fick utlandsboende svenska medborgare rösta. 1989 fick slutligen alla svenskar över 18 år rösträtt då begreppet ”omyndigförklaring” avskaffades.
Rösträttsåldern sänktes 1945 från 23 till 21 år, 1969 från 21 till 20 år, och 1975 till 18 år.
I kommunalvalen fanns särskilda regler, som till en början bl a innefattade en 40-gradig inkomstberoende röstskala, fullgjord värnplikt och erlagd skatt till både stat och kommun i minst tre år (s.k. ordentlighetsstreck).
Använd din rösträtt – och tänk på partiernas ideologi och människosyn, inte bara på dribblandet med statistik och sköna löften som du kanske aldrig får se uppfyllda…
P.S. Har hört att många tror att förtidsrösterna räknas i förväg, vilket är helt fel – inga röster räknas förrän vallokalerna stängts i kväll! Detta för att man får ångra sig på valdagen och rösta igen, men då i sin ordinarie vallokal. Då har man ju lämnat sitt röstkort vid förhandsvalet och har bara sitt leg att styrka sin identitet med. Men hur f-nken de kan hitta ens förtidsröst och ta bort den, det undrar jag över! Man skriver ju inte sitt namn utanpå valkuverten… Detta är ett mysterium för mig, och känns litet oroväckande…
Se den spännande, Oscarsbelönade dokumentären om Philippe Petit och hans fantastiska dröm om att en dag dansa på lina mellan World Trade Center´s båda tvillingtorn – de torn som ödelades totalt den 11 september 26 år senare, när två stora jetplan flögs in i dem. Tack till min bloggkompis Susanne, som i sin kommentar till mitt förra inlägg (om Petit och tvillingtornen) uppmärksammade att den sevärda dokumentärfilmen sänds igen vid lunchtid i dag: kl 12.00 – 13.30 – yipeeee!!!
Vi minns alla de fasansfulla scenerna som visades på teve för nio år sedan – gång på gång visades de under flera dygn: ett stort passagerarplan flög rakt in i World Trade Center’s ena tvillingtorn, och ett gigantisk eldklot slog ut på tornets motsatta sida. Och sedan – ännu mer ofattbart! – ytterligare ett plan, som flög rakt in i det andra tvilllingtornet. Tänker man på WTC´s båda tvillingtorn, så är det de synerna man ser för sitt inre öga.
Men nu ser jag något annat, något lika otroligt men utan död och förintelse, bara med fantastisk, svindlande skönhet:
På bilden syns den unge fransmannen Philippe Petit, när han den tidigt på morgonen den 7 augusti 1974 under 45 minuter dansade på lina fram och tillbaka mellan de båda tvillingtornen när de byggts till sin fulla höjd men var till stor del outhyrda och ännu inte helt färdigbyggda. Faktum är, att tvillingtornen var mycket kritiserade av både allmänhet och arkitekter – och en ekonomisk kollaps för hela projektet var mycket nära när Petits balanskonst väckte internationell beundran och gav enorm mediauppmärksamhet även för WTC.
Jag såg häromnatten en fascinerande (Oscarsvinnande) dokumentär om Petit och hans stora dröm, och om hur han (tillsammans med flera vänner) under flera år förberedde sig för sitt livs största prestation – samtidigt som tvillingtornen sakta tog fysisk gestalt på andra sidan Atlanten.
Här en länk så att ni kan läsa mer själva – annars hinner inte den här bloggposten publicerad innan 11 september är förbi! DN fredag 10.9 2910 om dokumentärfilmen och om Petit – mycket välskrivet men inte så långt och utförligt.
Om man googlar på Philippe Petit resp Philippe Petit 1974 får man otroligt många resultat, även bilder, YouTubes och möjlighet att köpa dokumentärfilen ”Man on Wire” i en 20-dagarsversion.
Lyssnade – som jag ofta gör – på ”Filosofiska rummet” i radions P1, som sänds på söndagseftermiddagar, med repris på fredagskvällar. Där berättade de om en undersökning som gjorts av en stor amerikansk tidning. Frågan gällde vilken bok som genom historien varit den farligaste, och jag kan bara de som kom etta och tvåa på listan för sedan var jag så bestört och blockerad att jag inte ens minns om de nämnde fler boktitlar…
Historiens farligaste bok ansågs vara ”Kapitalet” av Karl Marx. Historiens näst farligaste bok bedömdes vara – Hitlers ”Min kamp”!
Möjligen kan det faktum att Hitler bara kom på andra plats bero på att det var i USA, ”möjligheternas land” och kapitalismens och företagens högborg, som undersökningen gjordes. Solidaritet har aldrig varit ett offentligt viktigt ord i USA. Möjligen kom uppgifterna dessutom från en finanstidning eller annan tidning som huvudsakligen vänder sig till små och stora kapitalister och extremt högavlönade – men ändå!
Det känns för mig trots det som en chock att inte Hitler var en självklar etta – en man som inte bara hade ansvaret för 6 miljoner judars död utan även för mer än en miljon romers, homosexuellas, utvecklingsstördas och oppositionellas plågsamt utsläckta liv. Karl Marx har säkert många kapitalisters något minskade förmögenheter på sitt ansvar – och vad är det att gråta över? – men han har såvitt jag vet ingen människas liv på sitt samvete, och hans budskap har bidragit till miljoner fattigas överlevnad och förbättrade livsvillkor.
På något sätt förstår man nu lättare hur de röstregistrerade i USA kunde välja presidenter som Nixon, George Busch Sr och Busch Jr – krigshökar, oljekapitalister och ekonomiska imperialister med amerikansk kontroll i fattiga länder med amerikanska intressen bland de främsta ledstjärnorna. Och att USA fortfarande har ett röstningssystem som försvårar för många att delta i själva valen. Dessutom får inte fängelsedömda rösta, inte ens under de närmaste åren efter att de släppts ur fängelset! Vad är det för demokrati?!? Jag vet inte hur grova brotten måste ha varit, men det handlar inte bara om riktigt grova brott som mord.Och många delstater i USA tillämpar fortfarande dödsstraff – upprörande, i ett västland i dag!
Söndagarnas ”Filosofiska rummet” sänds i repris på fredagskvällarna ca 21.03. Jag ska lyssna ordentligt i kväll, för i söndags var jag koncentrerad på Hjalmar Söderberg ända tills jag hörde att Karl Marx’ Kapitalet skulle vara historiens farligaste bok… På Sveriges radios hemsida kan man hitta redan sända Filosofiska rummet.
I mitt förra inlägg citerade jag Hjalmar Söderbergs ord ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.”
Jag hade då inte hittat publiceringsåret – men det har jag nu.
Hjalmar Söderberg föddes 1869, på Östermalm i Stockholm
De ofta citerade orden är ur novellsamlingen ”Det mörknar öfver vägen”, som gavs ut 1907. Söderberg var alltså bara 38 år när novellsamlingen publicerades, och troligtvis minst ett år ännu yngre när den skrevs! Då var han ju inte ens medelålders – och ännu mindre var han gammal!
Strängt taget var Söderberg fortfarande nästan bara en pågasnöre, fastän han var kritiker och kåsör i Stora Rikstidningen Svenska Dagbladet 1897-1908, efter ett par år som kulturjournalist på den betydligt mindre lokaltidningen Kristianstadsbladet.
(Om jag inte minns fel så finns det ett Hjalmar Söderberg-sällskap i Kristianstad, eller fanns i alla fall på 1980-talet.)
Men man kan ju ibland känna sig väldigt gammal även i unga år, särskilt i samband med kriser. Och man vågar kanske förmoda att Söderberg befann sig i en kärlekskris 1907, efter att hans älskarinna och ofrivilliga musa Maria von Platen brutit deras några år långa förbindelse. Maria von Platen var en för sin tid mycket ovanlig kvinna – viljestark, självständig och frigjord från sin tids förutbestämda kvinnoroll, inte minst när det gällde sexuella relationer. Hon sägs ha gett Söderberg stoff till romanen ”Doktor Glas”, och i ännu högre grad inspiration till skådespelet ”Gertrud” samt till Söderbergs sista roman, ”Den allvarsamma leken”.
De sista 23 åren av sitt liv var Söderberg bosatt i Köpenhamn och gift med en danska, som han redan hade en nästan 7-årig dotter med innan han slutligen skildes från sin första hustru. Han ägnade sig allt mer åt religionsforskning och en del översättningsarbeten, men han skrev även mycket kritiska artiklar om nazismen för orädda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Hjalmar Söderberg dog på sjukhus i Köpenhamn i oktober 1941 och ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden.
Till sist ska ni få ett mindre känt Hjalmar Söderberg-citat av mig: ”Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den.” Det är ur Söderbergs debutroman ”Förvillelser”, som gavs ut 1895, och kan kanske ge litet att fundera kring.
Jag måste läsa Förvillelser igen – läste den första gången i tidigaste tonåren, när jag inte visste så mycket om Lidelse…
De tio åren när jag var runt 40 citerade jag ibland Hjalmar Söderbergs kända ord: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Det var bra år, mellan 35 och 45, när man fortfarande kände sig någorlunda fräsch, ung och oförbrukad men samtidigt hade uppnått en viss visdom och mognad. Och jag tyckte verkligen att åren under skoltiden var plågsamma, och tonåren var direkt djävliga – det var då jag började läsa och citera Hjalmar Söderberg.
Men framåt 50 började ryggvärken bli allt mer besvärande, och numera kan jag inte gå eller stå, eller jobba framåtböjd i trädgården, några långa stunder i sträck utan att molandet stegras och blir till riktigt rejäl värk. Jag försöker lura värken genom att luka ogräs och plantera småplantor sittande på rumpan, på en liten plastklädd dyna. Grannarna måste tycka att min trädgårdsskötsel är den lataste/konstigaste de sett, men det bjuder jag på!
Och synen har blivit sämre – jag som alltid haft falkblick! Borde kanske kolla om jag har starr, min far opererades för grå starr redan vid ca 55 – men han tittade å andra sidan på en massa sport på teve, vilket jag aldrig gör! Det kan väl inte vara nyttigt att titta på en massa sport på teve, eller hur?
Delvis får jag kanske skylla värken på mig själv, som haft hästar från 17 års ålder till 52 och mockat och släpat halm- och höbalar till 4-5 hästar vintertid – det har förstås slitit på ryggen. Men hästarna gav så mycket positivt, och jag saknar dem fortfarande.
Men det värsta med att åldras – och jag är inte lastgammal än, har inte ens uppnått pensionsåldern – är inte värk och krämpor, det är något annat som många i den behagliga medelåldern nog inte tänker på eller förutser.
När jag bodde på Mallorca i januari t o m mars -87 passade jag huset och de sju katterna åt Mikael Katz och hans fru Sylven, när de åkte på sitt årliga besök i Sverige, men jag bodde i deras gästhus ett par veckor innan de reste och lärde känna dem. Micha (som bl a varit chefredaktör på Damernas Värld och Sköna hem) hade blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm året innan, och det hade gett honom en bestående värk i ena knäet. Han var nära 75 år då, och en väldigt klok, behaglig och livsvis man. En gång när han verkade ha väldigt ont i sitt knä och jag frågade honom hur det var med honom så svarade han: ”Det värsta med att bli gammal är inte värken och krämporna – det är att vännerna dör ifrån en.”
De orden har jag aldrig glömt, och redan vid dryga 50 förlorade jag under ett halvt år fyra människor som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig. Det tog närapå knäcken på mig, och jag åldrades flera år efter de förlusterna. Ett par år därefter läste jag i tidningen att min förste egentlige älskare dött. Vi hade en mycket kort men mycket intensiv och sensuell relation, men vi förlorade tyvärr kontakten efteråt. Det kändes overkligt att läsa om hans frånfälle i tidningen, för i mig är han fortfarande levande. ”Fotografer gör det till ett minne för livet” tryckte en fototidning på T-shirts, när det blev populärt med slogans (tyvärr ofta vulgära) om olika yrkesgrupper, och det stämde verkligen in på honom – för mig är han är ett minne för livet.
Ett år senare dog en kär väninna i en bilolycka, och hon var inte ens femtio fyllda. Döden går vid vår sida från det vi föds till dess vi dör. När som helst kan någon du älskar eller håller av ryckas bort av sjukdom eller en olycka – och ju äldre våra vänner blir desto närmare rycker de ögonblicken. Några få år efter min vinter på Mallorca gick käre, kloke gamle Micha själv bort – det var inte oväntat, men ändå så sorgligt.
Jag vill inte gå på fler begravningar, jag vill inte ens vara med på min egen. Jag vill direkt till krematoriet, och sedan få min aska strödd på någon fridfull plats med vid utsikt. Helst skulle jag vilja bli strödd vid Ale stenar, som är så högtidligt vackra – och då kunde jag dessutom tyst jubla: ”Äntligen havsutsikt!”
Jag undrar hur gammal Hjalmar Söderberg egentligen var när han myntade sitt uttryck om att det är skönt att bli gammal – han hade nog inte gått på vänners begravningar ännu, eller också hade han inga vänner, eller hade bara vänner som fortfarande var unga och/eller friska. Du hade rätt om att det var för djävligt att vara ung, Hjalmar – men det stämmer inte att det är skönt att bli gammal.
I alla fall inte för mig. Inte nu längre.
Många av mina fuchsior led lika mycket som jag av den förlamande värmeböljan, trots nogrann vattning, för mina fuchsior föredrar samma temperatur som jag gör: 18-20 grader. Och både jag och de flesta av mina fuchsior har svårt att stå ut med gassande sol några längre stunder… Många får skugga under ett stort parasoll, andra ställde jag i den vandrande skuggan under äppelträdet – den största av dem den starkväxande och storblommiga ”Indian Maid”, en pampig skönhet:
Ja, sedan byttes värmeböljan ganska hastigt mot rena regnperioden, och fuchsior gillar visserligen en dusch allt som oftast – men regn hela dagarna kan bli för mycket för både folk och fuchsior. Fuchsiorna kan få gråmögel om de står för tätt, och själv blir jag frustrerad av att inte kunna uträtta mycket i trädgården.
Har börjat ta sticklingar för andra gången i år, och den här omgången hoppas jag på extra bra och snabbt resultat med hjälp av rotningsmedlet Clonex, som jag fick tips om i ett forum på Allt om Trädgårds hemsida och köpte från Ebboflod i Oxie, utanför Malmö. Och nu har jag fått sticklingar av både svart mullbärsträd och rödblommande kastanj, och av flera olika Nerium, och så ska jag ta sticklingar av min citronverbena (som jag aldrig lyckats med förut) och av mitt luktolvon, som är helt fantastiskt när det blommar – vilken blomprakt, och vilken ljuvlig doft! Kastanjen och mullbärsträdet är väl egentligen helt fel tid att föröka nu, när de börjar förbereda sig för vintervilan – men jag ska i alla fall försöka!
En bild av den rödblommande kastanjen kommer i ett av de närmast följande inläggen , den var sååå otroligt vacker att den nästan tog andan ur mig – tänk om Clonex kan ge mig ett kastanjeträd med röda blomspiror…!
…och jag blev faktiskt riktigt, riktigt ledsen – mer ledsen än man rimligtvis borde bli över ett dött ting som inte är så svårt att ersätta. Men min vackra lilla silverfärgade Dell Latitude D400 var en trogen och trevlig arbetskamrat i fem år, och jag trivdes så bra med den. Köpte den begagnad och ca 2 år gammal hos Inrego (med 1 års garanti) och den var så liten och lätt tack vare att CD:n var extern och inte inbyggd.
Först, när den inte visade minsta livstecken, blev jag inte så orolig för jag var säker på min datadoktor skulle kunna fixa den – hittills har han kunnat fixa allt, under de snart femton år han hjälpt mig med mina datorer. Men när han efter en dryg veckas väntan plockade isär den fullständigt, ner till minsta skruv, såg han att det var några små kretsar (eller vad de nu kallades!) längst ned som kortslutits och brunnit, och det var i praktiken omöjligt att återuppväcka Lilla Dellen från de döda.
Så det blev till att leta ny dator. Numera finns tyvärr inte Inregos filial i Lund kvar, men man kan köpa via nätet. Hittade en annan liten Dell Latitude, litet nyare men lika vackert silverfärgad. Beställde och betalade via nätet en lördag, och hoppades få den nya datorn på tisdagen, i bästa fall. Ringde Inrego på måndagen för att kolla – men fick då veta att den dator jag köpt var slutsåld och inte skulle ha legat kvar på hemsidan!
Nytt letande, med läsande av recensioner, och beställde en Dell med widescreen och inbyggd CD-spelare/brännare. Det gör den naturligtvis både större och tyngre än Lilla Dellen – men när den kom hade den i alla fall silverfärgat lock, och silver runt tangentbordet samt silverfärgad touchpad + ”musknappar”! Och tangenterna är behagligt mjuka, likaså ”musknapparna”, och det är faktiskt inte så tokigt med widescreen!
Sedan återstod förstås att installera nödvändiga program (XP Professional fanns installerat, och jag vill ha XP, det har aldrig kraschat för mig!), och det jobbet är inte klart ännu. Inte heller att flytta alla dokument, och komma ihåg alla inloggningsnamn och lösenord som fylldes i automatiskt på förra datorn. Det är mycket strul när man byter dator!
Men nu har jag i alla fall en fungerande – och snabbare – dator, och massor av foton tagna under den datorlösa perioden att gå igenom! Och fler blogginlägg att skriva… ;-)
Förra torsdagen hade jag en härligt upplyftande eftermiddag i Eslöv – det är det väl inte många som tror att Eslöv kan erbjuda? (Inte jag heller!)
Jag åkte med en väninna som skulle till doktorn, men vi började med att äta en god lunch på ett fräscht lunch- och fikaställe vid torget, mittemot det pampiga Hotell Sten Stensson Sten och dess nästan ännu pampigare breda, långa trappa:
Jag satt kvar med mitt kaffe och njöt av solen och torget och Sten Stensson Sten en stund efter att min väninna gått till doktorn. Folk cyklade och promenerade förbi på trottoaren och på torget, och det var härligt att sitta och bara studera människor. Torget ser mycket mindre ut ovan än det verkligen är, eftersom fotot är taget med zoom, men jag hann inte söka upp en bättre vinkel närmare hotellet utan fotade medan jag drack upp mitt kaffe. Jag undrar så vad de där bågformade metallställningarna på ömse sidor om trädet har för syfte – något förslag?
Från torget ilade jag ivrigt mot Eslövs största attraktion, som jag så sent som dagen innan inte ens visste fanns – ett antikvariat!
Och vilket underbart stort och innehållsrikt antikvariat, sedan – jag kände det som om jag kommit till himlen! Antikvariat Källaren ligger inrymt i ett litet hus vid en innergård (Östergatan 5), men kändes väldigt stort inomhus. Där stod hyllorna rad vid rad, tätt tätt som de ska på ett riktigt antikvariat, och alla hyllor var fulla av böcker, rygg vid rygg och lätthittat kategoriserade och i alfabetisk ordning efter författarnamn.
Och jag fick snabb och mycket god hjälp av de bokkunniga och bokälskande glada gentlemännen Lars och Lennart, som snabbt hittade den bok jag letat efter länge men som inte ens fanns kvar på biblioteket längre: Georges Simenons Mannen som såg tågen gå förbi – oh, lycka! Den boken läste jag i tonåren, för mer än 40 år sedan, men jag kände genast igen inledningen när jag började läsa den: ”Vad Kees Popinga själv beträffade måste man nog medge att klockan åtta på kvällen hade han god tid på sig, för när allt kom omkring var hans öde ännu inte avgjort.” Vem kan sluta läsa efter den meningen?
Ja, sedan hittade jag förstås flera andra böcker som jag också köpte, och en gammal bok som de inte hade hemma beställde jag, ”How to be an alien” av George Mikes, en ungrare (?) som migrerade till England och som har skrivit väldigt roligt, ironiskt men kärleksfullt om sitt nya hemland och dess excentriska invånare och deras vanor. Den läste jag också som ung, och när jag senare bodde i England i ett par längre perioder så tänkte jag ofta på George Mikes och kände mig liksom han som litet av en ”alien”, emellanåt. :-)
Och i början av den här veckan ringde Källarens innehavare Lars och sa att ”How to be an alien” nu låg hos dem; Lennart sa redan när jag var i Källaren att han skulle till Malmö och kunde hämta den till Eslöv.
Och i går skulle jag åkt med min väninna till Eslöv för ett nytt lyft, men hon fick förhinder i sista stund så det blev tyvärr inställt. Hoppas att jag snart kan åka dit och hämta boken och utforska Källaren med mindre stressad tidsram!
Missa inte Antikvariat Källaren, om du kommer till Eslöv – eller rentav bor där! De har öppet tisd – fred 12 – 18, lördagar 10 – 14. De skickar även per post, om man hittar önskade böcker på Källarens hemsida.
Jag fick åtta Vinbergssnäckor i höstas, och fyra av dem släppte jag ut i trädgården direkt, de övriga fyra fick övervintra inomhus i två stora plastburkar.
Under vintern sov de inne i sina personliga hus, innanför ett lock av stelnat slem som de täckt skalöppningen med. Men under våren har de vaknat, en efter en.
Och häromnatten var de på älskogshumör! Två av dem kelade och pussades och smekte varandra varsamt och länge – det var ett förspel som de ägnade både tid och omsorg, och många kvinnor skulle nog ibland önska att de och deras män/partners vore vinbergssnäckor, ifall de hade sett det jag såg.
Sniglar och snäckor är hermafroditer, vilket ju innebär att alla individer har både hanliga och honliga könsorgan. När de ska para sig släpper de ut ”hela paketet” med båda könsorganen, som kommer ut på höger sida av huvudet. Och så gäller det att de pusslar ihop sig rätt, för att båda ska kunna ge sin sperma till partnern. Det är inte helt lätt, så de höll på i flera timmar och gjorde försök efter försök utan att de lyckades hitta rätt. Och hela tiden smekte de varandra med antennerna, och pussades gång på gång – det var hur gulligt som helst att se! :-)
På snigeln t v kan man se den avslappnade penisen t v på den mjölkvita bubblan, och t h syns öppningen till det honliga organet som en fördjupning. Snigelns penis blev fyra gånger så lång när den försökte träffa partnerns öppning – den sköt fram som en pil, med en plötslighet och snabbhet som kontrasterade starkt mot parningsleken i övrigt.
Foto ovan är taget efter ett misslyckat ”skjutförsök”, när snigeln dragit tillbaka sin penis till ett vilande tillstånd. Är det bara jag som tycker att den är väldigt lik en vilande manspenis…?
Bortsett från att snigeln har en annan färg på sin ”kärlekspil” – faktiskt vackrare, tycker jag (må alla män ursäkta!)…
Efter Björn Wångblads ljuva liljebild i förra inlägget känns det ganska brutalt att publicera foton på sniglar… I fortsättningen kommer snigelfoton bara att få etiketterna Gröna Hemligheter samt Sniglar och snäckor, och publiceras i de kategorierna. (Om jag inte lyckas ta någon mer riktigt bra och vacker snigelbild, för då kanske den får den dispens…) Håll ett litet öga på Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor framöver, om du är nyfiken på sniglar. ;-)
Ett sista snigelfoto vill jag dock publicera även här i kategorin Universella Hemligheter, för jag tycker den är så vacker och faktiskt värd att inte bara skuffas in i sidokategorier:
Pantersnigel, 6 v. gammal, med utsikt från min fingertopp
Hoppas du inte tycker att min lilla pantersnigel är ovärdigt sällskap till din lilja, Björn – men jag vet att du är en tolerant, vidsynt och generös människa! Och jag vet att du tycker bilden är bra. :-)
Om någon besökare här möjligen vill veta hur vinbergssnäckor parar sig, och hur märkligt lika en vinberssnäck-snopp och en mans-snopp är, så ska jag publicera ett inlägg – med foto – om vinbergssnäckors älskog i kategorierna Gröna Hemligheter och Sniglar och snäckor.
..och ljus och sol och smekande värme! Efter den mest vedervärdiga vinter jag upplevt, evighetslång och med snömängder, stormar och minusgrader som sammantaget kändes outhärdligt hoppades jag på en lång, skön vår – men det blev ytterligare snö och minusgrader, sedan stormar och störtregn. Bara några få dagar har varit tillräckligt soliga och sköna för att kunna avnjutas på yttertrappan med min eftermiddagsfika.
Nu går vi snart in i sommarmånaden juni, så våren 2010 blir väl mitt livs kortaste, kallaste och eländigaste vår.
Vågar man hoppas på en skön sommar, med mycket sol och behaglig värme, och med lagom mycket regn fast mest om nätterna…?
Jag längtar sommarkvällarnas sköna schersmindoft, jag längtar blåklocksbjällror och stormhattsspiror, jag längtar liljetider…
Den här underbara bilden har min fotovän Björn Wångblad generöst låtit mig få låna till min blogg, och det gör mig både glad och stolt. Han är en fotografisk konstnär på högsta nivå, han efterbehandlar sina foton med en fantastisk kunnighet och känsla som gör hans bilder till unik fotokonst – besök hans hemsida och se själva!
Sommaren känns långt borta, men i väntan på henne betraktar jag med njutning Björns vackra bild och hoppas att min liljelängtan ska uppfyllas i min trädgård så småningom…
Minns ni fotot jag publicerade här i september, med en pantersnigel med sin stora hög med snigelägg? Runt den 22 september kläcktes de, och centimetersmå, nästan genomskinliga snigelbebisar kröp ut ur äggen! Men de första dagarna kröp de ofta in i äggen igen, för att äta av den näring som fanns kvar i de mjuka äggskalen.
Sedan började de smaka av det uppblötta kattfodret som jag serverade dem:
Till höger syns ett av äggen, och till vänster det uppblötta kattfodret (hörnet av en torrfoderbit). Snigelbabyn är bara en dryg centimeter, och har börjat få litet pigment. Men jag har gjort den litet mindre genomskinlig i Photoshop, för att den skall vara lättare och tydligare att se.
Visst är den väl söt?!?
Eller är det bara en fostermor som kan tycka det…?
Jag har hört talas om att det finns människor som drömmer om att ha sex hängande från en lampkrona, men jag betvivlar att någon verkligen haft det – och det måste nog vara en j-kligt stor lampkrok för att klara en sådan extra vikt, och f ö torde det vara mer jobbigt än njutningsfullt, tror ni inte? Inget som jag längtar efter i alla fall, måste jag erkänna.
Några som däremot kan utföra en avancerad kärleksakt på ett elegant, nästan koreografiskt sätt medan de hänger i luften är mina favoriter Pantersniglarna. BBC:s allestädes närvarande David Attenborough har filmat ett kärlekspar, från den inledande flirten till separationen:
Videon fann jag hos Floristik och faunistik. Hastigheten i videon är uppspeedad, annars hade den blivit alltför lång. Men visst är pantrarnas kärleksakt vacker och fascinerande? Man undrar hur Evolutionen kommit på att pantersniglarna (till skillnad från alla andra sniglar, som bekvämt parar sig på marken) skulle behöva bli luftakrobater för att kunna föröka sig…
Just nu lever jag med det mångfaldiga, halvårsgamla resultatet av en panterparning, som jag bara hann se avslutningen på. Rapport följer…
