(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!

Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:

Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.

Min nya blogg heter Mördarsniglar och trädgårdsliv och är tänkt att ge tips och diskutera mördarsniglar och andra problem i trädgården, och att handla om trädgårdslivets många olika fröjder och mödor. Jag hoppas det ska bli ett givande och tagande, och med många kommentarer om besökarnas egna erfarenheter och funderingar.

Sniglar.nu ska givetvis inte ersätta Hemligheter.nu – vad skulle väl kunna ersätta Hemligheter? utbrister jag med uppriktig förundran – för Hemligheter är mitt hjärta närmast, och jag har fått så underbara bloggvänner här. Nej, sniglar.nu är en avknoppning – sådär som framgångsrika företag knoppar av delar av verksamheten till nya företag på egna ben!
Förmodligen publicerar jag mycket av Sniglar.nu-materialet även här, i kategorin Gröna Hemligheter. Såvida ni inte ropar ”Nej, inga fler sniglar nu!” – men snälla, det gör ni väl inte…?

Jag lovar att nästa blogginlägg ska handla om något helt annat än sniglar och trädgårdssnäckor, men vill först visa ett par bilder på en söt liten snäcka… Längst upp på den långa antennen som sticker upp sitter snigelns öga:

”Är jag med i TV nu? Ser ni mig, om jag viftar litet med ögat?”

”Jättegott, det här – det ska jag beställa fler gånger!”

Den lilla trädgårdssnäckan kröp fram till den serverade maten, helt orädd för den mycket, mycket större spanska skogssnigeln. Dessutom trängde den sig tätt intill snigeln, fastän det fanns gott om plats längre bort. Ordet ”mördarsnigel” är orättvist och helt missvisande, för den spanska skogssnigeln dödar inte någon, vilket den lilla trädgårdssnäckan verkar veta.
Det krävde mycket tålamod och mycket tid för att ta de här bilderna, för snigeldjur är som bekant ganska långsamma… Men det var fascinerande att studera dem, och väl värt både tiden och den knä-krypande mödan. :-)

Det händer mycket i nattens mörker, även i trädgårdar. Den gångna natten såg jag en pigg padda, och både små och stora grodor – men jag pussade inte någon av dem. ;-) Allra gladast blev jag över en fullvuxen groda som satt på kanten till mitt stora svanbad – kanske var den där för att titta till sina telningar, för badet är fullt av pigga små, små grodyngel!

Och så hittade jag ett par spanska skogssniglar (orättvist kallade mördarsniglar) mitt i en parningsakt! In efter kameran, fullt ljus från kepslampan och så var det bara att fota. Men åh, så lååång tid de tog på sig! Tala om slow motion… Jag studerade dem, och fotade, i mer än fyra timmar, och då hade det säkert gått minst ett par timmar sedan de båda snigel-singlarna inlett sin tête-a-tête.

Läste för länge sedan att ett (mänskligt) svenskt samlag i genomsnitt tar sju minuter – inklusive ev. förspel. Och eftersom jag råkar veta att många tar betydligt längre tid på sig än sju minuter, så kan man ju undra hur många som slarvar undan det hela på en minut eller två…
Undrar vad sniglarna skulle tänka om det…

P.S. Häromkvällen såg jag en stor salamander på gräsmattan – så fascinerande, och elegant! Med kepslampa upptäcker man mycket, som annars döljs i mörker… D.S.

…när de äter upp små maskrosplantor – se själva:

Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!

P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S.
Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)

Mördarsniglar har faktiskt fler naturliga fiender än groddjur, igelkottar, grävlingar och desperata trädgårds- och koloniägare, nämligen vissa skalbaggar. När jag vittjar mina snigelfällor på dagtid ser jag ofta ganska stora skalbaggar, som snabbt kilar iväg från sniglarna när dagsljuset lyser upp gömstället. Jag googlade på ”ground beetles”, och hittade till en skalbaggssite från Ohio State University. Nedanstående är en automatisk översättning, som jag gärna delar med mig av:

Östra Handduk Eater (18 mm)

Vuxna är nästan 1 tum lång och svart med svagt blåaktig, purplish, eller violaceous reflektioner. Wing covers are striate and punctate. Wing omfattar är striate och punktat. It is found in moist areas, under leaves, rocks and logs in forests and lowlands. Det finns i fuktiga områden, under löv, stenar och stockar i skogen och lågland. They feed on snails and slugs at night. De livnär sig på sniglar och långsam på natten.

Hur ”Eastern Snail Eater” kan översättas till ”…Handduk…” är ett underbart mysterium, men det är mycket man inte kan förklara… På siten står också, om marklevande skalbaggar i allmänhet: ”När störd, skalbaggar köra snabbt men sällan flyga.”
Ja, skalbaggarna är så snabba att fly undan dagsljuset att jag hittills inte lyckats fotografera någon, och jag har sett minst två olika sorter (storlekar). Vet inte om det är just Östra Handduk Ätaren jag sett, det finns ju så många skalbaggar med kraftiga käkar. Har dock svårt att tro att de kan mörda stora mördarsniglar, men de kan nog döda små sniglar, och med god aptit äta upp snigeläggen. Och nu är det förresten dags att ha ögonen öppna för klumpar med snigelägg, så att de inte är små, små slemmiga sniglar till våren…

I fortsättningen ska jag nog säga ”Jag ska ut och plocka Handdukar”, när jag ska jaga sniglar. Det låter kanske mystiskt, men medge att det låter trevligare och fräschare än den slemmiga verkligheten… :-D

I går em fick mysteriet med grannens konstiga plopp-ljud (förra inlägget) sin lösning, när jag skulle rensa bort maskrosor i ingenmanslandet mellan thujorna och vallörten. Jag tog med en stor hink att samla maskrosorna i, för att inte fröna skulle flyga omkring. Planerna fick dock snabbt ändras, när jag började hitta små mördarsniglar. De var för små för att klippas itu, och f ö hade jag varken sax eller sekatör med mig.  Så jag tömde hinken, hällde i ett par nävar snustorr, dammande jord, och så ned med sniglarna i hinken. Skakade om så att de små plantmördarna  panerades med torr jord och inte skulle kunna krypa upp och rymma.
Vanligtvis brukar jag använda en hink med kallt vatten och diskmedel i, när jag plockar sniglar. ”Plupp!” säger det när man släpper de små sniglarna i vattnet, och de sjunker som små stenar och verkar dö nästan omedelbart. (Men det ser ganska äckligt ut, när hinkens botten efter en stund skyms av små slappa, halvflytande snigel-lik…) Men det funkade ganska bra med den torra jorden, bara jag skakade hinken då och då, så jag fortsatte plocka och slänga sniglar i hinken. Grannen syntes inte till, men de välbekanta plopp-ljuden hördes med ganska täta mellanrum…
VA’?!? Häpen lyssnade jag mot grannen, medan jag slängde de senast plockade sniglarna i min hink – och i en befriande aha-upplevelse insåg jag plötsligt att det var jag själv som ploppade! SÅ låg det allså till: min granne torr-jagade sina sniglar!
Och om inte jag själv dittills varit en pluppande våt-jägare, så hade jag ju genomskådat grannen redan efter hans första torra ploppanden…