Kalmera er, kurtisaner och mammonsträlar!

Det är något märkligt med Ulvstrumpa (Shirouz), hon har en speciell förmåga att inspirera till nya inlägg! Jag börjar skriva en kommentar hos henne, och den blir längre och längre – och plötsligt inser jag att kommentaren börjar bli misstänkt lik ett inlägg!
I dag läste jag hennes inlägg Det kan väl eho begripa!, om Svenska Akademiens självsvåldiga tilltag att stryka ord ur svenska språket, och hon går i taket över att bl a eho, kalmera, kurtisan, lastfull och mammonsträlar ska strykas i SAOL.
Jag håller med – men kalmera dig, sköna Shirouz!
Så länge det finns sådana ordbevarare som du och jag och LordParzifal och Gubben – och många, många fler i de mogna generationerna – så ska vi kämpa för bl a de fagerlockiga kurtisanernas överlevnadsrätt! Dessa arma, lyxklädda mammonsträlar, närmast livegna under pilska furstars nycker, måste skyddas! (Finns ”pilsk” kvar, förresten?) Vi ordsynta ingår ju i ett hemligt Sällskap för Utrotningshotade Ords Bevarande – SUOB, i protest mot snillenas försnillningar ur SAOL…

Hur ska de unga och kommande generationerna kunna rätt förstå ens 1900-talslitteraturen före Ulf Lundell, om ”äldre” ord och uttryck tas bort? Kan dagens gymnasister tillgodogöra sig Strindberg till fullo? Eller ens den betydligt senare skrivande Fritiof Nilsson Piraten?
Akademien får gärna lägga till nya ord, om de känner det nödigt – men de ska hålla tassarna borta från de svenska ord som redan finns, och som använts i generationer!

Jag letar fram listan på Akademiens hemsida, där SAOL kallar den för Utmönstringslista. Med stigande upprördhet scrollar jag bland de svartlistade orden, och jag inser att det är slut med Tillvaron Som Jag Känner Den! Med denna Destruktionslista faller min värld samman, ity det icke längre må finnas hänryckthet, inte ens över lövkojedoft och nya amaryllisarter, inte heller diktargåva eller byrålådsmanuskript, och ingen fjunighet ens på Malö. Jag får varken inneha biskvirecept eller bisonhjord,  inte heller herrtycke eller herdinnedräkt (varken i kombination eller var för sig). Vi förväntas även upphöra med våra eftermiddagsbjudningar, även om vi inte bjudit på vare sig mousserande vin eller murkelomelett.
Och bokvurm ska utrotas! Av Svenska Akademien!
Och det ska bli slut på fri- och rättigheter!
Detta (m)ordiska utraderande är både kultur- och naturskymning, och metoden är listigare än i Fahrenhet 451: I stället för uppseendeväckande bokbål så sker det diskret, ord för ord men i en jättelång rad, och innan vi insett farans vidd så har det gått som Ulvstrumpa förutspår i kommentar nr 4…

Jag uthärdar inte att läsa mer i Utmönstringslistan, emedan den gör mig missfirmlig av missprydande mattögdhet, så jag övergår otrugad till att uppmana mina medbloggare till inlägg med sina Favoritord!
Själv har jag en del favoritord, som måhända är utrotningshotade, understundom. Ett av mina älsklingsord är ”dock”, som väl ingen ungdom i dag begriper. (”Docka” känner de dock till, i olika betydelser.) För snart ett år sedan skrev jag en kärleksförklaring till detta lilla ord, och i mina förälskade ögon är det ett av mina bästa inlägg.
Skrev förresten in ”Dock” i sökrutan överst t h och fick upp inte mindre än 17 inlägg med lilla ”dock” i. Jag har lyckats smyga in det i så olika sammanhang som fuchsior, sniglar, Mount Everest, byte av elmätare, Liza Marklund, gamla bilar, Englandsresa samt eventuell emigration till Afrika!
Dock har jag bara skrivit 85 inlägg totalt, så dock-procenten är hög!
Och i dag kom det med igen… inte mindre än sex gånger! ;-)

Lilla älskade ”Dock”…

Det finns ord som jag älskar…
Mest älskar jag nog ordet ”dock”… Det kan varsla om en snart stundande konflikt, om nya ord som skall vända på dem man strax innan läst – ”dock” förändrar, förminskar eller tar rentav tillbaka de omedelbart föregående orden: ”Han hade bedyrat henne sin eviga kärlek, dock trodde han ej på vare sig evighet eller kärlek.”
Mest effektfullt – men emellanåt även brutalt – blir det i början av en mening, med versalt D: ”Jag älskar dig, lilla Dock! Dock ser du väldigt underlig ut, när jag betraktar dig noga och länge – vilken säregen samling av tecken…!”
Dock gäller detta även för många andra ord, vid noggrannt och istadigt iakttagande, så var inte ledsen, lilla Dock – jag älskar dig ju dock!