Förra torsdagen hade jag en härligt upplyftande eftermiddag i Eslöv – det är det väl inte många som tror att Eslöv kan erbjuda? (Inte jag heller!)
Jag åkte med en väninna som skulle till doktorn, men vi började med att äta en god lunch på ett fräscht lunch- och fikaställe vid torget, mittemot det pampiga Hotell Sten Stensson Sten och dess nästan ännu pampigare breda, långa trappa:

Jag satt kvar med mitt kaffe och njöt av solen och torget och Sten Stensson Sten en stund efter att min väninna gått till doktorn. Folk cyklade och promenerade förbi på trottoaren och på torget, och det var härligt att sitta och bara studera människor. Torget ser mycket mindre ut ovan än det verkligen är, eftersom fotot är taget med zoom, men jag hann inte söka upp en bättre vinkel närmare hotellet utan fotade medan jag drack upp mitt kaffe. Jag undrar så vad de där bågformade metallställningarna på ömse sidor om trädet har för syfte – något förslag?

Från torget ilade jag ivrigt mot Eslövs största attraktion, som jag så sent som dagen innan inte ens visste fanns – ett antikvariat!

Och vilket underbart stort och innehållsrikt antikvariat, sedan – jag kände det som om jag kommit till himlen! Antikvariat Källaren ligger inrymt i ett litet hus vid en innergård (Östergatan 5), men kändes väldigt stort inomhus. Där stod hyllorna rad vid rad, tätt tätt som de ska på ett riktigt antikvariat, och alla hyllor var fulla av böcker, rygg vid rygg och lätthittat kategoriserade och i alfabetisk ordning efter författarnamn.
Och jag fick snabb och mycket god hjälp av de bokkunniga och bokälskande glada gentlemännen Lars och Lennart, som snabbt hittade den bok jag letat efter länge men som inte ens fanns kvar på biblioteket längre: Georges Simenons Mannen som såg tågen gå förbi – oh, lycka! Den boken läste jag i tonåren, för mer än 40 år sedan, men jag kände genast igen inledningen när jag började läsa den: ”Vad Kees Popinga själv beträffade måste man nog medge att klockan åtta på kvällen hade han god tid på sig, för när allt kom omkring var hans öde ännu inte avgjort.” Vem kan sluta läsa efter den meningen?

Ja, sedan hittade jag förstås flera andra böcker som jag också köpte, och en gammal bok som de inte hade hemma beställde jag, ”How to be an alien” av George Mikes, en ungrare (?) som migrerade till England och som har skrivit väldigt roligt, ironiskt men kärleksfullt om sitt nya hemland och dess excentriska invånare och deras vanor. Den läste jag också som ung, och när jag senare bodde i England i ett par längre perioder så tänkte jag ofta på George Mikes och kände mig liksom han som litet av en ”alien”, emellanåt. :-)
Och i början av den här veckan ringde Källarens innehavare Lars och sa att ”How to be an alien” nu låg hos dem; Lennart sa redan när jag var i Källaren att han skulle till Malmö och kunde hämta den till Eslöv.
Och i går skulle jag åkt med min väninna till Eslöv för ett nytt lyft, men hon fick förhinder i sista stund så det blev tyvärr inställt. Hoppas att jag snart kan åka dit och hämta boken och utforska Källaren med mindre stressad tidsram!

Missa inte Antikvariat Källaren, om du kommer till Eslöv – eller rentav bor där! De har öppet tisd – fred 12 – 18, lördagar 10 – 14. De skickar även per post, om man hittar önskade böcker på Källarens hemsida.

Jag har ett komplicerat förhållande till kommissarie Maigret – eller kanske snarare till kommissariens skapare, Georges Simenon.

När jag tänker ”Simenon” så ser jag framför mig en pocketbok där omslagsbildens bakgrundsfärg går i dovt blågrönt, och som en mörk silhuett syns en man i överrock och hatt. Han står på en tågperrong, hitom en lyktstolpe, och i bakgrunden ser jag kanske, eller kanske inte, ett tåg och kanske några få, avlägsna människosilhuetter.
Boken ligger på ett avlutat, mörkbetsat gammalt slagbord, och bredvid bordet står min far och jag, och vi grälar. Vi grälar om min framtid.
Jag vill hoppa av gymnasiet, för min skolleda är av obotliga mått och jag avskyr Malmö och vill bo på landet och syssla med hästar och hundar.
Min far struntar i om jag tar studenten eller ej, men han vill att jag ska kunna försörja mig själv så snart som möjligt – jag är 17 år, det yngsta och enda kvarboende av tre barn, och han väntar otåligt på att bli fri från sin sista förpliktelse som förälder.

Jag drömde om att bli författare – det hade jag drömt om ända sedan jag var sju år och med en bok och ficklampa gömd under täcket gav mig hän i böckernas magiska, tröstande världar när jag behövde fly från saknaden och sorgen efter min mamma. Och när jag som nio-tioåring såg min älskade morbror sitta med långa textremsor och läsa korrektur på en deckare han skulle få utgiven. då drömde jag också om att bli författare. Och när jag senare höll hans bok i handen, och läste den. Ja, att författa var som att trolla, att skapa ett annat liv både åt sig själv och sina läsare. Att vara Författare var det mest fantastiska man kunde ägna sig åt!
Jag hade redan fått ett par dikter och en novell publicerade i högstatustidningen Femina, och jag hade stolt visat dem för min far men han hade inte fällt ett ord till kommentar – det var som om mina publicerade ord var lika ointressanta och anonyma för honom som rökslingorna från hans Marlborogh.
Men jag fortsatte att drömma om att bli Författare.

Och så står vi där och grälar, bredvid slagbordet med Georges Simenons bok, och jag säger med en blandning av trots och vädjan att jag vill bli Författare.
Då gör min far en gest  mot Simenons bok och säger, kallt avfärdande:
”Om du kan tjäna lika mycket pengar som han på att skriva, då kan du få bli författare!”
Jag minns inte om något sades efter det, jag minns bara gesten mot boken, min fars ord om pengar och att jag tänkte att ingen skulle kunna skriva ihop lika mycket pengar som Simenon, aldrig någonsin. Och absolut inte jag.
Och jag ser silhuettmannen på perrongen, och jag känner en stor uppgivenhet och besvikelse, och sedan övergivenhet och oändlig ensamhet.

Flera år och många publicerade ord senare kom jag på att Simenon-boken måste ha varit ”Mannen som såg tågen gå förbi”, och att jag mindes den som mycket bra och väldigt tragisk.
Och jag insåg att min fars replik den gången hade skapat ett förakt för pengar hos mig. Allra mest föraktar jag pengar som ett mått på kvalitet och framgång.

Häromdagen nämnde jag Simenon i en kommentar på min ”äldsta” väns blogg (vi har känt varandra sedan vi var åtta år!). Sedan bestämde jag mig för att läsa Simenon igen, som vuxen och för att jämföra med dagens hårdlanserade, storsäljande deckarförfattare. Döm om min förvåning när varken Bokus eller Adlibris saluförde en enda Maigret-bok! Men i går kom bokbussen, och genom den beställde jag flera titlar av Simenon. Och nästa gång jag kommer till Amnesty eller passerar ett antikvariat ska jag leta efter ”Mannen som såg tågen gå förbi”.
Jag ska av-demonisera Simenon och göra honom till min vän!

Jo, förresten: Jag har hittills fått en bok utgiven, och rentav översatt till  norska (varför låter det som ett skämt?), så jag är på sätt och vis en Halv Författare – för att ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund krävs nämligen ”till omfånget motsvarande två verk”, och det ska vara offentliggjorda texter ”av konstnärligt eller vetenskapligt värde”.

Men vad menar SFF med ”till omfånget motsvarande två verk”? Är en novell ett verk? Är en dikt? Rent teoretiskt  borde det väl enligt denna dimmiga definition i så fall kunna duga med två j-kligt bra blogginlägg…
Klart besked kan man nog få om man ringer till SFF, men det tänker jag inte göra. Jag föredrar att tro att även ett blogginlägg är ett ”verk”.
Så, mina vänner – blog on! :-)