Mördarsniglar begår självmord

Den senaste tidens torra hetta har gått hårt åt min astma, och jag längtar efter 18-20 grader och vackra slöjmoln på himlen emellanåt… Och jag är inte ensam om min värmeskygghet och längtan efter måttligare väder – för många medmänniskor, många växter och alla sniglar känns det som att nu får det vara nog!
Hittade en drunknad mördarsnigel i vattenkannan, när jag skulle vattna de flämtande fuchsiorna på yttertrappan. Den flöt där överst på vattnet, på rygg och helt uppgiven, det kunde nästan ha legat en avskedslapp på den ljusa magen:

Jag har fått nog nu! Livet känns bara för hemskt, och snart blir det vinter och jag dör ändå, detta är en förfärligt planet att leva på – bättre att dränka sig än att sakta torka ihjäl, eller förgiftas av snigelpellets, eller bli brutalt sönderklippt när man bara vill ut och äta en enkel middag på maskrosor och pingstliljeblad…”
Jag kände ett styng av medlidande, en svag ömhet för denna plågade varelse som trots allt är en del av Naturen…

Men på min höga yttertrappa har jag en låg, vid skål med vatten för mina omhuldade pantersniglar, för jag vill absolut inte hitta drunknade pantersniglar i min vattenkanna! Och på kvällarna lägger jag ut halverade skivor av slanggurka på trappan, och när det mörknar kan jag sitta med en ficklampa och studera pantrarna när de nöjt äter de mjuka kärnhusen i gurkskivorna…

P.S. Har även tidigare hittat mördarsniglar som dränkt sig i hinkar med vatten. D.S.

Farlig förbindelse…


mellan den svenska snigelvärldens jätte – en fullvuxen, nästan 20 cm lång pantersnigel – och en liten, tunn masksnigel. Både pantersniglar och masksniglar tillhör f ö familjen  kölsniglar. (Mördarsniglar räknas till skogssniglarna.)
Pantersniglar lever på vissna och multnande växter, så jag hade lagt in en näve vissna löv till den. Dels äter den av löven, dels ligger den gärna och sover inne bland dem.
Plötsligt kom det en spöklik, tunn liten vit varelse krypande, nästan rinnande,  ut från lövhögen – jag hade aldrig sett något liknande och trodde först att det var en mask! Men den hade ju tydliga antenner och var uppenbarligen en snigel, om ock en mycket liten sådan. Lyckligtvis hade jag kameran till hands och satte den genast i beredskap.
Jag bävade när den lilla masksnigeln oförskräckt skyndade rakt fram mot pantersnigeln, som var vaken och hade ögonantennerna på skaft.
Masksnigeln kröp alldele framför munnen på pantersnigeln, och…
Vad tror ni hände…?

Äntligen växer bebisarna!

Mina panterbebisar har vuxit dåligt, de har inte gillat det uppblötta kattfodret som pantrar annars alltid gillar. Men nu har de äntligen kommit igång, fast de är väldigt olika i storlek. Men de lever, i alla fall, och de har börjat växa – gusskelov, för jag har varit mycket bekymrad över dem. De kläcktes 7-9 augusti och borde varit mycket större, där är ett par som är pyttesmå!
Hittade en liten panterbebis på yttertrappan för ett par kvällar sedan, den åt på en gurkhalva som jag lagt ut. Den är ett glädjande bevis på att det kläckts åtminstone någon panterbebis i min trädgård! Den är i storlek som de medelstora bebisarna som kläcktes i augusti, så den får stanna kvar inomhus i vinter. Igelkottarna har decimerat mitt panterbestånd kraftigt de senaste två åren, så jag håller de små pantrarna i säkert förvar till våren, när de vuxit till sig ordentligt!

Tillökning i familjen…

I natt började kläckningen av en liten hög pantersnigelägg, 22 dagar efter att de lades. I morse såg jag tre småttingar krypa omkring bland äggen, och ner i den porösa torvmullen i botten på den lilla burken jag flyttat äggen till. Ett par timmar senare var de plötsligt fyra – eller nej, kanske fem? Litet svårt att räkna små varelser, knappt en cm långa och nästan helt genomskinliga, när de dyker ner på ett ställe och sedan dyker upp på ett annat…
Nyss såg jag att ett par ägg till verkade vara på gång att kläckas, jag använder min urmakarlupp för att kunna se närmare. Jag har lagt in en pytteliten bit gurkskiva, plus ett par små bitar av det uppblötta kattfoder som pantersniglarna brukar gilla. Hittills har de ignorerat frestelserna – de hittar fortfarande litet att äta inuti de kläckta, tomma äggen – men så fort de smakat av kattfodret kan jag se det som röda prickar inuti de genomskinliga bebisarna!

Jag är en bruten kvinna…

(Låter inte det märkligt? Brutna män har man ju hört talas om många gånger, men själv har jag i alla fall aldrig hört talas om brutna kvinnor – bara böjda… ”Kvinnor är som gräset, som böjer sig för vinden – män är som ekar som trotsar stormen, och knäcks och bryts.”)
Nåväl, jag är bruten, åtminstone delvis – jag har brutit några revben, och det gör j-kligt ont kan jag tala om! Det pinsamma är att det inte är en häftig sportskada utan en snigelskada… Inte på så sätt att jag halkat på någon snigel – ingen skugga må falla på mina sniglar – utan min egen tanklöshet när jag skulle lägga ut mat till mina ute-pantrar.
Jag har ofta svårt att somna, och jag hade tagit en insomningstablett och satt mig i sängen – när jag plötsligt kom på att jag glömt lägga ut gurka på yttertrappan, dit några pantersniglar brukar komma på nätterna. Jag skar några skivor av en slanggurka, delade dem tvärsöver och gick ut för att lägga dem på yttertrappan. Pantrarna var redan på plats, och jag spridde ut gurkan på de båda översta trappstegen. Då fick jag syn på en panter med ovanligt vackert mönster, och den verkade uppvakta en annan snigel fast de inte verkade vara tillräckligt gamla för att för att få ha lagligt sex. De kröp på undersidan av överkanten på en kruka, så jag måste böja mig ner för att se ordentligt, och till slut stod jag dubbelvikt och studerade sniglarna, utan att hålla i trappräcket.
DÅ – slog insomningstabletten till, jag förlorade balansen och rasade nedför hela trappan! Jag tror jag slog en volt, men jag hann inte uppfatta skeendet, jag satt bara plötsligt nedanför trappan med fötterna konstigt inkilade under rumpan.

Helt oskyldig panterbaby

Det tog en stund att komma på benen igen, delvis genom att dra mig upp med hjälp av trappräcket. Jag kände mig rejält mörbultad och skyndade mig (men försiktigt!) in till sängen. Så onödigt att ramla sådär – jag vet ju att tabletterna slår till plötsligt! Jag har många gånger vaknat efter några timmar, sittande i sängen med laptopen i knäet och huvudet på tangentbordet. Men jag skulle ju bara lägga ut mat till mina pantersniglar, så om jag bara inte varit så nyfiken på de båda sniglarna på krukan hade allt gått bra!
Dagen efter hade jag bara ont i nästan alla mjukdelar, framför allt höger skinka och vänster lår, men sedan började revbenen värka på vänster sida. Nä, inte ”värka” – de började göra så ont att jag nästan skrek när jag måste röra mig! Turligt nog hade jag värktabletter hemma, och i dubbel dos och med en elektrisk värmedyna lindad mot vänster del av bröstkorgen blev det uthärdligt. Men det knakar och knäpper i revbenen när jag rör på mig, bara att sträcka ut armen litet för att lyfta kaffekoppen får mig att kvida tyst.
Och nu har jag talat med Vårdcentralen, och de vill att jag åker in och blir kollad. Det vill inte jag, men det kanske är bäst att lyda doktorn…

Alla bebisar är väl söta…?

Minns ni fotot jag publicerade här i september, med en pantersnigel med sin stora hög med snigelägg? Runt den 22 september kläcktes de, och centimetersmå, nästan genomskinliga snigelbebisar kröp ut ur äggen! Men de första dagarna kröp de ofta in i äggen igen, för att äta av den näring som fanns kvar i de mjuka äggskalen.
Sedan började de smaka av det uppblötta kattfodret som jag serverade dem:

Panterbaby i matval

Till höger syns ett av äggen, och till vänster det uppblötta kattfodret (hörnet av en torrfoderbit). Snigelbabyn är bara en dryg centimeter, och har börjat få litet pigment. Men jag har gjort den litet mindre genomskinlig i Photoshop, för att den skall vara lättare och tydligare att se.
Visst är den väl söt?!?
Eller är det bara en fostermor som kan tycka det…?

Akrobatiskt sex – visst är det vackert?

Jag har hört talas om att det finns människor som drömmer om att ha sex hängande från en lampkrona, men jag betvivlar att någon verkligen haft det – och det måste nog vara en j-kligt stor lampkrok för att klara en sådan extra vikt, och f ö torde det vara mer jobbigt än njutningsfullt, tror ni inte? Inget som jag längtar efter i alla fall, måste jag erkänna.
Några som däremot kan utföra en avancerad kärleksakt på ett elegant, nästan koreografiskt sätt medan de hänger i luften är mina favoriter Pantersniglarna. BBC:s allestädes närvarande David Attenborough har filmat ett kärlekspar, från den inledande flirten till separationen:

Videon fann jag hos Floristik och faunistik. Hastigheten i videon är uppspeedad, annars hade den blivit alltför lång. Men visst är pantrarnas kärleksakt vacker och fascinerande? Man undrar hur Evolutionen kommit på att pantersniglarna (till skillnad från alla andra sniglar, som bekvämt parar sig på marken)  skulle behöva bli luftakrobater för att kunna föröka sig…

Just nu lever jag med det mångfaldiga, halvårsgamla resultatet av en panterparning, som jag bara hann se avslutningen på. Rapport följer…

Jag har knoppat av…

(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!

Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:
Nyparad pantersnigel

Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.

P.S. Nä, jag lade ner snigelbloggen, för intresset var mindre än jag hade trott, och dessutom hinner jag inte hålla igång två bloggar – jag skriver redan alltför sällan på Hemligheter… : -(