England: Jag minns min vita SAAB…

… en gammal tvåtaktare, modell ”herrgårdsvagn”, som bar mig och min skrivmaskin och all min övriga packning på en vindlande odyssé genom England, Wales och Skottland. Jag minns inte bilens årsmodell, men resan gick vintern -74-75 och bilen var re’n gammal då – ni vet: rost i skärmkanter och längs dörrkanterna, för att inte tala om det man normalt slapp se, undertill på bilen…

Jag är egentligen inte ett dugg intresserad av bilar – de är mest ett nödvändigt ont när man bor på landet – men jag tycker faktiskt att det känns sorgligt att SAAB dött i sotsäng. Jag blev fäst vid min gamla vita SAAB. Den var varken vacker eller statushöjande, men den var en uthållig och vänlig arbetskamrat. Ungefär som en nordsvensk häst i den svenska skogen, eller de stackars shetlandsponnyerna i de brittiska kolgruvorna.
Ibland blinkade mötande trafikanter till mig, och då var det antingen en brittisk-registrerad SAAB eller svenskreggade bilar av olika märken. Det kändes som att vara med i ett hemligt sällskap, när jag blinkade tillbaka… :-)

Egentligen var det mer äventyrligt att köra en gammal SAAB i Great Britain än vad jag insåg vid avfärden. Redan från början var det ofta knepigt att tanka, eftersom oljan måste hällas i tanken manuellt. Det var väl inte alltid som ”posenten” olja blev helt rätt. Och nackdelen med en gammal svensk bilmodell blev jag så småningom plötsligt varse, efter tre dagars körande i ett hällregnande Wales – vindrutetorkarens motor blev överansträngd och utmattad och gick helt sonika sönder! Oplanerad övernattning på närbeläget Bed & Breakfast, och efter den stadiga engelska frukosten morgonen därpå körde jag till närmaste lilla bilverkstad, föga hoppfull om att britterna skulle kunna eller vilja försöka fixa en gammal rostig SAAB. Men fy, så dumt tänkt av mig! Den gladlynte verkstadsägaren ringde till en SAAB-verkstad i Chester, och en ny torkarmotor skulle komma om jag bara ville vänta tre dagar. Egentligen hade jag planerat att besöka några stuterier för Welsh Ponies och Welsh Cobs, men jag höll mig på mitt B&B och jobbade med en översättning jag hade med mig. När verkstaden ringde om att bilen var klar gick resan vidare norrut, mot Skottland. Min SAAB och jag på vidare äventyr!

Jag fruktar frosten…

som obönhörligt smyger allt närmare.
Det har känts rejält kyligt de senaste två-tre morgnarna, har nog inte varit mer än ett par plusgrader nattetid. Enligt SMHI:s lokala prognos för mitt område ska det bara bli EN plusgrad i natt…
Varför föddes jag inte i södra England, som har ett klimat som jag stortrivs i! Milda vintrar, sällan för heta somrar. Att det regnar mycket i västra delen av England blev jag varse när jag bodde en vinter i Cornwall, där de brukade säga ”A shower a day, and two on Sundays.” Men gräset var grönt hela vintern, och inte en snöflinga i  sikte! Den vinter jag bodde i Hampshire hade det faktiskt snöat en morgon, och alla ungar blev som tokiga av glädje, och gjorde fina snögubbar med morotsnäsor, stenögon och färgglada halsdukar. Men på tredje dagen var det bara platta högar av smält snö kvar av alla snögubbarna…  Sådana vintrar är helt okej för mig!

England: På ostadig mark…

Min resa till England gick från Göteborg till Felixstowe, med den gamla rulliga Tor Anglia. Då hade färjorna ännu inte stabilisatorer, så när vi tidigt på morgonen gick in i ett novemberoväder med halv storm ute på Nordsjön så krängde och klagade gamla Tor Anglia ordentligt. Och äntligen fick jag glädje av mitt dåliga balanssinne – jag blev inte sjösjuk!
På väg upp till cafeterian fick jag ta stöd mot väggarna för att hålla mig på benen, och den enda medpassagerare jag mötte var påfallande gråblek och trevade sig så skyndsamt som det nu gick  in på toaletten utanför matsalen. Inne i cafeterian var det alldeles tomt, förutom personalen bakom disken. På ett par av borden kanade övergivet porslin klirrande fram och tillbaka i takt med båtens krängningar, och trots kantlisterna runt borden var det ett par koppar som äkte i golvet och gick i kras. (Nej, det heter väl inte ”golvet” på en båt – det heter väl ”durken”!)
Jag hämtade kaffe och en smörgås vid disken, och eftersom jag hade sjöfolk i släkten så visste jag hur man får glas och porslin att hålla sig stilla på en krängande båt: jag blötte servetterna med vatten, och satte porslinet på de våta servetterna. Inte ens de värsta krängningarna kunde därefter rubba min dukning!
Jag hade min kameraväska med mig, for mina båda systemkameror var mina enda värdefulla ägodelar och dem vågade jag inte lämna kvar i bilen eller hytten. Några bilder av ovädret blev det dock inte, för regnet piskade mot fönstren, och att gå ut på däck var inte att tänka på.
Framåt lunchtid avtog ovädret, det började dyka upp litet fler passagerare i cafeterian och plötsligt skymtade land – åh, England, äntligen England! Jag väntade otåligt medan gamla Anglia gick in i hamn och ilade sedan ner till min gamla Saab och beredde mig med stor förväntan på att rulla in på engelsk mark. Det var litet rörigt i hamnområdet, och hela tiden mumlade jag, som ett mantra: ”Håll till vänster, håll till vänster!”. Jag hade varit väldigt orolig för att inte klara vänstertrafiken… men det kändes hur naturligt som helst, för jag hade ju växt upp med vänstertrafik och alltid cyklat på vänster sida – det satt i ryggmärgen, helt enkelt!
Inne i Felixstowe köpte jag en rejäl kartbok över hela Storbritannien, plus ett tjockt häfte med adresser och detaljer till alla  Bed & Breakfast-ställen. När jag steg ur bilen och stod på fast, engelsk mark kändes det fortfarande lika ostadigt och gungande som ombord på båten – en märklig känsla, som satt kvar i åtskilliga timmar!
De som såg mig gå med korta, växelvis sidsteppande steg mot bokhandeln trodde nog att jag tagit för många ”pints” på puben snett emot, där jag parkerat bilen…

P.S. Har haft jättesnärjigt den här veckan och haft dåligt med tid för att svara på kommentarer och besöka blogggvänner – hoppas hinna ikapp under helgen… D.S.

Till England, ja ja!

Tanken på tredje tappsteget (läs förra inlägget) fick mig att fatta två stora, svåra beslut: jag skulle sälja mitt hus och åka till England över vintern – kanske längre. Och jag skulle ge upp min Kärlek, min stora ungdomskärlek, för det var alltför smärtsamt att fortsätta träffas så sällan som vi gjorde.

Vi pratade om mitt beslut – han blev väldigt ledsen och bedrövad, och vi grät tillsammans, men han förstod hur jag kände det. Och så ritade han två linjer: en linje som steg ganska snabbt uppåt, och som efter en bred topp sakta börja sjunka nedåt. Det var mina känslor. Och så hans linje, som sakta men stadigt gled uppåt och som korsade min linje precis när min linje började dala nedåt. Och så satte han pennan på punkten där linjerna korsade varandra, och sa: ”Där borde vi ha flyttat ihop…”
Ja – men det hade vi alltså inte gjort…

Jag hittade bra fodervärdar till mina hästar, fick huset sålt ganska snabbt och med bra vinst (hade köpt det för 45 tusen och fick det sålt för 95 – detta är ju en del år sedan…) Gav bort det mesta av mitt bohag till Myrorna och fick inackordera det lilla jag absolut ville behålla hos goda vänner.
Och så packade jag min gamla Saab kombi (tvåtaktare…) med kläder, böcker, min favoritmugg, doppvärmare (att värma tevatten med) samt min gamla reseskrivmaskin och ett par böcker som jag skulle översätta åt ett svenskt förlag som jag länge arbetat åt. Och så mina systemkameror, väl gömda för att inte locka till inbrott.

Jag fattar inte, nu, hur jag vågade ge mig iväg i den skruttiga gamla bilen, men den puttrade glatt iväg till Göteborg, där vi rullade ombord på gamla Tor Anglia.
Jag hade inte längre någon bostad, jag hade ingen aning om hur det skulle bli i framtiden eller ens i England – jag visste bara att jag ville utforska detta land som jag dittills bara besökt på ett par charterresor till London, men som alltid fascinerat mig.
När båten löpte ut ur Göteborgs hamn stod jag vid relingen och tänkte med saknad och stor sorg på allt jag gett upp och lämnade bakom mig, och med förväntan och bävan på vad som väntade mig.