Åh, så vackra ögon!

I går såg jag de vackraste mansögon jag någonsin skådat – stora, vackert bruna med täta,långa ögonfransar och täta, välformade ögonbryn. Sååå vackert! Jag mötte honom på hematologen i Lund, och han skulle ta ett ryggmärgsprov på mig. Han var mycket vänlig, pedagogisk och psykologisk, förklarade vad han skulle göra och förberedde mig på att det skulle kännas obehagligt, och fick mig att prata medan han stack för att jag i möjligaste mån skulle distraheras. Jag måste erkänna att jag, trots bedövning, kved högljutt och nästan skrek flera gånger under de ca tio minuter som hela proceduren tog. Det är inget jag vill rekommendera om ni vill ha det mysigt och trevligt en dag, om jag ska uttrycka mig milt.
Men att möta doktor Markus var ändå positivt, för det var en himla trevlig karl, och med mycket humor. Jag har aldrig skrattat hos någon doktor förut, men doktor Markus, sköterskan och jag skrattade gott mååånga gånger! Och han lyssnade t.o.m. när jag berättade om mina mördarsnigelstudier. Först berättade jag om mina hästar, mellan mina ljudliga kvidanden, och på slutet kröp sniglarna in i samtalet. Jag ville visa honom en av mina favoritbilder, men jag hade den inte i moboiltelefonen så nu kommer den här i stället – speciellt till doktor Markus:
Jag hade haft ett par ”mördarsniglar” i en jättestor burk inomhus, och hanterat dem så mycket att de faktiskt blivit handtama! Den nosar på en ring som jag köpte i en antikaffär i St Ives, Cornwall, när jag bodde där i november-december 1974. ”Mördarsniglar” är nyfikna, läraktiga och synnerligen fredliga och vänliga – de dödar inga artfränder eller andra sniglar! (Och slemmet de avger när de inte känner sig rädda eller hotade är tunt och går lätt att torka bott. Det tjocka, sega slemmet är deras enda försvar mot fiender – men mig kände de och betraktade inte som en fiende! :-)
Och så här ser det ut när en ”Mördarsnigel” lägger ägg:

Om ni vill se väldigt vackra kvinnoögon så titta på ”Doktor Foster”, som finns på SVTplay (säsong 2, samtliga 5 avsnitt). där Suranne Jones gestaltar en kvinnlig läkare och hur hon hanterar att hennes självgode man vänsterprassla, och allt som det leder till… När jag såg hennes långa, smala, elegant välformade ögonbryn – som albatrossvingar i flykt! – började jag studera människors ögonbryn. Ser DU på ögonbrynen också, inte bara på själva ögonen? Suranne Jones spelar f. ö. en av de ledande rollerna i polisserien ”Scott & Bailey”, vars sista två, fristående avsnitt ligger på SVTplsy i 2 dagar till. Scott & Bailey har skapats av bl. a. manusförfattaren Sally Wainwright – som även skapat bl. a. den populära ”Last tango in Halifax” (=”Vår stora kärlek” i SVT) och ”Happy Valley”, som är den absolut bästa polisserie jag sett!

Mördarsniglar begår självmord

Den senaste tidens torra hetta har gått hårt åt min astma, och jag längtar efter 18-20 grader och vackra slöjmoln på himlen emellanåt… Och jag är inte ensam om min värmeskygghet och längtan efter måttligare väder – för många medmänniskor, många växter och alla sniglar känns det som att nu får det vara nog!
Hittade en drunknad mördarsnigel i vattenkannan, när jag skulle vattna de flämtande fuchsiorna på yttertrappan. Den flöt där överst på vattnet, på rygg och helt uppgiven, det kunde nästan ha legat en avskedslapp på den ljusa magen:

Jag har fått nog nu! Livet känns bara för hemskt, och snart blir det vinter och jag dör ändå, detta är en förfärligt planet att leva på – bättre att dränka sig än att sakta torka ihjäl, eller förgiftas av snigelpellets, eller bli brutalt sönderklippt när man bara vill ut och äta en enkel middag på maskrosor och pingstliljeblad…”
Jag kände ett styng av medlidande, en svag ömhet för denna plågade varelse som trots allt är en del av Naturen…

Men på min höga yttertrappa har jag en låg, vid skål med vatten för mina omhuldade pantersniglar, för jag vill absolut inte hitta drunknade pantersniglar i min vattenkanna! Och på kvällarna lägger jag ut halverade skivor av slanggurka på trappan, och när det mörknar kan jag sitta med en ficklampa och studera pantrarna när de nöjt äter de mjuka kärnhusen i gurkskivorna…

P.S. Har även tidigare hittat mördarsniglar som dränkt sig i hinkar med vatten. D.S.

Titta… – mördarsniglarna är här!

Mördarsniglarna har dykt upp igen, efter en längre tids nära-döden-upplevelser för dem under vårtorkan… Regnet räddade många av de små snigelbebisarna, som kläcktes i höstas och har överlevt vintern i små hålrum i jorden, eller inkrupna bland plantrötter och brädbråte i trädgården.
Vårtorkan är sniglarnas farligaste fiende, så vattna inte i trädgården om det inte är absolut nödvändigt för att rädda favoritplantor! Och punktvattna då på morgonen, så att så mycket vatten som möjligt är uppsuget i god tid innan kvällen.
Mindre växter kan man plantera i krukor, för att kunna flytta upp plantorna på hyllor eller bord så länge vattningsbehov finns.
Men de flesta plantor klarar sig utan vattning mycket längre än man tror – frf a om man lyckas behärska sin vattningsdrift!
Att smådutta vatten i rabatterna är att skämma bort växterna och hindrar dem att skicka rötter djupare ner i jorden. Och att vattna gräset är rena snigelfrämjandet, gräset repar sig alltid om det inte är alldeles, alldeles nygrott.
Håll huvudet kallt och trädgården torr, om du vill minska snigelbeståndet i din trädgård under torrperioder!
Skriv gärna en kommentar med en snigelrapport från trakten där du bor – tack på förhand!

Åkersork begick självmord…

Häromdagen hittade jag en sork som dränkt sig i en hink halvfull med vatten i trädgården. Den flöt på rygg, märkligt nog, och hade väl inte kunnat klättra upp igen efter att ha druckit av det samlade regnvattnet – men det fanns gott om små fat med vatten som den kunnat dricka från alldeles nära, så nog var det konstigt….

Under torkperioder har det ibland hänt att jag hittat drunknade mördarsniglar i hinkar och vattenkannor, och jag har förvånats över fynden. Kanske hade jag tillsatt gödningsmedel i vattenkannorna, vilket utgjorde den verkliga dödsorsaken, men underligt var det. Men de var väl så uttorkade och desperata efter vatten att de drack även om det smakade litet konstigt.

Sorken var ingen förlust, så som den härjat i delar av trädgården, men jag undrar om det var den annalkande frosten eller de alllt kortare dagarna som gjort den deprimerad och fått den att tänka: ”Nää, inte en vinter till! Nu vill jag inte vara med längre. Tack för mig!”

 

Fascinerande naturdrama inför webkamera, live!

Natur & Trädgårds hemsida kan man just nu se koltrastungar kläckas, inför en webkamera som filmar boet dygnet runt – fascinerande! I skrivande stund har två ungar kläckts, och en tredje håller på att picka sig ut. Men jag blir orolig över att inte honan är där och värmer de nästan nakna små stackarna. Är hon och hämtar mat just nu?
I går var honan orolig, reste sig ofta, pickade litet på de fyra blågröna äggen, vände dem – och jag tänkte att nu är det nog kläckning på gång, och jag hade rätt! Har sett många dvärghönskycklingar kläckas, och sista 1-2 dygnen före kläckningen kan man höra kycklingarna pipa inuti äggen, och hönan svarar med ett speciellt, mjukt och lågt  kluckande. Det är naturens underbara sätt att se till att mor och barn känner igen varandras röster redan när kycklingarna kläcks.
Åh, nu är koltrasthonan gudskelov tillbaka, och ungarna kan värma sig i hennes mjuka magdun – så lättad jag känner mig!
Det ska bli spännande att följa ungarnas utveckling, jag fortsätter att kolla websändningen det första jag gör och det sista jag gör under min vakna tid – och många gånger dessemellan!
Uppdaterat kl 10.05: just nu håller den tredje ungen på att kravla sig ur sitt skal, för  bara en stund sedan hade den bara pickat ett hål! När den krupit ur skalet helt kommer honan att kasta bort skaldelarna, så att ungarna får bättre plats. Nu är det bara ett ägg kvar som ska kläckas…
Uppdaterat kl 10.22: Oj, nu har koltrastpappan kommit på besök i boet, minsann! Jag såg ett vidöppet, gulkantat gap på en av ungarna, och det verkade som om koltrasthanen stoppade något i näbben på ungen – än så länge funkar allt som det ska! Kanske var honan iväg nyss för att ta maken i näbben och säga att nu fick han sluta med att dra omkring med kompisarna och ta på sig det ansvar och de plikter som följer med att bli far?

P.S. Natur & Trädgård ger ut en läsvärd tidskrift fyra gånger per år, med många fina foton och intressanta artiklar om de mest skilda ämnen inom områdena natur och, framför allt, trädgård. Tidskriften är i drygt A5-format, tryckt på stadigt papper och är mer en tunn liten bok än en vanlig tidning. En årgång Natur & Trädgård innehåller mycket kunskap och inspiration för trädgårdsägaren! Även hemsidan inehåller mycket läsvärt och uppdateras generöst. Just nu kan man bl a läsa om nematodbekämpning av mördarsniglar, om jordgubbsodling på sandbädd och en mycket läsvärd och matnyttig artikel om fågelmatning…

Jag har knoppat av…

(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!

Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:
Nyparad pantersnigel

Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.

P.S. Nä, jag lade ner snigelbloggen, för intresset var mindre än jag hade trott, och dessutom hinner jag inte hålla igång två bloggar – jag skriver redan alltför sällan på Hemligheter… : -(

…och så en söt liten snäcka…

Jag lovar att nästa blogginlägg ska handla om något helt annat än sniglar och trädgårdssnäckor, men vill först visa ett par bilder på en söt liten snäcka… Längst upp på den långa antennen som sticker upp sitter snigelns öga:

”Är jag med i TV nu? Ser ni mig, om jag viftar litet med ögat?”


”Jättegott, det här – det ska jag beställa fler gånger!”

Den lilla trädgårdssnäckan kröp fram till den serverade maten, helt orädd för den mycket, mycket större spanska skogssnigeln. Dessutom trängde den sig tätt intill snigeln, fastän det fanns gott om plats längre bort. Ordet ”mördarsnigel” är orättvist och helt missvisande, för den spanska skogssnigeln dödar inte någon, vilket den lilla trädgårdssnäckan verkar veta.
Det krävde mycket tålamod och mycket tid för att ta de här bilderna, för snigeldjur är som bekant ganska långsamma… Men det var fascinerande att studera dem, och väl värt både tiden och den knä-krypande mödan. :-)

När sniglar har sex, och människor…

Det händer mycket i nattens mörker, även i trädgårdar. Den gångna natten såg jag en pigg padda, och både små och stora grodor – men jag pussade inte någon av dem. ;-) Allra gladast blev jag över en fullvuxen groda som satt på kanten till mitt stora svanbad – kanske var den där för att titta till sina telningar, för badet är fullt av pigga små, små grodyngel!

Och så hittade jag ett par spanska skogssniglar (orättvist kallade mördarsniglar) mitt i en parningsakt! In efter kameran, fullt ljus från kepslampan och så var det bara att fota. Men åh, så lååång tid de tog på sig! Tala om slow motion… Jag studerade dem, och fotade, i mer än fyra timmar, och då hade det säkert gått minst ett par timmar sedan de båda snigel-singlarna inlett sin tête-a-tête.

Läste för länge sedan att ett (mänskligt) svenskt samlag i genomsnitt tar sju minuter – inklusive ev. förspel. Och eftersom jag råkar veta att många tar betydligt längre tid på sig än sju minuter, så kan man ju undra hur många som slarvar undan det hela på en minut eller två…
Undrar vad sniglarna skulle tänka om det…

P.S. Häromkvällen såg jag en stor salamander på gräsmattan – så fascinerande, och elegant! Med kepslampa upptäcker man mycket, som annars döljs i mörker… D.S.

Sniglar är faktiskt söta…

…när de äter upp små maskrosplantor – se själva:


Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!

P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S.
Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)

Sniglar och skalbaggar…

Mördarsniglar har faktiskt fler naturliga fiender än groddjur, igelkottar, grävlingar och desperata trädgårds- och koloniägare, nämligen vissa skalbaggar. När jag vittjar mina snigelfällor på dagtid ser jag ofta ganska stora skalbaggar, som snabbt kilar iväg från sniglarna när dagsljuset lyser upp gömstället. Jag googlade på ”ground beetles”, och hittade till en skalbaggssite från Ohio State University. Nedanstående är en automatisk översättning, som jag gärna delar med mig av:

Östra Handduk Eater (18 mm)

Vuxna är nästan 1 tum lång och svart med svagt blåaktig, purplish, eller violaceous reflektioner. Wing covers are striate and punctate. Wing omfattar är striate och punktat. It is found in moist areas, under leaves, rocks and logs in forests and lowlands. Det finns i fuktiga områden, under löv, stenar och stockar i skogen och lågland. They feed on snails and slugs at night. De livnär sig på sniglar och långsam på natten.

Hur ”Eastern Snail Eater” kan översättas till ”…Handduk…” är ett underbart mysterium, men det är mycket man inte kan förklara… På siten står också, om marklevande skalbaggar i allmänhet: När störd, skalbaggar köra snabbt men sällan flyga.”
Ja, skalbaggarna är så snabba att fly undan dagsljuset att jag hittills inte lyckats fotografera någon, och jag har sett minst två olika sorter (storlekar). Vet inte om det är just Östra Handduk Ätaren jag sett, det finns ju så många skalbaggar med kraftiga käkar. Har dock svårt att tro att de kan mörda stora mördarsniglar, men de kan nog döda små sniglar, och med god aptit äta upp snigeläggen. Och nu är det förresten dags att ha ögonen öppna för klumpar med snigelägg, så att de inte är små, små slemmiga sniglar till våren…

I fortsättningen ska jag nog säga ”Jag ska ut och plocka Handdukar”, när jag ska jaga sniglar. Det låter kanske mystiskt, men medge att det låter trevligare och fräschare än den slemmiga verkligheten… :-D


Mysteriet löst – grannen avslöjad!

I går em fick mysteriet med grannens konstiga plopp-ljud (förra inlägget) sin lösning, när jag skulle rensa bort maskrosor i ingenmanslandet mellan thujorna och vallörten. Jag tog med en stor hink att samla maskrosorna i, för att inte fröna skulle flyga omkring. Planerna fick dock snabbt ändras, när jag började hitta små mördarsniglar. De var för små för att klippas itu, och f ö hade jag varken sax eller sekatör med mig.  Så jag tömde hinken, hällde i ett par nävar snustorr, dammande jord, och så ned med sniglarna i hinken. Skakade om så att de små plantmördarna  panerades med torr jord och inte skulle kunna krypa upp och rymma.
Vanligtvis brukar jag använda en hink med kallt vatten och diskmedel i, när jag plockar sniglar. ”Plupp!” säger det när man släpper de små sniglarna i vattnet, och de sjunker som små stenar och verkar dö nästan omedelbart. (Men det ser ganska äckligt ut, när hinkens botten efter en stund skyms av små slappa, halvflytande snigel-lik…) Men det funkade ganska bra med den torra jorden, bara jag skakade hinken då och då, så jag fortsatte plocka och slänga sniglar i hinken. Grannen syntes inte till, men de välbekanta plopp-ljuden hördes med ganska täta mellanrum…
VA’?!?
Häpen lyssnade jag mot grannen, medan jag slängde de senast plockade sniglarna i min hink – och i en befriande aha-upplevelse insåg jag plötsligt att det var jag själv som ploppade! SÅ låg det allså till: min granne torr-jagade sina sniglar!
Och om inte jag själv dittills varit en pluppande våt-jägare, så hade jag ju genomskådat grannen redan efter hans första torra ploppanden…