Det stämmer inte längre, Hjalmar…

De tio åren när jag var runt 40 citerade jag ibland Hjalmar Söderbergs kända ord: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Det var bra år, mellan 35 och 45, när man fortfarande kände sig någorlunda fräsch, ung och oförbrukad men samtidigt hade uppnått en viss visdom och mognad. Och jag tyckte verkligen att åren under skoltiden var plågsamma, och tonåren var direkt djävliga – det var då jag började läsa och citera Hjalmar Söderberg.

Men framåt 50 började ryggvärken bli allt mer besvärande, och numera kan jag inte gå eller stå, eller jobba framåtböjd i trädgården, några långa stunder i sträck utan att molandet stegras och blir till riktigt rejäl värk. Jag försöker lura värken genom att luka ogräs och plantera småplantor sittande på rumpan, på en liten plastklädd dyna. Grannarna måste tycka att min trädgårdsskötsel är den lataste/konstigaste de sett, men det bjuder jag på!
Och synen har blivit sämre – jag som alltid haft falkblick! Borde kanske kolla om jag har starr, min far opererades för grå starr redan vid ca 55 – men han tittade å andra sidan på en massa sport på teve, vilket jag aldrig gör! Det kan väl inte vara nyttigt att titta på en massa sport på teve, eller hur?
Delvis får jag kanske skylla värken på mig själv, som haft hästar från 17 års ålder till 52 och mockat och släpat halm- och höbalar till 4-5 hästar vintertid – det har förstås slitit på ryggen. Men hästarna gav så mycket positivt, och jag saknar dem fortfarande.

Men det värsta med att åldras – och jag är inte lastgammal än, har inte ens uppnått pensionsåldern – är inte värk och krämpor, det är något annat som många i den behagliga medelåldern nog inte tänker på eller förutser.
När jag bodde på Mallorca i januari t o m mars -87 passade jag huset och de sju katterna åt Mikael Katz och hans fru Sylven, när de åkte på sitt årliga besök i Sverige, men jag bodde i deras gästhus ett par veckor innan de reste och lärde känna dem. Micha (som bl a varit chefredaktör på Damernas Värld och Sköna hem) hade blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm året innan, och det hade gett honom en bestående värk i ena knäet. Han var nära 75 år då, och en väldigt klok, behaglig och livsvis man. En gång när han verkade ha väldigt ont i sitt knä och jag frågade honom hur det var med honom så svarade han: ”Det värsta med att bli gammal är inte värken och krämporna – det är att vännerna dör ifrån en.”

De orden har jag aldrig glömt, och redan vid dryga 50 förlorade jag under ett halvt år fyra människor som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig. Det tog närapå knäcken på mig, och jag åldrades flera år efter de förlusterna. Ett par år därefter läste jag i tidningen att min förste egentlige älskare dött. Vi hade en mycket kort men mycket intensiv och sensuell relation, men vi förlorade tyvärr kontakten efteråt. Det kändes overkligt att läsa om hans frånfälle i tidningen, för i mig är han fortfarande levande. ”Fotografer gör det till ett minne för livet” tryckte en fototidning på T-shirts, när det blev populärt med slogans (tyvärr ofta vulgära) om olika yrkesgrupper, och det stämde verkligen in på honom – för mig är han är ett minne för livet.
Ett år senare dog en kär väninna i en bilolycka, och hon var inte ens femtio fyllda. Döden går vid vår sida från det vi föds till dess vi dör. När som helst kan någon du älskar eller håller av ryckas bort av sjukdom eller en olycka – och ju äldre våra vänner blir desto närmare rycker de ögonblicken. Några få år efter min vinter på Mallorca gick käre, kloke gamle Micha själv bort – det var inte oväntat, men ändå så sorgligt.

Foto och copyright © Andreas Krenz, som generöst lånat mig bilden – tack, Andreas! Gå till www.fotosidan.se, klicka på menyn uppe t v och sedan på Fotografer,fyll i hans förnamn och efternamn för att se fler av Andreas fina bilder!

Jag vill inte gå på fler begravningar, jag vill inte ens vara med på min egen. Jag vill direkt till krematoriet, och sedan få min aska strödd på någon fridfull plats med vid utsikt. Helst skulle jag vilja bli strödd vid Ale stenar, som är så högtidligt vackra – och då kunde jag dessutom tyst jubla: ”Äntligen havsutsikt!”
Jag undrar hur gammal Hjalmar Söderberg egentligen var när han myntade sitt uttryck om att det är skönt att bli gammal – han hade nog inte gått på vänners begravningar ännu, eller också hade han inga vänner, eller hade bara vänner som fortfarande var unga och/eller friska.
Du hade rätt om att det var för djävligt att vara ung, Hjalmar – men det stämmer inte att det är skönt att bli gammal.
I alla fall inte för mig. Inte nu längre.

”Vi ses i Nangijala…”

Nyår får mig numera mer att se bakåt än framåt. Saknad mer än hopp.
Såg ett program med Kristina Lugn häromdagen, och det handlade mycket om Döden.
Kristina Lugn berättade att när hon fick sin nyfödda dotter i famnen så var hennes första tanke: ”Jag har dömt henne till döden”. En märklig reaktion, kan tyckas, men egentligen helt logisk och djupt insiktsfull. Varje liv bär inom sig fröet till sin egen död.
Kristina Lugn skrattade åt sin egen udda, snabbt förbinuddande tanke, och tillade att hennes lilla nyfödda dotter fick henne att, för första gången i sitt då 26-åriga liv, upptäcka att hon kunde känna Kärlek! Det lyste av glädje om henne när hon sade det.
”Nu har jag fler vänner som är döda än som lever”, sa hon senare i samtalet. Och jag kände igen mig, likaså i hennes fortsättning om hur man känner när någon som man älskar har dött: ”Man tycker att affärerna borde stänga, att allt borde stanna!” Och hon skrattade åt sin absurda tanke – men hon har rätt. Det känns omöjligt att allt kan fortsätta som vanligt i världen, att bilarna fortsätter köra, att alla husen står kvar, att människor går till sina arbeten, att ingenting synes ha hänt – fastän allt har stannat inom en själv, och hela ens egen värld har rasat. Så småningom hämtar man sig, så gott man kan, men saknaden och tomrummet efter den man förlorat finns alltid kvar. Varje gång.
”Varje relation berör en speciell del av en, och när den människan dör så är det som om den delen av en själv också dör”, sa Kristina Lugn. Ja, så är det. Om Livet är vänligt mot oss kan vi få nya, nära vänner – men ingen kan ersätta dem vi förlorat. Alla människor är unika, och alla våra relationer är unika.