Farlig förbindelse…


mellan den svenska snigelvärldens jätte – en fullvuxen, nästan 20 cm lång pantersnigel – och en liten, tunn masksnigel. Både pantersniglar och masksniglar tillhör f ö familjen  kölsniglar. (Mördarsniglar räknas till skogssniglarna.)
Pantersniglar lever på vissna och multnande växter, så jag hade lagt in en näve vissna löv till den. Dels äter den av löven, dels ligger den gärna och sover inne bland dem.
Plötsligt kom det en spöklik, tunn liten vit varelse krypande, nästan rinnande,  ut från lövhögen – jag hade aldrig sett något liknande och trodde först att det var en mask! Men den hade ju tydliga antenner och var uppenbarligen en snigel, om ock en mycket liten sådan. Lyckligtvis hade jag kameran till hands och satte den genast i beredskap.
Jag bävade när den lilla masksnigeln oförskräckt skyndade rakt fram mot pantersnigeln, som var vaken och hade ögonantennerna på skaft.
Masksnigeln kröp alldele framför munnen på pantersnigeln, och…
Vad tror ni hände…?

Första snigeläggen funna!

Eller kanske var det snäck-ägg, av storleken att döma – de var ganska små, så jag misstänker att det var ägg från en liten trädgårdssnäcka som låg alldeles intill. Dessutom låg de inte samman i en klump av ägg, som mördarsnigelns ägg brukar göra. Ska mäta äggen i morgon. Är det snäck-ägg ska jag ta in dem och hoppas få se dem kläckas – visste ni att snäckor har ett pyttelitet hus på ryggen redan när de kläcks? Det skulle jag vilja se!
För övrigt har det varit skyfall i dag, det har kommit kolossala mängder, vilket syns i de tidigare tomma hinkar jag har utplacerade. Jag känner mig nästan som Noah, borde kanske leta efter ett lämpligt berg…

Titta… – mördarsniglarna är här!

Mördarsniglarna har dykt upp igen, efter en längre tids nära-döden-upplevelser för dem under vårtorkan… Regnet räddade många av de små snigelbebisarna, som kläcktes i höstas och har överlevt vintern i små hålrum i jorden, eller inkrupna bland plantrötter och brädbråte i trädgården.
Vårtorkan är sniglarnas farligaste fiende, så vattna inte i trädgården om det inte är absolut nödvändigt för att rädda favoritplantor! Och punktvattna då på morgonen, så att så mycket vatten som möjligt är uppsuget i god tid innan kvällen.
Mindre växter kan man plantera i krukor, för att kunna flytta upp plantorna på hyllor eller bord så länge vattningsbehov finns.
Men de flesta plantor klarar sig utan vattning mycket längre än man tror – frf a om man lyckas behärska sin vattningsdrift!
Att smådutta vatten i rabatterna är att skämma bort växterna och hindrar dem att skicka rötter djupare ner i jorden. Och att vattna gräset är rena snigelfrämjandet, gräset repar sig alltid om det inte är alldeles, alldeles nygrott.
Håll huvudet kallt och trädgården torr, om du vill minska snigelbeståndet i din trädgård under torrperioder!
Skriv gärna en kommentar med en snigelrapport från trakten där du bor – tack på förhand!

Snigelns visa, av Fröding

Sol! Sol! skönt
lys, lys, ljus,
trög väg på grus,
se gräs grönt,
här mycket lätt
äta sig mätt.

Här inte brått
bortkrypa vill,
här ligga still,
mums, mums, gott.

Hum, hör dån,
jum varifrån
är svårt hot?
Stor svart fot,
bäst krypa in
i hyddan sin.

(ur Mattoidens sånger, av Gustaf Fröding)

Dikten av Fröding har tonsatts och sjungits in av gruppen Mando Diao – ja, på den nya skivan ”Infruset” är alla texter faktiskt hämtade från Frödings poesi, som är mer än hundra år ung.
Förresten, ni skulle bli förvånade om ni visste hur många kända poeter som skrivit snigelns lov, bland andra Lord Byron och många fler engelskspråkiga poeter.
Inget ämne är för litet för en stor diktare.

 

Äntligen växer bebisarna!

Mina panterbebisar har vuxit dåligt, de har inte gillat det uppblötta kattfodret som pantrar annars alltid gillar. Men nu har de äntligen kommit igång, fast de är väldigt olika i storlek. Men de lever, i alla fall, och de har börjat växa – gusskelov, för jag har varit mycket bekymrad över dem. De kläcktes 7-9 augusti och borde varit mycket större, där är ett par som är pyttesmå!
Hittade en liten panterbebis på yttertrappan för ett par kvällar sedan, den åt på en gurkhalva som jag lagt ut. Den är ett glädjande bevis på att det kläckts åtminstone någon panterbebis i min trädgård! Den är i storlek som de medelstora bebisarna som kläcktes i augusti, så den får stanna kvar inomhus i vinter. Igelkottarna har decimerat mitt panterbestånd kraftigt de senaste två åren, så jag håller de små pantrarna i säkert förvar till våren, när de vuxit till sig ordentligt!

Tillökning i familjen…

I natt började kläckningen av en liten hög pantersnigelägg, 22 dagar efter att de lades. I morse såg jag tre småttingar krypa omkring bland äggen, och ner i den porösa torvmullen i botten på den lilla burken jag flyttat äggen till. Ett par timmar senare var de plötsligt fyra – eller nej, kanske fem? Litet svårt att räkna små varelser, knappt en cm långa och nästan helt genomskinliga, när de dyker ner på ett ställe och sedan dyker upp på ett annat…
Nyss såg jag att ett par ägg till verkade vara på gång att kläckas, jag använder min urmakarlupp för att kunna se närmare. Jag har lagt in en pytteliten bit gurkskiva, plus ett par små bitar av det uppblötta kattfoder som pantersniglarna brukar gilla. Hittills har de ignorerat frestelserna – de hittar fortfarande litet att äta inuti de kläckta, tomma äggen – men så fort de smakat av kattfodret kan jag se det som röda prickar inuti de genomskinliga bebisarna!

”Inga djur kom till skada…”

Det slog mig efter samtalet med VårdCentralen att sköterskan nog snarare trodde att jag fått en allvarlig skallskada, när jag sa hur jag fått mina revben brutna:
”En snigelskada”, förklarade jag när jag ringde VårdCentralen för att fråga hur jag kunde märka ifall jag hade fått en lunga punkterad. ”Öööh… Halkade du på… en SNIGEL?!?” frågade sköterskan tveksamt efter en kort och misstrogen tystnad.
Nää, jag skulle aldrig trampa på en snigel!” svarade jag. ”Det gick mer komplicerat till än så, men jag försäkrar att inga  djur kom till skada under skapandet av mina revbensbrott!”
Och så fick jag veta att om man har svårt att andas så kan det vara tecken på en punkterad lunga. ”Jag tycker du andas litet tungt…” sa sköterskan med nytänt hopp. Hon ville tydligen hemskt gärna öka patientkön i väntrummet.
”Äsch, det är bara min vanliga astma”, sa jag nonchalant överseende till henne.
Gu´vet vad hon tänkte och trodde om mig, som inte ville uppsöka Vården medan jag ännu var vid liv, men jag hoppas att min snigelskada kom in i min journal. Det vore ganska kul, som exempel på udda skador som vi excentriska människor kan ådra oss!

Eftersom de ändå inte har röntgen på min närmaste VC, 2 mil bort, så stannade jag kvar i sängen med mina värktabletter och min värmedyna. Lugn och ro och elektrisk värmedyna är åtminstone tröstande, och jag tror benfast (aj, nu knakade det i revbenen igen!) på att värme bidrar till att lindra det mesta från ömma muskler till influensa och öroninflammationer.
Och hjälper inte det, så hjälper alltid små portioner utsökt choklad.

Alla bebisar är väl söta…?

Minns ni fotot jag publicerade här i september, med en pantersnigel med sin stora hög med snigelägg? Runt den 22 september kläcktes de, och centimetersmå, nästan genomskinliga snigelbebisar kröp ut ur äggen! Men de första dagarna kröp de ofta in i äggen igen, för att äta av den näring som fanns kvar i de mjuka äggskalen.
Sedan började de smaka av det uppblötta kattfodret som jag serverade dem:

Panterbaby i matval

Till höger syns ett av äggen, och till vänster det uppblötta kattfodret (hörnet av en torrfoderbit). Snigelbabyn är bara en dryg centimeter, och har börjat få litet pigment. Men jag har gjort den litet mindre genomskinlig i Photoshop, för att den skall vara lättare och tydligare att se.
Visst är den väl söt?!?
Eller är det bara en fostermor som kan tycka det…?

Vilken spännande panter-present!

Se vilken fin och sällsynt present jag fått, av en av mina pantersniglar:

Panter_aggklump

Äggen värptes natten till 1 september, och nu, efter tre veckor, kan man se små foster inuti äggbubblorna! Hoppas, hoppas att fuktighet och temperatur (inomhus) är rätt, så att det om ett par veckor kläcks små mini-pantrar…
Äggen är stora, 5-6 mm med ögonmått mätt, och äggklumpen hålls ihop av små och stora skimrande slemklumpar .
Mamman släppte jag fri på kvällen – jag ställde burken utan lock på yttertrappan, där jag brukar mata ett antal pantersniglar i olika storlekar med uppblött torrfoder för katter. Jag tyckte att jag kände igen henne bland tre stora pantrar som kom uppkrypande på trappan tidigt häromkvällen…

Jo, jag vet att sniglar och snäckor är hermafroditer och både han och hon samtidigt – men när de lagt ägg får man väl kalla dem mammor? ;-)

Jag har knoppat av…

(Ja, ja, Unge Älskaren kommer, men först måste jag sticka emellan med en nyhet!)
Jo, jag har alltså knoppat av från Hemligheter och skapat en särskild blogg för de Naturens skapelser som jag tycker är fascinerande och ofta vackra varelser men som många andra kvinnor tycker är slemmiga äckel – nä, jag menar naturligtvis inte karlar, jag menar s-n-i-g-l-a-r!

Som t ex den här vackra pantersnigeln, fotad efter en akrobatisk parningsakt:
Nyparad pantersnigel

Den märkliga bulan på höger sida av under manteln innehåller sperman den tog emot under parningen, och under dagarna därefter kunde jag se hur det pulserade på vänster sida som växte så att det ett tag såg ut som om snigeln hade två bröst på ryggen! Sedan jämnades allt ut, och snigeln återfick sitt normala, eleganta utseende med slät ovansida.
Och ett par veckor senare värpte den en jättestor samling genomskinliga, skimrande ägg – vilken present jag fick! Jag hoppas de ska kläckas i början av oktober. Och snigeln släppte jag fri igen, efter äggläggningen.

P.S. Nä, jag lade ner snigelbloggen, för intresset var mindre än jag hade trott, och dessutom hinner jag inte hålla igång två bloggar – jag skriver redan alltför sällan på Hemligheter… : -(

Sniglar är faktiskt söta…

…när de äter upp små maskrosplantor – se själva:


Den här stora snigeln studerade jag – och fotograferade – när den åt upp en liten maskrosplanta.
Den började äta varje blad inne vid bladfästet och drog in det med sugande munrörelser, ungefär som man utan gaffel kan mata i sig en lång härva bandspaghetti.
Se så bred mun den har, bladkanten närmast snigeln glider längs mungipan! (Tror inte ”mungipa” är ett korrekt ord i snigelkretsar, men ni förstår vad jag menar.)
Efter den här upplevelsen har jag börjat betrakta sniglar med andra ögon. Och min snigeljakt slutade med den här snigeln i kameran – vart den sedan tog vägen i verkligheten vet jag inte, för innan den ätit färdigt värkte det i mina belastade knän och armbågar efter att ha legat på den steniga infarten, och jag var genomfrusen – men fascinerad, och lycklig.
Faktiskt!

P.S. Kolla Brintams Bildblogg och hans underbart fina foto på en vacker vinbergssnäcka. Hade gärna velat skriva en uppskattande kommentar till Brintams fina foto, men det gick bara om man har Google-konto, och jag vill inte att Google ska spionera ännu mer på mig än de redan gör… D.S.
Uppdaterat 31.8: Titta också in på Susannes inspirerande bildblogg, där hon har tre foton på en liten trädgårdssnäcka, som kääämpar för att ta sig upp på en liten gren… vem kan döda en snäcka efter att ha sett de underbara bilderna? :-)

Om prinsar… och grodor…

Nu kan jag berätta litet mer om grodor, efter att ha googlat samt hört ett program som P1 sände någon dag efter mitt förra inlägg, om hur det känns att pussa en groda.
Att Han inte förvandlades till en prins berodde nog på tre, eller kanske fyra, saker:
1. Han var nog inte en groda, Han var nog en padda – men jag blev förvirrad när jag läste på en mkt trevlig och utförlig engelsk grod-site att grodor har långa bakben men paddor har korta, och jag tyckte ju att Han hade väääldigt långa bakben…
2. Jag är inte prinsessa, och det är bara prinsessor som kan pussa grodor med magiskt resultat – så orättvist! Ännu ett bevis på klassamhällets ojämlikhet!
3. Han var nog inte en förtrollad prins, och kanske inte ens en Han – och då kan ju inte ens en prinsess-puss trolla fram en prins… Se där, ojämlikhet igen! Varför kan inte paddor vara förtrollade prinsar, och varför är det bara prinsar som förtrollas och blir till grodor? En fråga för DiskrimineringsOmbudsmannen, och för JämO, minsann!

Dessutom lärde jag mig att man nog inte ska pussa paddor, för de har giftkörtlar i huden, ovanför ögonen – inget dödligt gift för människor, mer ett sätt att göra paddor osmakliga för rovdjur som gillar groddjur. (Min padd-puss gav inga besvär, och Hans söta nos var så slät så där kan inte ha funnits några giftkörtlar!) Och man bör ju verkligen inte störa vilda djur med pussar i tid och otid – utom möjligen om man räddat livet på dem… ;-)

Groddjuren är f.ö. utrotningshotade på många håll i världen – även i Sverige. De är beroende av dammar och våtmarker, och våtmarker finns inte längre i vårt utdikade svenska jordbrukslandskap. Men det finns grodor även i regnskogar, och när regnskogarna skövlas så berövas grodorna sin livsmiljö. Den trevliga engelska grodsiten Frogland liknar groddjuren vid kanariefåglarna som man förr hade i kolgruvorna – när kanariefåglarna föll döda ner i sina burar, då visste gruvarbetarna att luften börjat bli farlig och att de snabbt måste ta sig upp ur gruvan. Att den ena grodarten efter den andra utrotas från vår jord är ett allvarligt larm om att något är riktigt, riktigt fel i miljön.

Det finns en oerhörd variationsrikedom bland groddjuren. Våra svenska grodor och paddor lägger sina ägg i t ex dammar, men vissa groddjur lägger sina ägg i skum-bon i träden, eller utvecklar sina yngel i magen, eller i munnen ! Det finns grodor som kan klättra, och grodor som t o m kan flyga – ja, hur ska de annars kunna göra skum-bon i träden…?
Grodorna har en viktig ekologisk uppgift som bl. a. insektsätare, och när de försvinner kan det få stora konsekvenser. Fransmännen äter gärna grodlår (engelsmännen kallar dem ju nedlåtande för ”frog eaters”), och numera importerar Frankrike grodlår från Indien och Bangladesh eftersom det inte längre finns tillräckligt med ätliga grodor i sydeuropa. Men grodexporten har minskat grodantalet så mycket i vissa delar av Indien och Bangladesh att skadliga insekter nu måste bekämpas med gifter… som skadar andra delar av miljön, och rubbar ekosystemet ännu mer…

Hur vi i den rika världen lever kan föröda ekosystem i andra delar av världen – grodorna är bara ett enda, litet exempel. Vi måste rätta vår mun efter vår egen matsäck och sluta exploatera fattiga länders naturresurser, och fransmännen måste nog även fundera över vad som händer i deras egna ekosystem när deras ätliga grodor nu är nästan utrotade.

Och vi som har trädgård kan hjälpa våra svenska grodor genom att ge dem en liten damm – den behöver inte alls vara stor eller dyr eller märkvärdig! Det är trevligt att höra deras kväkanden, och de gör nytta genom att äta allt som rör sig och som är litet nog för att de ska kunna svälja det.
Grodor och paddor lär även äta små sniglar… :-)

Mysteriet löst – grannen avslöjad!

I går em fick mysteriet med grannens konstiga plopp-ljud (förra inlägget) sin lösning, när jag skulle rensa bort maskrosor i ingenmanslandet mellan thujorna och vallörten. Jag tog med en stor hink att samla maskrosorna i, för att inte fröna skulle flyga omkring. Planerna fick dock snabbt ändras, när jag började hitta små mördarsniglar. De var för små för att klippas itu, och f ö hade jag varken sax eller sekatör med mig.  Så jag tömde hinken, hällde i ett par nävar snustorr, dammande jord, och så ned med sniglarna i hinken. Skakade om så att de små plantmördarna  panerades med torr jord och inte skulle kunna krypa upp och rymma.
Vanligtvis brukar jag använda en hink med kallt vatten och diskmedel i, när jag plockar sniglar. ”Plupp!” säger det när man släpper de små sniglarna i vattnet, och de sjunker som små stenar och verkar dö nästan omedelbart. (Men det ser ganska äckligt ut, när hinkens botten efter en stund skyms av små slappa, halvflytande snigel-lik…) Men det funkade ganska bra med den torra jorden, bara jag skakade hinken då och då, så jag fortsatte plocka och slänga sniglar i hinken. Grannen syntes inte till, men de välbekanta plopp-ljuden hördes med ganska täta mellanrum…
VA’?!?
Häpen lyssnade jag mot grannen, medan jag slängde de senast plockade sniglarna i min hink – och i en befriande aha-upplevelse insåg jag plötsligt att det var jag själv som ploppade! SÅ låg det allså till: min granne torr-jagade sina sniglar!
Och om inte jag själv dittills varit en pluppande våt-jägare, så hade jag ju genomskådat grannen redan efter hans första torra ploppanden…