Nu kan jag inte duscha…

för badkaret, ja nästintill hela badrummet, är fullt av fuchsior! Likaså hallen, och i köket trängs även några rosenpelargoner…’
Det är likadant varje höst: när första nattfrosten kommer så far jag som en skottspole för att rädda in så många spridda krukväxter som jag hinner, och de som står samlade i stora grupper får ett hölje av dubbel fiberduk (som skyddar mot lätt frost, men som här ibland blåser av under natten om den inte förtöjs…).
Fast så här gör jag bara när det förutspås mildare väder igen, så nu är badrummet snart utrymt igen för jag längtar verkligen efter en dusch i kväll!
Förresten, har ni lagt märke till att det under vår och höst ofta är som kallast när det är fullmåne, och dagarna däromkring? Det är därför jag försöker skjuta på invintringen så länge som möjligt, för många av både fuchsiorna och pelargonerna är fortfarande fulla med blommor och knoppar…
Jag håller stånd mot vintern så länge jag förmår!

Eva Cassidy – Over The Rainbow…

Apropå att drömma, och våga förverkliga sina drömmar – lyssna på den här videon med förtrollande Eva Cassidy, som tolkar Over The Rainbow på ett underbarare sätt än någon annan!

Jag upptäckte Eva Cassidy i december i fjol, när jag lade in tre olika versioner av en av mina älsklingssånger, Les Feuilles Mortes (Autumn Leaves).
Först med Yves Montand, som sjunger den så som jag hörde den allra första gången. Och sedan för jämförelses skull en version med Andrea Bocelli, som kanske har en vackrare ”klassisk” röst än Montand, men som inte förmedlar samma känsla.
Och så en version med Eva Cassidy (i en engelsk översättning), som vibrerar av vemod, längtan och saknad. Där kan du också läsa litet mer om Eva Cassidy.
Alla tre versionerna hittar du under December 2007, den 15-16 december. Plus en humoristisk video där Bocelli nattar en motsträvig Elmo
(Tyvärr har jag tvingats byta ut den ursprungliga, vackert bildsatta videon med Montand, eftersom den inte finns på YouTube längre. Jag har i stället lagt in en video från en åldrad Montands konsert på Olympia i Paris. Jag tror det är hans avskedskonsert, men han sjunger den fortfarande lika underbart – faktiskt bättre än i unga dagar, som det också finns en video från.)

Festfixar-ångest…

Jag fylls alltid av förlamande fasa i efterhand, när jag – entusiastiskt men ogenomtänkt – bjudit till fest. Min fasa infaller redan om jag bjudit fler än fyra personer. Och på själva Festdagen blir jag så nervös så jag tappar all koll på logistiken, jag vimsar omkring och står fortfarande i köket, halvt hysterisk, när gästerna kommer. En gång skulle jag bjuda på fondue, för jag tänkte listigt att det var ju jättesmart att låta gästerna själva laga maten… Men aaallting skulle ju skäras i små bitar, och det tog så oändligt lång tid att när gästerna kom fick de hjälpa mig att skära upp det sista! Tur att de tillhörde mina bästa vänner, de bara skrattade och tog varsin kniv och i ett nafs var allt klart!

Senast jag hade fler än fyra personer här var på inflyttningsfesten, för åtta år sedan. Morotssoppan till förrätt var supergod och väckte stor förtjusning, men den hade tagit så totalt oväntat lång tid att göra, att resten av min tidsplanering krakelerade och varmrätten blev en halv katastrof. Men mina vänner är väldigt vänliga och åt med god min – och efterrätten (glass med färska bär och punschig vispgrädde) var iaf supergod. Och alla hade jättetrevligt, vinet flödade och stämningen var hög. Och en av gästerna kröp smågnolande omkring på golven i hela huset – dock inte för att raka mattor utan för att sätta upp fler eluttag, vilket verkligen var av nöden. Och han var den ende som var helt nykter, för han skulle köra hem dem som inte skulle övernatta.

Den gången hade jag bara sju gäster, men så många ska jag aldrig mer ha igen! Och jag ska aldrig mer bjuda på en trerätters middag! Jag har bestämt att i fortsättningen får det bara bli kaffe med köpta chokladtryfflar samt smaskig choklad-kladdkaka + vispgrädde med punsch…
Den 7 november är det förresten Kladdkakans Dag – visste du det? Inte jag heller, förrän jag läste det hos Junitjej. Hon har en hel lång lista på alla Dagar man kan fira, om man vill.

Det här inlägget kom till när jag skrev en kommentar hos Ulvstrumpa: när jag skrivit en lååång kommentar insåg jag plötsligt att jag hade skrivit ett blogg-inlägg…
Och om någon undrar så kommer det mer om min Englandsresa längre fram. Det var bara Ulvstrumpa som ställde till det – hon har en sällsynt förmåga, denna Ulvstrumpa, att inspirera mig till oplanerade blogginlägg…