Här sitter jag, med snö på gräsmattan utanför fönstren och flera minusgrader på utetermometern, och kan inte annat – men tänker på Afrika… Och letar på nätet efter något afrikanskt land där det inte är outhärdligt hett klimat och inte militärregim…
Det är ännu bara slutet av november, men jag känner redan att jag fått nog av svenska vintrar. Jag har upplevt fler minusgrader än jag skulle önska, och mina bästa vintrar har varit de vintrar jag bott i England – och i ännu högre grad min vinter på Mallorca, på landsbygden några få mil väster om Palma.
Jag hade inte samma otur som Chopin och hans väninna George Sand, som i sin bok ”En vinter på Mallorca” klagade idogt över lokalbefolkningens otrevlighet och det ständiga regnandet i Valldemosa – Chopins ”Regndroppspreludium”, ni vet… (Fast det lär inte vara komponerat på Mallorca, men måhända inspirerat av minnen därifrån.) Under januari t o m mars gick jag ständigt i sommarkjolar, och åt ofta utomhus vid ljuset av små oljelampor i det ljumma kvällsmörkret. De trädmogna apelsinerna smakade sagolikt, och mandelträden blommade och fåren betade under mandelblommen och deras halsbandsklockor pinglade så stillsamt och rogivande när det var sovdags…

Men nu sitter jag här i kylan och har kommit till ”Tredje Trappsteget” igen, och känner att jag vill se mer av världen innan jag dör eller behöver rullator för att kunna ta mig fram. Jag har velat flytta i flera år, men inte haft råd med något hus i trevligare delar av Skåne. Lund, min älsklingsstad sedan barndomen, kan man ju inte hitta en bostad ens i närheten av om man inte är högavlönad och med en rejäl slant på banken.
”Men Eslöv,” sa en rådvillig bekant när jag klagade, ”där är ju bra kommunikationer till Lund!”
Jaha – Eslöv? I Lund hade studenterna förr ett skämt: ”Se Eslöv och sedan dö”. Fast det finns säkert många småorter i Skåne som är tråkigare – Skurup, t ex, som är så fult och urtråkigt att man kan dö av det (jag vet, för jag har bott två vintrar där och överlevde Skurup med nöd och näppe)!

Nää, kom jag på häromdan, det krävs större steg, och framför allt ett steg bort från snö och is – varför inte emigrera till Afrika, dit jag i min ungdom funderade allvarligt på att åka för att bli biståndsarbetare. (Jag tar gärna emot tips på trevliga och billiga exil-orter eller -länder, var som helst i den isfria världen!)
Så nu försöker jag hitta ett lämpligt land, t ex i Afrika, där det är billigt att äta och att bo enkelt, fast det måste finnas el så att laptopen funkar och jag kan få skrivarinkomster… Tänk, en hel kontinent full av spännande länder! Kanske kan man rentav göra någon liten blygsam nytta där man hamnar, även om man inte kan ”rädda Afrika”. Det lär dock dröja ett bra tag innan jag sålt mitt hus och är redo att fara härifrån – men det viktiga är att veta vart man vill komma med nästa steg och att sikta in sig på det, eller hur? Och att förbereda sig. Man måste ju vara inställd på stora omställningar och anpassningar, förstås! Men helst inte glödhett för länge… Nairobi är inte så vansinnigt hett, enligt Go2Africa. Och t ex vid foten av Ngong Hill är det kanske behagligt att leva och bo?
Kunde Karen Blixen flytta till Afrika så kan väl jag!
Utan all jämförelse i övrigt.

Jag hade en gård i Blekinge, vid Ryssbergets fot…
Det var ett avstyckat småbruk, med några hagar smyckade av stora äppel- och päronträd, med stengärdsgårdar och enbuskar och björkdungar, omgivet av smala grusvägar genom dungar och mellan ängar och små åkertegar. Och nära huset en liten bäckravin, där näktergalar sjöng som besatta under försommarnätterna.
Och Ryssberget låg där som en vilande, vänlig jätte, med väldiga bokar och tysta skogsstigar som gjorda för oskodda hovar.

I Stockholm bodde min stora kärlek, och avståndet gjorde mötena ljuvliga men avskeden nästan outhärdligt hjärtslitande.
Men jag var lycklig och kände mig hemma, för första gången sedan barndomen, och jag red långa turer under Ryssbergets jättelika, nyutsprungna bokar. Jag hade ett lågbetalt men fritt yrke, jag kände samma andlösa förundran varje vår när ett nytt föl låg nyfött och häpet i boxhalmen, och jag saknade inget – utom att ha min Kärlek nära mig.
Så gick några år. Min Kärlek blev färdig med sin utbildning och kunde flytta litet närmare – men bara litet.
Känslor som inte får näring att växa, de börjar sakta tyna bort. Och en relation som inte utvecklas den stagnerar, och krymper långsamt.
Jag ville att min Kärlek och jag skulle flytta ihop, men han var osäker och vågade inte. Ännu inte.

En solig sommardag tvättade jag trätrappan mellan vinden och hallen, och medan handen vant svepte med trasan vandrade mina tankar planlöst i egna banor.
På tredje trappsteget nedifrån drabbades jag plötsligt och oväntat av tanken: ”Är det så här jag vill leva resten av mitt liv? Vill jag inte mer än detta?”

Jag kände att jag måste ifrågasätta hela min dåvarande tillvaro, och med öppna ögon välja min framtid. Och den insikten var lika oundviklig som smärtsam.
Om jag valde rätt kan jag inte säkert veta. Men jag valde vad som kändes rätt då, och innerst inne har jag nog aldrig ångrat mig…
Nej, jag har aldrig ångrat mig!