I går drabbades Oslo centrum av en fruktansvärd explosion, som totalt ödelade flera stora kvarter och däribland många regeringsbyggnader som inrymde viktiga departement. Radions P1 kom med sin första rapport ”inom en flash” efter explosionen, likaså var P1 mycket snabbt med nyheten om dödsskjutningarna på Utöya. Fördjupande rapportering och intervjuer med sakkunniga både på norska och svenska sidan Kölen gav en efterhand allt mer detaljerad verbal bild av det ofattbara som hänt. Den planerade eftermiddagstablån övergavs och även en stor del av P1-kvällen ägnades Norge.

Och hur mycket sände SVT, som ju efter World Trade Center-katastrofen sände fortlöpande i mer än ett dygn, även hela natten? I går flyttade SVT inte ens på en repris av Jane Austen’s ”Emma”, de hade Norge med bara som det första av flera inslag i de ordinarie nyheterna både på Ettan och Tvåan! Först när Tvåan avslutade sina kvällssändningar råkade jag höra speakern säga att Kunskapskanalen (eller om det var 24:an) sände norska televisionens direktsända, fortlöpande bevakning. Innan dess hade jag inte ens sett en sådan där löpande textremsa på röd botten, som de visar när allmänheten på någon stor eller liten ort ska delges akut samhällsinformation.
(Men ett otal gånger har SVT visat ett filmat inslag där president Obama på ett tidigt stadium uttalar sig om att vi måste samarbeta mot terrorister,  bl a genom underrättelseutbyte – ty i begynnelsen utgick väl alla politiker från att det var muslimska terroristceller som låg bakom. Hoppas någon talat om för presidenten vid det här laget att polisen anhållit en högerextremistisk, blond och helnorsk nationalist-gutt…)

Än en gång har det visat sig vilket överlägset snabbt nyhetsmedium radion är!

Julaftons eftermiddag tillbringar jag i bästa tänkbara sällskap: tre böcker av Bodil Malmsten, och alldeles strax ett progran i radions P1 om hur människor upplevt och blivit påverkade av Keith Jarretts skiva Kölnkonserten. Jag minns hur häpen och hänförd jag själv blev när jag hörde den musiken första gången, jag minns rummet och hela situationen hemma hos den kompis som spelade skivan för mig. Det finns något magiskt i musiken, som inte lämnar en oberörd.
Nu  har radioprogrammet redan hunnit börja, så jag lägger undan Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år” och citerar från Sveriges Radios hemsida om programmet kring Jarretts improviserade pianokonsert, som blivit en modern jazzklassiker:

”Om Keith Jarretts mest älskade pianoskiva och de minnen musiken väcker. Ett program av Anton Karis
Kölnkonserten har med åren blivit en hörnsten i miljoner skivsamlingar världen över. Den är, med sitt stilrena omslag, som gjord för att ligga framme – och spelas. Den har hörts genom sommaröppna fönster, människor har spelat den vid möten och avsked, till och med när barn blivit till. Ändå var det mycket nära att inspelningen aldrig ägt rum. Keith Jarrett var missnöjd med instrumentet…”

Efter programmet ska jag göra mig en Irish Coffee och spela min egen CD med Kölnkonserten, och bara njuta…
Om ni inte känner till Kölnkonserten kan ni förhoppningsvis höra programmet i efterhand på SR:s hemsida.
Jag önskar alla bloggvänner, vänner IRL och övriga besökare en Glad Julhelg, och Ett Riktigt Gott År 2010!
Vi ses igen… :-)