Hjalmar & Krister i skön kombination

”Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte.”

Just nu går Hjalmar Söderbergs klassiska kärleksroman ”Den allvarsamma leken” som Radioföljetong i P1, i suverän uppläsning av Krister Henriksson. Sänds vardagar kl 11.35 – 12.00, med repris på kvällen, kl 19 tror jag. Tidigare avsnitt kan man hitta i arkivet på P1:s hemsida.

Hjalmar Söderberg är en av mina favoritförfattare ända sedan tonåren, och jag har bloggat om honom förut. Skriv in namnet i sökrutan överst i högerkolumnen, om ni vill läsa. Jag håller inte med Hjalmar i allt, och reser ibland ragg mot hans dåtidspräglade kvinnosyn, men han är en fingertoppskänslig författare, fin stilist och en njutning att läsa eller, som nu i p1, höra uppläst av Kurt Wallander – förlåt, ska ju vara Krister Henriksson! ;-)
Har man läst Hjalmar Söderberg slänger man Liza Marklund i väggen, eller pappersåtervinningen!
Författarinnan Gun-Britt Sundström kom 1973 ut med ett slags mot-roman till ”Den allvarsamma leken”, med allting sett ur kvinnans perspektiv: ”För Lydia”. Måste läsa den, det har aldrig blivit av förut.

För övrigt har jag arbetat på samma tidning som Hjalmar Söderberg.
Dock inte samtidigt.

Men käre Hjalmar, du var ju inte ens 38 år då!

I mitt förra inlägg citerade jag Hjalmar Söderbergs ord ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.”
Jag hade då inte hittat publiceringsåret – men det har jag nu.

Hjalmar Söderberg föddes 1869, på Östermalm i Stockholm
De ofta citerade orden är ur novellsamlingen ”Det mörknar öfver vägen”, som gavs ut 1907.
Söderberg var alltså bara 38 år när novellsamlingen publicerades, och troligtvis minst ett år ännu yngre när den skrevs! Då var han ju inte ens medelålders – och ännu mindre var han gammal!
Strängt taget var Söderberg fortfarande nästan bara en pågasnöre,  fastän han var kritiker och kåsör i Stora Rikstidningen Svenska Dagbladet 1897-1908, efter ett par år som kulturjournalist på den betydligt mindre lokaltidningen Kristianstadsbladet.
(Om jag inte minns fel så finns det ett Hjalmar Söderberg-sällskap i Kristianstad, eller fanns i alla fall på 1980-talet.)

Men man kan ju ibland känna sig väldigt gammal även i unga år, särskilt i samband med kriser. Och man vågar kanske förmoda att Söderberg befann sig i en kärlekskris 1907, efter att hans älskarinna och ofrivilliga musa Maria von Platen brutit deras några år långa förbindelse. Maria von Platen var en för sin tid mycket ovanlig kvinna – viljestark, självständig och frigjord från sin tids förutbestämda kvinnoroll, inte minst när det gällde  sexuella relationer. Hon sägs ha gett Söderberg stoff till romanen ”Doktor Glas”, och i ännu högre grad inspiration till skådespelet ”Gertrud” samt till Söderbergs sista roman, ”Den allvarsamma leken”.

De sista 23 åren av sitt liv var Söderberg bosatt i Köpenhamn och gift med en danska, som han redan hade en nästan 7-årig dotter med innan han slutligen skildes från sin första hustru. Han ägnade sig allt mer åt religionsforskning och en del översättningsarbeten, men han skrev även mycket kritiska artiklar om nazismen för orädda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.
Hjalmar Söderberg dog på sjukhus i Köpenhamn i oktober 1941 och ligger begravd på Vestre Kirkegaard i den danska huvudstaden.

Till sist ska ni få ett mindre känt Hjalmar Söderberg-citat av mig: ”Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den.” Det är ur Söderbergs debutroman ”Förvillelser”, som gavs ut 1895, och kan kanske ge litet att fundera kring.
Jag måste läsa Förvillelser igen – läste den första gången i tidigaste tonåren, när jag inte visste så mycket om Lidelse…

Det stämmer inte längre, Hjalmar…

De tio åren när jag var runt 40 citerade jag ibland Hjalmar Söderbergs kända ord: ”Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Det var bra år, mellan 35 och 45, när man fortfarande kände sig någorlunda fräsch, ung och oförbrukad men samtidigt hade uppnått en viss visdom och mognad. Och jag tyckte verkligen att åren under skoltiden var plågsamma, och tonåren var direkt djävliga – det var då jag började läsa och citera Hjalmar Söderberg.

Men framåt 50 började ryggvärken bli allt mer besvärande, och numera kan jag inte gå eller stå, eller jobba framåtböjd i trädgården, några långa stunder i sträck utan att molandet stegras och blir till riktigt rejäl värk. Jag försöker lura värken genom att luka ogräs och plantera småplantor sittande på rumpan, på en liten plastklädd dyna. Grannarna måste tycka att min trädgårdsskötsel är den lataste/konstigaste de sett, men det bjuder jag på!
Och synen har blivit sämre – jag som alltid haft falkblick! Borde kanske kolla om jag har starr, min far opererades för grå starr redan vid ca 55 – men han tittade å andra sidan på en massa sport på teve, vilket jag aldrig gör! Det kan väl inte vara nyttigt att titta på en massa sport på teve, eller hur?
Delvis får jag kanske skylla värken på mig själv, som haft hästar från 17 års ålder till 52 och mockat och släpat halm- och höbalar till 4-5 hästar vintertid – det har förstås slitit på ryggen. Men hästarna gav så mycket positivt, och jag saknar dem fortfarande.

Men det värsta med att åldras – och jag är inte lastgammal än, har inte ens uppnått pensionsåldern – är inte värk och krämpor, det är något annat som många i den behagliga medelåldern nog inte tänker på eller förutser.
När jag bodde på Mallorca i januari t o m mars -87 passade jag huset och de sju katterna åt Mikael Katz och hans fru Sylven, när de åkte på sitt årliga besök i Sverige, men jag bodde i deras gästhus ett par veckor innan de reste och lärde känna dem. Micha (som bl a varit chefredaktör på Damernas Värld och Sköna hem) hade blivit påkörd på ett övergångsställe i Stockholm året innan, och det hade gett honom en bestående värk i ena knäet. Han var nära 75 år då, och en väldigt klok, behaglig och livsvis man. En gång när han verkade ha väldigt ont i sitt knä och jag frågade honom hur det var med honom så svarade han: ”Det värsta med att bli gammal är inte värken och krämporna – det är att vännerna dör ifrån en.”

De orden har jag aldrig glömt, och redan vid dryga 50 förlorade jag under ett halvt år fyra människor som stod mig väldigt nära och som betydde väldigt mycket för mig. Det tog närapå knäcken på mig, och jag åldrades flera år efter de förlusterna. Ett par år därefter läste jag i tidningen att min förste egentlige älskare dött. Vi hade en mycket kort men mycket intensiv och sensuell relation, men vi förlorade tyvärr kontakten efteråt. Det kändes overkligt att läsa om hans frånfälle i tidningen, för i mig är han fortfarande levande. ”Fotografer gör det till ett minne för livet” tryckte en fototidning på T-shirts, när det blev populärt med slogans (tyvärr ofta vulgära) om olika yrkesgrupper, och det stämde verkligen in på honom – för mig är han är ett minne för livet.
Ett år senare dog en kär väninna i en bilolycka, och hon var inte ens femtio fyllda. Döden går vid vår sida från det vi föds till dess vi dör. När som helst kan någon du älskar eller håller av ryckas bort av sjukdom eller en olycka – och ju äldre våra vänner blir desto närmare rycker de ögonblicken. Några få år efter min vinter på Mallorca gick käre, kloke gamle Micha själv bort – det var inte oväntat, men ändå så sorgligt.

Foto och copyright © Andreas Krenz, som generöst lånat mig bilden – tack, Andreas! Gå till www.fotosidan.se, klicka på menyn uppe t v och sedan på Fotografer,fyll i hans förnamn och efternamn för att se fler av Andreas fina bilder!

Jag vill inte gå på fler begravningar, jag vill inte ens vara med på min egen. Jag vill direkt till krematoriet, och sedan få min aska strödd på någon fridfull plats med vid utsikt. Helst skulle jag vilja bli strödd vid Ale stenar, som är så högtidligt vackra – och då kunde jag dessutom tyst jubla: ”Äntligen havsutsikt!”
Jag undrar hur gammal Hjalmar Söderberg egentligen var när han myntade sitt uttryck om att det är skönt att bli gammal – han hade nog inte gått på vänners begravningar ännu, eller också hade han inga vänner, eller hade bara vänner som fortfarande var unga och/eller friska.
Du hade rätt om att det var för djävligt att vara ung, Hjalmar – men det stämmer inte att det är skönt att bli gammal.
I alla fall inte för mig. Inte nu längre.