100 dagar av dysterhet…

I dag gick solen ner 1 timma tidigare än i går – eftersom vi återgått till normaltid och ställt tilbaka klockan.

Nu väntar 100 dagar av kyla och mörk dysterhet, och för varje vinter känns det allt tyngre att uthärda. Inte förrän i slutet av januari märker man tydligt att dagarna blivit längre, och att solen syns allt mer och allt starkare. Och skulle man själv inte märka det, så kan man se det på att krukväxterna börjar sträcka sig mot ljuset och försiktigt provar att skjuta nya skott, efter att ha kurat dystert under den mörkaste tiden.

Under februari ökar dagslängden snabbt, gusskelov, men det är ofta den kallaste och mest snörika delen av vintern…

Jag minns med saknad vintern 1987, då jag bodde på landet på Mallorca från början av januari till den sista mars. Jag passade huset åt en pensionerad kollega, som skulle på sitt vanliga vinterbesök i Sverige. Det var på många sätt tre ljuvliga månader, då jag promenerade på smala byvägar, barbent i solen och med sommarkjolen vajande för en ljum bris. Jag plockade vild sparris, som växte rikligt längs stengärdsgårdarna, och åt sparrisomelett till lunch nästan varje dag. Och jag köpte ”Hundra år av ensamhet”, av Gabriel García Márquez, och försökte läsa den, på spanska…

När jag skulle flyga ner till Mallorca gick inga båtar mellan Skåne och Köpenhamn, eftersom Öresund var fullt av tjock, ogenomtränglig is, man måste ta sig via Helsingborg-Helsingör. När jag kom hem igen den sista mars var det fortfarande en väldig massa is i Sundet, men färjorna Dragör-Limhamn gick trots allt – men vilket förfärligt oljud när tjocka isflak ideligen slogi skrovet! Det var litet chockartat.

Jag slås av häpnad…

…över mitt eget minne, som av outgrundlig anledning tycks bli bättre och bättre! (Fastän jag varken joggar eller motionerar på annat sätt.)

Plötsligt kan det dyka upp ett ord i tankarna, bara sådär, och sedan får det mig att minnas en massa annat. I går kväll, t ex, dök glosan ”shackle” upp i huvudet – och jag tänkte blixtsnabbt: ”Shackleton var väl en brittisk polarforskare?” Och visst var han det, sa Google. Och så läste jag en hel del intressant om honom, t ex att hans drivkraft för att utforska Sydpolen var att vinna sitt hjärtas dam! Han blev adlad av kung Edward VII. Han dog i en hjärtattack 1922 på väg ut på sin fjärde expedition (vid ett stopp på Sydgeorgien) och ligger begravd där. Så hemskt att ligga begravd på Sydpolen! Trots allt mod och risktagande var Shackleton inte vårdslös, står det på Wikipedia. ”Bättre en levande åsna, än ett dött lejon”, skrev han i ett brev till sin älskade hustru.

Sedan tänkte jag på Per Olof Sundmans frysrysande roman ”Ingenjör Andre’s luftfärd”, som jag sträckläste i nagelbitande spänning under ett yrande snöoväder på 80-talet, och jag kom ihåg både Fraenkel och Strindberg. Och sedan kom jag att tänka på Frans G Bengtsson och ett par små kåserande noveller av honom. En handlade om hans skräckupplevelse av att fotograferas, som barn – han trodde att kameran skulle krympa och platta till honom, så att han blev som fotografierna av hans döda släktingar. En annan handlade om spöken, och att det finns trer4 sorters människor 1. de som tror på spöken och är rädda för dem, 2. de som tror på spöken men inte är rädda, 3. de som inte tror på spöken men är rädda för dem… 

Ja, så där kan det gå till när jag minns. Jag vet aldrig var jag hamnar, jag förlyttar mig med gränslös lätthet från britter på Sydpolen till en kraschad svensk luftballong på väg till Nordpolen.  Man vet aldrig var man har mig.

Motion är bra för hjärnan!

Motion är inte bara bra för hjärta och kärl, vilket vi visste redan förut – måttlig motion är även nyttigt för hjärnan! Lite ökad puls kan ge skydd mot flera av hjärnans sjukdomar, och kan behandla demens, depression och stressrelaterade sjukdomar – ofta lika bra som medicin. Denna goda nyhet hörde jag när jag lyssnade på Vetenskapsradions veckomagasin i P1 i går. Löpning är idealiskt, man behöver inte träna som besatt men man ska få upp pulsen litet.

Forskare har studerat möss som led av en särskild hjärnskada, som gav dem sämre balans och svårt att gå. Mössen delades in i två grupper, där den ena fick tillgång till motionshjul att springa i. När forskarna senare undersökte djuren visade det sig att djuren som fick möjlighet att motionera fick klart bättre balans och levde i över ett år, medan de möss som inte haft motionshjul dog efter ca en månad. Det visade sig att de långlivade mössens hjärnskador delvis reparerats, genom att produktionen av så kallat myelin ökade. Myelin gör att kommunikationen och nervsignalerna i hjärnan fungerar bättre. Forskarna tror att effekten hör ihop med ett särskilt protein, som släpps ut i kroppen vid träning.

Om du vill lyssna på programmet så kan du hitta det på sverigesradio.se, P1, Vetenskapsradion.

Litet löjligt med Dylans tystnad…

Det börjar bli litet löjligt med Dylans tystnad kring hans Nobelpris.

En som inte skulle tigit och gjort sig oanträffbar är Björn Ranelid. Tvärtom. Få författare åtrår väl offentlighet så som han. Och om han inte tycker sig få tillräcligt mycket välförtjänt uppskattning så formulerar han själv lovord: ”Jag är en påfågelshanne i det svenska språket och inte ens Rembrandt, van Gogh eller Zorn hade kunnat kopiera färgerna i min skrud. Det är inte skryt, utan ett empiriskt faktum.” 

”Få samtida författare har utsatts för så många aggressiva påhopp, men han tillhör samtidigt den grupp svenska författare som verkligen är älskade och respekterade. I sitt författarskap räds han aldrig att balansera på den hårfina gränsen mellan det som är stort och det som bara är storvulet. /…/ Om bilden av kvinnan på framsidan är mytologiserad, så är författarbilden det i allra högsta grad också. Likt ett slags litteraturens Julio Iglesias förkroppsligar Björn Ranelid på bilden den vulgärromantiska mytbilden av den själfulle författaren. Inte många andra svenska författare skulle välja att porträtteras så här ogenerat.” (Ur recension av ”Kvinnan är första könet” i SvD)

När Ranelid skulle ställa upp i Melodifestivalen, som textförfattare och artist, sade han så här till Aftonbladet: ”Det ska skrivas svensk litteraturhistoria för jag sprider mitt ord mer än vad Stieg Larsson någonsin har gjort”. 

Författarkollegan Unni Drougge är kritisk. ”Efter att ha erhållit kulturell pondus har han gjort en negativ klassresa och nått rock bottom. I sin desperation klamrar han sig fast vid nöjesjipponas livslinor och går med på vilken uppmärksamhet som helst. Hans kärlek till medial exponering börjar likna ett missbruk”, säger hon.

Om Svenska Akademien vill vara förvissad om en Nobelpristagare som hellre än gärna ställer upp på intervjuer, framträdanden, uttalanden, all tänkbar offentlig uppmärksamhet – då finns det nog ingen villigare kandidat än Ranelid. 

P.S. Jag förstår inte riktigt den där jämförelsen mellan påfågelhannens skrud och Rembrandt, inte heller hur det kan vara ett empiriskr faktum. Men det måste vara mig det är fel på. D.S.

Var hon inspirerad av Happy Valley…?

Har kollat flera nyhetsmedia i dag, för att se om Dylan hört av sig till Svenska Akademien – men icke! Ohyfsat, tycker jag, om man tilldelats många miljoner, bara sådär!

Råkade då se en artikel om en kvinna som fångat män på en dejtingsajt, haft videosamtal med dem och förmått dem att klä av sig nakna inför kameran. Men herregud, vad vissa män går med på när testosteronet trycker på! Sedan hade kvinnan pressat dem på pengar, med hot om att annars publicera bilderna på Internet. Jag tycker faktiskt inte ens synd om dem, för sådana dumheter borde väl vuxna män ha vett nog att avhålla sig ifrån?

Jag undrar om kvinnan hade sett den utomordentliga polisserien ”Happy Valley” och låtit sig inspireras av en kvinna där, Vicky, som var ihop med minst två gifta män (men en i taget) – och när de vägrade att skilja sig drogade hon dem, tog förnedrande nakenfoton av dem och hotade att sända fotona till alla kontakter i deras mobiltelefoner ifall de inte betalade henne… Det slutade illa för Vicky – hon blev dödad av en av de gifta männen, som f ö var polis… Om ni missat ”Happy Valley” så finns de två sista avsnitten på SVTplay, ett litet tag till. Spännande och tät intrig, dramatiskt och förbålt skickligt berättat!

Bob Dylan prisad – oj då!

Klockan 13 i dag kom den stora skrällen från Börshuset: årets nobelpris i litteratur tilldelas Bob Dylan! 

Allra först blev jag bestört – det finns ju så många författare som varit värda denna världens största litterära utmärkelse. Joyce Carol Oates har ju varit ett förutspått val i många år, för att bara nämna en.

Enligt Nobels testamente ska priset gå till en författare som ”under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning”. Den allra förste litteraturpristagaren, fransmannen Sully Prudhomme, fick priset 1901 – men vem sjutton minns honom, och hur många hade läst honom ens på den tiden? Och om man ska vara petig: har Bob Dylan publicerat någonting nytt under fjolåret? Rätta mig gärna om jag har fel! Dylan fick f ö Polarpriset år 2000 – väldigt välförtjänt!

Egentligen skulle ju vinnaren av litteraturpriset tillkännagetts förra torsdagen, men då sades bara att det blev uppskjutet en vecka. Det fick mig att undra om Akademins ledamöter var oeniga…

Enligt en närvarande författare och förläggare, som citeras på SVT Nyheter, såg ledamöterna Per Wästberg, Kristina Lugn och Klas Östergren väldigt förnöjda ut…

P.S. Totalt har 108 pris delats ut, varav 14 av pristagarna har varit kvinnor. Förra årets vinnare var den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj, och jag hörde hennes ”Bön för Tjernobyl” i radions P1 – skakande skildringar, och en bok som enbart den gör Aleksijevitj värd Nobelpriset!

 

”Happy Valley” i Alvesta!

Beställde i förrgår kväll från CDON den första säsongen av ”Happy Valley”, som är den bästa polisserie jag sett, med en tät, spännande story, intressanta och engagerande karaktärer och lysande skådespelare – och nu i eftermiddag kunde jag se att paketet hunnit till Alvesta! Sally Wainwrigt har skrivit manus, och hon kan verkligen skapa karaktärer som är trovärdiga, engagerande och levande. Beställde även första säsongen av ”I mördarens spår”, med Helen Mirren i huvudrollen, och första säsongen (på hela 6 dvd-skivor!) av ”Ally Mc Beal” – alltsammans för bara 227 kr inklusive frakt! Väldigt mycket högkvalitativt tittande för en mycket rimlig summa!

Nu kan jag snart genomlida riktigt räligt höstrusk i många dagar – om bara PostNord sköter sig, vilket man ju dessvärre inte kan räkna med…

Dubbdäck på?

När får man egentligen ha dubbdäck på bilen? På Transportstyrelsens hemsida står det så här: ”Det är tillåtet att använda dubbdäck under perioden 1 oktober–15 april. Om det är eller befaras bli vinterväglag får du använda dubbdäck även annan tid.”

Skönt, då behöver jag inte få bytt till sommardäck nu! Av olika anledningar (främst ett djävulskt ryggskott i april och ständig ryggvärk sedan dess) sitter det fortfarande dubbdäck på min bil, vilket gjort att jag inte fått den besiktigad. Fordonsskatten är dock betald, och trafikförsäkringen! Nu kan jag köra den till besiktningen – måtte bara resultatet inte bli för dyra reparationer, för bilen är gammal och hade gravrost redan i fjol… Men jag trivs så bra med den, lagom storlek för mina behov, lätt att köra och har under de 2 år jag haft den aldrig krånglat med att starta ens under riktigt kalla vinterveckor. Precis det jag önskar av en bil! Håll tummarna för min gamla Opel!

Kalla fötter igen, äntligen!

För många år sedan visades en härlig engelsk serie på teve, och jag såg vartenda avsnitt med stor behållning. Den hette ”Kalla fötter”, och nyligen skrev Ulvstrumpa att hon hittat serien på dvd. Det väckte liv i mina små grå, och efter ett antal dagar började jag dra mig till minnes att jag nog köpt ett par säsonger av den på Tradera en insnöad vinter för några år sedan. Och i går hittade jag dem, det var säsong 1 och säsong 5.

I går kväll lade jag förväntansfullt in dvd nr 1 i min gröna laptop och såg fram emot nostalgisk njutning i flera timmar. Men skivan gick inte igång! Jag försökte gång efter gång, men datorn hittade inte skivan! Efter nära-döden-upplevelsen med min Dell laptop förra veckan är jag ju luttrad, och glad att hon mirakulöst började fungera igen, så detta var jag helt oförberedd på.

Efter många försök, bl a med en annan dvd-skiva som jag visste fungerade, uteslöt jag att det skulle vara fel på datorns dvd-spelare. Jag bytte mellan olika skivor, prövade med Kalla fötter säsong 1 flera gånger – och till slut gick den i gång, under över alla under! Än en gång har min ihärdiga envishet lönat sig, och än en gång sitter jag vid datorn och fattar ingenting, och undrar vad det var som hände och vad som egentligen var fel…  

P.S. Nu krånglar båda säsongerna av Kalla fötter, det låter och lyser som om dvd-spelaren försöker läsa dem men inte kan… Men ” Vår stora kärlek” funkar direkt, och efter en stund med den går det att spela upp Kalla fötter! Till exempel den här minnesvärda scenen, där Adam sjunger ”I’ve got you under my skin” – helnäck, och med en ros mellan skinkorna, för Rachel som skymtar bakom gardinen:          2016-09-28_18-47-52

 

Kjell Albin är död…

I dag kom nyheten att den kände radiojournalisten Kjell Albin Abrahamsson dött, 71 år gammal, efter sin tredje hjärtinfarkt. En oerhört  kunnig, orädd, påläst och engagerad utrikeskorre som hade en sällsynt förmåga att levandegöra det han skildrade. Teveprogrammet ”Min sanning” från i våras finns på SVTplay och är väl värt att se, vilket jag gjorde nyss.

Hans efarenhet av och kunskap om Östeuropa var stor, han har bott i bl a Moskva och han älskade Polen. I korta, levande  formuleringar berättade han bl a om kriget i forna Jugoslavien och gav ögonblicksbilder från Vukovar som stannar i minnet – bland det första han nämnde om kriget var stanken av döda kroppar, om hur döda människor, hundar och hästar låg på gatorna. Och han beskrev hur en stor del av tiden för att bevaka kriget bestod av väntan ”som filminspekningar, det är mest väntan”.

Dessutom hade han mycket humor, vilket kom fram många gånger under Anna Hedenmos intervju. T ex när han berättade att hans hjärtläkare sagt att han behövde gå ner i vikt: ”Men jag är inte för tjock, jag är för kort. Jag har räknat ut att med min vikt borde jag vara 2.30 lång!”

Som trogen P1-lyssnare i hela mitt vuxna liv har jag hört honom rapportera otaliga gånger, och jag skulle känna igen hans röst i vilket sammanhang som helst. Det känns konstigt att han är borta, fastän han var pensionerad sedan flera år. Jag känner mig sorgsen, men hans fina röst finns fortfarande kvar levande i mig.

Datorer är som karlar…

Datorer kan vara helt obegripliga när de vaknat på fel sida. I bästa fall lämnar de felmeddelande, som i värsta fall kan vara kryptiska och helt obegripliga – men ofta säger de ingenting. Nada, nothing, nichts. De bara tiger och tjurar och visar upp en blank skärm.

Då rasar paniken över mig, jag försöker med beprövade knep som att starta om, att ta ur och sätta i batteriet, tala snällt och vädjande till den och lova den mer RAM-minne – om den bara svarar och kommunicerar med mig!

Windows är så patriarkalt, det tycker att det alltid vet bäst och säger till en vad man ska göra. Och Windows tar så stor plats, mer och mer för varje ny version. ”Windowspreading, Windowsplaining…”

Android är lyssnande och inituitivt, vill så gärna vara en till lags och uppfylla ens önskningar. Aldrig några skrämmande meddelanden, aldrig stränga order om att göra ditten eller datten, aldrig ett ont ord! Android förstååår mig! Om jag skriver ”he” i webbläsarens adressfält så vet Android att jag vill hit till Hemligheter.nu, och om jag skriver ”ul” så vet Android att jag vill till min bloggvän Ulvstrumpa och inte till Ulan Bator.

När det gäller karlar har jag haft ganska stor tur – eller kanske snarare valt med stor omsorg. Dock finns det mer eller mindre Windows i varje man – konsten är att hitta dem med så mycket Android som möjligt…

Nä, Dellen ville inte starta…

Min olidliga, men förhoppningsfulla, väntan slutade i – total besvikelse. Det nya batteriet i min laptop Dell Inspiron laddades, och när jag tryckte på strömbrytaren verkade det lovande: den startade med Dell-loggan, och litet annat som brukar komma i början… men sedan kom det upp vit text på blå bakgrund – skrämmande, och något jag aldrig sett förut! Var det en s.k. bluescreen? (Blotta ordet fyller mig med skräck, i sin obegriplighet.)

Den enda ljuspunkten just nu är att jag hittat en datordoktor någorlunda nära. Hoppas datordoktorn har tid i början på nästa vecka! Men om Dellen går att rädda vet jag fortfarande inte, det verkar vara fel i drivrutiner/DOS/Windows. Måtte datadoktorn vara duktig, och måtte min gamla Dell vilja väckas till liv igen!!! Håll tummarna, för kära Dellen och mig!

Olidlig väntan…

Min fina, vackert gröna laptop Dell Inspiron, som jag skulle se dvd-erna med ”Vår stora kärlek” på, ville ju inte gå igång när jag försökte starta den – och min amatörmässiga diagnos var att antingen var batteriet uttjänt eller också hade Windows kraschat… Att rota i Windows djupa labyrinter har jag inte kompetens för, så efter en del sökande på nätet hittade jag ett företag som sålde batterier. I dag låg paketet i brevlådan, och för en knapp timma sedan satte jag i det i laptopen och började ladda.

Nu måste jag vänta i minst 2 timmar till innan jag startar Dellen – och får veta om det var batteriet som var felet… När det gäller djur och människor har jag ett nästan oändligt tålamod, men när det handlar om elektroniska apparater är jag otålig eftersom jag inte förstår mig på dem… Ett gammalt knep, som ofta hjälpt mina Windows-datorer på bättre tankar, har varit att helt sonika stänga av dem och låta dem tjura i ensamhet. Då har de oftast blivit så glada när jag uppmärksammat dem igen, så de har uppfört sig samarbetsvilligt. (Gissar att det kan ha att göra med att cache-minnet då blivit rensat.)

Nu är det fortfarande 2 timmar kvar – hur ska jag stå ut…? Väntan är olidlig!

Det måste vara Ödet…

Gissa vad som hände när jag skulle titta på mina nyhemkomna dvd:er med alla 3 säsongerna av Last tango in Halifax – jo, datorn som har en DVD-spelare gick inte igång!!! Verkar vara en Windows-krasch, för datorn startade men ett Windowsfönster kom upp och frågade om jag ville göra en återställning till ”senast fungerande” nånting – men varken musklick eller tryck på Enter gav någon reaktion! (Allra först pekade jag på skärmen, som på en surfplatta…) DVD-spelaren startade men stannade igen, jag stängde ner datorn och startade om – men då lyste inte ens skärmen…

Kan ni tänka er något dj-vligare – här sitter jag med 3 säsonger av Vår stora kärlek, men kan inte se dem!

Desperat kollade jag DVD-spelare på nätet, men blev helt perplex av alla facktermer : ”Digital audio output (coaxial) ( RCA phono ) ¦ Composite video output ( RCA phono ) – rear ¦ Audio line-out ( RCA phono x 2 ) – rear ¦ USB ( 4 PIN USB Type A )”!

Vad är allt detta?!? Coaxial får mig att vagt tänka på tevesladdar, composite associerar jag till lim och tandläkare, och 4 PIN USB Type A  får mig att rådvill undra vad Type A är, och hur många pinnar en USB- kontakt brukar ha. (Jag har inte sett en USB-kontakt i ögonen sedan jag skaffade min surfplatta…) Om alla USB-kontakter har 4 pinnar så behöver de väl inte skriva ut antalet pinnar? Det enda jag verkligen fattar är Video output, Audio output och rear. Men vad spelar det för roll om utgångar sitter på baksidan eller någon annan sida – det väsentliga är väl att de finns där!? Vad RCA innebär vågar jag inte ens undra över…

Nu återstår väl bara att baxa fram min gamla teve (med inbyggd DVD-spelare) och hoppas att den fortfarande funkar. Det gjorde den sist jag satte igång den, men det är länge sedan och det skulle inte förvåna mig om den också förvägrar mig att se Vår stora kärlek…

Det måste vara Ödet…

Vår stora kärlek – och Coupling!

Nu har säsong 1 – 3 av Last tango in Halifax kommit, och jag är förväntansfull som ett barn när Jultomten knackat på! Jag beställde från Amazon i måndags, så det gick fort! (Ingen svensk textning)

Nu ska jag se serien från början och till slut!

En annan serie som jag var väldigt förtjust i var ”Coupling” – den finns på YouTube! (Sök på Coupling Strepaen, de bästa versionerna jag hittat hittills, vissa andra youtubers versioner är vanställande tilltryckta.) Den skildrade mest samtalen mellan tre unga kvinnor och tre unga män, och den var fullspäckad med härlig mimik och rappa, roliga repliker! För det mesta handlade det om sex och relationerna mellan könen – låter enahanda och långtråkigt, men jag skrattar bara jag tänker på dem. De mest frekventa orden (åtminstone i männens inbördes samtal) är nog bottom, breast, naked och nude/nudity… Några lösryckta repliker som jag fnissande minns:

”When man invented fire he didn’t say ‘Hey, let’s cook!’ – he said ‘Great, now we can see naked bottoms in the dark!’

”The story of male achievements through the ages is a struggle to get a better look at your bottoms”

”When you first see an attractive woman, you’ve got a ‘nudity buffer’ of maybe 5 minutes before you’ve fully mapped out what she looks like naked.”

”So what did you say when she asked if you had a girlfriend?” ”I said Yes, what else could I say?”  ”Good…”  ”I may have phrased it badly…” ”How badly can you phrase Yes?” ”No.”

”You protested, of course?” ‘Yes, in the only language she understands!” ”Which is…?” ‘Total agreement.”

”Mary Kelly thinks you’re a complete idiot”  ”Then why did she keep looking at my ass?”  ”She was lipreading!”

”Having a bottom is living with the enemy. Not only do they spend their lives slowly inflating, they flirt with men while we’re looking the other way.”

 

Vår stora kärlek är slut!

Jag är fullständigt förkrossad, jag är fånigt förtvivlad, jag fruktar förvirring!

Säsong 2 av  den underbara, välskrivna, välgjorda, välspelade och rasande skickligt berättade brittiska teveserien ”Last tango in Halifax” (Vår stora kärlek) är slut på SVT! Och jag som älskade den så mycket! Jag upptäckte den för bara ett par veckor sedan på SVTplay, jag missade den på teve och jag har inte sett säsong 1. I Storbritannien har även en tredje säsong sänts, och arbetet på säsong 4 har påbörjats. Halifax var veckans höjdpunkt för mig – vad är det nu för mening med måndagar???

Denna dramakomedi är bland det absolut bästa jag sett på teve, allting andas bästa brittiska kvalitet i alla avseenden. De 2 sista avsnitten av säsong 2 ligger fortfarande kvar på SVTplay – men inte länge till! Avsnitt 5 kan ses till nu på lördag, och avsnitt 6 till nästa lördag, 27 augusti. Bröllopet i avsnitt 6 är härligt gestaltat, och jag älskar scenen med Alans sång ”If I Said You Have A Beautiful Body”! 

Vad gör man när man är fullständigt förkrossad och fånigt förtvivlad? Jo, man vänder sig till www, förstås. Och där, på BBC.CO.UK hittade jag en massa bilder och texter om Last tango in Halifax, bl a fyndiga presentationer av de mest framträdande rollgestalterna, och en intervju med skaparen av serien, Sally Wainwright: ”There’s not much drama in people being happy…/…When you invent characters, you’ve got to invent them, warts and all. They’re very flawed, all the characters, which is what makes people warm and human and funny really”. Där fanns många klipp också – men inget av dem funkade för mig, kanske för att min mobilsignal är urdålig/obefintlig i dag. Men jag såg att man kan köpa alla tre säsongerna på DVD, eller nedladdning! På BBC funkade ingenting, men även Amazon.co.uk sålde alla 3 säsongerna. Jag köpte några böcker där för ett par år sedan och har redan ett konto, jag hittade genast Last tango in Halifax och jag slet blixtsnabbt ned de tre första säsongerna i kundvagnen: 292,17 SEK inkl moms och frakt – billigt för så mycket fantastisk förnöjelse!

Nu kan jag äntligen andas lugnt igen, och jag har fått nytt livsmod. I början av nästa vecka ska ”Halifax” komma, och då har jag mååånga timmars högkvalitativ underhållning att njuta av framöver. Hur många gånger jag vill…😊

På tal om bröllop…

…så har jag bara varit på två bröllop. Det första var när min storasyster gifte sig, och där var stämningen en aning dämpad. Min syster, som varit yrkesverksam och haft egen inkomst i flera år, ville att vår far skulle bekosta bröllopet. Han brukade inte neka henne något, men där gick hans gräns – och jag förstår honom litegrann, han var sjukpensionär och det vore litet gammalmodigt och omotiverat när brudparet hade egna, bra inkomster. Dessutom var han nog inte särskilt förtjust i brudgummen.

Jag vet inte om min syster och vår far nådde någon kompromiss beträffande bröllopskostnaderna, men jag tror att brudgummens föräldrar bidrog till betalningen. Men det blev ett ganska spartanskt bröllop, med liten vigsel i en liten gammal kyrka, och därefter en liten  bröllopslunch på ett litet pensionat i närheten. Det var bara respektive familjer som var med. Ingen musik eller dans, inga stora blombuketter, allting var liksom litet och ganska festlöst. Vår far höll kanske ett mycket litet tal, jag minns inte. Några telegram från brudparets vänner lästes upp. Det var allt. Brudgummen var strålande glad och självlysande kär, hans familj verkade lycklig men vår far var ganska tyst och min syster såg varken nöjd, kär eller lycklig ut.

Ett av vän-telegrammen, som kom från en nyskild man, löd: ”Var glada. Lycka till”.

Tja, mer behöver väl inte sägas…?

Förutom, möjligtvis, att det blev skilsmässa så småningom – men det var knappast vår fars fel, vad min syster än må anse.

”Vår stora kärlek”

Om ni inte har upptäckt den här serien ännu, så skynda er att se den! En underbar skildring av några familjer och deras trassliga liv och relationer. Bra manus, bra skådespelare, kreativ klippning – allt är helt lysande! Jag missade tyvärr första säsongen, men den aktuella säsongen missar jag inte ett enda avsnitt av! Det senaste avsnittet har en helt underbar scen, där gamle Alan gör ett sångnummer på sitt bröllop och gör succe’ med ”If I Said You Have A Beautiful Body”, Bellamy Brothers hit från 2006 – och Alan gör den mycket bättre än Bellamybröderna!

Jag har ägnat en dryg timma åt att försöka klistra in en fungerande länk till Bellamy Brothers på YouTube, men jag får bara ett felmeddelande när jag sedan följer den till YT.

Se ”Vår stora kärlek” på SVTplay, om ni missat den – den har gjort måndagar till min bästa dag i veckan! Och scenen med Alans sång har jag sett om många gånger… 😊

Så här skriver SVT om serien på sin hemsida: ”Alan och Celia har båda förlorat sina äkta hälfter när de möts igen efter flera decennier. Kärleken från förr flammar direkt upp igen och de bestämmer sig för att gifta sig.

Denna brittiska komediserie handlar om att hitta kärlek även om man är i 70-års åldern och historien är tagen rakt ur verkligheten. Manusförfattaren Sally Wainwright baserade berättelsen på sin egen mamma, som fann kärlek under senare delen av sitt liv.

Wainwright skriver själv för Daily Mail: ”Man tror inte att människor blir kära på det sättet – så djupt och snabbt. Men deras kärlek var så vacker och upplyftande att den inspirerade alla runtomkring dem.”

Serien har redan blivit en hit i både Storbritannien och USA och har dessutom vunnit prestigefulla Bafta-priset för bästa dramaserie.”

Men serien handlar också om människorna runtomkring Alan och Celia, och man kan inte låta bli att tycka om dem trots deras trassligheter och brister – eller kanske just på grund av dem.

En tredje säsong är redan klar, och säsong 4 är påbörjad – men SVT har inte köpt in fler säsonger ännu…

 

Svåra släktbryderier…

Min storasyster kallade vår mormor för farmor, vilket förbryllade mig väldeliga när jag var liten. Men jag grubblade inte länge över det, för jag var säker på att min syster måste ha fel!

Och jag hade en morbror som även var min farbror, och en faster som även var min moster. Det är fullständigt sant, men ingen tror mig! Kan någon räkna ut hur det förhöll sig? (Jag klurade ut det, när jag närmade mig tonåren.)

Domen över död man

Min bror och jag stod utanför vår fars hus. Vår far hade dött kvällen innan, plötsligt, i sin tredje hjärtinfarkt. Jag var tjugo år, min bror var 24 och skulle snart bli pappa. Han stod med ryggen vänd mot huset och blickade oseende ut över ängen bortom trädgården. Novemberdimman hängde lågt över det höstgula gräset och dämpade alla ljud. Jag kände ingen sorg, bara en tyst vrede för min egen och min brors skull.

”Jag ska inte bli en sådan pappa som han”, sa han plötsligt, med en hel barndoms och ungdoms saknad och övergivenhet i rösten.

Och det blev han inte heller. Han blev en fin pappa.

”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör: domen över död man.” (Ur Hávamál, troligen diktad i Norge omkring 900)